För några veckor sedan fick jag en kallelse av en prästkollega att kommma och hålla föredrag om bikten. Det är ett ämne jag talat om många gånger. Första gången jag fick en kallelse i det ärendet var när min gamle kamrat (förra gången han var komminister i norrbottens pärla) bad mig komma och tala på en församlingshelg. Sen har det blivit åtskilliga gånger fr a i OAS-sammanhang. Det var väl där som någon hört mig och tyckte det vore värdefullt om församlingsbor och gudstjänstfirare i distriktskyrka i större stadsförsamling i nybildat jättepastorat fick chans ta del av undervisningen.
Sagt och gjort, distriktsprästen (tillika en av mina prästvigningskamrater) ringde och bad mig komma, vilket jag lovade. Allt gott och väl? Trodde du, ja.
Igår f m ringde kollegan och sa att det blir ingenting. Hans beslut hade nämligen överprövats och upphävts av församlingsherden och ytterst pastoratskyrkoherden. Den senare av dessa hade dessutom längre fram under dagen även vänligheten ringa mig personligen och framföra motiveringen.
Nu ska jag inte här fördjupa mig i anledningen till varför en kyrkoherde skulle kunna anse att just jag inte bör komma till pastoratet, utan fokusera på den organisationsstruktur som överhuvudtaget gör en sådan överprövning möjlig.
Jag gissar att det församlingsdistrikt till vilket jag var kallad sannolikt har en befolkning som gör att det för några årtionden sedan lika gärna kunnat vara ett eget pastorat med mer än en präst. Särskilt om det legat på landsbygden och inte i större (med norrlandsmått mätt) stad. I så fall hade den nu aktuelle distriktsprästen varit kyrkoherde och ingen annan, vare sig grannkyrkoherde eller prost hade haft minsta anledning bry sig.
Men så icke nu. I den nya kyrkostruktur som nu växer fram (som en enskild kyrkoherde naturligtvis är helt oskyldig till) blir de organisatoriska enheterna allt större. Makten koncentreras och flyttas steg för steg uppåt och samlas i allt färre händer. Och de (den!) som äger dessa händer kommer naturligtvis inte att vilja/kunna avstå att bruka den makt som i händerna samlas. Den som makten haver kommer alltid att finna goda och välmotiverade anledningar bruka den.
Den principiella organisatoriska frågan alltså! Kommer detta att fungera? Naturligtvis inte! Lika lite som sovjetkommunistisk planekonomi. Andlig förnyelse, väckelse och äkta församlingsbyggande har alltid börjat nerifrån.
I det nu aktuella fallet råkar det dock finnas en äktenskapsunion mellan anställd i det distrikt som nu tvingas missa gediget, på allt sätt oklanderligt, lutherskt föredrag, och kyrkoherde i grannpastorat. Detta kunde ju möjligen innebära att sagde grannkyrkoherde kunde kalla ökänd norrbottenskomminister till en föredragseftermiddag och då kunde Guds-ord-hungrande församlingsbor i missgynnad distriktskyrka på egen hand göra en trevlig utflykt.
Ty "Guds ord bär icke bojor" (Paulus).
- - - - - -
Eftersom jag i detta inlägg fokuserat på den principiella organisationsfrågan så kommer kommentarer som innehåller gissningar om vilket pastorat som är första anledning till dessa skriverier icke att publiceras.
