Torbjörn Lindahl

talade jag med i telefon idag. Han dristade sig då att uttrycka att jag bloggade för sällan.

- Det är ju bara en helgrapport, varje vecka.

Det kan nog stämma. Men givetvis vill jag lindra kära läsarnas hunger efter blogginlägg. Så nu ska jag skriva fast det bara är fredag kväll. Vad ska jag då skriva om?

 

Jo, jag tänkte att jag skulle skriva om en sak som utspelade sig i vårt prästkollegium för några veckor sedan. Vi talade om det stundande biskopsvalet. Vår biskop har ju beslutat lägga ner staven i juni 2018 (det år han fyller 63). Nu är planerna att komma igång med valproceduren i så god tid att en ny biskop ska kunna vigas nästan exakt samtidigt. Alltså berättade domprosten om det för övriga församlingsprästerskapet. Alltså fick vi chans prata om eventuella kandidater.

 

Det ska väl erkännas att samtalet inte riktigt lyfte. Ganska begränsad entusiasm för saken. Några möjliga kandidater nämndes. Men ingen av dem mötte någon större gemensam entusiasm hos samlade prästerskapet. Finns inga bra kandidater, kan man undra? Det har funnits goda kandidater. Men dom har regeringen (tidigare) och kyrkans eget regelverk (senare) rensat bort. Tänkte jag alltså. Bland prästerna uttrycktes (av åtminstone någon) att det svenskkyrkliga biskopsämbetet numera är så avlövat på inflytande och verklig betydelse att "vem vill egentligen ta på sig den rollen?" Ungefär så.

 

Men så uppgivet kan man ju inte låta det vara. Alltså gäller det att göra en insats. Tänkte jag, när jag tänkte igen. Alltså beslöt jag på stört att göra en storartad insats för svenska kyrkan genom att ställa upp som biskopskandidat. Jag förväntar alltså 11-12 röster bara härifrån. Givetvis kommer kollegorna - särskilt med den uppenbara bristen på andra seriösa kandidater - att stödja en kandidat som dom väl känner och som dom i alla väder vet var dom har.

 

Jag inbjuder alltså nu de röstberättigade i stiftet: domkapitlets och stiftsstyrelsens ledamöter, församlingarnas utsedda lekmannaelektorer samt alla präster i tjänst, att rösta på mig. Om det räcker att förklara sig villig eller om man måste formellt nomineras någonstans vet jag ej. Om det senare gäller, så hoppas jag någon gör det. Annars får jag ödmjukt ta det som ett tecken på vår Herres icke-vilja med mig I denna sak.

 

Om jag stannar på min post till 67 så hinner jag vara biskop i drygt två år så ingen anledning till oro. På två år hinner man inte ändra på någonting. Och jag är van kandidat. I några av de sista biskopsvalen enligt gamla ordningen (före år 2000) fick jag röster. 1/3 eller 2/3 röster. Alltid något. Nu blir det fler.

 

Min kandidatur är väl inte den första där biskopskandidat är äldre än avgående biskop. När KG Hammar avgick som ärkebiskop så lanserades ju först yngre systerna Ann-Karin. Men då kom även äldre bror och anmälde sig som kandidat via en artikel i Kyrkans Tidning. För mig är det dock främmande att lansera mig på en så ärevördig scen som Kyrkans Tidning. Min ödmjuka hållning tvingar mig nöja mig med denna ringa blogg.

 

Alla som är starkt berörda av biskopsvalet, här har ni er kandidat. Om "starkt berörda" betyder skrattar eller gråter kan f n lämnas därhän.

under helgen var inte bara att hälsa på sonen i Uppsala. Snarare var det bonus. Söndag eftermiddag for jag vidare till det som var resans grundsyfte, Kyrklig samlings samarbetsråd. Att i många år ha fått vara med där är ett privilegium. Man träffar många kloka, kunniga och intressanta personer. Komna ur olika av svenska kyrkans traditioner. Nägra personliga möten och samtal blir särskilt givande.

 

På söndagskvällen årsmöte och div samtal om det s k läget i kyrkan. 

 

På måndagen två ytterst intressanta föredrag med anknytning till det nu pågående reformationsjubileumsåret. Daniel Johanssons (Församlingsfakulteten) föredrag om Augsburgska bekännelsen skulle jag önska att alla mina kollegor i församling och kontrakt fick höra.

 

Såsom av en händelse pågick samtidigt kontraktskonvent här hemma. Även det med något slags reformationstema. Jag beviljades frihet från att bruka min lediga dag till konventsbesök eftersom jag lovade min chef domprosten att jag skulle komma hem från Stockholm lika fullproppad med luthersk teologi som mina nära kollegor som suttit i församlingshemmet i Boden. Vi får väl se.

i den s k selen igen. Efter några dagars frihet. Dock innebär ju inte friheten från anställningens gudstjänstarbete att man befriar sig från gudstjänsten. Tvärtom. Påsken firas bäst i kyrkan.* Skärtorsdag t o m Annandag blev det nio gudstjänster. Andligt innehållsrika gudstjänster påverkar på samma sätt som bruk av ordet och bönen: man hungrar efter mer.

 

Apropå bön, föresten. I torsdags fick jag telefon av en koptisk kristen från Egypten som bor i stan. Och som ibland dyker upp med familjen i gudstjänsterna. Han ville veta Långfredagens gudstjänsttid(er). Men ställde frågan sålunda:

- När ska ni samlas i Hertsökyrkan på Långfredagen för att be?

 

Intressant, tyckte jag. Att se bönen som det bärande i gudstjänsten. Inte - som i våra låg- och väckelsekristna sammanhang - att det är predikan och att liturgin mest blir (det i värsta fall upplevt onödiga) "före och efter predikan". Jag kan bara vittna om att efter det att jag anammat seden att stå upp under hela nattvardsliturgin (fr o m "Upplyft era hjärtan" t o m "O Guds Lamm"); stå upp och blunda och lyssna koncentrerat på prästens ord och tyst följa med i bön; då får hela mässan en fantastiskt fördjupad dimension.**

 

Man inser vilket elände kyrkbänkar är för ett levande gudstjänstliv. Jag läste för en tid sedan en artikel i vilken det hävdades att det först var på 1100-talet som kyrkbänkar började göra entre i västerlandet. Ortodoxa kyrkor saknar fortfarande normalt bänkar, som bekant. I min ungdom lärde jag mig att i svenska kyrkor började bänkar bli allmänna först på 1600-talet.

 

Men, nu förirrade jag mig tydligen iväg någonstans i tanken. Det här inlägget skulle ju handla om att vara tillbaka i selen igen. Dvs i det vanliga vardagsarbetet. Men som tur var handlade det delvis om gudstjänst det också. Igår var jag i Björkskatan och höll ett föredrag vid Tisdagscafe om nattvarden och påsken och hur de två hör ihop. Roligt träffa vänner även i den kyrkan. 

 

Annat ingår också i jobbet. Men de delar av arbetet som inte är offentligt hamnar inte på bloggen. I kväll blir det Alpha.

 

 

* törs jag ens nämna den blogg på vilken jag läst detta uttryck? Bäst att inte ta några onödiga risker.

 

** till min stora glädje noterade jag att stor del av församlingen stod upp under hela nattvardsliturgin under påskdagshögmässan på Fridhem. Inte normal tradition, sa goda vänner. Men kanske var det gästande personer som hade traditionen med sig och satt så synligt att dom drog övriga med sig?

 

Alltså det kristna sättet att säga Glad påsk. Eller är det "glad påsk" som är det sekulariserade sättet att säga Kristus är uppstånden?  Bäst säga bådadera. Men utförligare skriverier får anstå till i morgon.

Du har väl kommit ihåg att ställa fram klockan en timme så du inte missar högmässan.

Ikväll hade vi Alpha och fortsättningsgrupper igen. Denna termin leder jag "mellangruppen". Hittills har vi talat om evangelierna och lite om apostlagärningarna. Det är fantastiskt roligt att få undervisa om bibeln och hjälpa människor att tränga in i bibelns budskap.

 

Nästa onsdag blir det inte alphakväll i Hertsökyrkan för då firar vi Askonsdagsmässa kl 19. Den leds av Bosse. Själv celebrerar jag i Örnäsets kyrka på morgonen. Om någon ännu inte gått på en Askonsdagsmässa, vill jag rekomendera att göra det. Det kan vara en fantastisk upplevelse som start på fastetiden.

Gudstjänster hör till ett kristet - i vart fall kyrkokristet - liv. Vad vill man då ha när man går i gudstjänst? 

 

En präst som man uppfatter som riktig präst. Här kan människor ha lite olika önskningar. Somliga tycker att prästen i enlighet med ursprunglig tradition bör vara man, precis som Jesus och de första apostlarna. Andra tycker (också) att prästen bör stå i en vigningssuccesion som går tillbaka till apostlatiden. 

 

En liturgi som i huvudsak är i överensstämmelse med den som råder i alla de historiska kyrkorna världen över.

 

En predikan som man kan uppfatta som en naturlig fortsättning på de lästa bibeltexterna, dvs som Guds ord.

 

Nattvardselement som man kan uppfatta vara äkta. Bröd och vin. Inte saft (om än gjord av druvor). Många anser också att bröden ska vara av vete. 

 

Nå, om man nu önskar något av detta, får man då det? Om man önskar flera av ovanstående villkor, eller rent av alla? )Detta som för några årtionden sedan var mer eller mindre självklart nästan överallt.) På hur många ställen kan man då gå idag? Det är bara att konstatera att det finns allt fler som åker miltals varje söndag för att få en gudstjänst som dom känner sig trygg med. Och det trots att närmaste kyrka ligger på bekvämt promenadavstånd. Och det tragiska är att det är många av svenska kyrkans mest trogna och hängivna medlemmar som på detta sätt inte upplever sig få den grundläggande "service" som dom både har rätt till och genom sin kyrkoavgift betalar för.

 

I alla andra sammanhang där man betalar för sig men inte får den vara eller tjänst som man uppfattar sig blivit lovad, där kräver man pengarna tillbaka!  Är det dags börja kräva pengarna tillbaka även i kyrkliga sammanhang om ens lokala församling inte levererar (som det numera alltid heter)?

 

En god vän föreslog en ordning där man vid varje helg, där högmässa enligt kriterierna ovan inte levererats i egna kyrkan, skickar en räkning till hemförsamlingen på 100 kronor. Naturligtvis kommer man inte att få några pengar, men det viktiga är ju att visa sin önskan.

 

Men eftersom svenska kyrkan på alla nivåer (med enstaka undantag) är okänslig för önskemål från traditionellt sinnade kristna men desto mer känslig för ekonomiska realiteter så skulle man kanske pröva ett annat sätt att visa sin önskan.

 

Strax före 1 november varje år skickar man in begäran om utträde ur svenska kyrkan och några dager efter 1 nov (när man fått bekräftelse på sitt utträde strax före 1 nov) så begär man inträde igen.  Ett sådant handlande skulle få effekten att man inte betalar kyrkoavgiften följande år och därmed påverkar ekonomiskt men som medlem under större delen av året har man rätt till alla kyrkliga tjänster.*

 

Dock är det viktigt - oavsett om man ger sin vilja till känna genom faktura- eller utträdesmodellen - att man tydligt skickar med en förklaring att handlingen beror just på församlingens brist på leverans av acceptabel gudstjänst. **

 

Skulle det fungera? Givetvis. Jag tänker på filmen Nyckeln till frihet där den livstidsdömde som fått ansvar för fängelsebiblioteket bestämmer sig för att förnya bokbeståndet och förverkligar det genom att  under åratal regelbundet terrorisera berörd myndighet med brev i ärendet tills böcker levereras. Ni vet, ungefär som den fattiga änkan i Jesu liknelse, som får rätt mot den orättfärdiga domaren bara pga sitt tjat. Eller, för att nu tänka ekonomiskt, minns hur de svarta i amerikanska södern lyckades få bort segregeringen på bussarna genom total bojkott.

 

Kanske borde varje sådan faktura eller utträdesansökan skickas med kopia till biskopen i stiftet, eftersom det är på högre nivåer än församlingsplanet som de beslut fatta(t)s som nu gör att bristen på goda riktiga präster blir allt större.

 

- - - - - - -

 

* det enda man får passa sig för är att råka dö under den korta period man icke är medlem får då har de anhöriga inte rätten på sin sida om dom skulle önska kyrklig begravning

 

** detta kan inte nog betonas. Utträden som viljemarkeringar är verkningslösa om det inte tydligt framgår varför man handlar som man gör

Känt uttryck. Alla möjliga näringsidkare brukar ha med den uppmaningen i sin reklam. Jag har alltid tyckt att det är löjligt. Vaddå "gilla oss" - "på Facebook"??? Hur vettigt är det på en skala? Vore väl bättre gilla affären, restaurangen eller vad det nu är i verkligheten så att man tar del av dess tjänster och erbjudanden. Eller...?

 

Så har jag alltså tyckt (måste bero på mitt eget icke-Facebookande) - fram till idag. Ty fr o m idag gäller: Gilla oss på Facebook! Och det som ska gillas är alltså Frimodig kyrka i Luleå stift vars styrelse kan ses på bild tagen utanför EFS i Luleå där vi idag hade årsmöte. Bara några minuter efter att vi lagt ut bilden var den gillad. Först av Dag Sandahl. Det tackar vi för. Under eftermiddagen blev det fler gillanden.

 

Inte undra på det. Frimodig Kyrka är ju det enda alternativet i kyrkovalet. Det är bara att ta hjälp av Google en stund och leta lite och sen jämföra Frimodig kyrkas program med de övriga partiernas kyrkovalsprogram. Du inser direkt vilken som är den kristna nomineringsgruppen. Kom ihåg det på (kyrko-)valdagen också, i september.

Att Luleå Hockey två gånger på tre dagar förlorat mot Brynäs. Då är det bättre att fira reformationsjubileum (som det rätteligen borde heta enligt trogne vännen Andreas, och inte lutherjubileum, som jag rubricerade föregående inlägg.) Dock är kanske högtidlighållande lämpligare än firande  precis som Populisten föreslog.

 

Reformations- eller Lutherjubileum gör dock knappast någon skillnad vad gäller min brist på påtaglig entusiasm. Jag känner ungefär som det sägs att prof. Harald Riesenfeldt ska ha sagt mot slutet av sitt liv "den lutherska reformationen har gått över".* Om det dessutom är så som påstods i Andreas' kommentar att påven Franciskus i Lund uttryckte  tacksamhet över att reformationen gett Skriften en mer central plats även i katolska kyrkan, ja, då är det ju bara att acceptera att reformationens innehåll nu till stora delar blivit "allas" egendom. Alltså blir det än mer onödigt med ett "firande" som markerar skillnader eller den enes egenart i förhållande till den andre.

 

 Högtidlighållande var alltså ordet. Ja, på många ställen högtidlighåller man ju även Invasionen i Normandie, trots att den ledde till döden för tusentals civila och soldater vilka sannolikt skulle levt om man låtit nazisterna i lugn och ro fortsätta att ockupera Frankrike och Beneluxländerna.

 

I Luleå högtidlighåller  vi väl Luleå Hockeys första final i dåvarande Elitserien. Trots förlust mot - Brynäs.

 

- - - - - 

 

* jag har bara hört detta muntligt i andra (eller tredje, fjärde...? hand, så jag garanterar inte citatets äkthet, men håller med om innehållet, så jag kan vid behov göra innehållet till mitt.

är det visst i år. Med ordet "visst" vill jag markera exakt det som den uppmärksamme läsaren redan anat: det engagerar mig inte.

 

Nej, inte. Det väcker ingen som helst spontan glädje, entusiasm eller engagemangslusta hos mig. Varför? Jag vet inte. Kanske för att jag för en tid sedan läste en artikel av en författare som undrar vad vi egentligen firar i lutherjubileet? Att resultatet bl a blivit krig och ömsesidiga blodbad där protestanter och katoliker dödat varandra i tusental?

 

Ofta upplever jag att alla som vill försöka göra något ordentligt av Luther hamnar i ett av följande två diken:

1. Det konfessionella diket.

Där ägnar man sig åt att odla teologiska motsättningar som för länge sedan förlorat sin kraft, som numera bara innebär att man gräver och förstärker gamla skyttegravar.

 

Jag undrar: vem kan idag då sekularisering breder ut sig i hela västvärlden, då radikal islamism på många ställen utgör det största hotet mot kristna, då mer moderat islam även den flyttar fram sin positioner på en räddhågad och hukande kristendoms bekostnad; hur kan man då hänge sig åt att uppleva att katolicismen är den hemskaste fiende som vi ständigt måste ägna all vår uppmärksamhet för att bekämpa?

 

2. Det "liberala" diket. Man känner (eftersom man är formell lutheran) att man måste göra något positivt av Luther. Men eftersom man i grunden känner sig främmande inför mycket av det som drev Luther, t ex kärleken till Guds ord och viljan ge allt Guds ord auktoritet; människans totala hjälplöshet i synden och därav följande behov av gudomlig frälsning; så måste man göra Luther till något annat än han egentligen är. Alltså blir Luther istället en som vågade tänka fritt (fast Luther egentligen villa ha sin tanke bunden vid Guds ord) och en som vågade opponera sig mot auktoriteter osv.

 

Jaha, säger jag. I ingetdera diket vill jag kräla. Alltså går jag min egen väg rakt fram.

Jag måste absolut skriva nåt inser jag. Om jag ska behålla kära läsarnas intresse. Problemet är att jag inte vet vad jag ska skriva. Känner trycket att jag borde vara seriösare men känner mig sällan på det humöret numera. Alltså återstår inget annat än att berätta vad som händer - göra en s k uppdatering! - så får vi se vart det kan leda.

 

Jag får börja med att återknyta till det i föregående inlägg refererade miraklet. Varje gång jag kommer i närheten av sängen måste jag ta fjärrkontrollen och kolla att det funkar.....och för att kära läsarna ska känna sig trygga så gjorde jag ett avbrott i bloggandet och gick och kollade. Jo, miraklet håller i sig.

 

Det kan ju även i s k seriösa sammanhang vara en intressant fråga att tänka på. Alltså om mirakler håller i sig. Tex när det varit någon form av karismatisk väckelse med många helanden. Personer som menar sig upplevt helande, hur har det gått med dem på sikt? Har förbättringen varit kvar efter ett halvår, ett år, fem år?

 

Själv har jag alltid haft en tendens att tänka att om helandet inte upplevs bestå under längre tid så var det inte äkta utan mer suggestion. Men när vi hade ett samtal om dylika frågar i alpha-arbetslaget så blev jag motsagd av en kollega som menade att så behöver man inte resonera. Allt helande är temporärt, sa han. Visst är det så inser jag att jag också tycker.* För hur helade vi än blir så ska vi likväl dö - om inte Herrens dag kommer före. Och innan vi dör så börjar kroppen brytas ner. Och vem kan förbjuda att den nedbrytningen av kroppen börjar just inom det livsområde där man tidigare erfarit helande. Tänker jag.

 

Tänk så mycket man kunde tänka bara för att man tänkte på en säng.

 

I eftermiddag var jag på hockey. Såg hemmalaget besegra Färjestad. Det kan väl inte någon bland kära läsarna ha något emot. Nästa lördag kommer Växjö Lakers på besök. Då blir det strid uti andanom mellan mig och sydländsk bloggare vars blogg jag dock icke kan rekommendera. Undrar vad han kommer att skriva när Luleå tvålat till hans favoritlag?

 

I morn är jag ledig. Återstår frågan: var går man då i kyrkan? 

 

Nå't annat jag ibland tänker på är att jag inte (ännu?) läst de två omtalade böcker som ska få oss protestanter/lutheraner att förbli vid vår läst och inte låta oss lockas av katolska kyrkan; nämligen Anders Gerdmars Guds ord räcker och Lars Borgströms Bibliskt och romerskt-katolskt - vari består skillnaderna?  Jag har alltså inte läst dem. Borde jag det? Behöver jag det? Det anser kanske en och annan bland kära läsarna som tycker att jag då och då under senare år flörtat lite för mycket med "katolismen" (som man säger på viss norrländska). Vill jag läsa dem? Lusten har uppenbarligen ännu inte infunnit sig. Vad beror det på?

 

Det tänker jag också på.

 

- - - - - 

 

* att hålla med senaste talare är ju en av mina bästa grenar, brukar jag säga

har jag läst i under senaste dagarna. Det är en äldre svensk Katolsk Katekes, ursprungligen utgiven i tre upplagor på 20-, 30-, respektive 40-talet. Men nu har andra upplagan utgetts på nytt i faksimil av Svenska Katolska Akademien som ägnar sig åt att nyutge "äldre särskilt värdefulla och eftersökta svenska katolska skrifter som sedan länge varit ur tryck." Själv beställde jag den via Bokus.

 

Att läsa ur en katekes är ju utan tvekan igenkännandets glädje för en lutheran. Frågor och svar i mängd. Frågorna ställda precis så att exakt rätt svar kan ges - på samma sätt som i vår kyrkas katekesutveckling.

 

Och inte bara den yttre formen känner man igen. Även innehållet till stora delar. Och kan ansluta sig till. Utan tvekan. Och konstigt vore det väl annars, trosbekännelsen är ju densamma, de tio buden och Fader vår likaså. Det är väl när man kommer till de konkreta tillämpningarna av buden och kristenlivet; och hur man får ett regelbundet fungerande böneliv, som den katolska katekesen blir mer detaljrik. Men oftast inte så att man blir främmande för innehållet. Det mesta kan man helt stå bakom. Jag menar: vilken lutheran håller inte med om att man söndagligen bör gå i gudstjänst (även om det här är just katolska mässan som avses) dagligen be morgon- och aftonbön och före och efter varje måltid tacka Gud? Och när man läser genomgången av högmässan så inser man hur oerhört "katolska" vi svenskkyrkliga lutheraner är.*

 

Det som är mest ovant i boken är nog det som har med avlaten och skärselden att göra. Mest kanske för att man inte riktigt begriper det som tycks förutsättas. Men av en del förklarande formuleringar att döma så tycks författarna förutsätta att inte heller alla katoliker riktigt begriper. Men dessa korta avsnitt kan man ju lätt hoppa över och ta till sig det sannskyldigt goda.

 

Eftersom jag alltid sett det som en av mina livskallelser att göra folk förvånade, att riva ner cementerade (felaktiga) tankebyggnader och utmana fördomar, så håll till godo med tre avnitt ur Katolsk Katekes:

 

1. I förklaringarna till första budet talas om "tro, hopp och kärlek" som vårt sätt att ge Gud den ära som tillkommer  honom. Och det vi framför allt ska hoppas av Gud är att "få våra synders förlåtelse, hans nåd och den eviga saligheten". Och därefter ges kommentaren:

 

Man får nästan för sig att Luther var katolik när han i sin katekes inleder förklaringen till tredje trosartkeln med orden "Jag tror att jag av min egen kraft och förnuft icke kan tro..."

 

2. Om att vörda helgonen.

Det ska vi göra "emedan Gud själv har förhärligat dem." Och vidare: "Om vi i sanning älska och ära Gud , då skola vi även älska och vörda hans vänner". (Vem kan säga emot det?)  Och sedan ett svar på en tänkt invändning:

 

Var det någon som trodde annat?

 

3. Avlaten är kanske det mest missförstådda av alla katolska löror och bruk. Låt oss därför ta del av hur Katolsk Katekes undervisar. I två punkter kommenteras vanliga missuppfattningar:

 

och

 

Så var det med det! Kommentarfältet fritt för vänner som känner behov frälsa mig från den katolska faran genom att nämna något negativt i historisk eller nutida katolsk lära eller praxis:) En särskild utmaning skulle det vara om någon kunde nämna något som jag inte hört redan för trettio år sedan. Själv försöker jag bara följa den första av de fem ömsesidiga förpliktelser som antogs vid mötet i Lund för två månader sedan: att mera se till det som förenar än det som skiljer.

 

- - - - - -

 

* kyrkliga lutheraner alltså. Dom som (bara) är "bönhuslutheraner" känner sig kanske aningen främmande, men då är dom nog något främmande även för svenska kyrkans traditionella högmässa"

Alltså fjärde delen (nu utgivna tryckta utgåvan) av 1700-tals-Umeåprästen Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning är nu av mig färdigläst.* Nästan lite abstinenskänsla att skiljas från den man vars öden och äventyr varit en regelbunden följeslagare under ett drygt år. Fyra stora tjocka böcker.

 

Tyvärr dock, sista delen är lite tråkigare än de tidigare delarna. Första delen uppväxten. Andra delen studietiden i Åbo. Tredje delen första prästtiden i Umeå. Och så fjärde delen fortsättning av prästeriet fram till dess han flyttar från Umeå stad till landskyrkan. **

 

Mest spännnde är väl del två och tre där en stor del av hans uppmärksamhet ligger på att finna en livskamrat. Men nu sedan han hamnat i äktenskapets trygga famn och barnen kommer prydligt i rad så blir det ju lite "volvo, villa, vovve" över det hela. Fast i 1700-talstappning, förstås.

 

Eftersom jag vid redogörelse för de tidigare delarna av verket försökt finna något att återberätta så ska jag göra det även nu. Jag väljer då att dela med mig av den för mig nya kunskapen att prästerna alltid träffades och lyckönskade varandra den första maj. Och det hade ingenting med vare sig arbetare eller (det i mina ögon något krystade helgonet) St Josef arbetaren att göra. Nej, anledningen var en helt annan. I not nr 94 förklaras det hela sålunda:

 

 

En anledning så god som någon till internt prästerligt gratulerande och firande. Att den ursprungliga firningsanledningen sedan länge försvunnit hindrar inte att firandet består.

 

Vill man lyssna på ett radioprogram (ca 25 min) där några av dem som arbetat med verkets utgivning intervjuas (varav en är ättling till Pehr Stenberg) kan man även få höra högläsning av en duktig uppläsare. I programmet påpekas också hur unikt detta verk är. Det finns ytterst få självbiografiska verk av detta omfång från äldre tider. Radioprogrammet klart värt att lyssna på.

 

Man inser när man läser: förhållandena skiftar men människan är sig ganska lik. Ja, ni förstår att jag inte ångrar köpandet och läsandet av detta verk.

 

- - - - 

* det kommer även ett femte band, men det lär vara en ren registerdel; ingen mer berättande text

 

 ** i bokens sista not (128) förklaras: "Här slutar framställningen mitt i 1807 års händelser. Av tidigare notis framgår att Stenberg skrivit detta under sitt sista levnadsår, d.v.s. 1824....sjukdom och död har satt punkt för projektet."

 

Till detta kan ju en sentida läsare bara beklaga att Stenberg inte fick tid och kraft att berätta om kriget 1808-09.

heter en bok jag just läst ut. Ett kapitel om dagen från början av september t o m annandagen. Utgiven av Artos men skriven för flera hundra år sedan. Författaren? Den katolske biskopen Frans av Sales 1567-1622 som verkade i Geneve. Typ av bok? Ja, vad ska man säga? Uppbyggelsebok. Fördjupning. Andlig vägledning.

 

I vart fall är det inte en bok för sträckläsning. I genomsnitt är nog kapitlen två-tre sidor, så den lämpar sig väl för daglig läsning, ett avsnitt om dagen. Författaren rekommenderar att man läser på morgonen så kan man meditera över det lästa under dagen.  Men kanske borde man ta dubbelt så lång tid på sig; läsa varje kapitel två dagar i rad och verkligen låta det sjunka in?

 

Man uppfattar de olika kapitlen som en själasörjares/andlig vägledares brev till sin konfident/lärjunge. Den mottagande tilltalas just Filotea, vilket betyder en som älskar Gud. Skrivsättet ger en nära och personlig ton och man upplever sig själv tilltalad.

 

Syftet med skriverierna är givtvis att mottgaren ska fördjupas i sin tro och sin gudsgemenskap. Medlen och vägarna som rekommenderas är i princip desamma som vi skulle ge på reformatorisk grund: ta vara på ordet, gå ofta i kommunion, uppehåll ett regelbundet böneliv, bruka bikten och var varsam med ytliga och flyktiga nöjen som kan locka åt fel håll. Särskilt när det gäller det sista finns en ton och en attityd jag uppskattar. När det gäller förhållandet till nöjen, spel, ägodelar, alkohol, fina kläder, dans osv så finns inget av den typ av kategoriskt syndakatalogande som ofta funnits i våra traditioner. Nej, hellre upplever jag Paulus: "allt är lovligt men allt är inte nyttigt." Ständigt uppmanas Filotea ge akt på sitt hjärta, vara vaksam så att inget får ta den plats i hjärtat som Gud ska ha.

 

Boken är alltå skriven för människor som lever i världen, inte till munkar och nunnor som lever skyddade bakom höga klostermurar.

 

Även om författaren är katolik - och en av de mest omtalade när det gäller att få människor som "avfallit" till protestantisk tro att återvända till katolska kyrkan - så skriver han ofta på ett sätt som även en lutherskt-pietistiskt kristen kan känna igen sig i. När han t ex talar om att "få en försmak av himmelens goda" då får ju även en halvlaestadian som jag igenkännande vibrationer.*

 

Och riktigt lutherskt blir det ju när han skriver om farisen och publikanen. "Den högmodige farisen höll tullindrivaren för att vara en stor syndare, kanske till och med för att vara tjuv, horkarl eller bedragare. Men han bedrog sig ordentligt, för just i det ögonblicket blev denne rättfärdiggjord"  (min kurs.).**

 

Boken rekommenderas utan tvekan.

- - - - -

 

*Laestadius skriver ju ibland om en "försmak av himmelens glädje"

 

** Att rättfärdiggörelsen sker fullkomligt på ett ögonblick, är det inte det som är vår lutherska specialitet? Och var det inte detta som tridentinska konciliet fördömde? Så, blev författaren då fördömd av katolska kyrkan (frågar jag retoriskt)? Tvärtom! 1665 blev han helgonförklarad och 1877 utsedd till kyrkolärare.

eller den Helige Stefanos dag. Och idag hade jag lovat lämna förslag på ett samtalsämne som biskopen och jag kan samtala om i full uppriktighet den dag då vi båda blivit pensionärer. Ämnet är Missionsprovinsen. Idag har jag nämligen haft med den att göra. Och inte bara träffat någon representant för densamma, inte heller bara deltagit i en gudstjänst i någon av dess gemenskaper; nej, jag har själv lett högmässa och predikat i den enda Missionsprovinsgemenskap som, mig veterligen, finns i norrbottens län!

 

Kvart över sju hämtade jag upp en god vän i stan och vi åkte tillsammans. Ca två timmar senare var vi framme och knappt 45 minuter senare var vi igång med gudstjänsten. Inte så väldigt mycket folk. Men så ligger ju platsen (sett ur en stadsbos perspektiv) mitt ute i ödemarken. Och ändå minns jag den tid då orten ifråga var centralort i eget pastorat och även den tid då den var centrum i egen kommun. Tänk vad norrlands inland avfolkas!

 

Nu undrar någon: får man som präst i svenska kyrkan fira gudstjänst i Missionsprovinsen? Svaret är högt och tydligt JA! Det fanns dock en gång (för inte allt för länge sedan) en biskop och ett domkapitel som trodde att det inte var tillåtet. Alltså avkragade dom tre pensionerade präster som lett gudstjänster inom Missionsprovinsen. Men det skulle dom inte gjort (i alla fall inte om dom är rädda om sin egen ära). Saken överklagades nämligen till Svenska kyrkans överklagandenämnd och densamma nämnden gav de klagande rätt och upphävde domkapitlets beslut.

 

Och eftersom överklagandenämnden i realiteten är att betrakta som svenska kyrkans högsta domstol så blir dess beslut i praktiken prejudicerande. Alltså måste det nu betraktas som tillåtet* för svenskkyrkliga präster att fira gudstänst i Missionsprovinsens gudstjänstgemenskaper. Alltså gjorde jag det.

 

Som sagt, när vännen och biskopen Hans och jag blivit pensionärer tycker jag att vi uppriktigt ska prata om Missionsprovinsen. Lämpliga delfrågor kan vara:

 

1 Varför känner sig svenska kyrkan tvungen att betrakta Missionsprovinsen som en fiende?

 

2. Varför inte istället se den som en hjälp och ett komplement

 

3. När nu gudstjänstseden i svenska kyrkans tradition på ort efter ort är nära kollapsa, varför inte glädja sig över att gudstjänster firas, oavsett vem som organiserar dem?

 

Inom det (nu bildade stor-) pastorat där jag idag firade högmässa finns  minst 5, 6 eller 7 kyrkor/kapell. Inte i en enda av dessa firades mässa under hela julhelgen (om predikoturerna i tidningen var korrekta). Se fråga två ovan.

 

En trevlig dag var det. Intressanta samtal vid kyrkkaffet. Så även vid den senare lunchen/middagen som vi blev bjudna på. På vägen hem passerade vi Töre och gick då in en sväng hos svärfar. Oerhört klar i tal och tanke trots sina 93 år.

 

- - - - -

 

* det faktum att viss biskop och domkapitelsledamöter blev så besvikna över att få en knäpp på näsan av överklagandenämnden att dom motionerade till höstens kyrkomöte och begärde en utredning om huruvida några ändringar behöver vidtagas i Kyrkoordningen för att precisera i vilka sammanhang en präst får fira gudstjänst (i klartext: inte inom Missonsprovinsen) gör ingen skillnad nu och knappast för mig i framtiden heller. Beslut i frågan kan tas tidigast i nov 2017. Eventuella nya mer begränsande regler kan då träda i kraft tidigast 1 januari 2018. Om jag passar på att  fira missionsprovinsgudstjänster under friåret 2017 och sedan håller mig i skinnet några månader och inte firar någon missionsprovinsgudstjänst förrän senare på våren så hinner i vart fall inte biskop Hans avkraga mig (och det är väl skönt för honom om han slipper avkraga en gammal ungdomskompis) eftersom han går i pension i början av sommaren 2018. Och eftersom högvördiga domkapitlet har ont om sammanträden sommartid så kommer eventuellt avkragningsbeslut först under hösten och då fyller jag ändå 65 och kan lika gärna gå i pension. Ha det så trevligt.

 

blir det i år. Nyss har man tänt fjärde adventsljuset* och ändå är det en vecka kvar till jul.

 

Jag minns någon gång i början av min prästtid när det var likadant, juldagen och nyårsdagen på söndagar; det innebär ju minimalt antal röda dagar. En kollega utttyckte att det var "prästernas favoritjul". Så få predikningar som möjligt. Vanligt folks favoritjul skulle då vara när så många helgdagar som möjligt ligger på vardagar och förvandlar grå arbetsdagar till röda lediga. Gärna för mig får folk uppskatta röda dagar men det bör ju inte bara vara för arbetsfrihetens skull utan även för möjligheten att komma oftare till ordets hörande och till Herrens bord. Jag minns ett år under min uppväxt då både juldag och annandag låg direkt före eller efter en söndag; då kunde man gå i högmässa tre dagar i rad. En riktig höjdare!

 

Om det senare sker, dvs fjärde söndagen i advent infaller på julafton, då bortfaller ju numera i många (de flesta?) församlingar sista adventsöndagen helt och det blir bara julafton med julbön eller samling vid krubban. Men så icke i min barndom; då gick man först i "fjärde advents"-högmässa och sen åter på eftermiddagen/aftonen för julbön. Men det var ju innan Kalle Anka började tvinga alla församlingar att ha julbön på förmiddagen.

 

Men kanske kan snart ett traditionellt kyrkligt julfirande återupprättas. Redan vid videons intåg i de svenska hemmen blev det ju möjligt spela in Kalle och se honom vilken tid man ville. Och ännu mera nu. Vi ser ju nu en generation växa upp som fullständigt befriats från tablå-tv:s tvångströja. Prisa Gud, här kommer Svt Play! Snart kan vi åter fira våra gudstjänster på sätt som passar kyrkoåret mer än TV. Gäller bara att vi återerövrar upplevelsen att det är kyrkogången som är att fira jul.

 

Julen är bäst i kyrkan. Dvs i gudstjänsten.

 

Men innan jul är det adventstid. Då har vi fyra familjer i vår radhuslänga i årtionden turats om att bjuda på adventskaffe någon lördag eller söndag. Det har nog under åren skett en sakta förskjutning från de tidigare adventshelgerna mot någon av de senare. Ett förslag väcktes i dag av dem som står på tur för nästa år att jag som bor först i längan vid min tur borde bjuda under första adventshelgen, nästa grannar under andra osv. Tror nästan jag måste sätta en s k :) här, så roligt var det ju. Skulle onekligen lyfta vårt adventskaffedrickande till nya höjder.

 

Precis som adventljusstaketändandet fått helt nya dimensioner när man lärt sig ha ljusstaken i nord-sydlig riktning och tända ljusen i ordning söderifrån.

 

Nu åtetstår bara att det blir rätt andliga dimensioner i predikan i morgon. Men det beror också på kära läsarnas trogna förböner.

Ett möte med en invandrarfamilj och en sjukkommunion blev dagens huvudarbetsuppgifter. Utöver det lite förberedelser och lite själavårdskontakter vilket får förbli obebloggat.

 

Alltså har jag egentligen inget att blogga om.

 

Men jag kan inte låta bli att dela att jag numera allt oftare får tecken på att Gud handlar med människor. Kallar, berör, välsignar, helar, utrustar med nådegåvor, väcker längtan...

 

Kanske kan en sväng om detta** komma med i predikan på söndag. 

 

Vid dagens sjukkommunion var en av den sjukes vänner med. Han har varit med någon gång förr. Trevlig karl som jag lärde känna redan under min prästtid i Nederluleå. Vid det efterföljande samtalet utbrast han att kyrkan förändras och med tillägget "och inte till det bättre". Sånt kunde jag blogga om förr. Men numera tryter inspirationen. Beror det på tillväxande helgelse? Jag är inte längre så kritisk av mig. Eller beror det på uppgivenhet? När har jag senast upplevt att Kyrkomötet tog ett beslut som innebar att svenska kyrkan (eller något i kyrkan) blivit väsentligt bättre, som jag alltså glatt mig över? Jag kommer inte på något efter 1986 års kyrkohandbok.  Gör du?

- - - - -

* efter snart nio års bloggande börjar det bli svårt hitta på nya rubriker till bloggposterna

 

** div om själva faktum att Gud handlar genom den Helige Ande, inte några sentimentala exempel

 I onsdags t ex var personalen bjuden på den obligatoriska jullunchen. På den restaurang som numera ligger i det som förut var domkyrkoförsamlingens församlingshem. Samtidigt som vi åt lunch där så gjorde stiftsstyrelsen detsamma i ett hörn av lokalen. Den - stiftsstyrelsen - hade även besök av hr rikskyrkans kommunikationsschef. Alltså fick jag även hälsa på honom som jag känt ända sedan hans yngre tonår. I hastigheten kom jag dock inte på om jag borde beklaga eller glädja mig över att jag inte hade något kors på mig.

 

Stiftsstyrelsen försvann efter snabb lunch men vi domkyrkopersonal och förtroendevalda blev kvar för lite underhållning. Den bestod bl a i en mycket lärorik genomgång av den senaste kopiatorn. Synnerligen kunnig och intelligent maskin. Den inte bara kopierar med vikning och häftning, den klarade givetvis även det senaste: tredimensionella utskrifter.  Glutenfria och glutenhaltiga oblater allt efter tycke och smak. Bara att trycka på rätt knapp. Och till yttermera visso fungerar den även som centraldammsugare. Och kan t o m kontera rätt så att kostnaderna för kopiering och allt annat den kan göra hamnar rätt i bokslutet. Gudstjänst och kyrkliga handlingar om den dammsuger en prästs arbetsrum; barn- och ungdomsverksamhet om den kopierar åt en pedagog. Allt man kan önska sig.

 

På morgonen hade vi haft storkollegium. Där var det genomgång av nya bokningssystemet. Eftersom jag kom aningen sent pga hälsocentralbesök så fick jag min plats längst bak vid dörren med åtföljande svårighet både se och höra. Men jag lyckades uppsnappa det för mig viktigaste:

- Har ni frågor så vänd er till Helena eller Margareta!

 

På kvällen var det avslutningsfest för höstens aphaverksamhet. Flera vittnesbörd fick man höra om vad det betytt.

 

Idag begravning där den avlidne var släkting till en av mina lärare på högstadiet.

 

Lite statistikstudier har jag även ägnat mig åt och ser att viss liten distriktskyrka i stadens utkant hävdar sig bra. T o m i jämförelse med självaste domkyrkan. Ser man på. Inte undra på att Dylan fick nobelpris. Han visste det. The times they are a'changing.

 

Ikväll har jag även konfererat med en av  döttrarna så nu är det nog klart hur julhelgen blir.

 

I morn är det fredag!

fick jag höra av en person som jag mötte idag. Hon berättade hur starkt hon upplever att gå i mässan och ta emot Kristi kropp och blod. Kristen har hon väl varit en tid men tidigare varit mer aktiv i sammanhang där nattvard inte firats så ofta. Men sedan hon funnit vägen till en gudstjänstgemenskap med regelbundet firande så har mötet med Kristus blivit allt viktigare. Alltid roligt få höra ett sådant vittnesbörd. Det stärker mig i tron att vi äntligen är på helt rätt väg när vi nu sedan några år tillbaka firar söndaglig mässa.

 

Mässa fick jag också fira idag. På det äldreboende där jag haft andaktsansvaret i snart ca 15 år. 

 

I övrigt var det lite blandad kompott i arbetsdagen. Det började med lektion i handhavandet av församlingens nya skrivare. Men när jag sist på dagen skulle använda en skrivare så fungerade det inte. Ja, ja. Men det hade inget med varandra att göra. Det vi lärde oss på morgonen gällde helt andra utskrifter än den jag skulle göra på kvällen. Ju mer teknik desto mer som kan bli fel.

 

Tänk att det fanns en tid när kopieringsapparater var en bristvara. När jag kom till Nederluleå 1979 så fanns inom hela församlingsorganisationen en (1) kopiator. Den stod i Gammelstad. När några år senare kyrkomusiker och körledare Göran Lindgren i Bergnäskyrkan önskade en kopiator även dit så var det först kall handen från de ansvariga.

- Det är väl inte så mycket som behöver kopieras i Bergnäset. Dom kan väl fara till Gammelstad om (inte "när") dom behöver kopiera något (info: 13 km enkel väg). 

 

 Nu finns det kopieringsmaskiner eler kopiatorer eller skrivare, som det numera heter, i varenda buske. Måste bero på det s k papperslösa ssmhället.

 

Tur att kvällen slutade med Alpha annars hade jag nog känt mig som en kopia.

(som det heter i Luleå) skriva nästan exakt samma sak som min gamle kamrat redan skrivit på sin blogg. Istället ger jag en länk till hans skriverier som handlar om hur fyra nästan jämngamla präster som är uppvuxna på Örnäset här i Luleå i lördags tillsammans for till Hortlax utanför Piteå och besökte Ove Moren som var vår ungdomspräst åren strax före och efter 1970. Ove är nu 81 år gammal. När han kom till Örnäset 1968 var han knappt 33. Men för oss likväl en auktoritet. 

 

Jag har hela mitt liv kommit ihåg hans synnerligen lutherska undervisning om hur Anden verkar genom ordet  och sakramenten. Det är det som gjort att jag senare i livet aldrig förstått den "lutherska" kritik som funnits mot konsekrationsepiklesen i nyare nattvardsböner. Jag menar: om vi tror att den Helige Ande verkar genom ordet, varför skulle vi då inte få be att han gör det? Tvärtom! När jag som ung ny präst fick börja fira mässa enligt 76 års försöksordningar så fann jag direkt min glädje i att be om den Helige Ande över brödet och vinet precis före jag läser instiftelseorden. Tack Ove för det! 

 

Vad Ove i övrigt betydde för oss i sin roll som ungdomspräst kan läsas på min gamle kamrats blogg. Bara en sak ska jag tillägga. Jag minns när Ove som nybliven Örnäspräst var hembjuden till mina föräldrar. Han satt i en* av gungstolarna** och vi pratade om ungdomsgruppen han nu skulle ta ansvar för. Han frågade: "ni uttrycker väl tydligt att det viktiga är att alla kommer till tro på Jesus?" Lätt pinsam tystnad.

 

Men ett visst allvar planterade han i oss. Och i lördags fick fyra präster tacka för det som gavs oss genom Ove. Och troligen för sista gången fick vi fyra samtidigt ta emot välsignelsen av vår ungdomspräst.

 

 

- - - - -

* jag tror aldrig att jag någon annstans än i mitt föräldrahem sett två gungstolar i vardagsrummet. Båda finns nu hos mig - om än just nu i olika rum

 

** jag tror att han hade sin äldste son i famnen. En son som nu i sin roll som journalist på Kyrkans Tidning i flygplan fått hälsa på påven. Jag har via yngre bror fått se ett facebookklipp.