Torbjörn Lindahl

Efter en dag i vanligt arbete, bl a sjukkommunion och famljekväll i kyrkan med både mat och familjegudstjänst - jag vill ge en stor eloge till mina arbetskamrater för deras sätt att levandegöra gågna söndags evangelieberättelse om Jesu möte med Sackaios - så var jag idag åter i Töre och bidrog till urstädningen av svärfars torp.

 

Idag blev jag satt att gå igenom bokhyllorna. Eftersom svärfar är präst* ansågs det att jag möjligen skulle ha bäst förstånd att avgöra vad av kyrklig och teologisk litteratur som bör sparas och vad som kan slängas. Om det var något jag ville överta fick jag göra det. 

 

En lustig bok som jag slängde på elden var ett exemplar av den provutgåva av psalmboken som Verbum gav strax innan nya psalmboken kom för trettio år sedan. I sagda utgåva var det bara text på några uppslag sedan var det blanka sidor bara för att folk skulle få känna på hur nya psalmboken skulle bli med sina svagt gulaktiga sidor vilket då sades skulle vara läsvänligare än traditionella vita sidor. I senare utgåvor tror jag verbum återgått till vita sidor. Man skulle ju kunna tänka sig att om Kyrkomötet inte beslöt om nya psalmböcker och evangelieböcker stup i kvarten, med åtföljande nyinköp i församlingarna, utan lät de inköpta vara kvar i åtskilliga årtionden så skulle dom gulna av sig själv. Nå, mötet med denna bok igen (mitt eget av Verbum tillskickade exemplar slängde jag redan för trettio år sedan) gav upphov till eftertänksamma tankar om den kyrka vars rikedom gör det möjligt trycka en bok med blanka sidor i tusentals exemplar. De flesta av våra medkristna i världen skulle kanske tycka att om man väl producerar en bok på över 1000 sidor för distribution till landets alla församlingar så borde det kanske stå något i den. Eller ska vi tolka det så att med böcker från Verbum gäller numera samma omdöme som en släkting (på annan ort än där jag bor!) gav om nykommen präst i församlingen:

- I bästa fall säger hon ingenting!

 

Idag tyckte vi det var som bäst få slänga saker på elden. På bilden ses jag slänga en bok. Givetvis blev det massor ur svärfars bibliotek jag ej kunde förmå mig slänga. Så nu är jag ännu längre från uppfyllandet av mitt löfte att inte lämna efter mig massor som mina barn ska bli tvugna slänga. Den sista bok jag tog ur den gamles bokhylla för flytt till min egen var Himlarnas drottning - Guds moder i Guds ord  av Scott Hahn. Den tar jag mig an med stort intresse.