Torbjörn Lindahl

Jo, jag for till min vanliga kyrka. Det kan inte helt uteslutas att jag kunnat få höra något mer djupsinnigt i domkyrkan. Men när jag uttryckte det för Bosse efter mässan så sa han

- Men här fick du ju sakramentet! Predikan är inte det viktigaste.

 

Nästan beredd hålla med. En fullständig, fullödig väl genomförd liturgi (Bosse var liturg trots att Mikael predikade), med deltagande i mässan, är väl så uppbyggligt som predikan - även om det naturligtvis idealt bör vara god predikan också.

 

Men så var det också det här med att inte överge sin församlingsgemenskap. Alltså Hertsön hur som helst. 62 deltagare enligt kyrkvärden. Vid kaffet satte jag mig vid bordet där gruppen kvinnor från Armenien satt. Roligt bryta kulturbarriärerna en aning. Det uppmanar jag även andra vara frimodiga att försöka göra.

 

Roligt ändå få hälsa på Mikael som jag varit arbetskamrat med under tretton år. Han ska strax börja som präst för det militära där han efterträder Staffan Klingert.

 

Om knappt två timmar är jag i selen igen - ett uttryck som trogne kommentatorn Torsten, här på bloggen tyckte var roligt sist jag använde det - då jag predikar på Fridsförbundet.

 

Utropstecknet inom parentes kommer av att idag vid högmässsn, när Bosse pålyste textläsningarna för trettonde söndagen efter Trefaldighet, så tänkte jag att detta är ju fel, har han fullständigt rört ihop det? Det är ju fjortonde söndagen. Så jag dristade mig ropa "nej, det är fjortonde". Men ögonblickligen insåg jag att det var fel, så jag rättade mig. Ingen skada skedd, mer än att det var lite pinsamt för mig.

 

Skälet till min felräkning var mässan igår eftermiddag. Vi lät den präglas av helgens tema för trettonde söndagen och då bli ju den naturliga tanken att nästa högmässa är fjortonde söndagen.

 

!!??

 

Efter mässan gick jag direkt och bad Bosse om ursäkt. Han skrattade bara. Tänkte väl att har man gammal gaggig präst i församlingen så har man...55 deltagare enligt kyrkvärden.

 

Vid kyrkkaffet fick Simon chans prata lite med vår gudstjänstfirare från Kina och testa de få ord han kan sedan en kort kurs på högstadiet. 

 

Efter högmässan tog vi en biltur ut mot norra delen av Hertsön (inte bostadsområdet utan hela ön) bl a till Hagaviken och andra fritidshusområden. Att där var så många stugor! Jag frågade Simon om vi ska sälja kyrkstugan och skaffe en stuga här istället.

- Absolut inte, här har vi ju inte vår egen korkek, kom svaret direkt.

 

Vi hamnade även vid norra änden av Hertsöträsket. Dessa områden besökte vi ofta när jag var barn men då kom vi från andra hållet på cykel eller skidor. Roligt se trakten igen och de nya vägar som byggts.

 

Rejäl promenad hemma förde mig bl a förbi Lena där jag fick en kopp kaffe och en pratstund.

 

 

Högmässa givetvis i Hertsökyrkan. Fr o m denna söndag kl 11. Bosse tillbaka från semestern och ledde mässan. Men som predikant hade han anlitat unge prästkandidaten Pontus som varit synlig i vår gudstjänstgemenskap - inte söndagligen, men rätt ofta - under ett bra tag. 

 

Synbarligen fostrad i högkyrklig liturgisk tradition, vilket även märktes på hans agerande förra söndagen då han hjälpte Mats med distributionen. Att han är prästkandidat har jag hört tidigare, men idag fick jag veta att han är prästkandidat i den anglikanska kyrkan och studerar i England. Svenska kyrkan med alla sina modernistiska påfund är inte ett alternativ. Det har han själv skippat. Tragisk förlust för svenska kyrkan som genom sina vägval allt tydligare väljer bort dem som skulle kunna bli goda präster.

 

Att han skulle bli en god präst märktes i hans predikan. Inte ens en tiondels mening att anmärka på rent läromässigt.

 

54 gudstjänstfirare, enligt kyrkvärden.

 

Efter högmässan blev jag hembjuden till ett par jag känt ända sedan jag började som präst 1979. Har varit där många gånger förr och dom hemma hos oss i radhuset på Porsön. God gemenskap som alltid, andliga samtal och gemensam bön.

 

Till middag blev det rökt röding.

 

Fin dag.

 

...får man ha i benen.

 

Det fick jag bevis på idag. Ställde in bilen i garaget. Men just när jag gått insåg jag att mobilen saknades. Åter till bilen där mobilen låg på passagerarsätet. Ut igen för att inse att bilen stod osnyggt snett på sin plats. In i bilen igen och flytta den något lite, varvid jag återigen glömde mobilen på passagerarsätet. Men det märkte jag inte förrän jag kommit in i lägenheten. Då blev det promenad tillbaka till garaget. Men kommen halvvägs insåg jag att jag glömt bilnyckeln, vilken jag direkt jag kom hem hängt på sin rätta krok innanför dörren. Alltså blev det att vända mot lägenheten igen och sen gå till garaget.

 

Det man inte har i huvudet...

 

Allt detta hände på morgonen då jag återkommit från Maria där jag sovit varje natt sedan det allvarliga beskedet förra torsdagen. Dock fick jag i afton ett sms att hon ville pröva sova ensam i lägenheten. Förståeligt då jag inget annat gjort än sovit i ett annat rum.

 

På kvällen mässa i Hertsökyrkan, ledd av Mats som till hjälp hade ung prästkandidat. Efteråt bjöd jag hem Mats och Eva och Lars-Gunnar Ottestig på fika med samtal och bön. När vi efter kvällspsalmen 510 skulle avsluta med aftonbön så var det Eva som ledde i bön. Men hon är ju uppfostrad EFS:are! Detta är något som mina vänner i laestadianien borde lära sig: i mindre och familjära sammanhang kan både en icke-predikant - och kvinna! - lika gärna "leda i bön".

 

Och man har nu vant sig vid sommar(o)ordningen att ha högmässa på aftonen. Alltså utnyttjar man dagtid till något annat. Jag valde fara och hälsa på min dotter tillsammans med hennes mor. 

 

Till högmässan sedan. 41 deltagare enligt kyrkvärden. Några deltagare som jag inte kände sedan tidigare, bl a ett par från Västerbotten. Mässan ledd av Mats. Efteråt följde han mig hem på kyrkkaffe. Samtal om det s k läget. Den som läst mina senaste bloggar förstår kanske en del av vad vi talade om.

 

Sist fick jag telefon från en kristen vän som önskade att jag skulle förrätta en begravning i hans familj vilket jag lovade.

 

var över precis när jag började med detta inlägg. Förlåt alla trogna läsare att jag är sen. Eftersom det redan är över midnatt kan jag i statistiken över antalet besökare se den sedvanliga söndagsökningen.

 

Nu har jag börjat vänja mig vid kvällsgudstjänst på söndagarna. Rent kyrkligt och teologiskt är det fel givetvis. Helgen pågår fr kl 18 till kl 18 dagen efter. Ska man ha mässa kl 18 är det alltså i princip bättre med lördag 18. Klockringning söndag kl 18 innebär ju att man ringer ut helgen. 

 

Om man ska vara precis alltså.

 

Nå, när det nu ändå är mässa kl 18 kan man ju utnyttja tiden under förmiddagen till annat. Idag nyttjade jag den till mitt sjukgymnastikprogram som jag borde göra oftare än som sker. Får man då ägna sig åt det arbete som träning innebär. Jo, det får man. I vart fall om man följer judiska sabbatsregler. För där är det skapandet som ska undvikas på vilodagen. Av Göran Larsson har jag lärt mig att judiska barn i svenska skolor med sexdagsrsvecka gärna fick ha gymnastik på lördag (den judiska sabbaten) men inte teckning, vilket är skapande.

 

Nå, nu är vi varken judiskt troende eller skolbarn med sexdagarsvecka. 

 

Till slut for jag då till kyrkan. Nu har Bosse semester (men var där som deltagare) så nu kommer Mats ha högmässorna fem veckor med start idag. Men pass på, en gång ska Mats på resa till utlandet så då blev jag ombedd predika, den 13 augusti. Vilket jag på stört lovade.

 

Om jag kommer kunna hålla lika innehållsrik predikan som Mats höll idag vet jag dock inte. Ett drygt trettiotal gudstjänstfirare.

 

men inget om dagens gudstjänst blir det i bloggen. Jag var nämligen varken i kyrka eller bönhus. Men det var inte mitt fel. Jag hade bara hunnit drygt 100 meter med bilen när äldsta dottern ringde. Jag svarade och sa bara "är i bilen kan inte prata" men innan jag hann avsluta så vädjade dottern "du måste stanna".

 

Sagt och gjort. In på liten sidoväg som just uppenbarade sig. Hon berättade att hennes syster (2 1/2 år yngre) låg i Sunderbyn (sjukhuset) och behövde assistans. Hon hade fått ett rätt allvarligt läkarbesked och var ledsen men då det inte var något som direkt skulle åtgärdas utan snarast utredas mera så var hon klar för hemfärd. Problemet var bara att pga sjukdom fanns ingen personlig assistent tillgänglig att möta henne hemma. Kunde Fadern ställa upp?

 

Till att börja med kunde han fara till akuten och försöka trösta den lilla flickan.* Snabb sväng åt andra hållet så var jag på akuten. Och därmed missades kvällshögmässan. Men om nu vår Frälsare anser att ett dragdjur som ramlat i brunnen är skäl nog för "sabbatsbrott" så borde väl en dotter på akuten få rubba söndagsplikten.

 

Efter några timmar var humöret bättre. Hon hade själv via sms-kontakt nått en av sina assistenter som lovade vara på plats när hon anlände med Hk-buss, fått hjälp kamma sig och sätta håret i en fläta och ätit ordentligt av en portion mat. Dags för hemfärd. 

 

Jag hade givetvis lovat stanna hos henne under natten om hon ville det, men redan på sjukhuset och ännu mer när hon kom hem karpade** hon sig och lät mig fara hem.

 

Situationen är likväl allvarlig så flitiga bedjare bland kära läsarna får gärna knäppa sina händer.

 

Om inte detta hänt och om inte söndagsblogg påkallat min uppmärksamhet så skulle jag kanske bloggat om värmeböljorna. Rejält över 40 och på sina ställen närmare 50° varmt i Medelhavsområdet.

 

Jag tänker, ska vi bara tala om människans påverkan på klimatet via koldioxiden? Ska vi inte också tänka på Bibeln och påminna oss Jesu ord att det ska komma en nöd (vedermöda) så stor att något liknande aldrig setts förrut; och på andra Petrusbrevets ord om att himlakropparna ska smälta av hetta. Och i dessa himlakroppars (= stjärnors) inre är det redan i utgångsläget rätt varmt kan man säga.)

 

Är det dags för det klassiska ropet: gör bättring! (omvänd er).

 

 

* det säger väl något om min ålder att jag omtalar en 42-åring så

 

** betyder väl ungefär repa mod men jag har aldrig hört uttrycket annat än i hustruns familj. Någon av kära läsarna som känner igen uttrycket?

 

32 var vi i kvällshögmässan. Knappt hälften satt kvar och fikade kortare eller längre stund.

 

Inspirerad predikan av Bosse. Som ofta mest över GT-texten, ur Jeremia. Och när han talat länge nog och man tänkte att det närmade sig slutet ...men jag måste bara få säga något kort om episteln också. Och det gjorde han. Men man hade en bestämd känsla av att han fick hålla i sig så han inte skulle segla iväg 30 minuter till. Nå, den som varit på laestadianskt stormöte är ju van vid timslånga predikningar...Och allt han sa var nyttigt och uppbyggligt.

 

Fick också med mig en tjock bunt fina blanka papper som arbetskamrat funnit på kontoret till ingen nytta. Och då hon vet att jag alltid gillat skriva mina predikomanus (stolpar) på blanka papper så hade hon lagt den tjocka bunten i kontoret, fint ombundna med vackert band och erbjudit mig ta dem.

 

Att jag vant mig skriva predikomanus på blankt papper beror på att jag vid tiden för inträdet i det heliga prästämbetet hade massor av dylika som var korrektur för tidskriften Carex (minns ni den?) vars redaktionssekreterare jag då varit i drygt att år. De ark på vilka korrekturen kom hade en sådan behaglig kvalitet att jag snabbt vande mig att använda baksidorna som anteckningsblock när korrigerandet var avklarat. Kulspetspennan glider så lätt på glatt papper, vilket gör att inspirationen - ett ord som min gamle kamrat särskilt noterar - tydligt förökas.

 

Några år in på 80-talet lade vi ner tidskriften och tillflödet av goda pappersark upphörde - även om de jag hade nog räckte 80-talet ut. Men sen var goda råd dyra. Men snabbt fann jag en utväg. De affischer från Svenska kyrkans nationella nivå som levererades i parti och minut till pastoratet för uppsättning i alla kyrkor hade också acceptabel kvalite: glatta och lite tjockare än vanligt stencilpapper. Baksidorna kunde användas om man delade affischerna i lagom stora delar.

 

Fungerade i några år. Sen försvann de också. Numera är det lokala informatörer som trycker upp alla affischer - på vanliga kopieringspapper! Inget för predikomanus.

 

Tur att jag fått vissa buntar med glatt papper som inte längre ska användas. Nu har jag troligen med råge för mina behov livet ut.

 

OBS! att det bara är huvudgudstjänstpredikningar som kräver denna speciella papperskvalité. Eftermiddagspredikningar i bönhus (laestadianska) eller missionshus (EFS-Nederluleåtiden) håller jag alltid utan manus. 

 

Även föredragsanteckningar - t ex för föredrag i alphagrupp eller OAS-möten - skrivs på annan typ av papper, förträdesvis baksidan av gamla valsedlar.

 

Varför olika typer av tal kräver olika papperstyper har jag inget bra svar på. Vana? Eller rent av en fobi? Full försåelse om någon av kära läsarna anser det vara dags för en domkapitelsanmälan igen.

 

Om drygt två månader ska jag hålla oration vid prästmöte för Missionsprovinsen. Då lutar det åt att stolpar* skrivs på baksidor av gamla valsedlar. Frimodig kyrkas GIVETVIS!

 

 

* att skriva ut predikan/föredrag i sin helhet - i förväg! - har aldrig varit aktuellt för mig.

 

Och eftersom vi firar Apostladagen idag kan jag ställa frågan: skrev någon av apostlarna någonsin en predikan i sin helhet i förväg?

 

Och idag gav jag upp. Inte för att det var något särskilt fel med innehållet - som jag uppfattade det. Nej, det var hörslingan som inte fungerade. (De unga män om ansvarade för det ljud-tekniska gjorde flerfaldiga försök hitta felet, men lyckades inte. Troligen glapp någonstans). Av högmässogudstjänstens liturgi hörde jag korta snuttar, av predikan ytterst lite. Men när Mats började be kyrkobönen var ljudet plötsligt perfekt. Bättre än både fredag och lördag. Men precis till Fader vår blev det sämre igen.

 

Vid kaffet fick jag chans hälsa på predikanten (Göran Esberg) och beklaga att det tekniska strulet gjorde att jag uppfattat endast lite av predikan.

- Men jag märkte ju att du var engagerad. Och det kan vara uppbyggligt nog.

 

Under pausen kom brodern Peter Hagman och sa att jag behövde flytta min bil annars skulle jag få 800 i böter. Jag hade nämligen ställt den vid vägkanten där den enligt Securitas kunde vara i vägen om räddningstjänsten skulle behöva fram. För att jag skull slippa stappla iväg med min krycka så lånade han bilnycklarna och fixade det. Får väl då i sammanhanget passa på att tacka alla som när de sett mig med min krycka kommit och erbjudit sig hämta kaffe och mat. I flera fall personer som är äldre än jag. Ett tecken på mitt inträde i gubbåldern?

 

Men svårigheten höra högmässogudstjänsten gjorde som sagt att jag gav upp och avstod eftermiddagens predikningar.

(Person med hörselnedsättning hör nästan bättre via Youtube hemma vid Tv:n)*

 

Väl hemma blev det kycklingfiléer till  middag, tillagade av Simon så man tror sig vara på kinarestaurang.

 

Men innan ķvällen var slut hann jag till kvällshögmässan i Hertsökyrkan. Där fick jag bl a möta den kvinna jag döpte för några veckor sedan när Bosse var sjuk. Fick då chans fullborda dophandlingen med ett moment jag glömde vid doptillfället, korsteckna med olja och bön om helig Ande.

 

Bosse berättade också att han tänkte föra in statistiken för lördagens stormötesmässa i Hertsökyrkans liggare

- Både celebrant och mässkläder och flera nattvardskärl kom ju härifrån.

 

Dock var deltagarantalet inte så stort i kvällshögmässan i Hertsön, bara 21. Men fullständig liturgi med aktiv församling som sjunger med i liturgin ger definitivt upplevelsen av riktig gudstjänst.

 

Fin och gripande predikan av Bosse om storheten i att kunna förlåta.

 

Ny besökare vid kyrkkaffet. Från Polen, men bor i Rutvik.

 

 

* det slår mig nu att då borde man ju kunna leta reda på Youtube-direktsändningen på telefonen och överföra till hörapparaterna via Bluetooth? Att jag inte testade det. Man är väl för oteknisk och för ointresserad av dylika moderniteter.

 

Lustigt blir det. I det lilla almanackskort jag har står det Johannes döparens dag både igår (historiskt rätta dagen) och idag (enligt svenska kyrkans nuvarande kyrkoår). Man kan ju bli snurrig för mindre.*

 

Snurrig blev man dock inte i kyrkan. Fint genomförd högmässa, ledd av Bosse. 31 deltagare.

 

Efter det enkla fikat var vi några som blev sittande och pratande om det "eviga" samtalsämnet hur alla i gudstjänstförsamlingen ska känna gemenskap med och ansvar för varandra. Att det under åren funnits ett antal personer som i praktiken gett upp med det och lämnat gudstjänstgemenskapen gör mig naturligtvis ledsen men sporrar mig jobba än mer med saken - så långt krafterna räcker.

 

Eftersom jag vet att åtminstone ett antal personer ur gudstjänstförsamlingen läser denna ringa blogg kan jag väl redan här dela några tankar.

 

Mitt förslag är att vi delar in alla gudstjäntfirare i sex grupper efter bostadsort.

 

1. Hertsön, Lerbäcken

 

2. Nästan hela övriga gamla Örnäsets församling - dvs Bredviken, Knöppelåsen, Örnäset, Skurholmen,              Burströmska, Kronan, Lövskatan, Svartöstaden, Malmudden

 

3. Hela gamla Domkyrkoförsamlingen - dvs centrum, Östermalm, Bergviken, Kallkällan, Mjölkudden, Notviken + Bergnäset

 

4. Lulsundet, Björkskatan, Porsön

 

5. Gammelstad, Stadsön, Sunderbyn,  byar I Nederluleå församling

 

6. Sävast, Boden,  Råneå

 

Jag tror inte det finns gudstäntfirare från exakt varenda uppräknad stadsdels-del, men i vart fall från alla sex grupperna.

 

Tanken är sedan att människorna i resp grupp ska lära känna varandra till namn - genom att åtminstone en gång kunna sitta tillsammans vid kyrkkaffet - frivilligt kunna dela telefonnummer, epost och adress (dock inget tvång).

 

Tanken (2) är därefter att alla ska kunna känna visst ansvar för varandra så att om någon regelbunden gudstjänstfirare i gruppen börjar saknas så ska det bli naturligt att några i gruppen frågar varsndra:

- Länge sedan vi såg NN i gudstjänsten. Vet du hur han/hon har det? Sjuk? Bortrest? Ska någon av oss ringa och kolla?

 

Anledningen till detta är nu inte att hålla folk fångna i gemenskapen, utan försöka se till att ingen faller mellan stolarna.

 

Det finns åtskilliga ensamstående i vår gudstjänstgemenskap. Ingen sådan ska riskera bli sjuk eller annars oförmögen komma till kyrkan utan att bli saknad och efterfrågad.

 

Men jag upprepar: allt är frivilligt. Den som under inga förhållanden vill riskera få ett telefonsamtal ger inte sitt nummer till någon annan.

 

Kom ihåg: Församlingen är inte prästen, personalen eller byggnaden. Församlingen = de som är fösamlade, dvs de som deltager i mässan

 

 

* Även Kyndelsmässodagen. Marie bebådelsedag och Allhelgonadagen har namn både på rätt datum (2 februari,  25 mars och 1 november) + helgen efter då vi i vårt kyrkoår firar dagen. Mikaelidagen är dock inte markerad på rätta dagen, 29 september, mer än genom Mikaels namnsdag (fast det är väl markering nog!?)  Firas i kyrkoåret söndagen efter.

 

Men inte Johannes döparens dag enligt svenska kyrkans nuvarande ordning. Ändå är dagens datum 24 juni den rätta Johannes döparens dag. Aldrig får man vara nöjd. Oskicket att separera midsommardagen från Johannes döparens dag som skedde vid senaste evangelieboksrevideringen är, som påtalats, en eftergift för folkreligiositeten. Men eftersom folket ändå inte går i kyrkan ovsett vad helgdagarna heter utan firar högtid runt midsommarstången på midsommarafton så spelar det ingen roll vad helgdagarna kallas. Jag sa till Bosse efter mässan att det hade ju varit kul fira Johannes döparen idag på ursprungligt rätta datum. Han höll i princip med och uttryckte att han skulle vilja fira fler ursprungligen datumbundna helgdagar* på rätta datum och inte vid närmaste helg som nu gäller. 

 

29 var vi vid kvällshögmässan. Bosse predikade inspirerat och länge. Hoppas inspirationen håller i sig till i morgon.

 

 

* Junfru Marie bebådelsedag 25 mars, Alla helgons dag 1 november t ex.

63 deltagare var vi i högmässan idag. Mats celebrerade och predikade (Bosse var ledig) och jag fick vara medhjälpare i distributionen. Ytterligare tre präster och tre diakoner närvarande. En tonåring bland gudstjänstdeltagarna svimmade under mässan och närvarande både sjuksköterska och läkare rusade till. Men flickan återhämtade sig relativt snabbt - knappt märkbart avbrott i mässan! -  och satt efteråt vid kyrkkaffet med sin far. Roligt få anledning hälsa på henne då jag var doppräst för 14 år sedan.

 

Snabbtur hem, kort ärende sen dricka mycket vatten i värmen, sen en stund i solen på altanen och lite vila inomhus i fåtöljen.

 

Sen.. tillbaka mot Örnäset där jag fått kallelsen predika I bönhuset. Jag valde evangelietexten ur Lk 14, f ö samma text som jag predikade över i Nederluleå kyrka vid min första högmässa efter prästvigningen för 44 år sedan.

 

Innan predikan frågade jag de närvarande om någon visste var en bok försvunnit som jag lagt på hatthyllan för ca en månad sedan och som var borta när jag sökte den två veckor senare. Ingen visste. Ingen stor katastrof dock, jag hade fått den gratis och har nog med olästa böcker. Jag hade tagit den i Örnäsgården på ett varsågod-tag-vad-du-vill-ha-bord med böcker som rensats ur församlingens referensbibliotek. 

 

Eftersom jag själv rensat i mina bokhyllor och en ung (jämfört med mig) man anmält intresse om.jag någon gång skulle börja rensa så hade jag en bunt i en kasse i bilen. Efter inspektion tog han en handfull.

 

Hemfärd sen. Och väl hemma insåg jag att jag glömt - Bibeln denna gång! - på exakt samma plats som den tidigare omnämnda boken. Alltså blev det att fara tillbaka igen. Hann precis innan de kaffe- och diskansvariga for från bönhuset. Borde nog på kvinnors vis ha axelväska så behöver jag inte under fikat lägga saker där jag sedan glömmer dem.

 

Dopets söndag. Och dop blev det. Av person från Kina även denna gång. Bekant med de tre personer därifrån som tidigare döpts i Hertsökyrkan. Håller vi på att ordna väckelse i Kina? Det behöver vi nog inte bidra med. Kina är det land i världen där kristendomen går fram som starkast. Flera av dessa vänner har lärt känna varandra via en bibelstudiegrupp på nätet där de läser Bibeln tillsammans. Dopkandidatens syster,* som bor på annan ort I Norrbotten, berättade att hon blev kristen och döpt i Kina redan för ca 20 år sedan.

 

Döpa och predika fick jag glädjen göra idag. Bosse ringde kl 7.30 och undrade om jag kunde ta över då han blivit sjuk..

Mats fick också hjälpa till. Allt gick accaptabelt bra (tycker jag) även om några moment i dopritualet råkade komma i fel ordning, men jag tror inte så många noterade det.

 

Glädjefull dopfest. Ca 45 deltagare.

 

Väl hemma blev det promenad med Simon upp på Mjölkuddsbergets topp där vi drack kaffe.

 

 

* födda strax innan den stränga Ett-barn-politiken började genomföras. Hon berättade också att den inte överallt tillämpades helt strikt. I praktiken kunde man köpa sig rätt till fler barn. Formellt var det kanske böter men likväl något som rikare människor kunde unna sig. 

 

Efter visst funderande blev det den vanliga kyrkan. Mats hade berättat att han tänkte gå på gudstjänst på EFS-Sundet. Närmare för honom nu när han befinner sig i stugan i Kallax. Övervägde också det alternativet, men till sist blev det Hertsökyrkan. Om det berodde på den goda principen att inte överge sin församlingsgemenskap eller att jag var för sölig för att hinna till gudstjänst kl 10 låter jag vara osagt.

 

Enligt vad kyrkvärden noterat i statistikliggaren var vi 59 deltagare. Flera nya. Troligen ukrainare (bara kvinnor och barn). Roligt -igen! - att ukrainarna och armenierna finner varandra. De har ju ryska gemensamt som andraspråk. Snart får Mats starta en bibelstudiegrupp på ryska!

 

Eftersom man numera ofta sitter till bortåt kl 14 på kyrkkaffet så stannade jag sedan kvar och körde direkt till bönhuset. Hann dels läsa en liten skrift som var till gratisutdelning i kyrkan. Ett försök att på enkelt sätt presentera den kristna tron för sökare. Dels fick jag en stunds samtal med Bosse  bl a om den ytterst bräckliga grund islam vilar på. En liten Power Nap i bilen också innan jag åkte.

 

Kom alltså acceptabelt utvilad till bönhuset och fick höra god predikan av Mikael. Ägnade också tid åt att leta en bok jag glömde på hatthyllan för två veckor sedan. Fann den inte. Vem har tagit/slängt bort den? Det var en bok som jag tog i Örnäsgården på bordet för utgallrad litteratur från församlingsbiblioteket. Minns ej titeln, men nåt om feminismens påverkan på kyrkan. Tänkte väl bara få mina fördomar bekräftade. Men eftersom de i dessa avseenden är orubbliga så gör väl denna icke-läsning knappast så stor skillnad.

 

Även Mats dök upp. Men då jag efter gudstjänsten var upptagen med bokletande så hälsade vi bara kort.

 

Helg fast vardag. Känns lite ovant. Mässa kl 18. Bara 21 deltagare. Bara och bara..? För 15 år sedan hade det varit ganska normalt. Igår var vi 61.

 

Pingstpsalmen jag skrev i går är författad av Luleå stifts förste biskop Olof Berqvist (som prästvigde min farfar). Jag har inget tydligt minne av att jag sjöng den under uppväxten, men det måste jag nästan gjort så mycket psalmer som vi sjöng i hemmet. Själv "upptäckte" jag den på allvar något år in i min prästgärning. Sedan har den varit naturlig pingst ( - gradual -) psalm. Igår hade Mats den som gradualpsalm, till min stora glädje.*

 

Varför gillade jag den psalmen? För att det var den enda pingstpsalmen i gamla psalmboken som besjunger själva pingsthändelsen - i nuvarande psalmbok finns en till -alla andra pingstpsalmer är böner. Jfr med jul och påsk, tänk om vi aldrig fick sjunga om Jesusbarnet, herdarna, änglarna, Josef och Maria utan "bara" i psalmerna fick be om att Jesus skulle betyda något för oss (vilket ju absolut inte är fel). Påsk likadant. Aldrig sjunga om påsken (vad ljus över griften! Han lever o, fröjd...). Bara be om påskens liv och glädje. Givetvis inte fel det heller - men otillräckligt.

 

I nuvarande psalmbok från 1986 har vi alltså fått ytterligare en psalm som besjunger själva pingsthändelsen, psalm 160. Den sjöng vi som gradualpsalm idag och Mats påpekade i predikan att när vi nu sjungit alla tio verserna då har vi  sjungit Halleluja 40 ggr. Det kallar jag pingstjubel.

 

Igår lät Mats kollegan Niclas leda själva nattvardsliturgin. Om jag i tid kommit ihåg att Mats delat ut nattvardsliturgin åt Niclas, skulle jag sms:at domprosten och arbetsledaren och bett dem komma för att med egna ögon och öron uppleva vilken duktig liturg och sångare de inte ens tyckte var värd kalla till intervju.

 

Idag lät Mats mig få leda mässan efter offertoriepsalmen. Roligt få erfara att jag ännu klarar det - även om stroke och ålder klart sätter mig på andra plats efter Niclas.

 

 

* vid kyrkomötet som skulle fastställa 1986 års psalmbok var förslaget att den skulle utgå, men (tror jag) efter tydlig gemensam insats från Lulestiftsledamöterna blev den kvar.

 

Nu stunden är kommen, o saliga fröjd,

den stund som bebådad är vorden,

då Anden sig sänker från himmelens höjd

att bygga Guds kyrka på jorden.

Vad tröst och vad trygghet det budet beskär,

att hjälparen, sanningens Ande, är när,

som lovats i mästareorden.

 

De fromma, som bidat i längtan och hopp, 

få skåda Guds väldiga under.

Ej löftena glömts under tidernas lopp,

de vila på klippfasta grunder.

Med tungor av eld giver himmelen svar

på brinnande böner och suckan, som var

så tung under tvivlande stunder.

 

Ej fåfängt förklingar den mäktiga röst

som bot i Jerusalem bjuder.

Det går likt ett styng genom tusende bröst,

när Petri förkunnelse ljuder.

Guds kyrka nu föds i den heliga stund,

och än står hon fast på sin eviga grund,

hur tiden än stormar och sjuder.

 

O människa, gläd dig och prisa din Gud,

som dig med sin Ande hugsvalar,

och var ej en träl under bokstav och bud,

när nåden från himmelen talar.

I ordet och bönen din hugnad du får.

och mod i ditt hjärta, om vägen och går

igenom de mörkaste dalar.

 

Ack, mildare Jesus, din Ande oss sänd

att väcka vårt domnade sinne,

och giv att din sanning må bliva bekänd 

och gömd uti hjärta och minne.

Försmäktar vår själ under ångest och strid,

låt komma din Ande med strömmar av frid,

där vi vår hugsvalelse finne.

Ska jag säga att idag lurade Mats med mig till tre olika kyrkor. Och ingen av dem var Hertsökyrkan! 

 

Först till min barndomskyrka där jag också var distriktspräst åtta år under nittiotalet: Örnäsets kyrka. Skälet till att han och jag ville gå där just denna dag var att gudstjänsten leddes av nya diakonen Maria - vi missade tillfället då hon officiellt välkomnades - som jag haft mycket att göra med alltsedan vi första gången träffades vid en inbjudan till Hertsökyrkan för att bilda stiftsadelning av Frimodig kyrka för över 15 år sedan. Hon har därefter varit Frimodig kyrka trogen och är sedan ett år dess riksordförande! *

 

De kontakter hon fick den gången i Hertsökyrkan ledde sedan till att hon blev diakon i Övertorneå församling. Efter många år där arbetade hon en tid i Norrfjärden och flyttade sedan till Luleå. Då började hon dyka upp regelbundet i Hertsökyrkan och har varit ganska trogen där (såg henne senast på Kristi himmelsfärds dag) med undantag för en tids (halvår/år?) vikariat i S:ta Clara i Stockholm. Men nu är hon till mångas stora glädje här igen. Det lustiga är också att hon fr o m i höst blir kollega med prästen Stefan Aro som hon var arbetskamrat med i Övertorneå.

 

Nu undrar kanske någon: hur kan han deltaga i en gudstjänst som leds av en kvinna, han som är kvinnoprästmotståndare?

Mot att kvinnor är präster - ja, men inte mot vare sig kvinnor eller diakoner. Här kunde jag trassla in mig i en massa argumentation, t ex av högkyrkligt slag: det är nattvarden som är det viktiga, så om en kvinna (tillfälligt) leder annan enklare gudstjänst så må det gå an. Eller: det är vad vi i svenska kyrkan kallar präster som är de verkliga innehavarna av predikoämbetet så om man går över den gränsen (som väckelserörelser gör) och låter även lekmän predika då spelar det väl ingen roll om det är män eller kvinnor. Det är ju hur som helst icke-präster. Man kan ju också söka argument i den laestadianska traditionen, hos Johan Raattamaa.** I väckelsens barndom, där gränsen mellan lekmannapredikant och vanlig kristen inte alltid var så tydlig, kunde även kvinnors frimodiga vittnesbörd och förmaningar ibland nästan få karaktären av korta predikningar. När Raattamaa fick frågor om detta i relation till Paulus ord i 1 Kor 14 så uttryckte han (här fritt ur minnet) att visst kan kvinnor tala i enklare mindre sammanhang, särskilt om lämplig kunnig man saknas, men låt Paulus ord (kvinnor ska tiga) hindra kvinnor att söka prästers och biskopars ämbete.

 

Det här är alltså vad jag kunde trasslat in mig i om jag velat, men nu gör jag inte det. Istället säger jag som det är: ibland får personlig vänskap stå över (rigida?) religiösa principer.

 

Kyrkfika i Örnäsgården där jag satt och pratade med trevlig ung man från Kenya. Sen till bönhuset där vi hörde två predikningar och åt köttbullar. Senare två predikningarna skippade vi till förmån för orgelkonsert i domkyrkan med Markus Wargh. Jag promenerade både från Örnäset till centrum och sedan hem.

 

 

* jag minns den uppståndelse som blev i arbetslaget när Frimodig kyrka bildats och jag uppmärsammades i media  som nyvald i kyrkomötet. Hur blir det då att ha FK:s riksordförande i arbetsgemenskapen? Fast - de flesta som stördes har väl vid det här laget flyttat eller gått i pension och Frimodig kyrka är väl heller inte så massmedialt intressant längre

 

** den helt ohotade ledaren - kallad Lappmarkens okrönte biskop - för den samlade laestadianska rörelsen från Laestadius död 1861 till sin egen död 1899.

 

Högmässa med dop av hel familj, mamma och två barn. Mycket högtidligt. Familjen från Iran. En kvinna därifrån som redan i många år till och från deltagit i gudstjänstlivet tolkade delar av Bosses ord. Fin upplevelse. Vi börjar bli en internationell församling med dop av kineser och personer från Mellanöstern. Dessutom har vi ju många andra icke-svenskfödda som deltar i gudstjänstlivet. Kanske är det invandrarna som ska rädda kyrkolivet i landet?

 

Dock betydligt färre än vanligt, bara 37! Men det är ju s k långhelg. Då passar människor på att fara bort - eller rent flytta till stugan så man inte ser dem mer på hela (dryga?) sommaren

 

Frimodig predikan av Bosse. (Man kunde nästan tro att han inspirerats av min betraktelse i Kyrka och Folk). Wallins psalm 159 med sitt mitt sällskap sorg och möda är var inte ens med på nummertavlan. Istället var det idel frimodiga psalmer, 716, 474, 69, 15, 16. Kristi himmelsfärds dag är en segerdag. Plats för mångfaldigt Halleluja!

 

Mässa sedan i vår lilla gudstjänstgemenskap hemma hos pensionerade diakonen och vännen Tommy. Mats åkte med mig till stan och gick sedan hem därifrån.

 

Nu väntar grillning. Nu blir det premiär! På Simons förslag skär vi köttet i lagom stora (=små?) bitar och grillar på spett.

 

Högmässa som vanligt. Idag lät Bosse mig medverka. Jag ledde själva mässliturgin efter offertoriepsalmen. Kul få erfara att gubben kan än. Själva liturgiserandet var väl ok bortsett från att jag var tvungen ha ögonen i missalet när jag bad den nattvardsbön jag kunnat utantill i årtionden. Distribuerandet gick lite(?) långsammare än förr. Roligt få vara med i alla fall.

- Som präst är det ju vid altaret man hör hemma, sa jag efteråt till Bosse i sakristian.

Han höll med.

 

Ca 60 i högmässan. En av dem var domprost Charlott, eftersom hennes son vikarierade som kantor. Jag sa till henne (för vilken gång i ordningen?) att det vore kul med en lunch någon gång så vi får surra lite om det s k läget. Hon höll med och lovade hitta lämplig dag.

 

Dop var det i högmässan idag. En ung kvinna från Kina blev upptagen i Kristi kyrka. Hon har varit här många gånger, ibland länge, och alltid följt sin mor till kyrkan.* Efter att ha lyssnat till åtskilliga predikningar, läst Bibeln på egen hand och i gemenskap med andra kristna från Kina via nätet, så ville hon till sist ta steget att bli döpt och få räkna sig som kristen på riktigt. Vid kommunionen råkade jag få platsen bredvid henne och det var en glädje som nästan gjorde mig tårögd att se henne ta emot Kristi kropp och blod för första gången efter att i åratal, när hon varit här, knäböjt vid nattvardsbordet för att "bara" ta emot välsignelse.

 

Sammanlagt var vi 56 deltagare i högmässan, enligt kyrkvärd som uttryckte att är det "bara" 50 -60 deltagare så upplever man numera att det är lite. Så kan det gå.

 

Snabbt till bönhuset efter kaffet, dit jag (givetvis!) kom alldeles för sent till gudstjänsten kl 13. Men jag fick i alla fall höra större delen av andra predikan, om den "förlorade"/ "återvunne" sonen.

 

Till densamme predikanten gav jag i samband med middagen, kopia på predikan av Joh. Jac. Rambach om Isaks offrande, men betygade att det inte betyder att jag var kritisk mot något han sade igår - jag kan stå bakom hans gårdagspredikan till 100% - utan bara att Guds ord har sådant djup att nya sanningar och vidgade perspektiv alltid kan fiskas upp.

 

Efter lite samtal med mig själv och Mats beslöt jag göra som honom och avstå gudstjänsten kl 16. Vi har dock deltagit i fyra gudstjänster under 23 timmar.

 

Väl hemma - han med cykel, jag med bil - gick vi en promenad tillsammans, vår s k Söndagsrunda. Snabbesök på sjukhuset sen. Dottern för trött för längre besök, vilket det blev när jag sedan avlade rapport hos hennes mamma. Sist in på Kvantum för att handla några småsaker som fattades i hemmet. Men det kan väl Luther inte ha något ermot, jag har med råge uppfyllt den lutherska söndagsplikten att inte försumma Guds ord och predikan.

 

 

* jag fick förmånen döpa hennes mor på Påskdagen för sju år sedan, en tid (hur länge?) efter att hon flyttat till Sverige och blivit kristen genom en arbetskamrats förmedling. Också arbetskamraten ifråga hemmahörande i vår gudstjänstgemenskap