Älvsbyn utan kaffe

Men det var inte min gamle kamrats fel. Han sade sig absolut vara beredd bjuda på kaffe när jag ringde och sa att äldsta dottern och jag just var på väg ut ur Älvsbyn utan att titta förbi. Hon hade ont i ryggen och ville snabbt hem. Skälet till resan var att vi var förbi och hämtade  - mot betalning - en fåtölj som dottern hittat på Blocket. Enligt henne själv var den i helt annan stil än alla hennes andra möbler och passar därför inte in i möblemanget. Men det är en stil som hon enligt egen utsago uppskattar.

Själv uppskattade jag gudstjänsten jag var med och firade på förmiddagen. Det blev inte i Boden vilket jag planerat för jag sov för länge så jag tog Stadsökyrkan istället vilket är på väg mot Boden. Särskilt uppskattade jag kantor Lennarts sätt att på piano spela ps 89 "Se, jag vill bära ditt budskap Herre". Denna sång, med afrikanska rytmer, passar ju egentligen bäst utan annat instrument är trummande. Hur ofta har man inte hört organister fullständigt sega ner den på kyrkoprgel (nå't annan är knappast möjligt med orgel). Men Lennart tog den på piano, med bra fart och ordentlig medryckande rytm. Bra gjort, Lennart!

En annan gudstjänst hann jag också med. Hemkommen från Boden hann jag (med bara några minuters försening) till Bönhuset på Örnäset. Nu har jag alltså inom loppet av drygt två dygn besökt våra båda laestadianska bönhus. Lite glada återseenden blev det också. Den prästkollega som jag mötte i Stadsön på förmiddagen var där, kanske inbjuden av en av kyrkvärdarna, för den senare var mötesledare i bönhusets gudstjänst. Banden mellan kyrkan och väckelsen är alltså inte helt avskurna. Snarare har några nya band knutits. Jag säger igen det jag sagt många gånger förut: det förvånar mig inte att alltfler som inte varit eller är "aktiva laestadianer" allt oftare besöker bönhuset. Där möter man nämligen en (visserligen lite stel och i några avseenden lite gammaldags, men i övrigt helt normal) fromhet och ett gudstjänstinnehåll som för några årtionden sedan var fullsatändigt normalt och dominerande i stora delar av svenska kyrkan men som nu blir allt sällsyntare. För att få det genuint svenskakyrkliga måste man alltså numera alltmer gå utanför svenska kyrkans normala fållor.

Kvällen avslutades med kyrkfika hos en av de laestadianska familjerna med intressanta diskussioner om läget i kyrkan. Vi enades om att vi stannar i kyrkan och drar vårt strå till stacken att återupprätta kyrkan på Bibelns och bekännelsens grund. Jag påmindes om något jag fick höra vid förmiddagens kyrkfika: en präst hade uttalat att han visserligen kunde respektera dem som nu anser förfallet i kyrkan gått så långt att dom lämnar kyrkan, men att han för sin egen del aldrig kunde göra det utan skulle stå kvar och kämpa i tron till det yttersta.

- Om det så till sist ska innebära att jag som en ensam myra på tågrälsen håller upp handen mot det annalkande snälltåget och ropar STOPP!

Kommentarer
Postat av: Jan Andersson

Blir nyfiken på vad du menar med "en visserligen lite stel och i några avseenden lite gammaldags, men i övrigt helt normal fromhet"? Är det möjligt att du ytterligare kan förklara den biten lite mer? Tänker främst på ordet "gammaldags" som numera är nästan något av ett skällsord ;-)

2009-11-16 @ 08:32:16
Postat av: Tobbe

När det gäller gammaldags kan man ju bara tänka på det faktum att man fortfarande sjunger ur 1937 års psalmbok och följer söndagars ämnen och söndagars texter ur den evangelieboken.



Stelt? Man har väl inte riktigt hängt med i utvecklingen i kyrkan när det gäller att högt läsa med i moment som trosbekännelse och Herrens bön tex.



Normalt? ja, just bara det. Jag tror många har bilden av att i ett laestadianskt bönhus förekommer en massa extrema konstigheter. Det gjorde det kanske förr i tiden. Fr a de extatiska yttringarna (sk liikutuksia - gläjerörelser) men det är numera mycket sällsynt förekommande. I de två predikningar jag hörde igår eftermiddag förekom ingenting som inte skulle kunna sägas i vilket traditionellt allvarligt sinnat svenskkyrkligt sammanhang som helst. Det som betonades var att Bibeln är Guds ord; att Kristus kommer åter, att det gäller att vara beredd; att frälsningens grund är Kristi försoning osv. Ska man igenkänna det specifikt "laestadianska" så måste man nästan kunna "kodorden" tex när predikanten uppmanar alla att "tro sina synder förlåtna i Jesus namn och blod".



Min slutsats består: i bönhuset möter man numera (enligt min personliga bedömning) ofta mer genuin svenskkyrklig fromhet än på många ställen i "svenska kyrkan".

2009-11-16 @ 09:57:06
Postat av: Daniel G

Aj! Nu var det var visst nån som trampade på nån yrkesgrupps ömma fossingar. Här gäller det att trampa tillbaka: Jag håller i princip med om att den sången kanske skulle må bäst av ett enbart rytmiskt beledsagande, men nog går den att ta med orgeln också utan att den behöver bli alldeles neddrogad. Det beror på hur man gör. Spelar man "Se jag vill bära" på samma sätt som "Blott en dag" så finns risk att den självdör innan första refrängen. Men heder åt Lennart som gav den sångarglädje!

Jag kan glädja dig med att jag deltog i en alldeles normal (för att använda din terminologi) högmässa i går där en känd bloggares bror tjänstgjorde. Härligt!

2009-11-16 @ 13:29:50
Postat av: "Syster"/Annette Hegstam

För mig personligen tycker jag det är viktigt att "församlingen" läser med i Herrens bön! - den ska ju bedjas och inte bara läsas, tyvärr ofta snabbt avklarad på vissa håll!

Detsamma gäller trosbekännelsen - den är ju de besökandes "vittnesbörd"!



Tråkigt att inte många fina, och välmenade psalmer, ex. 715, 769, 774, 778 och många, många fler!!

sjungs med glädje på de samlingar du går till.

2009-11-16 @ 17:12:57
Postat av: Jan Andersson

OK. Nu är det solklart vad du menar! Jag vill passa på att nämna att jag själv hör hemma bland "östlaestadianerna" som en s.k barndomskristen, så jag har alltså "insiderinfo" om det du skriver kan man säga ;-) Jag har också många ggr träffat på folk som har märkliga uppfattningar om laestadianerna och liksom gömmer sig bakom tokigheter som de har upplevt funnits och därmed inte behöver bättra sig själva. Det är alltför lätt att gömma sig bakom andras fel i förvissning om att man antingen är nog bra eller iaf inte så "dålig" som andra.

2009-11-16 @ 22:15:38
Postat av: Tobbe

Håller helt med Annette om att man tyvärr missar mycket som också är fint och värdefullt bland nya psalmer. Allt nytt är sannerligen inte fel.



Oj, jag råkade visst - mot mina principer! - godkänna Daniel G:s kommenatar trots att han sumpat efternamnet. Där ser man. Ingen regel utan undantag eller ingen är fullkomlig som bloggansvarig eller hur man nu ska se det.



Jag får väl komma förbi med hojen i sommar så glider vi tillsammans förbi någon kyrka med fin orgel så Daniel får visa hur man spelar "Se, jag vill bära" på orgel i icke-nerdrogad variant (men det kan ju vara ett s k musikaliskt "uppåt-tjack" också.

2009-11-16 @ 22:23:57
Postat av: Jonas

Roligt att leastadianerna stannar kvar i kyrkan tills vidare. Att bara lämna kyrkan utan att ha en kyrka i egentlig mening att gå till är inte bra.

2009-11-18 @ 22:53:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0