Ny bil, samme Ande och tjatig jag
Den här veckan har det handlat mycket om någegåvor. Jag har redan berättat att jag talade om det på alpha-helgen senaste veckoslut. Igår kväll vid aftonbönen efter alpha, beta, gamma-grupperna så bad vi också att den heliga Ande ska utrusta oss med sina gåvor. Ikväll efter mässan här i Hertsökyrkan tog jag om helgens gåvoundervisning i stort sett med samma innehåll och vi bad också om öppenhet inför den helige Andes verk.
Kom helige Ande....
Till sist känner jag mig tjatig. När jag för någon dag sedan läste ett uttalande från en systerkyrka i Afrika** angående svenska kyrkans beslut att vidga äktenskapsbegreppet så blev jag - återigen - överygad om att detta hör ihop med införandet av ett kvinnligt prästämbete. En del håller med mig. Andra håller inte med mig och då tvingas jag - återigen - vara på tvären. Jag tror alltså att det "könsneutrala" äktenskapet är en helt naturlig och ofrånkomlig följd av det "könsneutrala" prästämbetet. Jag blir för varje år mer och mer övertygad om det som en högkyrklig kollega skrev på sin hemsida för flera år sedan nämligen att ordningen med kvinnor som präster är ett ontologiskt fel som av sig själv leder till ytterligare fel i teologin. Enkelt uttryckt tror jag det i praktiken fungerar så att den kvinnliga prästen genom sin blotta existens predikar könet har ingen betydelse. När vi då sjungit den refrängen tillräckligt länge så är det dags att vi tar oss an frågan om äktenskapet och då kommer vi automatiskt att uppstämma den inlärda refrängen könet har ingen betydelse och då kan ju en man gifta sig med en man eller en kvinna med en kvinna lika gärna som en man med en kvinna.
Tyvärr, säger jag till alla som i övrigt håller med mig men inte kan dela min syn på prästämbetet och till alla goda vänner bland prästvigda kvinnor, särskilt till alla som vill vara "bibeltrogna": hur mycket jag än uppskattar er personligen kan jag inte komma ifrån känslan att det är nå't "fel som är trasigt" här. Med ordningen med både kvinnor och män som präster alltså.***
* alltså bilaffären har ju ingen ägandedel eftersom jag inte avbetalar till dem. Men banken? Kan man säga att dom äger en del av bilen bara för att jag lånat lite pengar? Jag har ju inte intecknat bilen!
** lutherska kyrkan i Kenya
*** i de sista två styckena som handlar om prästämbetet har jag på fredag förmiddag (20 nov - dagen efter jag skrev inlägget) gjort några ytterst små ändringar för att om möjligt undvika vissa eventuellt möjliga missförstånd
Behåll fokus på herren Jesus broder.
Gud är en ordningens Gud.
Tack för "Nådestunden" i kyrkan igår. För mig känns det viktigt att tala om Ordet - dela tankar - kunskaper - och att avsluta i bön. På detta sätt "växer" vi som samlas.
Nu är mitt efternamn ändrat - det känns bra!
Jag är lika övertygad som du om det felaktiga i homovigslar, men jag är lika övertygad om att det är rätt med kvinnliga präster.
Utan dessa skulle vår kyrka snart dö ut.
Det logiska resonemang du för kan jag följa och förstå, men att vara människa går inte att förenkla på ditt sätt genom att likställa prästerskap och sexualitet.
Min hustru är mig och de flesta (även präster) överlägsen när det gäller bibliska kunskaper, men det Teologiska?
Det som bekymrar mig mest är att Kyrkan anställer människor som inte delar Tron utan det räcker att vara medlem.
Ex. en av era anställda går fram till en arbetsledare (kommunal) hos oss och undrar om Ni kan hyra fler parkeringsplatser hos oss, för att "dom där snåla laestadiandjävlarna går det ju inte att prata med."
Han (arbetsledaren) kommer instörtande i triumf till oss och berättar detta, han är alltså antikristen och anklagar mig för det - där ser ni- dom kommer inte överens med varandra och hur försvarar du det?
Detta var inte första och säkert inte sista gången jag tvingas att försvara idiotiska uttalanden från anställda i Svenska Kyrkan.
Där kom den! Men jag måste tillstå att det framför allt är den liberalteologiska sidan - mer än på den "högkyrkliga" - som gjort kopplingen mellan äktenskapsreformen 2009 och ämbetsreformen 1958. Har man accepterat den senare bör man med glädje hälsa den förra, så har resonemanget gått. Och det misskrediterar ju ämbetsreformen 1958 grovt, så långt ger jag Torbjörn rätt.
Jag vill dock inte gå lika långt som han och liberalteologerna och hävda att det finns ett NÖDVÄNDIGT samband mellan ämbetsreformen och äktenskapsreformen (eller -deformen som jag kallar den). I vart fall är det ju inte så att man bara för att man på ETT område förkunnar "här är inte man och kvinna" också måste säga samma sak på ett ANNAT område (i så fall hade ju Paulus inte kunnat förkunna det alls).
Men jag håller med om att Gal. 3:28 är irrelevant i BÅDE ämbets- och äktenskapsfrågan. Och jag håller med om att det KAN finnas ett samband frågorna emellan; bland dem som håller emot tydligt och officiellt i äktenskapsfrågan saknar jag alltför ofta de präst- och pastorsvigda kvinnorna (men komminister Ellinor Tidholm i Delsbo ska, liksom min hustru, ha en eloge för att de inte glider med). Kanske får de extra mycket skit, även från "sina egna", för att de trots att de är prästvigda kvinnor drar en gräns mot homoäktenskap (du borde ju enligt Bibeln inte ha fått prästvigas, får de då höra av sina egna! - hur kan du då gå emot att homosexuella får vigas till äktenskap). Men den enorma mansdominansen bland dem som vågar gå ut offentligt mot deformen talar i mina ögon inte för den utan emot - 1958 års beslut! Kanske reserverades församlingsföreståndareämbetet för män inte för att de skulle få mest privilegier och högst löner (jämfört med diakoner o.s.v.) utan för att de förväntades stå först i kön till nackning, bål eller vilddjur.
Nå, om man i ämbetsfrågan gick emot ett Paulusord som möjligen gick att beskriva som kontextuell teologi, pastoral och tidsanknuten anpassning till omgivande kultur, och som inte så noga berörs i våra bekännelseskrifter, så går man ju nu rakt på tvärsen emot ett Jesusord som tydligt anger en generell skapartanke för alla tider och som tolkas tydligt heteronormativt i kyrkans bekännelse. Att skriva "kan utgå" efter det Jesusordet är ju nästan lika uppenbart galet som ärkechefens idé att skriva om det på lite mer könsinklusivt språk.
Jag är inte övertygad om att bloggaren har rätt när han säger att ämbetsbeslutet 1958 var det som bäddade för äktenskapsbeslutet detta år. Tvärtom tror jag att det är alldeles för enkelt att se ett orsak-verkan-samband mellan de två sakerna. I alla fall ett starkt sådant.
Det som enligt min mening bäddat för enkönat äktenskap menar jag främst är en förändrad syn redan på det tvåkönade. Alltså att vigseln är någon sorts manifestation av, konfirmation på och belöning för kontrahenternas affektion för varandra. Visst känns det kul och kärleksfullt och allt att gifta sig men kärleken är kristet sett inte äktenskapets GRUND utan skall vara dess innehåll. Och i vår kultur vägen till äktenskapet. GRUNDEN är Guds påhitt - typ.
Men i hur många tvåkönsvigslar har det inte pratats om "eran kärlek som vi nu firar med att huvvaligenpartaj" även om de orden inte exakt använts. Det har i och utom kyrkans hank och stör snackats så att de som gifter sig och de som är närvarande tror att det är deras kärlek som är äktenskapets GRUND - förutom innehåll och ingångsväg.
Och när kärleken genom en romantiserande liberal propaganda gjorts till GRUNDEN blir det givetvis rimligt att inte rangordna kärlekar utan låta den enes vara så god som den andres och "belöna" all kärlek med kyrkvigsel - eler hur?
Men om GRUNDEN ligger i Guds plan för skapelsen kommer saken i annat läge. Då kan kyrkan inte viga enkönat.
Ämbetssaken och äktenskapssaken tror jag därför inte hör ihop som orsak-verkan. Möjligen är de bägge verkan av en annan orsak: Att människan gjorts till alltings mått.
Till Andreas!
Givetvis finns många prästvigda kvinnor som på ett förtjänstfullt sätt tar strid för den bibliska och kyrkligt korrekta ståndpunkten i äktenskapsfrågan. Det har jag aldrig förnekat. Tänker tex på yngre präst- och kyrkomöteskollegan Anna-Sara Valldén som höll ett av de absolut bästa inläggen i kyrkomötesdebatten. Efter hennes inlägg rusade jag (nästan) omedelbart fram till podiet och inlämnade ett instämmande.
Till min gamle kamrat:
God analys av vad som är och inte är äktenskapets grund. Men om man säger att de två frågorna (ämetssyn och äktenskapssyn) hör ihop i så måtto att dom båda kan vara exempel på hur människan är alltings mått så kan det ju (eventuellt, skriver jag i all ödmjukhet) finnas ett orsakssamband i så måtto att om man tillåtet sig att göra människan till alltings mått i den ena frågan så ligger det när till hands att göra det även i den andra.
Om man ser BÅDE ämbetsbeslutet och äktenskapsbeslutet som verkningar av samma orsak - vilket jag gör - blir det faktiskt möjligt att acceptera, rentav gilla, det ena och samtidigt ogilla det andra. Det blir på samma sätt som att jag kan gilla att modernt vetande gett mig antibiotika men samtidigt ogilla att av samma orsak finns idag biologiska stridsmedel.
Att sedan bägge verkningarna av den liberala orsaken kan vara dåliga är givetvis möjligt - men det måste inte vara så.
Ja, de båda sakerna hör samman - fast politiskt korrrekt är det ju inte att säga det. Tack Tobbe och "gamle kamraten".
Om man ska försöka utreda eventuella orsakssamband så kan ju ett sätt vara att försöka se saken från ett annat håll. Man kan ju tex ställa frågan på följande sätt:
"Om svenska kyrkan år 1958 hade sagt nej till kvinnor som präster och hållit fast vid den ståndpunkten fram till dags dato (och alltså inte haft vare sig kvinnliga präster eller biskopar), hade vi då idag haft kyrkligt äktenskap för par där båda parter är av samma kön?"
???
I sista kommentaren har du nog en viss poäng. Dock betyder det enligt min mening ändå inte att det skulle finnas ett direkt tydligt orsak-verkan-samband mellan 1958 och 2009. Det betyder ju faktiskt bara att - om jag får fortsätta använda min haltande bakteriella bild - att om vi inte tillåtit forskning för att få fram antibiotika skulle vi löpt mindre risk för forskning i avsikt att få fram biologiska stridsmedel.
Utifrån mitt resonemang blir det möjligt att se öppnandet av ämbetet för kvinnor SKILT från öppnandet av äktenskapet för enkönade relationer. Flera krafter, inte minst de mest militanta av dem som vann voteringarna i höst, vill gärna hålla samman dessa frågor i akt och mening att isolera och minimera de som vill behålla kyrkans traditionella syn på äktenskapet. Den strategin tycker jag är billig och bör inte ges det stöd den "andra kanten" ger genom att manifestera ett samband som faktiskt inte är särskilt starkt - eller?
Roligt att min gamle kamrat ger mig en poäng. Den ska jag rama in och hänga på väggen.
Möjligt att de båda flankarna ger något slags oavsiktligt stöd till varandra. Tråkigt om det skapar problem för dom som i mitten vill "halta på båda sidor". Men för mig är det svårt att undvika kopplingarna.
Får se om jag kan sprida något visus som tar död på bakterierna!
För att avsluta denna tanketråd (för denna gång):
Vadå "halta på bägge sidor"? Jag väljer att stå och gå stadigt med bägge benen framför att ta mig framåt som en teologisk hoppstylta.
Resonemanget känner jag väl igen: Liberala argumenterar för äktenskapsbeslutet gentemot undertecknad med att jag i så fall inte kan bli präst heller. Med detta har de nära nog om det inte varit för t ex den gamle kamraten mfl gjort mig fast besluten att inte bli det. Grattis! En sådan argumentation kan rimligtvis bara sluta så för någon som försöker sätta Guds vilja före sin egen (vilket i förbigående sagt är grundläggande i att vara en Jesu lärjunge). Varför skulle jag byta åsikt i äktenskapsfrågan när jag nu är övertygad om att Gud vill att det ska vara mellan man och kvinna enl Bibelns ord bara för att det skulle passa mina syften (att bli präst)? På sig själv känner man andra...
Förresten måste man väl vara både blind och döv för att VILJA bli präst i dessa dagar. Andreas Holmbergs beskrivning är nog klockren: Dibarnens mödrar ska (helst) inte kastas åt lejonen eller hängas ut i "drakarna". Celibatära präster har också sin poäng med tanke på allt som prästbarn råkar ut för på skolgårdar runt om vårt land. Nu är det dessvärre så att martyriet alltid varit öppet för både präster och lekmän, män och kvinnor, barn och gamla. Där är i sanning alla "ett i Kristus"!
Så låt oss därför ge varandra uppmuntran och stöd i de svåra situationer som vi kommer att möta:
"Lev nu bara på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium, så att jag - vare sig jag besöker er eller är någon annanstans - får höra om er att ni står fasta i en och samma anda, att ni sida vid sida kämpar för tron på evangeliet och aldrig någonsin låter er skrämmas av motståndarna. Det gör klart för dem att de ska gå under och ni räddas, som en gåva från Gud. Ty ni har fått nåden att - ja, inte bara att tro på Kristus, utan också att lida för hans skull." Fil 1:27-29
