Torbjörn Lindahl

Det blev en lång debattdag idag. Meningen var att vi på morgonen skulle rösta om allt det vi debatterat igår, men då röstningsutrustningen krånglat och ny sådan fått flygas in från England så blev det debatter hela dagen och alla beslut tas i morgon. Då blir det ett väldigt ja-sägande och knapptryckande. Det intressanta i kyrkomötet är att det inte bara begärs rösträkning då det är jämnt utan även tex då sverigedemokratiska motioner avslås med 247 mot 4. Det gäller för de stora partierna att kontrollera att partipiskan fungerar, att ingen olovandes röstat med de oberörbara.

 

Längsta debatten idag var om palestinafrågan. Som påpekats på andra närstående bloggar så handlade debatten bla om det sk Kairos-dokumentet vilket endast ca 10% av ledamöterna läst, enligt koll med handuppräckning. Hur ska man kunna diskutera något som ingen läst? Debatten handlade om huruvida vi som kyrka ska blanda oss i politiken eller inte. En del av dom som tyckte att vi inte ska göra det uttryckte sig sedan i lika politiska termer som dom som tyckte att politik i kyrka var tillåtet.

 

FK:aren Fredrik Sidenvall - som enlig min ringa mening är Kyrkomötets skarpaste tänkare och talare - uttryckte att det är lätt att tycka att kyrkan ska blanda sig i politiken om kyrkans politiska ställningstaganden överensstämmer med ens egna men om vi historiskt ser tillbaka på de perioder då kyrkan (i något land) tagit en politisk ställning som man ej sympatiserar med då ser man problemet.

 

Själv yttrade jag mig inte i debatten eftersom jag i denna fråga, likväl som i de flesta frågor, kommer på vad jag ska säga först när debatten är slut.

 

En stor del av debatten handlade om huruvida man ska stödja kravet på att Palestina som nation blir fullvärdig medlem i FN eller får Observatörsstatus. Själv tänkte jag (som vanligt långt efter det att debatten tagit slut) att det kanske inte alls är självklart att stödja en "tvåstatslösning". Att palestinierna kortsiktigt upplever det som ett mål kan jag mycket väl förstå. Men jag som finns långt därifrån utan personligt lidande av konflikten kan ju ställa mig frågan: är det bäst på lång sikt? I en bok jag läste för en tid sedan* framtällde ett antal teoretiska alternativ till konfliktlösning i mellanöstern. Ett var en multietnisk sekulär stat där alla bor blandade. Vore det inte på sikt bättre?

 

???

 

Två stater kan ju på mer folkligt sätt uttryckas med "Israel åt israelerna, Palestina åt palestinierna!"

Om vi överför det till nordiska förhållanden och ropar "Sverige åt svenskarna, Danmark åt danskarna" så inser vi att det luktar en typ av nationalism som vi sedan länge velat bli av med. Varför kämpa för att mellanöstern befästs i en etnisk nationalism som vi i vår sekulära, demokratiska mångkulturella kontext för länge sedan velat lämna?

 

Till slut lyckades jag i alla fall pallra mig till talarstolen (till en norrbottnisk kyrkomötes-via-webb-följares oförställda glädje.) Då handlade det om Håkan Sunnlidens motioner om medling i kyrkliga konflikthärdar. Givetvis blir det avslag trots att jag försökte förbättra en av att-satserna.

 

Inte nog med att man fått jobba sent. När man dessutom infann sig på hotellet och kunde kolla text-TV så såg man att Färjestad tvålat till Luleå i hockey. Illa!

 

I afton var aftonen då ledamöterna bjöds på buffé i universitetets trapphall. Sker en gång per år. En ledamotskollega och jag använde den tiden till att besöka goda kristna vänner en bit bort och deltaga i ett bibelstudium till vår gemensamma uppbyggelse. Det var nog bra. Sådant får man inte så mycket av i kyrkomötet.

 

Uppbyggligt och glädjande att läsa de goda omdömen som Frimodig Kyrka får här

* Sören Vibecke: Ett land - två folk