Intressant anförande
Icke för ett ögonblick betvivlar jag heller...
Jösses!
Är du säker på att anförandet var från 1960. Jag har hört precis samma föredrag på... nej, det vågar jag inte säga.
Det låter som om föredragshållaren och din far med precis exakthet har lyckats fånga själva essensen i folkbildningspedagogiken: Flummet!
Jag måste här tillägga att många folkbildare jag träffat - däribland din gamle kamrat - inte alls varit särskilt bra på att gestalta detta ideal i praktiken - till min stora lycka. Den som inte söker en objektiv sanning kan inte heller nå eller förmedla kunskap om något och den som abdikerar från rollen som lärare och låter eleverna lära varandra bäst de kan, kan man egentligen klara sig utan.
Jag måste också tillägga att Svenska kyrkans pedagogiska riktlinjer har inspirerats mycket av folkbildningen och att dessa ska genomsyra allt arbete i Svenska kyrkan. Så om ni tycker att predikan är lika informativ och lättbegriplig som referatet ovan så förstår ni alltså varför!
Men nu måste jag bara få lägga mig i...
Eller ska det vara utropstecken kanske.
En utbildad lärare på 1960-talet hade för egen del genomlevt folkskola, läroverk, gymnasium och högskola som alla hade den bärande tanken att den som studerade var en tom hink som en lärare som någon typ av slang skulle fylla med det vatten som definierades av hur det från ovan bestämts att saker och ting är. Ett ganska auktoritärt synsätt där det läraren lär ut var i fokus.
I det sammanhanget representerade då folkbildningen ett tankealternativ där den studerandes inlärning, inte lärarens utlärning, var i fokus. Folkbildningen menade att den som skulle lära sig något faktiskt kunde något redan innan och det nya som skulle läras in bör på ett rimligt sätt anknyta till detta. I studiecirklar samlades därför folk och det var inte alls säkert att det i dessa fanns någon "expert" som "visste hur det var". Givetvis varierade detta med ämnet - matte är till exempel inte så mycket att diskutera om - men folkbildningens paroller skulle ändå kunna vara: "De som inte (ännu) kan hjälps åt att söka kunskap" och den studie-cirkel-attityden färgade också av sig på folkhögskolorna vad gäller pedagogik och metodik.
Kulturkrocken mellan Folkbildningens ideal om egen tanke och eget engagemang och kunskapsfabrikörernas syn på mätbart tillägnande av de av överheten fastställa dogmatiska sanningarna i olika ämnen ämnes kunde därför vara ganska stark - då.
När landet från och med slutet av 60-talet och sedan framåt förändrar sitt utbildningssystem sker de i den demokrati- och tankeutvecklande riktning som folkbildningen angett sedan Gruntvigs dagar. Nya ord blev centrala: elevcentrering i stället för lärar-dito, reflektion i stället för allenarådande faktainlärning, självständigt tänkande i stället för okritisk auktoritetstro, samtal i mindre enheter i stället för proklamation i stora sammanhang osv.
Flum? Jag säger personutveckling och demokrati.
Här skulle jag kunna - som läsaren fattar - kunna gå på i evigheters evigheter om hur detta relaterat till skola och inte minst kyrka. Jag nöjer mig dock med att avslutningsvis citera rektorn på den skola där jag folkbildar: "I många sammanhang handlar det om bli något. Folkbildningen handlar om att få bli någon."
Risken är överhängande att det blir betraktat som flum. Ordning och reda, lärarens auktoritet och status i samhället. Mycket korvstoppning som faktainlärning. Därför vinner Finlands skolor i diverse mätningar. Tänk om det gick att blanda det bästa från båda länders skolor...då skulle man vara väl rustad för vuxentiden och yrkeslivet.
Oj, så allvarligt det plötsligt blev...