Torbjörn Lindahl

till Umeå. Helt i enlighet med min äldre (knappt ett år) svägerskas råd. Och tur var kanske det för ungefär mellan Jörn och Vindeln var det snö på marken och del av den sträckan över en decimeter. Väl framme fick jag höra att det visst varit trafiksvårigheter i Skelleftetrakten pga snöfall. Tur att jag inte passerade där med sommardäck. En händelse dyker upp i minnet. Prästkollegorna i Örnäset skulle på kurs på Älvsbyns folkhögskola något år under 90-talet. En av oss lovade ställa upp med bil. Men när vi alla samlades visade det sig att det blivit töväder mitt i vintern och därmed oerhört halt. Kollegan som bott länge söderut var ovan vid dylikt väglag och frågade om inte jag kunde köra. Accepterades. Ytterst försiktig körning fram och tillbaka. När vi steg ur bilen vid Örnäskyrkan sa han

- Tack! Bra kört - med sommardäck!

En lärdom man kan dra av detta är att det fr a är hastigheten och körstilen som avgör om du håller dig på vägen eller hamnar i diket - inte dubbdäcken.

 

Trevlig middag hos yngre bror med fru där även tvillingbror med hustru var med.

 

Sist promenad i det stjärnklara men något blåsiga vädret.

 

tar jag tåget till Umeå.* Där blir det träff med bröder och svägerskor och firande i förväg av min äldre** broders födelsedag, vilken som av en händelse inträffar samma dag som min.***

 

På söndag predikar jag i Sackeuskyrkan vars församlingsgemenskap har sina rötter i ELM-BV men som senare även anslutit sig till Missionsprovinsen

 

 

* inbrottstjuvar göre sig dock icke besvär under min bortovaro; min son är hemma!

 

** närmare bestämt 30 min - eller som vi ofta sa i familjen, 13 km! eftersom vi båda föddes i taxi

 

*** har alltid undrat över hur det skulle kännas vara tvillingar, men med olika födelsedatum, födda på varsin sida av midnatt - och särskilt om det vore nyårsnatten. Skulle tvillingarna då få gå i skolan i skilda årskurser?

 

Där har min gamle kamrat ett kompis-problem alternativt en kompis' problem att lösa!

 

Den formulering jag använt var 40:e dag under detta år. Men nu var det sista gången. Påminner om det jag berättat (flera?) gånger förr. När min svärfar fyllde 70 sa han: "tänk att man är 70, att man är så gammal". När jag vid hans 95-årsdag påminde honom om dessa hans ord blev repliken:

- Men sjuttio, det är ju rena ungdomen.

 

Bara så kära läsarna inte tror nå't annat!

 

F ö kan sägas att natten (mot torsdag) var första natten med nattfrost denna höst (i alla fall som vi noterat), det märkte Mats i morse, från sin balkong, då han såg dagisets tak och vi såg det sen på hans bil när vi gick på promenad. 

 

en vanlig tisdag i oktober.

 

Några telefonsamtal bl a till ett fel nummer, ett som inte användes. Hur kommer det sig, har jag råkat skriva fel nr på en av mina kontakter i telefonboken? Ja, ja större bekymmer kan man ha. En jag skulle ringa till lyckades jag nå i alla fall. Följden blev ett antal epostbrev.*

 

Så var den förmiddagen slut.

 

Lite sjukgymnastikövningar och kaffepaus och ytterligare något telefonsamtal så var eftermiddagen också slut. Middag.

 

På kvällen samtalskväll i Fridsförbundets bönhus. Lite utvärdering av sommarens stormöte, lite om framtidsfrågor mm. Sist handla på Kvantum med pensionärsrabatt. 

 

Så var kvällen också slut.

 

Och nu är det bloggat.

 

Då blir det godnatt.

 

 

* jag försöker avamerikanisera mig och undviker därför ordet mail. Under åren har jag väl inte varit konsekvent i detta men redan för nästan 25 år sedan då vi en kort period hade grannar från England blev jag uppmärksammad på smygamerikaniseringen av vårt språk; de talade alltid om e-letter - de var språklärare på högskolan.

 

på (blogg-)banan igen.

 

Igår var det alltså något fel som gjorde att man inte kunde skriva på bloggen. Alltså ringde jag min gamle kamrat för att kolla om det var något fel för honom också. Vi har samma bloggverktyg. Det var det.

- Det har ju hänt förrut men alltid ordnat sig efter en dag, tröstade han.

Alltså vänta till måndag då alla som jobbar på supporten är tillbaka. Sagt och gjort, några timmar efter normal arbetsdags början var allt ok igen - till kära läsarnas outsägliga glädje.

 

Dock hann vi också tala några minuter om det som nu alltmer fyller mitt sinn: vad ska jag gör med/på/i bloggen när detta år är slut om en vecka?

 

En tanke jag hade: vi skriver på respektive bloggar var annan vecka under rubriken vad jag skulle sagt om jag predikat denna helg? Den gamle - som har bättre ordning på gamla predikomanus än jag har - kunde också tänka sig en annan vinkling: vad jag under åren sagt om denna text. 

 

Dessa våra skilda förslag visar ju också våra (delvis!) olika ingångar i predikandets ädla värld; han som uppskattar transpiration (jobb och möda) får gräva i gamla manus, sortera, sammanställa och bearbeta, jag som uppskattar inspiration får skriva ner något som dimper ner från himlen.

 

Kamraten föreslog också att vi skulle involvera en större krets emeritipräster. Något tveksam blir jag där. Jag skulle uppskatta ping-pongkänslan om man är två som tar varannan gång.

 

Min gamle kamrat tyckte också att jag lite för ofta nämnt hans roll i mitt dagliga bloggande.

- Läsarna tror snart att jag tvingat dig blogga dagligen, klagade han skrattande.

Så är icke fallet kan jag nu upplysa kära läsarna om. Mitt dagliga bloggande är helt frivilligt, endast inspirerat av den gamle kamraten.

 

Men om vi nu skulle börja skriva något predikorelaterat på regelbunden basis skulle vi då vara i selen igen? Vad säger Torsten? Har han då något nytt grundämne på G?

 

i den s k tunneln börjar jag ana nu. Snart är det slut med min årslånga förpliktelse mot min gamle kamrat. Lika imponerande som min skrivaruthållighet är ju hans då han i över 15 år, på denna blogg hållit fast vid den signatur han gav sig själv då han första gången kommenteradei i denna ringa bloggs allra tidigaste barndom.

 

Vi har väl båda till och ifrån funderat över hur länge vi ska hålla på med bloggande, hur roligt (ganska, tycker jag - uppenbarligen) , hur meningsfullt och betydelsefullt (det får väl läsarna bedöma) det är. En återkommande fråga är väl också vad man ska blogga om och där tror jag vi båda kännt att pensionen inneburit att den kyrkliga inputen blivit betydligt mindre. Vad ska vi göra åt det?

 

blev det besök. Äldsta dottern Sara kom upp från Stockholm över helgen. Dock har hon tydligt deklarerat att det är besök hos lillasyster Maria som ska prioriteras, inte bröder och föräldrar. Vi får ses mer när hon med make och barn flyttar upp till Boden om en månad.

 

Dock fick jag äran hämta henne vid flyget och skjutsa henne så fick vi en pratstund i bilen och kort hos Maria där vi också fick förtydliganden om Marias sjukdom och hur läkarna nu ser på saken. Fortfarande allvarligt grundläge givetvis, men då och då kommer små ljuspunkter: att det inte fanns metastaser i hjärnan (vilket man enligt läkaren nästan skulle förvänta vid denna typ av bröstcancer), att MR-undersökning visade att det mest troligt inte är metastaser i skelettet, vilket först misstänktes, att man eventuellt skulle kunna operera och stråla levern (vilket tidigare uteslöts), att man eventuellt även skulle kunna operera bort huvudtumören (hela bröstet) vilket också tidigare avfärdats. Det senare i så fall på Karolinska dit remiss skickats. Ni ser att man greppar varje halmstrå men att det är mycket eventuellt och om och men.

 

- Det vore typiskt Maria att inte dö, sa Sara efteråt.

 

Familjens minne är nämligen att Maria alltid gått sin egna vägar. Redan i förskolan: om alla hade utelek satt hon inne och ritade, när de övriga stilla satt och ritade ville hon nödvändigt vara ute och gunga, när alla stod vackert uppställda i fina sommarkläder för examensfotografering satte hon sig på golvet med sur min och vägrade titta mot kameran.

 

Ni förstår. Om vi - i värsta fall - är utan Maria om bara månader då är detta denna typ av minnen som kommer att skänka oss glädje.

 

Men än ber vi. Maria som har en massa kristna kontakter som jag inte har en aning om (bl a kanske genom klasskompisar från Solviks folkhögskolas gospellinje för över 20 år sedan) berättade att det betts för henne i både Californien och Canada - och i söndags i Pingstkyrkan här i Luleå.

 

Kära läsarna får fortsatt vara med.

 

brann ner till grunden natten mot tisdagen. Det fick jag veta redan hos Vikbergs. Men nu har jag också sett det i tidningen och kollat gårdagens Nordnytt. Och då när det "varit i tidningen" eller "på TV" då är det, i alla fall för folk i min generation, visst och sant. Men det var ju långt innan Fake News och sociala medier där man gör vad som helst för att få uppmärksamhet, för att inte tal om AI! 

 

Alltså nedbrunnen. Väldigt tråkigt, det var en fin kyrka.

 

Två gånger har jag varit på vigsel där. Och där predikade jag i högmässogudstjänst (två ggr tror jag) under mina tjänstebiträdessomrar i Tornedalen 1973-74. Jag minns första predikan där 1973, den var sju minuter! Inte pga den mer moderna tanke som lanserats i prästutbildningen tid efter annan att predikan bör vara högst sju minuter eftersom det lär vara den tid som folk orkar koncentrera sig i ett sträck, utan pga att jag inte kom på mer att säga. Men skam den som ger sig, redan året efter predikade jag ca en halvtimme i de högmäsdogudstjänster som då föll på min lott. Och där har det väl oftast förblivit sedan dess.

 

---

 

Nu är det bara 14 dagar kvar av mitt utlovade blogga-varje-dag-år. Vad händer sen? Nu har jag kommit på det: min gamle kamrat som var den som gav inspiration till detta uthållighetsprov, tar själv över stafettpinnen och börjar blogga varje dag. Skolgårdssanningen gäller fortfarande:

- Den som sa're han va're!

 

ägnade jag huvudsakligen min uppmärksamhet idag.

 

Att sitta och spana in div hemsidor i jakt på billig kyrkutrustning som kan införskaffas till bönhuset. Till slut tror jag mig ha fått fram ett acceptabelt förslag.

 

Att sitta i bönhusets sammanträdesrum med Framtidsgruppen. Tyvärr får jag allt svårare följa med i resonemang där flera deltar - och ibland drar åt olika håll. Ålderstecken eller var jag bara osedvanligt trött ikväll?

 

Mellan dessa två aktiviteter tog Simon och jag en biltur till stan för att köpa försenad present till Maria.

- Det känns som att jag är din privatchaufför numera, sa han.

 

Snabbt till Maria för att avlämna gåvan.

 

 

 

(Söndag) skulle det finnas flera alternativ för gudstjänstbesök. Själv måste jag - dock inte ovilligt - välja vanliga Hertsökyrkan eftersom jag själv predikar.

 

I förberedelsetankarna har det ett tag lutat åt att predikans huvuddel skulle bli i fyra delar - mot all personlig tradition. Det ska ju vara tre! Men nu tror jag mig hittat (= inspirerats till) en lösning.

blev det idag.

 

Först blev jag bjuden på lunch i hans stuga i Kallax tillsammans med Ottestigs och Granströms. Mats ville väl börja ta farväl av sommarstugan och vad är bättre än att göra det i gemenskap med vänner. Trevlig eftermiddag.

 

Väl hemma tänkte jag att här gör vi middag. Men snabbt insåg jag att min mobil saknades. Så fort Simon kommit hem fick han ringa Mats och höra om den fanns där. Det gjorde den - i fåtöljen där jag suttit då vi drack kaffe.

 

Beslut på stört att vi får fara tillbaka.  Då fick Simon en rejäl övningskörningstur. På vägen dit tänkte jag att nu ids vi int' laga mat när vi kommer hem, vi går ut och äter.

 

Men det var inte av nöden, för nästan direkt erbjöd Mats oss mat, vilken han just höll på att tillreda. Han uttryckte t o m sin glädje över att vi kom och hjälpte honom äta det han tagit ur frysen så han slapp äta samma mat i tre dagar. Frysen ska tömmas innan återflytten till stan.

 

Som vanligt när Simon får locka ur Mats ett intressant ämne så blir det historia. Ofta Östeuropas. Mest Polens denna gång.

 

 

i staden träffade jag sent i kväll på OK där jag satt mig till vila och chokladdrickande efter lång kvällspromenad. Kanske kom han från hockeyn, frågade inte. Vi har ju under åren träffats då och då i isladan också.* Givetvis berättade jag om Marias läge och bad om förbön. Då visade det sig att han redan visste om det genom bekanta i Skellefteå som i sin tur är bekanta med Maria. Det kristna Sverige är inte så stort! Förbön utlovades. Kära läsarna får givetvis vara med.

 

 

* Nej, hockeyn är torsdag kväll, ser jag nu lite senare på Text-TV.

 

Idag, särskilt eftermiddagen och framförallt kvällen. Och det var just när det regnade som värst som jag var tvungen ge mig ut.

 

Berättar mer imorgon.

blev det idag t o r stan. Lunch med god vän för avgivande av rapport från prästmötet följt, som vanligt, av givande samtal. God lunchbuffé på Exotic därtill.

 

Sen gick jag och klippte mig och sen hem. Stannade till på kaffe hos Lena och sen omvägen runt Klintbacken innan jag var hemma. Rejäl promenad av en krympling. Fisk till middag.

 

På kvällen möte i bönhuset med Framtidsgruppen. Även Stefan Aro var med. Det var roligt.

passerade jag i närheten av idag. Är hos god vän och kollega nu efter prästmötet. Rapporterar senare från hela resan.

har jag flugit till idag för att vara med på Missionsprovinsens prästmöte. Kommer hem sönd kväll. Då sammanfattar jag hela helgen.

Filmen alltså. Den om hur Kiruna rasar ner i gruvan under staden, har jag sett på bio ikväll trots att den sades ha premiär i morgon.

 

Länsförsäkringar bjöd en full biosalong på förhandsvisning och då arbetskamraten Bodil är kund i Länsföräkringar bank så fick hon erbjudande om två biljetter, vilket hon nappade.på.

Dock var det tydligen svårt få någon med sig. Så av hennes ord i sms fick jag intrycket att när hon frågat alla tänkbara utan att få napp så kunde hon väl till slut chansa med sin tidigare distrikspräst och arbetsledare. Det gjorde hon rätt i. Jag gick gärna.

 

Roligt se lite panoramavyer man kände igen. Kul (?) med katastroffilm i känd miljö. 

 

Handlingen då? Nja...Jag hade kanske velat se lite större och mer dramatiska katastrofscener - om det nu väl ska vara en katastroffilm. Men sånt finns det kanske inte ekonomi för i en svensk film. Handlingen kom att i praktiken att kretsa omkring en familj. Och där fick man lära sig - helt föjdriktigt numera - att homosexuell (lesbisk) relation är ok, så även skilsmässa. Något sådant måste ju alltid vara med numera.

 

Likväĺ, hade jag gått och sett den för egna pengar hade jag inte ansett dem vara kastade i sjön. Om man nu alls gillar bio.

 

Hälsade även på hos Maria lite tidigare. Där fick jag höra att hon idag fått besked att den undersökning man gjort visar ingen cancer i hjärnan. Ett lite ljus i mörkret. Ett annat oväntat ljus är att Meria talar mycket tydligare. Hon gör sig lätt förstådd för läkaren, jag uppfattade tydligt vad hon sa och vänner har kunnat förstå henne i telefon. Ser ingen annan förklaring än trogna vänners förböner, så fortsätt med det.

 

Kyrkstugan alltså. Blev det idag. Sista för säsongrn ska man

 kanske säga. Vi paketerade slla brädor ordentligt under presenning, tvättade ur kyl och frys mm. Givetvis hann vi ta en kopp kaffe under vår korkek. När vi sitter där och njuter i stillheten känner vi alltid: Vi behöver inget annat semesterparadis.

 

Telefon med min gamle kamrat. Likaså helt oväntat från person i Helsingfors vars namn jag hört och som jag förmodligen träffat några gånger i Sverige eller Österbotten.

Förutom att be mig skriva något kort till något sammanhang jag inte riktigt uppfattade - fick bara hans epostadress att skicka till - gav han lite respons på predikningar jag hållit på stormöten under årens lopp och som han lyssnat till via nätet. Alltid roligt få tillbaka att det man sagt tagits emot positivt.

 

eller kanske snarast en enskild mässa, firade jag idag i Hertsökyrkan. Två personer + jag. En fin stund. En av de närvarande sjukkommunikanterna sa efter mässan att hon känt en maning även be för mig och min hälsa. Det fick hon. Det tackar jag för.

 

Roligt att som pensionär fortfarande få ha kvar nycklar och därmed tillträde till den kyrka där jag jobbat. Även nyckel till Örnäskyrkan ingår i den knippa jag fått behålla.

- Du kommer att vikariera så mycket så du kan ha nycklarna kvar, sa arbetsledare Micke - som nu själv är på väg sluta - när jag gick i pension.

 

Och eftersom även Mats som bor i samma hus som jag gör sina regelbundna insatser så är det minst sagt praktiskt och mycket förenklande att vi har egen nyckel.

 

Ska jag pga denna insats (mindre än en timme) i riktig kyrka säga att jag varit i selen igen? Vilket grundämne kommer käre kommentatorn Torsten då att förknippa mig med? Vi väntar med spänning.

 

har det blivit sista dryga dygnet.

 

Först det jag nämnde redan efter högmässan igår, att jag skulle predika där senare under eftermiddagen. Min predikan var ovanligt kort. Tur att David predikade efteråt så det blev någon längd på gudstjänsten.

 

Dessutom var jag dit igen ikväll. Det var ett möte mellan styrelsen och predikanterna. Nödvändiga och givande samtal. Bl a om ansvarsfördelningen mellan styrelse och predikantkollegium. Även samtal om de till karaktär och innehåll helt olika nattvardsgångarna vid sommarstormötet här i Luleå (bara präster medverkade) och sensommarmötet i Liviöjärvi en månad senare (bara lekmän i alla roller). Liknande samtalsmöten som kvällens skulle behövas regelbundet. Därom var alla överens. Vi bokade in två för vårterminen.

 

Pratade dessutom idag om förmiddagen med god vän som igår varit i domkyrkan. Fin predikan av Bengt Pohjanen, omväxlande på meänkieli och svenska. Kanske borde man varit där och lyssnat? Nä, att inte överge sin församlingsgemenskap var viktigare (för mig!).