Det kom en kommentar
till förrförra inlägget. I en egen kommentar till kommentaren har jag berättat att jag strukit den. Skälet är att jag inte vill ta emot kritik här på bloggen från folk som inte uppträder öppet, eller annars genom sina signaturer är kända för mig. Jag påminner läsarna om att jag under en tid haft bloggen modererad (dvs bloggägaren ska godkänna kommentarer innan de publiceras) just för att kunna stävja oönskat anonymt kommenterande. Nu har jag tagit bort modereringen men vill likväl hävda mina regler. Kommentatorer som bara levererar skämt eller andra oförargligheter kan göra det under signatur men eftersom det är ganska påfrestande att uppträda offentligt och framföra åsikter som gör att man kan bli utsatt för kritik så vill jag att den som träder emot mig ska uppträda på samma villkor.
Men som kompromiss känner jag att jag kan citera kommentaren mening för mening och själv kommentera direkt (för i grunden tar det mig emot att censurera).
"Måste du verkligen vara så spydig mot dem som inte är högkyrkliga och inte är kvinnoprästmotståndare?"
Svar: nej, jag måste inte vara på något speciellt sätt alls. Jag väljer att vara som jag är på bloggen. Jag skriver medvetet och eftertänksamt exakt vad jag vill ha fram. Jag läser ofta mina inlägg upp till fem-sex gånger innan jag publicerar dem och filar på varje formulering, så jag står medvetet för det jag skriver.
En viss skämtsam (raljant) ton vill jag inte förneka. Jag kallar ju också min blogg för "...allvarliga skämtsamheter". Ibland kan en något skämtsam ton var ägnad att bättre frambära det budskap man vill sprida.
"Du sprutar ut gift."
Svar: jag hör vad du säger (eller snarare ser vad du skriver). Jag har ingen kommentar. Om det är sant så är det bara att hoppas att det är ett gift som dödar ogräset i Herrens åker.
"Jag ser inget fromt i detta."
Svar: inte jag heller. Min avsikt har inte varit att vara from utan att kritiskt analysera och i klartext framföra den kritik som jag anser rimlig och nödvändig.
"Borde du inte be biskopen och hans medarbetare om ursäkt för dina onyanserade kommentarer ang Framtidsforum."
Svar: absolut inte. Istället är jag beredd att framföra exakt samma kritik öga mot öga. I den elektroniska enkät som vi fick chans besvara gavs man möjligheten att uppge namn och telefonnummer om man kunde tänka sig att bli kontaktad för fortsatt muntlig utvärdering. Jag gjorde det och är alltså beredd att fortsätta samtalet.
Absolut inte behöver jag be om ursäkt eftersom jag gett biskopen* och medarbetarna credit där anledning funnits. Tex finns följande formuleringar i mitt inlägg om Framtidsforum:
"...biskopen själv är betydligt bättre och kan betydligt bättre..."
"sådant är inte fel" (om att vi sysslade med arbetsmiljöfrågor)
"God vilja bakom planeringen givetvis" (om avslutningsgudstjänsten)
Men jag vidhåller att jag är mycket kritisk mot
* den grundläggande anledningen till hela arbetsmiljöprojektet
* hela upplägget av Framtidsforum
* den stora bristen på central Kristuscentrerad förkunnelse, undervisning och gudstjänstliv
* mm
Om man inte får framföra det då har vi hamnat i Stalins Sovjetunionen.
* kanke bör jag även - om någon inte vet om det - berätta att biskop Hans och jag varit goda vänner sedan mitten av vår tonårstid, alltså sedan ca 40 år tillbaka. När vi då och då träffas så har vi alltid förmåga att tala uppriktigt och vänskapligt även i frågor där vi inte är ense. För några år sedan bjöd han mig på middag på sitt representationskontos bekostnad och uttryckte i samtalet glädje över att få dela tankar med mig och sade (ungefär): "jag behöver även lyssna på dig". Om några veckor kommer vi att mötas på Kyrkomötet. Jag är överygad om att vi kommer att prata med varandra som vänner. Biskopen har dessutom gett mig ett löfte om att komma och predika i högmässa i Hertsökyrkan när vi hittar ett fungerande datum.
Men som kompromiss känner jag att jag kan citera kommentaren mening för mening och själv kommentera direkt (för i grunden tar det mig emot att censurera).
"Måste du verkligen vara så spydig mot dem som inte är högkyrkliga och inte är kvinnoprästmotståndare?"
Svar: nej, jag måste inte vara på något speciellt sätt alls. Jag väljer att vara som jag är på bloggen. Jag skriver medvetet och eftertänksamt exakt vad jag vill ha fram. Jag läser ofta mina inlägg upp till fem-sex gånger innan jag publicerar dem och filar på varje formulering, så jag står medvetet för det jag skriver.
En viss skämtsam (raljant) ton vill jag inte förneka. Jag kallar ju också min blogg för "...allvarliga skämtsamheter". Ibland kan en något skämtsam ton var ägnad att bättre frambära det budskap man vill sprida.
"Du sprutar ut gift."
Svar: jag hör vad du säger (eller snarare ser vad du skriver). Jag har ingen kommentar. Om det är sant så är det bara att hoppas att det är ett gift som dödar ogräset i Herrens åker.
"Jag ser inget fromt i detta."
Svar: inte jag heller. Min avsikt har inte varit att vara from utan att kritiskt analysera och i klartext framföra den kritik som jag anser rimlig och nödvändig.
"Borde du inte be biskopen och hans medarbetare om ursäkt för dina onyanserade kommentarer ang Framtidsforum."
Svar: absolut inte. Istället är jag beredd att framföra exakt samma kritik öga mot öga. I den elektroniska enkät som vi fick chans besvara gavs man möjligheten att uppge namn och telefonnummer om man kunde tänka sig att bli kontaktad för fortsatt muntlig utvärdering. Jag gjorde det och är alltså beredd att fortsätta samtalet.
Absolut inte behöver jag be om ursäkt eftersom jag gett biskopen* och medarbetarna credit där anledning funnits. Tex finns följande formuleringar i mitt inlägg om Framtidsforum:
"...biskopen själv är betydligt bättre och kan betydligt bättre..."
"sådant är inte fel" (om att vi sysslade med arbetsmiljöfrågor)
"God vilja bakom planeringen givetvis" (om avslutningsgudstjänsten)
Men jag vidhåller att jag är mycket kritisk mot
* den grundläggande anledningen till hela arbetsmiljöprojektet
* hela upplägget av Framtidsforum
* den stora bristen på central Kristuscentrerad förkunnelse, undervisning och gudstjänstliv
* mm
Om man inte får framföra det då har vi hamnat i Stalins Sovjetunionen.
* kanke bör jag även - om någon inte vet om det - berätta att biskop Hans och jag varit goda vänner sedan mitten av vår tonårstid, alltså sedan ca 40 år tillbaka. När vi då och då träffas så har vi alltid förmåga att tala uppriktigt och vänskapligt även i frågor där vi inte är ense. För några år sedan bjöd han mig på middag på sitt representationskontos bekostnad och uttryckte i samtalet glädje över att få dela tankar med mig och sade (ungefär): "jag behöver även lyssna på dig". Om några veckor kommer vi att mötas på Kyrkomötet. Jag är överygad om att vi kommer att prata med varandra som vänner. Biskopen har dessutom gett mig ett löfte om att komma och predika i högmässa i Hertsökyrkan när vi hittar ett fungerande datum.
Ny kategori?
Jag funderar att här å bloggen införa en ny kategori att sortera vissa inlägg i. Det mesta jag skriver hamnar väl i Allmänt eller Kyrkligt. Då och då - för ofta enligt vissa, för sällan enligt andra - skriver jag något som hamnar i kategorin Mest MC. Understundom hamnar något även i kategorin Böcker jag läst. Om jag inte bloggade så förtvivlat skulle jag hinna läsa ännu mer. Till läsarna är kategori för inlägg där jag samtalar* (det är ju alltid det man gör nuförtiden) med läsarna om mitt eget bloggande. Som detta inlägg, tex.
Men nu funderar jag faktiskt på att skapa ytterligare en kategori. Den skulle heta Kejsaren är naken. Dit skulle sorteras sådana inlägg där jag bara är totalt på tvären mot vad det vara månde. Jag känner mig lite på det humöret efter mitt inspirerade inlägg om Framtidsforum.
Jag har ytterligare ett inlägg på gång som skulle passa i den kategorin. Givetvis även det inspirerat av kunskap förmedlad på Framtidsforum. Men jag kan inte skriva det just nu, för nu är det dags att vara seriös och inrikta sig på morgondagens predikan.
Men håll utkik, det kanske kommer!
* detta gör mig kvalificerad att bli ärkebiskop!
Men nu funderar jag faktiskt på att skapa ytterligare en kategori. Den skulle heta Kejsaren är naken. Dit skulle sorteras sådana inlägg där jag bara är totalt på tvären mot vad det vara månde. Jag känner mig lite på det humöret efter mitt inspirerade inlägg om Framtidsforum.
Jag har ytterligare ett inlägg på gång som skulle passa i den kategorin. Givetvis även det inspirerat av kunskap förmedlad på Framtidsforum. Men jag kan inte skriva det just nu, för nu är det dags att vara seriös och inrikta sig på morgondagens predikan.
Men håll utkik, det kanske kommer!
* detta gör mig kvalificerad att bli ärkebiskop!
Gå med i Facebook och skaffa dig ett liv!
Den uppmaningen kommer titt och tätt från min gamle kamrat. Ibland uttalad här på nätet, ibland via telefon, som igår kväll när den gamle kamraten ringde för att ljuga en stund. Skälet till uppringningen var att han ville komma och hälsa på vid tillfälle, tigga lite lunch och låna boken Förnyarna av Dag Sandahl. Givetvis ställer jag upp på det i utbyte mot att han tar med och lånar mig den bok om finska Vinterkriget som han tidigare skrivit om på sin blogg.
Men jag går inte med i Facebook. Skälen är två!
1. För en tid sedan diskuterades Facebook i P4 Norrbotten-morgonprogrammet Kalne & Co. Där fick man höra rena skräckhistorier om äktenskapspartners som nästan helt slutat prata med varandra för att dom måste ägna all sin tid åt Facebook. En situation som denna beskrevs: de två sitter uppkrupna i varsin fåtölj eller rent av varsitt hörn av soffan med varsin laptop i knät. Efter att ha kollat igenom vännernas göranden och låtanden för dagen så utbrister hon till honom "jasså, du har gjort det och det idag".
Jag menar: man kan ju - åtminstone rent hypotetiskt - berätta det direkt för varandra.
En fråga ställdes i programmet om lyssnarna var med i Facebook. Man fick chansen maila in. Givetvis gjorde jag det. Och mitt svar blev till och med uppläst där jag högtidligt lovade att aldrig gå med i Facebook. Till råga på allt skedde detta inför två arbetskamrater från grannförsamlingen (med vilken vi ska bli en den 1 januari), två diakoner vilka var i studion för att berätta om någon ny samtalsmöjlighet som diakonerna erbjöd.
Genom omnämnandet av arbetskamrater närmar jag mig det andra skälet till mitt Facebook-motstånd.
2. En arbetskamrat, i samma församling som jag, denna gång - understundom förekommande bland kommentatorerna på denna blogg under pseudonymen pedagogen - brukar också med regelbundenhet uppmana mig:
- Gå med i Facebook och skaffa dig ett liv.
Hon hör till min gamle kamrats vänner - i alla fall på Facebook.
Även till henne har jag givetvis svarat: nej, nej, nej och åter nej. Och då kan man ju inte ge sig. Jag menar: har man målat in sig i ett hörn så har man. Hur skulle det se ut om man plötsligt ändrade sig i en så viktig och principiell fråga?
Jag har alltid gått och tänkt att dom som är med på Facebook är idioter och nördar som inte har något annat vettigt att göra. Får dock erkänna att den synen något börjar krackelera när jag får alltfler rapporter om att annars sympatiska och vettiga människor är med på Facebook, såsom
* min lillasyster. Hon hör f ö till min gamle kamrats "vänner", berättade han igår. Det är ju märkligt att han är vän med min syster men inte jag!
* min moster
* min äldste son (förutsätter att fler bland ungdomarna är med men det har dom aldrig skvallrat om). Sonen berättade f ö förra året att han startat en grupp för prästbarn med vänstersympatier el dyl. Just då (gruppen nystartad) var det en medlem föutom han själv. Min gamle kamrat lovade dock att tipsa sina fyra barn om den gruppen så kunde kanske skaran utökas med 200%.
Min arbetskamrat pedgogen brukar dessutom ta till argumenetet att jag borde gå med för att kunna vara med i Frimodig Kyrkas stödgrupp på Facebook. Jag gläder mig mycket över att det bland mina arbetskamrater finns dem som på detta sätt vill se Frimodig Kyrka få ökat stöd.
Och då närmar jag mig den ultimata katastrofen: insikten att det också finns kamrater i Frimodig kyrka - vilka jag mycket håller av och uppskattar och vars insikter i det kyrkliga och andliga jag till stor del ser som föredömligt och gärna tar del av - som är med på Facebook. Jag tänker tex på FK:s riksordf och Dag Sandahl. Kanske får jag - till slut - följa goda fördömmen i spåren och gå med? Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.
Bara man inte ändrar sig i den enda vikiga frågan i Svenska kyrkan. Om jag gjorde det så skulle väl även pedagogen bli besviken när hon inte längre har någon att skälla på.
Den uppmaningen kommer titt och tätt från min gamle kamrat. Ibland uttalad här på nätet, ibland via telefon, som igår kväll när den gamle kamraten ringde för att ljuga en stund. Skälet till uppringningen var att han ville komma och hälsa på vid tillfälle, tigga lite lunch och låna boken Förnyarna av Dag Sandahl. Givetvis ställer jag upp på det i utbyte mot att han tar med och lånar mig den bok om finska Vinterkriget som han tidigare skrivit om på sin blogg.
Men jag går inte med i Facebook. Skälen är två!
1. För en tid sedan diskuterades Facebook i P4 Norrbotten-morgonprogrammet Kalne & Co. Där fick man höra rena skräckhistorier om äktenskapspartners som nästan helt slutat prata med varandra för att dom måste ägna all sin tid åt Facebook. En situation som denna beskrevs: de två sitter uppkrupna i varsin fåtölj eller rent av varsitt hörn av soffan med varsin laptop i knät. Efter att ha kollat igenom vännernas göranden och låtanden för dagen så utbrister hon till honom "jasså, du har gjort det och det idag".
Jag menar: man kan ju - åtminstone rent hypotetiskt - berätta det direkt för varandra.
En fråga ställdes i programmet om lyssnarna var med i Facebook. Man fick chansen maila in. Givetvis gjorde jag det. Och mitt svar blev till och med uppläst där jag högtidligt lovade att aldrig gå med i Facebook. Till råga på allt skedde detta inför två arbetskamrater från grannförsamlingen (med vilken vi ska bli en den 1 januari), två diakoner vilka var i studion för att berätta om någon ny samtalsmöjlighet som diakonerna erbjöd.
Genom omnämnandet av arbetskamrater närmar jag mig det andra skälet till mitt Facebook-motstånd.
2. En arbetskamrat, i samma församling som jag, denna gång - understundom förekommande bland kommentatorerna på denna blogg under pseudonymen pedagogen - brukar också med regelbundenhet uppmana mig:
- Gå med i Facebook och skaffa dig ett liv.
Hon hör till min gamle kamrats vänner - i alla fall på Facebook.
Även till henne har jag givetvis svarat: nej, nej, nej och åter nej. Och då kan man ju inte ge sig. Jag menar: har man målat in sig i ett hörn så har man. Hur skulle det se ut om man plötsligt ändrade sig i en så viktig och principiell fråga?
Jag har alltid gått och tänkt att dom som är med på Facebook är idioter och nördar som inte har något annat vettigt att göra. Får dock erkänna att den synen något börjar krackelera när jag får alltfler rapporter om att annars sympatiska och vettiga människor är med på Facebook, såsom
* min lillasyster. Hon hör f ö till min gamle kamrats "vänner", berättade han igår. Det är ju märkligt att han är vän med min syster men inte jag!
* min moster
* min äldste son (förutsätter att fler bland ungdomarna är med men det har dom aldrig skvallrat om). Sonen berättade f ö förra året att han startat en grupp för prästbarn med vänstersympatier el dyl. Just då (gruppen nystartad) var det en medlem föutom han själv. Min gamle kamrat lovade dock att tipsa sina fyra barn om den gruppen så kunde kanske skaran utökas med 200%.
Min arbetskamrat pedgogen brukar dessutom ta till argumenetet att jag borde gå med för att kunna vara med i Frimodig Kyrkas stödgrupp på Facebook. Jag gläder mig mycket över att det bland mina arbetskamrater finns dem som på detta sätt vill se Frimodig Kyrka få ökat stöd.
Och då närmar jag mig den ultimata katastrofen: insikten att det också finns kamrater i Frimodig kyrka - vilka jag mycket håller av och uppskattar och vars insikter i det kyrkliga och andliga jag till stor del ser som föredömligt och gärna tar del av - som är med på Facebook. Jag tänker tex på FK:s riksordf och Dag Sandahl. Kanske får jag - till slut - följa goda fördömmen i spåren och gå med? Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.
Bara man inte ändrar sig i den enda vikiga frågan i Svenska kyrkan. Om jag gjorde det så skulle väl även pedagogen bli besviken när hon inte längre har någon att skälla på.
Glest
Kära läsare!
Av vissa skäl kommer det kanske att bli lite sämre med inlägg under ca en vecka. Vi får se.
Av vissa skäl kommer det kanske att bli lite sämre med inlägg under ca en vecka. Vi får se.
Det kommer, det kommer...
Åtminstone vissa bland kära läsarna hoppas på ytterligare (minst?) ett inlägg i serien om bikten där jag även förväntas kommentera de synpunkter som getts i kommentarer till tidigare inlägg.
Var lugna, det kommer...
Var lugna, det kommer...
Jag tänkte att jag för en gångs skull skulle lyda ett gott (?) råd!
Rådet kom från min gamle kamrat i en kommentar till föregående inlägg. Han tycker att jag borde ta bort modereringen på min blogg så att kommentarer blir synliga direkt utan att jag först måste godkänna dem vilket ibland kan ta en tid.
Vinsten med detta skulle, enligt min gamle kamrat, vara att debatterna/samtalen på bloggen går snabbare. Jag prövar. Och då vill det ju till att särskilt min gamle kamrat bevisar sanningen i sitt påstående genom att alltid vara på hugget!
Skälet till att jag i höstas införde moderering var att jag periodvis upplevde att bloggen fylldes av ilskna anonyma kommentarer som ofta var mer ett uppspyende av galla än ett inlägg. Under sista året har dylikt till stor del försvunnit och jag tror att jag bara har hindrat publicering av ett enda inlägg, nej, kanske två (ett som jag absolut inte fattade).
Alltså: jag följer min gamle kamrats råd och släpper nu fram alla inlägg utan kontroll. Så vara beredd när du nästa gång faller för frestelsen att kommentera.
Men jag vill fortfarande helst inte ha helt anonyma kommentarer.
Vinsten med detta skulle, enligt min gamle kamrat, vara att debatterna/samtalen på bloggen går snabbare. Jag prövar. Och då vill det ju till att särskilt min gamle kamrat bevisar sanningen i sitt påstående genom att alltid vara på hugget!
Skälet till att jag i höstas införde moderering var att jag periodvis upplevde att bloggen fylldes av ilskna anonyma kommentarer som ofta var mer ett uppspyende av galla än ett inlägg. Under sista året har dylikt till stor del försvunnit och jag tror att jag bara har hindrat publicering av ett enda inlägg, nej, kanske två (ett som jag absolut inte fattade).
Alltså: jag följer min gamle kamrats råd och släpper nu fram alla inlägg utan kontroll. Så vara beredd när du nästa gång faller för frestelsen att kommentera.
Men jag vill fortfarande helst inte ha helt anonyma kommentarer.
Inte lätt att vara bloggare
Frimodig Kyrka-kompisen Gunvor tycker i en kommentar att jag skriver för mycket om motorcyklar nu för tiden. Det kan jag inte tänka mig. Jag skriver för lite om detta ämne. Då och då får jag mail från en pensionerad kollega som själv är motorcyklist och som brukar skriva uppmuntrande ord, men han säger att det just är bloggposterna om mina öden och äventyr på hojen som fängslar i första hand.
Så hur ska man göra för att tillfredsställa alla kära läsare? Inte lätt att vara bloggare, med läsare som på detta sätt står i dialog med bloggaren och framför sina önskemål. Jag har valt modellen att skriva om det som faller mig in. Understundom händer det att jag börjar skriva under en angiven rubrik i viss kategori men innan jag kommer till slutet så inser jag att hela inlägget handlade om något annat så jag får ändra ämne och ibland även kategori.*
Funderade för någon dag sedan att skriva och berätta att jag under min semester och när jag i ensamt majestät står på stegen vid husväggen (ger lite predikostolskänsla) ägnar en del av tankarna åt min inledningpredikan på OAS-mötet i Storstrand torsdag 8 juli. Då och då kommer man på något nytt som kan få sin plats i predikan. Ett tag tänkte jag att jag skulle presentera tankarna allt eftersom för läsekretsen så kunde vi ha en dialog-prediko-förberedelse. Men det skulle ju dels förstöra nöjet för dem av läsarna som kan tänkas bli lyssnare på OAS-mötet. Dels har jag aldrig gillat dialog. Det är liksom inte min grej. Det är kanske därför som jag förblivit församlingspräst och trivs i laestadianska sammanhang där man får predika oavbruten** i en timme om man vill och inte har blivit folkhögskolelärare som en av mina gamla kollegor och ägnar mig åt folkbildning vilket innebär att man inte ska tala om hur det är utan hjälpa folk att själva komma fram till hur det är eller hur det nu var. Fast å andra sidan är det ju så att om det som sägs i predikan ska få någon som helst betydelse för dem som lyssnar så måste dom göra budskapet till sitt eget och förverkliga det i sina egna liv. Så skillnaden är kanske inte så överdrivet stor. Men bara ordet dialog-nånting (i kyrkliga sammanhang) får nackhåren att resa sig på mig och ger mig kalla kårar som av en skräckfilm.
När jag förbereder en predikan så repeterar jag ofta för mig själv vad jag ska säga och hur jag ska säga, t o m tonfall. Jag kan gå omkring i huset och tala högt för mig själv. Jag försöker leva mig in i den känsla som jag vill att åhörarna ska erfara när dom lyssnar. När sedan predikan närmar sig så kan ett långt - mer eller mindre inövat - avsnitt bara bli några få ord bland stolparna och då gäller det att frimodigheten att tala infinner sig igen så att allt det tänkta som ligger dolt långt nere i det halvt undermedvetna väcks till liv igen. Att den Helige Andes inspiration också finns just i stunden när man talar. Skulle något inträffa som i predikostunden gör mig osäker och tvekande så kan allt bara försvinna. Det är därför som min predikningar växlar mellan frimodiga och värdelösa. Andra predikanter, vilka skriver ut sina predikningar (nästan) ordagrant, kan ju hålla en jämnare nivå.
Efter denna exposé i bloggandets och predikandets vedermödor skulle det vara skönt och avkopplande med en MC-tur. Otur att det redan är så sent.
* hela detta inlägg är ju exempel på den saken: började med tanken att skriva om bloggandets vedermödor utifrån läsarnas önskemål men gled sakta över till frågan om predikoförberedelse. Jag låter dock ursprungliga rubriken vara kvar och behåller inlägget i kategorin Till läsarna
** en gång har jag dock blivit avbruten av en lyssnare även på ett laestadianmöte. Det var i Björkskatakyrkan för några år sedan när en av gudstjänstdeltagarna tyckte att jag talade med lite för positiv värdering om dopet
Så hur ska man göra för att tillfredsställa alla kära läsare? Inte lätt att vara bloggare, med läsare som på detta sätt står i dialog med bloggaren och framför sina önskemål. Jag har valt modellen att skriva om det som faller mig in. Understundom händer det att jag börjar skriva under en angiven rubrik i viss kategori men innan jag kommer till slutet så inser jag att hela inlägget handlade om något annat så jag får ändra ämne och ibland även kategori.*
Funderade för någon dag sedan att skriva och berätta att jag under min semester och när jag i ensamt majestät står på stegen vid husväggen (ger lite predikostolskänsla) ägnar en del av tankarna åt min inledningpredikan på OAS-mötet i Storstrand torsdag 8 juli. Då och då kommer man på något nytt som kan få sin plats i predikan. Ett tag tänkte jag att jag skulle presentera tankarna allt eftersom för läsekretsen så kunde vi ha en dialog-prediko-förberedelse. Men det skulle ju dels förstöra nöjet för dem av läsarna som kan tänkas bli lyssnare på OAS-mötet. Dels har jag aldrig gillat dialog. Det är liksom inte min grej. Det är kanske därför som jag förblivit församlingspräst och trivs i laestadianska sammanhang där man får predika oavbruten** i en timme om man vill och inte har blivit folkhögskolelärare som en av mina gamla kollegor och ägnar mig åt folkbildning vilket innebär att man inte ska tala om hur det är utan hjälpa folk att själva komma fram till hur det är eller hur det nu var. Fast å andra sidan är det ju så att om det som sägs i predikan ska få någon som helst betydelse för dem som lyssnar så måste dom göra budskapet till sitt eget och förverkliga det i sina egna liv. Så skillnaden är kanske inte så överdrivet stor. Men bara ordet dialog-nånting (i kyrkliga sammanhang) får nackhåren att resa sig på mig och ger mig kalla kårar som av en skräckfilm.
När jag förbereder en predikan så repeterar jag ofta för mig själv vad jag ska säga och hur jag ska säga, t o m tonfall. Jag kan gå omkring i huset och tala högt för mig själv. Jag försöker leva mig in i den känsla som jag vill att åhörarna ska erfara när dom lyssnar. När sedan predikan närmar sig så kan ett långt - mer eller mindre inövat - avsnitt bara bli några få ord bland stolparna och då gäller det att frimodigheten att tala infinner sig igen så att allt det tänkta som ligger dolt långt nere i det halvt undermedvetna väcks till liv igen. Att den Helige Andes inspiration också finns just i stunden när man talar. Skulle något inträffa som i predikostunden gör mig osäker och tvekande så kan allt bara försvinna. Det är därför som min predikningar växlar mellan frimodiga och värdelösa. Andra predikanter, vilka skriver ut sina predikningar (nästan) ordagrant, kan ju hålla en jämnare nivå.
Efter denna exposé i bloggandets och predikandets vedermödor skulle det vara skönt och avkopplande med en MC-tur. Otur att det redan är så sent.
* hela detta inlägg är ju exempel på den saken: började med tanken att skriva om bloggandets vedermödor utifrån läsarnas önskemål men gled sakta över till frågan om predikoförberedelse. Jag låter dock ursprungliga rubriken vara kvar och behåller inlägget i kategorin Till läsarna
** en gång har jag dock blivit avbruten av en lyssnare även på ett laestadianmöte. Det var i Björkskatakyrkan för några år sedan när en av gudstjänstdeltagarna tyckte att jag talade med lite för positiv värdering om dopet
Fler bloggvänner
"I mitt förra inlägg käre bloggläsius..." * har jag redogjort för de tre bloggar som jag regelbundet följer. Det betyder att dom skriver så pass ofta, så långrandiga inlägg och för det mesta så pass intressant att man inte vill samla för många inlägg på hög innan man läser. Alltså kollar man in dessa bloggar relativt ofta.
Men dessa är inte de enda jag följer. Andra bloggar jag också läser (och till vilka jag har länkar här på sidan) är
Hanna Johnselius. Givetvis. Hon var ju den som tillsammans med min gamle kamrat inspirerade mig att börja blogga en gång. Till henne står jag alltså i en evig tacksamhetsskuld. Tyvärr skriver Hanna så sällan att man vänjer sig vid att inte behöva besöka bloggen så ofta. Men under mitt blogguppehåll har hon fått fart på skrivandet. Under sju veckor skrivit lika mycket som under senaste året känns det som. Dessutom har hon (för vilken gång i ordningen?) ändrat utseendet på bloggen. Just nu har hon (igen!) samma utseende på den som jag har på min. Känns ju bekant men samtidigt något förvirrande. Är det växlande sommar- och vinterutseende på bloggen, månne? Givetvis är det också bra för min i övrigt helt politiskt inkorrekta image att visa att jag är bekant med en prästvigd kvinna (som inte heller tycks skämmas över att vara bekant med mig).
Gunvor Vennberg. God vän pga gemensamt engagemang i Frimodig kyrka. Förra året när vi kallade till en första träff för medlemmarna i Luleå stift, ringde Gunvor upp mig och vi pratade länge. Nu är hon v ordf för Frimodig kyrka i stiftet. På sin blogg blandar hon fromheter, politiska inkorrekheter med berättelser ur en småbrukares vardagsliv. Har väl inte heller skrivit i en fart som gjort att man behövt bli svettig för att hänga med men lite mer fart har det varit på den bloggen också på sistone. Heja på.
Prästerik. Kollega - också aktiv i Frimodig kyrka - som arbetat i Örebro. men nu har han blivit ansvarig för missionsfrågor på EFS. Hans korrekta titel kan jag inte men det är kul att spana in hans blogg då och då.
Tanja Bergkvist. Det är ingen jag känner. Stötte bara på hennes blogg kort före fastan genom hänvisning från annan blogg eller hemsida. Hon är ju bara så totalt uppkäftigt politiskt inkorrekt att man bara måste länka till hennes blogg.
Men när jag nu sitter och skriver så inser jag att jag visst läser flera ytterligare bloggar. I vart fall då och då.** En som jag naturligtvis måste nämna - eftersom han med mig är med i Frimodig kyrka är Per-Eric Simma som kallar sin blogg sameblogg - but different.
Men nu har jag med råge passerat måttet för hur många länkar till andras bloggar jag vill ha på min blogg. Redan när jag startade min blogg bestämde jag mig för att inte ha en lång bloggroll i ena kanten. Jag har alltid retat mig på sånt. Varför? Kanske därför att jag tyckt att det verkar skrytit? Se här så många bloggar jag läser, typ! Eller för att det är lite dominant, ungefär som om man vill styra sina läsare att läsa detsamma som man själv läser? Kanske dags att jag rensar i min länklista? Men då var det ju det här med att vissa blogg-grannar hör med till denna bloggs väsen. Dom kan jag ju inte ta bort.
* formulering knyckt från min gamle kamrats blogg
** dock har jag aldrig börjat läsa den blogg som min gamle kamrat ständigt tycks reta sig på men likväl inte kan låta bli att läsa, den sk pastorsbloggen. Pastorn själv kanske jag möter på OAS-mötet i sommar på Storstrand.
Men dessa är inte de enda jag följer. Andra bloggar jag också läser (och till vilka jag har länkar här på sidan) är
Hanna Johnselius. Givetvis. Hon var ju den som tillsammans med min gamle kamrat inspirerade mig att börja blogga en gång. Till henne står jag alltså i en evig tacksamhetsskuld. Tyvärr skriver Hanna så sällan att man vänjer sig vid att inte behöva besöka bloggen så ofta. Men under mitt blogguppehåll har hon fått fart på skrivandet. Under sju veckor skrivit lika mycket som under senaste året känns det som. Dessutom har hon (för vilken gång i ordningen?) ändrat utseendet på bloggen. Just nu har hon (igen!) samma utseende på den som jag har på min. Känns ju bekant men samtidigt något förvirrande. Är det växlande sommar- och vinterutseende på bloggen, månne? Givetvis är det också bra för min i övrigt helt politiskt inkorrekta image att visa att jag är bekant med en prästvigd kvinna (som inte heller tycks skämmas över att vara bekant med mig).
Gunvor Vennberg. God vän pga gemensamt engagemang i Frimodig kyrka. Förra året när vi kallade till en första träff för medlemmarna i Luleå stift, ringde Gunvor upp mig och vi pratade länge. Nu är hon v ordf för Frimodig kyrka i stiftet. På sin blogg blandar hon fromheter, politiska inkorrekheter med berättelser ur en småbrukares vardagsliv. Har väl inte heller skrivit i en fart som gjort att man behövt bli svettig för att hänga med men lite mer fart har det varit på den bloggen också på sistone. Heja på.
Prästerik. Kollega - också aktiv i Frimodig kyrka - som arbetat i Örebro. men nu har han blivit ansvarig för missionsfrågor på EFS. Hans korrekta titel kan jag inte men det är kul att spana in hans blogg då och då.
Tanja Bergkvist. Det är ingen jag känner. Stötte bara på hennes blogg kort före fastan genom hänvisning från annan blogg eller hemsida. Hon är ju bara så totalt uppkäftigt politiskt inkorrekt att man bara måste länka till hennes blogg.
Men när jag nu sitter och skriver så inser jag att jag visst läser flera ytterligare bloggar. I vart fall då och då.** En som jag naturligtvis måste nämna - eftersom han med mig är med i Frimodig kyrka är Per-Eric Simma som kallar sin blogg sameblogg - but different.
Men nu har jag med råge passerat måttet för hur många länkar till andras bloggar jag vill ha på min blogg. Redan när jag startade min blogg bestämde jag mig för att inte ha en lång bloggroll i ena kanten. Jag har alltid retat mig på sånt. Varför? Kanske därför att jag tyckt att det verkar skrytit? Se här så många bloggar jag läser, typ! Eller för att det är lite dominant, ungefär som om man vill styra sina läsare att läsa detsamma som man själv läser? Kanske dags att jag rensar i min länklista? Men då var det ju det här med att vissa blogg-grannar hör med till denna bloggs väsen. Dom kan jag ju inte ta bort.
* formulering knyckt från min gamle kamrats blogg
** dock har jag aldrig börjat läsa den blogg som min gamle kamrat ständigt tycks reta sig på men likväl inte kan låta bli att läsa, den sk pastorsbloggen. Pastorn själv kanske jag möter på OAS-mötet i sommar på Storstrand.
Bloggar
Med hjälp av kort stund redan på påskdagens eftermiddag och en stund nu å ledig dag så har jag (snabbt och kanske lite ytligt) spanat igenom de bloggar jag medvetet försummat under fastetiden. Jag har alltså inte bara avstått skrivande utan även läsande. Nå, nu är det inte så många bloggar jag regelbundet brukar följa. Faktiskt bara tre.
Den förste är den gamle kamratens blogg (vem han är får ni allt lov att ha gissat vid det här laget). Det mest intressanta där är kanske att han blivit farfar. Hu så hemskt! Jämngammal med mig och farfar! Givetvis gratulerar jag de nyblivna farföräldrarna. Var det f ö jag som döpte den nyblivne fadern en gång eller var det hans lillebror jag döpte? Påminn mig, gamle kamrat. Annars gillar jag att min gamle kamrat tvålar till AK Hammar för hennes dopsyn och Gardell för hans s k kristendom överhuvudtaget. Bra med lite andligt renhållningsarbete.
En som också håller på med renhållningsarbete - mest kyrkligt sådant - är den andra bloggaren jag regelbundet läser: Dag Sandahl (länk finns här på sidan). En absolut nödvändig blogg för var ock en som vill veta vad som verkligen sker i det som synes ske och kanske lika mycket vad som skett i det som synes ha skett särskilt inom svenska kyrkan. Men den som tycker att det är jobbigt eller onödigt med verklig kyrkohistorisk kunskap ur levande livet eller som fortfarande mest är i behov av uppbyggligt "bara Jesus" (helt nödvändigt om man är nykristen) den ska läsa någon annanstans.
En skrämmande sak som Dag berättat handlade om episkopala kyrkan i Amerika. En grupp av de mer andligt konservativa ville med sin lokala församling bryta sig ur kyrkoorganisationen men fick inte ta sin försmlingskyrka med sig. Den tillföll det kvarblivande samfundet. Då erbjöd sig utbrytargruppen att köpa loss kyrkan för 150000 dollar. Det fick dom inte. Istället såldes den till en muslimsk gemenskap för 50000 dollar och i köpekontraktet fick muslimerna lova att inte sälja den till några episkopaler. Så anstränger sig kyrkosystemet för att aktivt stoppa de kristna som tydligare vill stå på Bibelns grund. Har jag hört det förut? Kanske var det inte bara en schablon som upprepades när predikanten i västbönhuset igår sa att den officiella kyrkan alltid förföljt de kristna?
Men Dag kan skriva roliga saker också. Som tex att alla som passat på att vara i fjällen och sola sig under påskhelgen borde rikta en tacksamhetens tanke till alla kristna som offrat sig och stannat hemma för att gå i kyrkan. För om vi inte hade något gudstänstliv så skulle det ju inte finnas någon anledning att ha ledigt på långfredag och annandag! Alltså borde alla mina arbetskamrater som varit i naturen någon av helgdagarna skänka en semesterdag till mig som tack för att jag bidragit till att lägga den stabila grunden för deras ledighet.
Den tredje bloggen jag läser skrivs av min gamle studiekamrat och den finns på ulfekman.nu. Även han kan faktiskt vara riktigt kyrkligt uppbygglig. Som när han inför fastetiden och sedan inför stilla veckan flera gånger talat sig varm för att man bör leva sig in i kyrkoåret. Också många kyrkoanställda borde läsa det.
I övrigt så häpnar jag fortfarande över kära läsarnas trohet. Jag blir rörd när några av kommentatorerna berättar att dom tittat in på bloggen regelbundet för att se om där skulle komma något mer preciserat böneämne. Tack!
Nu väntar jag bara på att Ann O Nym ska vakna ur sin kommentarsslummer. Men det är ju enklet. Gäller bara att få ut motorcykeln för säsongen.
Kristus är uppstånden - Ja, han är sannerligen uppstånden
Nu är jag tillbaka på bloggen. Jag hade ju lovat I'll be back.
Kanske skulle Jesus också ha sagt så om han pratat engelska I'll be back. Och tillbaka kom han. Och det med dunder och brak. Det blev ju en jordbävning i samband med hans uppståndelse, vilket dock inte berättas i det evangelium vi läst idag - Lukas.
I predikan talade jag om att uppståndelsen både är ett historiskt faktum och en personlig erfarenhet. Att dessa två måste hållas samman annars blir det antingen död tro (om det historiska faktum betonas utan någon erfarenhet av uppståndelseliv) eller svärmeri (om den subjektiva erfarenheten betonas utan förankring i det historiskt skedda). Några bibelställen där uppståndelsen kopplas ihop med våra liv som en verkande kraft, som en del av trons erfarenhet och som en erfarenhet i rättfärdiggörelsen är Ef 1, Kol 2 och Fil 3. Du får själv ana vilka verser jag i all synnerhet hade i åtanke.
När jag nu kollar bloggstatistiken så häpnar jag över läsarnas trohet. Jag har haft besökare varje dag (som mest nästan 150 och som minst 13 på palmsöndagslördagen) under hela min bloggfasta. Vad beror det på? Att jag har en massa tillfälliga läsare som missat att jag skulle ha ett uppehåll? Att folk helt enkelt inte tror mig att jag skulle klara av att hålla mig från bloggen i flera veckor? Kanske att folk gripit det lilla halmstrået att jag skulle berätta något om dottern till trogna bedjare bland läsarna? Vem vet. I'm back - som Jesus kanske också skulle sagt om han talat engelska.
Vad har hänt? Jag har jobbat på. Allt har varit ungefär som vanligt. Dottern fick alltså en försämring i februari men återhämtar sig sakta. Jag mötte henne igår i hennes lägenhet på helgpermis från sjukhuset. Hon blir nu sakta bättre för varje vecka. Men det är långt kvar. Mycket träning och rehabilitering ligger framför. Tack för fortsatta förböner.
Detta år firar jag alla påskens gudstjänter, dvs jag leder och predikar i skärtorsdagsmässan, långfredagsgudstjänsten, påskdagens högmässa och annandagens mässa (denna sista blir kl 18). Det är fantastiskt att få följa hela påskskeendet i samma kyrka. Ett antal gudstjänstfirare har varit med hela tiden (hittills). Hoppas dom upplever samma välsignelse.
Det kommer mera! Både uppståndelseliv och blogginlägg.
Kanske skulle Jesus också ha sagt så om han pratat engelska I'll be back. Och tillbaka kom han. Och det med dunder och brak. Det blev ju en jordbävning i samband med hans uppståndelse, vilket dock inte berättas i det evangelium vi läst idag - Lukas.
I predikan talade jag om att uppståndelsen både är ett historiskt faktum och en personlig erfarenhet. Att dessa två måste hållas samman annars blir det antingen död tro (om det historiska faktum betonas utan någon erfarenhet av uppståndelseliv) eller svärmeri (om den subjektiva erfarenheten betonas utan förankring i det historiskt skedda). Några bibelställen där uppståndelsen kopplas ihop med våra liv som en verkande kraft, som en del av trons erfarenhet och som en erfarenhet i rättfärdiggörelsen är Ef 1, Kol 2 och Fil 3. Du får själv ana vilka verser jag i all synnerhet hade i åtanke.
När jag nu kollar bloggstatistiken så häpnar jag över läsarnas trohet. Jag har haft besökare varje dag (som mest nästan 150 och som minst 13 på palmsöndagslördagen) under hela min bloggfasta. Vad beror det på? Att jag har en massa tillfälliga läsare som missat att jag skulle ha ett uppehåll? Att folk helt enkelt inte tror mig att jag skulle klara av att hålla mig från bloggen i flera veckor? Kanske att folk gripit det lilla halmstrået att jag skulle berätta något om dottern till trogna bedjare bland läsarna? Vem vet. I'm back - som Jesus kanske också skulle sagt om han talat engelska.
Vad har hänt? Jag har jobbat på. Allt har varit ungefär som vanligt. Dottern fick alltså en försämring i februari men återhämtar sig sakta. Jag mötte henne igår i hennes lägenhet på helgpermis från sjukhuset. Hon blir nu sakta bättre för varje vecka. Men det är långt kvar. Mycket träning och rehabilitering ligger framför. Tack för fortsatta förböner.
Detta år firar jag alla påskens gudstjänter, dvs jag leder och predikar i skärtorsdagsmässan, långfredagsgudstjänsten, påskdagens högmässa och annandagens mässa (denna sista blir kl 18). Det är fantastiskt att få följa hela påskskeendet i samma kyrka. Ett antal gudstjänstfirare har varit med hela tiden (hittills). Hoppas dom upplever samma välsignelse.
Det kommer mera! Både uppståndelseliv och blogginlägg.
Gott nytt år
Det vill jag önska alla kära läsare och samtidigt tacka för all uppmuntran och för alla trogna förböner för Maria.
Utan att skriva ner hela hennes journal kan jag väl berätta att det under de senaste dygnen några gånger pendlat fram och tillbaka eller upp och ner, vilket man nu ska säga.* Senast idag (nyårsafton alltså) skedde först en vändning till det sämre och sedan en förbättring igen. I afton firade vi nyår med henne och även vid tolvslaget orkade Maria skåla i saft blandat med mineralvatten vilket hon absolut inte skulle ha orkat på eftermiddagen.
Men det känns fortfarande som att vandra på slak lina. Minsta lilla (tillfälliga) försämring gör att man blir orolig. Marginalerna är små.
Till de delar av läsekretsen som längtar efter mina djupsinniga analyser av det kyrkliga s k läget eller mina hyllningar till MC-åkandets glädje kan jag bara vädja om tålamod tills den tid kommer då jag kan koncentrera mig på något annat än det som just nu känns viktigare än allt annat.
* detta gör att den som frågat mig ena minuten kunnat få höra "att nu är det bättre" medan den som frågat andra minuten fått svaret att "nu är det sämre".
(C:a ett dygn efter det att detta inlägg skrevs har jag gjort några ytterst små justeringar i texten)
Utan att skriva ner hela hennes journal kan jag väl berätta att det under de senaste dygnen några gånger pendlat fram och tillbaka eller upp och ner, vilket man nu ska säga.* Senast idag (nyårsafton alltså) skedde först en vändning till det sämre och sedan en förbättring igen. I afton firade vi nyår med henne och även vid tolvslaget orkade Maria skåla i saft blandat med mineralvatten vilket hon absolut inte skulle ha orkat på eftermiddagen.
Men det känns fortfarande som att vandra på slak lina. Minsta lilla (tillfälliga) försämring gör att man blir orolig. Marginalerna är små.
Till de delar av läsekretsen som längtar efter mina djupsinniga analyser av det kyrkliga s k läget eller mina hyllningar till MC-åkandets glädje kan jag bara vädja om tålamod tills den tid kommer då jag kan koncentrera mig på något annat än det som just nu känns viktigare än allt annat.
* detta gör att den som frågat mig ena minuten kunnat få höra "att nu är det bättre" medan den som frågat andra minuten fått svaret att "nu är det sämre".
(C:a ett dygn efter det att detta inlägg skrevs har jag gjort några ytterst små justeringar i texten)
Svenska kyrkan är en katastrof!
Tror du det? Uppenbarligen eftersom du så snabbt klickat dig fram till inlägget. Själv använder jag bara denna smaskiga rubrik som test. För att se om besökstalen på bloggen rusar i höjden. Jag har ju framfört teorin att kyrkligt medryckande rubrik på inlägget ökar antalet besökare mer än andra inläggsrubriker. Du är alltså just nu föremål för att experiment.
Om besökstalen oroväckande sjunker har jag ett antal andra rubriker i beredskap. Här ett axplock:
Evangelium enligt Rom
Enhet under Påven?
Det är titlarna på två böcker som sprids av Gospel-Media vars katalog jag fick i brevlådan idag. Jag gissar att böckerna är av den katolikfientliga typen. Kanske kunde även
Är Påven antikrist?
vara ett lämpligt ämne för att locka till sig läsare. F ö faschineras jag av folk som kan ägna mycken seriös (i deras egna ögon) argumentation för att bevisa att påven är antikrist, vilket ju är ett yttrande som Luther fällde en gång i stridens hetta och som jag knappast tror att han skulle vilja ha räknat till det väsentliga i det andliga arv han lämnade efter sig.
För att gå in på mer närliggande tänkbara ämnen så skulle väl
Kommer biskopen att avgå?
(alltså pga beslutet om vigslar för enkönde par) kunna vara ett ämne som lockar. Idag kollade jag lite på Wikipedia om olika kyrkliga företeelser. Kom då att klicka på länken Hans Stiglund och läste att han när han valdes fick jobba på att skaka av sig kvinnoprästmotståndarbilden. Kanske skulle då även
Är biskopen en hemlig kvinnoprästmotståndare?
kunna locka till läsning.
Nu lämnar jag svenska kyrkan
skulle naturligtvis läsas, gissar jag. Men jag undrar om jag får lika många läsare om jag skriver inlägget
Därför stannar jag kvar i svenska kyrkan
Det inlägget kommer jag kanske att skriva någon gång. Åtminstona känns det som att jag borde det. Så jag motiverar varför och samtidigt uppmuntrar dem som vill stå med mig i samma andliga strid.
Med mig i samma andliga strid (i allla fall i de flesta) står den gamle kamraten. Därför vore ju givetvis inlägget
Den gamle kamraten och jag har blivit ovänner
det ultimata för att locka kvällstidningsmentaliteten hos läsarna. Jag kan ju knappast skriva inlägget
Jag kommer att skilja mig
eftersom jag redan är det. Inte heller kommer det någonsin att bli aktuellt med inlägget
Nu gifter jag om mig
alltså kan jag inte locka fram söndagsbilage-mentaliteten hos läsarna. Utan får nöja mig med den vanliga kvällstidningsmentaliteten. Hur många läsare skulle lockas av inlägget
Därför körde jag motorcykel i kyrkan
???
Naturligtvis skulle läsarna kasta sig över datorskärmarna om dom får en hint om inlägget
NU LÄGGER VI NER FRIMODIG KYRKA
Men så allvarliga saker kan man givetvis inte skämta om. Jag vill ju inte heller vara ansvarig för hjärtstillestånd i parti och minut bland läsekretsen.
Nu väntar jag med spänning ett dygn och kollar sedan statistiken och ser utfallet av experimentet.
Om besökstalen oroväckande sjunker har jag ett antal andra rubriker i beredskap. Här ett axplock:
Evangelium enligt Rom
Enhet under Påven?
Det är titlarna på två böcker som sprids av Gospel-Media vars katalog jag fick i brevlådan idag. Jag gissar att böckerna är av den katolikfientliga typen. Kanske kunde även
Är Påven antikrist?
vara ett lämpligt ämne för att locka till sig läsare. F ö faschineras jag av folk som kan ägna mycken seriös (i deras egna ögon) argumentation för att bevisa att påven är antikrist, vilket ju är ett yttrande som Luther fällde en gång i stridens hetta och som jag knappast tror att han skulle vilja ha räknat till det väsentliga i det andliga arv han lämnade efter sig.
För att gå in på mer närliggande tänkbara ämnen så skulle väl
Kommer biskopen att avgå?
(alltså pga beslutet om vigslar för enkönde par) kunna vara ett ämne som lockar. Idag kollade jag lite på Wikipedia om olika kyrkliga företeelser. Kom då att klicka på länken Hans Stiglund och läste att han när han valdes fick jobba på att skaka av sig kvinnoprästmotståndarbilden. Kanske skulle då även
Är biskopen en hemlig kvinnoprästmotståndare?
kunna locka till läsning.
Nu lämnar jag svenska kyrkan
skulle naturligtvis läsas, gissar jag. Men jag undrar om jag får lika många läsare om jag skriver inlägget
Därför stannar jag kvar i svenska kyrkan
Det inlägget kommer jag kanske att skriva någon gång. Åtminstona känns det som att jag borde det. Så jag motiverar varför och samtidigt uppmuntrar dem som vill stå med mig i samma andliga strid.
Med mig i samma andliga strid (i allla fall i de flesta) står den gamle kamraten. Därför vore ju givetvis inlägget
Den gamle kamraten och jag har blivit ovänner
det ultimata för att locka kvällstidningsmentaliteten hos läsarna. Jag kan ju knappast skriva inlägget
Jag kommer att skilja mig
eftersom jag redan är det. Inte heller kommer det någonsin att bli aktuellt med inlägget
Nu gifter jag om mig
alltså kan jag inte locka fram söndagsbilage-mentaliteten hos läsarna. Utan får nöja mig med den vanliga kvällstidningsmentaliteten. Hur många läsare skulle lockas av inlägget
Därför körde jag motorcykel i kyrkan
???
Naturligtvis skulle läsarna kasta sig över datorskärmarna om dom får en hint om inlägget
NU LÄGGER VI NER FRIMODIG KYRKA
Men så allvarliga saker kan man givetvis inte skämta om. Jag vill ju inte heller vara ansvarig för hjärtstillestånd i parti och minut bland läsekretsen.
Nu väntar jag med spänning ett dygn och kollar sedan statistiken och ser utfallet av experimentet.
Läsarna är på hugget
Det märks på bloggstatistiken. Skriver jag inte på några dagar då sjunker beöksstatistiken på bloggen stadigt, men så fort jag producerar ett inlägg så stiger den igen. Eftersom jag oftast skriver mina inägg mellan kl 21 och 24 så blir det väl för det mesta dygnet efter som ökningen märks.
Hur kan läsarna veta exakt när jag skrivit, frågade jag mig för en tid sedan. Då svarade en av läsarna informativt att man kan prenumerera på inläggen, så man får veta så fort det kommit ett nytt inlägg. Funderade själv på om jag skulle börja använda den tjänsten på de bloggar jag ofta läser. Men, nej! Det skulle ju ta bort en del av sporten och spänningen. En del av själva grejen med att kolla in andras bloggar är ju att man inte i förväg vet om man bara möts av samma gamla gnäll som man redan mött flera dagar i rad eller om man ska mötas av något nytt och spännande. Det är ju så som det är i verkligheten. När man någon gång möter en gammal kamrat så är han ju för det mesta exakt som han alltid brukar vara. Inget nytt under solen. Men om han för en gångs skull säger något nytt då blir man ju positivt överraskad.
Den lilla spänningen i mitt bloggläsande vill jag inte ta bort från mitt annars så stereotypa liv. Men som sagt: att andra läsare använder dylika tjänster kan vara förklaringen till den precision med vilken besökstalet stiger direkt jag skrivit något nytt.
Vad som däremot inte lika lätt låter sig förklaras av sagda blogginläggsprenumerationstjänst är det faktum att när jag skrivit om något kyrkligt så stiger besökstalen till ännu högre höjder. Så till exempel nu senast när jag skrev inlägget om besök hos biskopen: dagen efter hade jag det femte högsta besökstalet de sista 90 dagarna. Kan det förklaras? Är det så att den som prenumerarar på en vink om nya inlägg också får ämnet för inlägget så han vet om han ids spana in det eller inte? Detta skulle jag naturligtvis kunna ta reda på, men väljer att låta så dum som jag nästan är så ger jag någon alert läsare chansen att briljera genom att undervisa mig.
En annan förklaring skulle ju kunna vara att någon av mina trogna läsare på stiftskansliet genom internmail meddelar alla arbetskamrater att nu har Torjörn skrivit nå't intressant - igen. Om det förhåller sig på det sättet så kommer jag dock aldrig att få veta det eftersom jag inser att ingen på stiftskansliet - av omsorg om sin framtida kyrkliga karriär - någonsin skulle våga erkänna att han/hon* läser Torbjörn Lindahls blogg.
* notera det inklusiva språket; jag har deltagit på av stiftet ordnad tankesmedja om jämställdhet
Hur kan läsarna veta exakt när jag skrivit, frågade jag mig för en tid sedan. Då svarade en av läsarna informativt att man kan prenumerera på inläggen, så man får veta så fort det kommit ett nytt inlägg. Funderade själv på om jag skulle börja använda den tjänsten på de bloggar jag ofta läser. Men, nej! Det skulle ju ta bort en del av sporten och spänningen. En del av själva grejen med att kolla in andras bloggar är ju att man inte i förväg vet om man bara möts av samma gamla gnäll som man redan mött flera dagar i rad eller om man ska mötas av något nytt och spännande. Det är ju så som det är i verkligheten. När man någon gång möter en gammal kamrat så är han ju för det mesta exakt som han alltid brukar vara. Inget nytt under solen. Men om han för en gångs skull säger något nytt då blir man ju positivt överraskad.
Den lilla spänningen i mitt bloggläsande vill jag inte ta bort från mitt annars så stereotypa liv. Men som sagt: att andra läsare använder dylika tjänster kan vara förklaringen till den precision med vilken besökstalet stiger direkt jag skrivit något nytt.
Vad som däremot inte lika lätt låter sig förklaras av sagda blogginläggsprenumerationstjänst är det faktum att när jag skrivit om något kyrkligt så stiger besökstalen till ännu högre höjder. Så till exempel nu senast när jag skrev inlägget om besök hos biskopen: dagen efter hade jag det femte högsta besökstalet de sista 90 dagarna. Kan det förklaras? Är det så att den som prenumerarar på en vink om nya inlägg också får ämnet för inlägget så han vet om han ids spana in det eller inte? Detta skulle jag naturligtvis kunna ta reda på, men väljer att låta så dum som jag nästan är så ger jag någon alert läsare chansen att briljera genom att undervisa mig.
En annan förklaring skulle ju kunna vara att någon av mina trogna läsare på stiftskansliet genom internmail meddelar alla arbetskamrater att nu har Torjörn skrivit nå't intressant - igen. Om det förhåller sig på det sättet så kommer jag dock aldrig att få veta det eftersom jag inser att ingen på stiftskansliet - av omsorg om sin framtida kyrkliga karriär - någonsin skulle våga erkänna att han/hon* läser Torbjörn Lindahls blogg.
* notera det inklusiva språket; jag har deltagit på av stiftet ordnad tankesmedja om jämställdhet
Olika perspektiv och inte helt fel trots allt
Idag på förmiddagen har jag varit ute på morgonpromenad. Ja, alltså jag gick ut kl 9 så det var väl snarare förmiddagspromenad än morgonpromenad. Jag har ett antal olika rundor genom grannbyn Björsbyn. Ibland går jag bortåt gamla E4, i bland går jag det som i grannskapet brukar kallas "långa rundan", då går man upp Hedbackavägen och sen upp till en bakre mindre väg vid skogskanten av byn och ut på landsvägen mot Sinksundet i höjd med Liras fotbollplaner och så hem igen (denna väg år dock bitvis lerig och undviks därför vid blött väder och särskilt efter snösmältningen innan vägen torkat upp ordentligt). Varannan gång jag går den rundan så går jag åt motsatt håll för variationens skull. Men jag har noterat att det är lika långt oavsett åt vilket håll jag går! En strålande insikt tycker jag. Ibland går jag helt enkelt bara efter landsvägen men åt andra hållet än då jag går mot gamla E4, då kommer jag mot Sinksundet. Ibland går jag fram till ett garage som ligger vid sidan av vägen mitt på en lång raksträcka. Det har blvit min vanliga vändplats. Men ibland - som idag när jag är ledig och har tid - så går jag ända fram till Sinksundet, alltså fram till Bensbyvägen och vänder där.
Då händer det märkliga att man på hemvägen får se det sagda garaget från andra hållet. Ja det var väl inte så märkligt. Utan det märkliga är perspektivet. När jag kommer från ena hållet så tycker jag att det är en lång raksträcka framför mig och att garaget ligger nästan längst bort på sträckan. Man anar att det finns en liten raksträcka kvar efter garaget före nästa sväng. Men när man kommer från andra hållet så upplever man exakt detsamma: garaget ligger långt bort på raksträckan med bara en liten kort raksträcka på efter sig innan kurvan i den änden av raksträckan.
Märkligt! Ligger garaget längst där borta eller längst där borta dvs längst åt ena hållet sett från andra hållet eller längst åt andra hållet sett från ena hållet.
????
Det här kunde man ju använda som liknelse i en predikan så skulle svågern i Uppsala bli glad. Men jag tänker att garaget ifråga ligger där det ligger oavsett från vilket håll man ser det. Kanske är det som äktenskapet. Oavsett om vi ser det ur skapelseordningens perspektiv eller ur kärlekens (vilket kyrkomötet trodde skulle innebära något helt nytt) så ligger det där det ligger, dvs i relationen mellan en man och en kvinna.
Olika prespektiv kan man anlägga även på abortfrågan. Jag försökte ta mig an frågan för något inlägg sedan men blev uppmärksammad på - vilket kära läsarna blivit uppmärksammade på - att jag fattat en artikel lite fel vilken jag refererat till. Därför valde jag ta bort inlägget.
Men inte helt fel ändå. Just när jag raderat detsamma inlägget så tog jag en titt på Anders Brogrens hemsida* och där fanns länk till den av mig nämnda artikeln, men även länk till en annan artikel ur Dagen som innehöll beskrivining av just ett sådant skeende som jag i mitt inlägg hade i åtanke: en blivande mor fick beskedet att barnet vara svårt sjukt/missbildat (men ej dött) och att hon därför övervägde ett avbrytande av havandeskapet. Nu överlevde barnet (till alla lycka). Jag inser att jag hade en blandning av dessa båda artiklar i huvudet när jag skrev. Om jag efter Anna-Saras** kommentar (vilken jag alltså lät försvinna med inlägget) hade undersökt saken ordentligt så hade kanske inlägget kunnat vara kvar*** och det räckt med en kompletterande kommentar från mig.
Jag får väl återkomma i frågan.
* på denna hemsida förses man med länkar till allt möjligt intressant**** på nätet så man slipper sitta och leta själv
** i fortsättningen rekommenderas dock Anna-Sara (om hon vill se sina eventuella kommentarer publicerade) att göra det som jag försöker fostra mina kommentatorer till: att skriva fullständigt namn
***om jag haft som vana att göra som min gamle kamrat, dvs skriva inläggen i Word och sedan flytta dom till bloggen så hade jag ju också haft det kvar. Men så smart/omständig är jag inte.
**** hur intressant man tycker det är beror naturligtvis på vilket kyrkligt grundperspektiv man har. Jag gissar att det finns många som bara tycker det vore tröttande att läsa allt han länkar till. Men jag läser med intresse.
Då händer det märkliga att man på hemvägen får se det sagda garaget från andra hållet. Ja det var väl inte så märkligt. Utan det märkliga är perspektivet. När jag kommer från ena hållet så tycker jag att det är en lång raksträcka framför mig och att garaget ligger nästan längst bort på sträckan. Man anar att det finns en liten raksträcka kvar efter garaget före nästa sväng. Men när man kommer från andra hållet så upplever man exakt detsamma: garaget ligger långt bort på raksträckan med bara en liten kort raksträcka på efter sig innan kurvan i den änden av raksträckan.
Märkligt! Ligger garaget längst där borta eller längst där borta dvs längst åt ena hållet sett från andra hållet eller längst åt andra hållet sett från ena hållet.
????
Det här kunde man ju använda som liknelse i en predikan så skulle svågern i Uppsala bli glad. Men jag tänker att garaget ifråga ligger där det ligger oavsett från vilket håll man ser det. Kanske är det som äktenskapet. Oavsett om vi ser det ur skapelseordningens perspektiv eller ur kärlekens (vilket kyrkomötet trodde skulle innebära något helt nytt) så ligger det där det ligger, dvs i relationen mellan en man och en kvinna.
Olika prespektiv kan man anlägga även på abortfrågan. Jag försökte ta mig an frågan för något inlägg sedan men blev uppmärksammad på - vilket kära läsarna blivit uppmärksammade på - att jag fattat en artikel lite fel vilken jag refererat till. Därför valde jag ta bort inlägget.
Men inte helt fel ändå. Just när jag raderat detsamma inlägget så tog jag en titt på Anders Brogrens hemsida* och där fanns länk till den av mig nämnda artikeln, men även länk till en annan artikel ur Dagen som innehöll beskrivining av just ett sådant skeende som jag i mitt inlägg hade i åtanke: en blivande mor fick beskedet att barnet vara svårt sjukt/missbildat (men ej dött) och att hon därför övervägde ett avbrytande av havandeskapet. Nu överlevde barnet (till alla lycka). Jag inser att jag hade en blandning av dessa båda artiklar i huvudet när jag skrev. Om jag efter Anna-Saras** kommentar (vilken jag alltså lät försvinna med inlägget) hade undersökt saken ordentligt så hade kanske inlägget kunnat vara kvar*** och det räckt med en kompletterande kommentar från mig.
Jag får väl återkomma i frågan.
* på denna hemsida förses man med länkar till allt möjligt intressant**** på nätet så man slipper sitta och leta själv
** i fortsättningen rekommenderas dock Anna-Sara (om hon vill se sina eventuella kommentarer publicerade) att göra det som jag försöker fostra mina kommentatorer till: att skriva fullständigt namn
***om jag haft som vana att göra som min gamle kamrat, dvs skriva inläggen i Word och sedan flytta dom till bloggen så hade jag ju också haft det kvar. Men så smart/omständig är jag inte.
**** hur intressant man tycker det är beror naturligtvis på vilket kyrkligt grundperspektiv man har. Jag gissar att det finns många som bara tycker det vore tröttande att läsa allt han länkar till. Men jag läser med intresse.
Borttaget inlägg
Signaturen Anna-Sara påpekade i en kommenatar att mitt inlägg om abortfrågan som legat ute sedan 13-tiden idag byggde på en slarvig läsning av den artikel i Dagen som jag hänvisade till. Även om jag i princip kan stå för allt det jag argumenterade om i inlägget så blir det orimligt att låta det kvarstå offentligt när det bygger på en grundläggande felaktighet.
Vad det handlade om var en artikel som beskrev hur aborter framkallas av misstag på helt friska foster när man trott att fostret är dött. Jag hade uppfattat det som att man trodde fostret var sjukt/ missbildat.
Vad jag ville argumentera om är att det blir en orimlig moralisk indignation över det faktum att friska foster utsätts för abort av misstag medan det ofta inte blir någon indignation alls över att de flesta aborter i vårt land sker på helt friska foster av flit.
Det står jag för, men jag bör argumentera för den åsikten utan förfalskande av tidningsartikel.
Alltså väljer jag ta bort inlägget och de två kommenatrer som kommit, Gunvor Vennbergs och Anna-Saras.
Jag ber läsarna om ursäkt och tackar för att jag har uppmärksamma läsare.
Vad det handlade om var en artikel som beskrev hur aborter framkallas av misstag på helt friska foster när man trott att fostret är dött. Jag hade uppfattat det som att man trodde fostret var sjukt/ missbildat.
Vad jag ville argumentera om är att det blir en orimlig moralisk indignation över det faktum att friska foster utsätts för abort av misstag medan det ofta inte blir någon indignation alls över att de flesta aborter i vårt land sker på helt friska foster av flit.
Det står jag för, men jag bör argumentera för den åsikten utan förfalskande av tidningsartikel.
Alltså väljer jag ta bort inlägget och de två kommenatrer som kommit, Gunvor Vennbergs och Anna-Saras.
Jag ber läsarna om ursäkt och tackar för att jag har uppmärksamma läsare.
CENSUR
Om en kort liten tid* kommer jag att införa en viss censur i kommentarfunktionen på denna blogg. Skälet är inte att jag upplevt att det varit några stora övertramp från mina kommentatorers sida. Nej, jag kommer att göra det för att ge mitt bidrag till att resnsa upp i bloggdjungeln. Frågan aktualiserades när jag i slutet av veckan läste en artikel i Norrbottens-Kuriren om kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan. Till artikeln - jag läste på nätet - fanns ett drygt trettiotal kommentarer. Den sista var från webmaster som sa att nu slutar vi debatten för att den antagit ett för hetsigt tonläge där folk kallar varandra både det ena och det andra.
Som sagt, jag har inte upplevt några stora övertramp på min blogg. Likväl tror jag att den möjlighet som bloggosfären erbjuder - att snabbt och lätt ge anonyma kommentarer - bidrar till att odla en negativ "samtalston". Man kan lätt häva ur sig vad som helst, påstå vad som helst om andra, inta kritikvärda ståndpunkter eller kritisera ("sticka svärdet i") dem som har andra åsikter; för att sedan fly in i anonymitetens mörker. Jag tror i grunden att detta är negativt. Det är på alla sätt friskare om man bara skriver det som man öppet vågar stå för.
Alltså kommer jag att fr o m "om en kort liten tid" - vi säger 1 nov för att ge läsarna tid att vänja sig - att censurera, dvs plocka bort, vissa kommentarer. Om det behövs alltså.
Kommentarer som sannolikare riskerar pockas bort:
1. Inlägg där kommentatorn huvudsakligen vräker ur sig sin vrede utan att egentligen argumentera.
2. Inlägg där kommenatatorn huvudsakligen uttalar påståenden om vad jag tycker istället för att argumentera för eller berätta om sin egen ståndpunkt.
3. Anonyma inlägg
Inlägg som består av (1 eller 2) + 3 får en fördubblad chans bli raderade. Anonyma inlägg kommer inte att helt förbjudas men chansen att bli förblivande publicerad ökar väsentligen om man uppträder under fullständigt namn som tex vännen Andreas Holmberg gjort.
Kommentarer som har större chans bli kvar:
4. Kommentarer som lungt och sakligt argumenterar - även om kommentatorn är fullständigt oense med mig.
5. Roliga kommentarer
6. Med komplett namn underskrivna kommentarer**
Kommentarer som kombinerar villkoren 3 och 5 kan möjligen också ha en chans.
Generell dispens från anonymitetsförbudet (kravet på fullständigt namn) får
a) den gamle kamraten
b) Hanna
c) Ann O Nym
Dessa "har varit med mig från begynnelsen" och något av denna bloggs väsen skulle försvinna om dessa underskrifter försvann. Dessutom är dessa tre personer helt kända för mig.*** Om du inte listat ut vem den gamle kamraten är så läs de 4-5 första inläggen på denna blogg inkl kommentarer; Hanna är ju känd genom att jag länkar till hennes blogg; Ann O Nyms identitet avser jag att inte avslöja. Läsarna får själva försöka lista ut den. Litet tips: den som hjälpte mig avslöja hemligheten var kollegan Anna-Stina.
* jag har den sången i huvudet efter det att jag lyssnat på det videoklipp som laestadian länkade till i sin senaste kommentar. Tack för det!
** jag står själv för vissa åsikter som det ibland kan kosta en del att bära. Jag tycker att det är "rättvist" att mina kritiker och opponenter också vågar träda fram lika öppet som jag
*** även ett antal andra kommentatorer är kända för mig såsom suppleanten, Father Brown, "syster", Lelle i Luule, pedagogen m fl, möjligen även Kyrksyster. Sigrid L har avslöjat sitt namn i mail till mig, men jag har glömt det och jag tror aldrig vi träffats.
Som sagt, jag har inte upplevt några stora övertramp på min blogg. Likväl tror jag att den möjlighet som bloggosfären erbjuder - att snabbt och lätt ge anonyma kommentarer - bidrar till att odla en negativ "samtalston". Man kan lätt häva ur sig vad som helst, påstå vad som helst om andra, inta kritikvärda ståndpunkter eller kritisera ("sticka svärdet i") dem som har andra åsikter; för att sedan fly in i anonymitetens mörker. Jag tror i grunden att detta är negativt. Det är på alla sätt friskare om man bara skriver det som man öppet vågar stå för.
Alltså kommer jag att fr o m "om en kort liten tid" - vi säger 1 nov för att ge läsarna tid att vänja sig - att censurera, dvs plocka bort, vissa kommentarer. Om det behövs alltså.
Kommentarer som sannolikare riskerar pockas bort:
1. Inlägg där kommentatorn huvudsakligen vräker ur sig sin vrede utan att egentligen argumentera.
2. Inlägg där kommenatatorn huvudsakligen uttalar påståenden om vad jag tycker istället för att argumentera för eller berätta om sin egen ståndpunkt.
3. Anonyma inlägg
Inlägg som består av (1 eller 2) + 3 får en fördubblad chans bli raderade. Anonyma inlägg kommer inte att helt förbjudas men chansen att bli förblivande publicerad ökar väsentligen om man uppträder under fullständigt namn som tex vännen Andreas Holmberg gjort.
Kommentarer som har större chans bli kvar:
4. Kommentarer som lungt och sakligt argumenterar - även om kommentatorn är fullständigt oense med mig.
5. Roliga kommentarer
6. Med komplett namn underskrivna kommentarer**
Kommentarer som kombinerar villkoren 3 och 5 kan möjligen också ha en chans.
Generell dispens från anonymitetsförbudet (kravet på fullständigt namn) får
a) den gamle kamraten
b) Hanna
c) Ann O Nym
Dessa "har varit med mig från begynnelsen" och något av denna bloggs väsen skulle försvinna om dessa underskrifter försvann. Dessutom är dessa tre personer helt kända för mig.*** Om du inte listat ut vem den gamle kamraten är så läs de 4-5 första inläggen på denna blogg inkl kommentarer; Hanna är ju känd genom att jag länkar till hennes blogg; Ann O Nyms identitet avser jag att inte avslöja. Läsarna får själva försöka lista ut den. Litet tips: den som hjälpte mig avslöja hemligheten var kollegan Anna-Stina.
* jag har den sången i huvudet efter det att jag lyssnat på det videoklipp som laestadian länkade till i sin senaste kommentar. Tack för det!
** jag står själv för vissa åsikter som det ibland kan kosta en del att bära. Jag tycker att det är "rättvist" att mina kritiker och opponenter också vågar träda fram lika öppet som jag
*** även ett antal andra kommentatorer är kända för mig såsom suppleanten, Father Brown, "syster", Lelle i Luule, pedagogen m fl, möjligen även Kyrksyster. Sigrid L har avslöjat sitt namn i mail till mig, men jag har glömt det och jag tror aldrig vi träffats.
Till läsarna. För kännedom: om kommentarer
Ofta försöker jag ge någon slags respons på de flesta kommentarer på min blogg. Dels för att det ska bli lite liv och dels för att kommenatatorn ska märka att någon läst kommentaren - numera ska man ju alltid bekräfta människor så förskräckligt mycket. Det är jag dålig på i andra sammanhang så jag får försöka ta igen det på bloggen.
Ibland gör jag det dock icke. Det händer nämligen understundom - och senaste tiden tycker jag det hänt lite oftare - att kommenatatorn mest synes ha lust att häva ur sig någon slags - sannolikt negativ - reaktion på det jag skrivit, och det är givetvis helt tillåtet, men ofta blir det på ett så osystematiskt och otydligt sätt (i alla fall för mig) att jag överhuvudtaget inte förstår vad kommentatorn menar. Och då ids jag inte svara - helt enkelt. Ibland orkar jag inte svara pga trötthet av helt andra skäl, ibland är datorn lite slö och saktfärdig. Då ids jag inte svara - heller! Och ibland argumenterar kommentatorn så utförligt att det knappast finns anledning att svara mer än jaha eller nähä - och det ids jag inte heller.
Ibland gör jag det dock icke. Det händer nämligen understundom - och senaste tiden tycker jag det hänt lite oftare - att kommenatatorn mest synes ha lust att häva ur sig någon slags - sannolikt negativ - reaktion på det jag skrivit, och det är givetvis helt tillåtet, men ofta blir det på ett så osystematiskt och otydligt sätt (i alla fall för mig) att jag överhuvudtaget inte förstår vad kommentatorn menar. Och då ids jag inte svara - helt enkelt. Ibland orkar jag inte svara pga trötthet av helt andra skäl, ibland är datorn lite slö och saktfärdig. Då ids jag inte svara - heller! Och ibland argumenterar kommentatorn så utförligt att det knappast finns anledning att svara mer än jaha eller nähä - och det ids jag inte heller.
Krångel
Nu är det nå't krångel med bloggen. Jag skrev ju det helt kort i förra inlägget. Därför är det - som jag skrev - lite krångligare än vanligt att skriva och läsa vad kära läsarna skriver. Men jag har just skickat iväg ett felmeddelande så man får se om saken åtgärdas. Men jag känner läsarnas förväntansfulla flåsningar i nacken. Så jag får göra vad jag kan för att tillfredsställa läsarnas behov av rolig, underhållande, djupsinnig och tankeväckande läsning. Det hann ju gå nästan en vecka mellan mina två senaste inlägg och då ser man tydligt hur statistiken sjunker. Inte bra. När dessutom min gamle kamrat, lik en obotlig alkis kommer och undrar om det inte är dags för ett inlägg då inser jag att jag måste försöka göra vad jag kan - trots större ansträngning från min sida. Hur offrar man sig icke för sina vänner!
Den som väntar på nå't gott
På min gamle kamrats blogg har jag utlovat inlägg här å min egen blogg om frågor som har med tolkning av profetior att göra. Det blir (av läsbarhetsskäl) uppdelat i (minst) två inägg. Dessa är nu under utarbetande vilket tar ett tag eftersom jag inte har semester utan måste arbeta med mitt arbete också. Kommer så snart dom är klara.
Punktliga läsare
Fantastiskt! Vilka läsare man har. Redan i tidigare inlägg uttryckte jag min förvåning över att ha haft en trogen skara dagliga besökare under hela mitt sju veckor långsa blogguppehåll. Men ännu mer gripen blir jag av den större läsarskarans punktlighet. Jag hade ju hälsat läsarna välkomna tillbaka efter påsk. Och vad händer? Jo, redan på påskdagen dubbleras besöksantalet jämfört med veckorna innan och både annandag och idag har det sedan ökat. Jag börjar snart närma mig gamla besöksnivåer. Jag blir imponerad över läsarnas trohet och förväntan. Att komma tillbaka i stora skaror på utsatt tid!
Men det förplikar! Nu måste jag skriva nåt läsvärt. Under de sista veckorna har det kliat i fingrarna att få blogga igen. Men har man bestämt sig så har man. Men nu när jag skrivit två inlägg så har den värsta skrivklådan gått över. Och nu är jag i valet och kvalet, ska jag välja den allvarliga linjen eller den skämtsamma.
Kanske ska jag välja den moderna linjen och fråga läsarna. Vad tycker du?
Medan jag funderar så passar jag på att göra reklam för OAS-helgen i Stadsökyrkan, Gammelstad till helgen.
Lennart Möller - som skrivit boken The Exodus Case, håller föredrag om de arkeologiska fynd som kan bekräfta gamla testamentets berättelser. Dessutom firas gudstjänster med mässa, lovsång, förbön.
fred 17 april
19 Föredrag, Lennart Möller
21 Mässa, Stefan Aro, Torbjörn Lindahl
lörd 18 april
13 Två föredrag, Lennart Möller
(Middagspaus)
19 Gudstjänst med predikan och förbön, Stefan Aro
sönd 19 april
10 Högmässa, Lars-Gunnar Ottestig, Torbjörn Lindahl
13 Föredrag, Lennart Möller
Och så blir det ju fika vid lämpliga tillfällen som du nog inser.
