Förnyarna

Har nu - äntligen - läst igenom Dag Sandahl: Förnyarna. Mer än en historia om arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse.

En del av det skrivna väcker igenkännandets glädje. Jag var ju student i Uppsala under 70-talet och deltog många år mer eller mindre i Kyrkodagarna som alltid hölls i slutet av augusti när man efter sommarledighet återvänt till studentstaden. Efter min prästvigning 1979 har jag - om jag minns rätt - bara varit på kyrkodagar tre gånger, dels 2003 då jag åkte dit speciellt i akt och mening att vara med, dels två gånger något år senare då Frimodig Kyrkas riksstyrelse - vilken jag satt med i - påpassligt förlade sitt höstsammanträde till Uppsala i samband med kyrkodagarna så att man skulle kunna slå två flugor i en smäll.

Medlem i aKF har jag varit men bara några få år på 80- eller 90-talet. Jag har kanske aldrig riktigt känt att organisationen aKF varit mitt huvudalternativ även om jag vid läsning av Dags bok påminns om hur mycket jag under åren påverkats av den strömning av kyrklig förnyelse som aKF blev ett organisatoriskt uttryck för. Utan den kyrkliga förnyelsens inspiration skulle de gudstjänster jag firar sannolikt vara mycket stelare och tråkigare.

Givetvis kan man sörja över att den kyrkliga förnyelsens människor i så stor utsträckning marginaliserats i svenska kyrkan. Den officiella bilden är ju att de högkyrkliga får skylla sig själva som "låst" sig i "kvinnoprästfrågan". Hellre delar jag den något annorlunda bilden att den officiella kyrkan svikit sina löften om att två åsikter i ämbetsfrågan skulle kunna rymmas i kyrkan och medvetet utestängt dem som tänker annorlunda - inte bara högkyrkliga utan även andra, men nu är det högkyrkligheten som är i centrum för uppmärksamheten.

Högkyrklig är ju f ö ett ord att fundera på. I Dags bok finns ett exempel där en ung präst som i själva verket var teologiskt högkyrklig betraktades av folk som lågkyrklig eftersom han var "folklig" och spelade gitarr. Den teologiskt något mindre högkyrklige kyrkoherden betraktades däremot som högkyrklig eftersom han var lite stramare i sitt sätt. Ett liknande exempel finns från Tornedalen där den högkyrklige Sune Wiman betraktades av laestadianerna som lågkyrklig pga sin något fria predikostil medan en typisk gammalkyrklig präst från Västkusten betraktades som högkyrklig pga sin något striktare predikostil.

Tydliga exempel på det ganska vanliga att högkyrklig uppfattas betyda högtravande, överlägsen, stel osv. I sjäva verket - om det nu finns någon bland läsarna som inte vet det - så är högkyrklig och lågkyrklig snarare beskrivningar av teologiska ställningstaganden. Enkelt uttryckt kan man säga att de högkyrkliga "tänker högt om Kyrkan" dvs värdesätter och arbetar med och för det som Kyrkan står för och äger: sakramenten, liturgin, högmässan, ämbetet. De lågkyrkliga däremot tänker "lågt" om kyrkan, kanske inte så att de nedvärderar, men åtminstone så att de i praktiken inte tycker att det är viktigast, utan låter "det kyrkliga" mer finnas i bakgrunden. Det viktiga blir den egna predikoverksamheten i missionshus och bönhus.

Givetvis är det sant att högkyrkligheten och dess organisation aKF påverkat i svenska kyrkan långt utanför sina egna led. Den kyrkliga förnyelsen har varit en stor gåva till svenska kyrkan. Kanske är det där som svenska kyrkan till stor del verkligen funnits mer än i de sammanhang som politiker i olika kyrkliga beslutsorgan försöker skapa. Ändå känns det som att förnyelse-stafettpinnen nu i stor utsträckning överlämnats till OAS-rörelsen. Det liturgiska ideal som högkyrkligheten infört får numera till stor del sitt uttryck på OAS-mötena även om det där kombineras med de friare formerna lovsång och förbön mm.

Men det är väl så det går till i alla sanna förnyelser: vi lär av varandra och tar det bästa.

Tråkigt bara - eller kanske ska man säga att det för svenska kyrkans vidkommande är en framtida katastrof? - att det sedan länge införts befordrings- och prästvigningsregler som i praktiken sätter stopp för framtida präster ur den kyrkliga förnyelsens led. Att i stort sett alla präster numera firar gudstjänst på ett sätt som till det yttre är - åtminstone något så när - "högkyrkligt"* kommer i längden inte att kunna dölja den substansbrist som blir följden när verkligt högkyrkligt troende** präster inte längre kommer att finnas.

Kanske fick vi under mitten och slutet av 1900-talet uppleva en av svenska kyrkans guldåldrar!? Låt oss be om en ny!

* den nuvarande handboken i svenska kyrkan (HB 86) är ju till stora delar uttryck för den kyrkliga förnyelsens strävanden

**att vara genuint högkyrklig (kyrkligt förnyad) innebär ju inte bara att vara för det som på ytan uppfattas som högkyrkligt: en levande och "vacker" liturgi utan också att man tror på och lever med Kyrkans bekännelse och Bibeln som trons grund och fundament.

Kommentarer
Postat av: Br Nikolaus

"Tråkigt bara - eller kanske ska man säga att det för svenska kyrkans vidkommande är en framtida katastrof? - att det sedan länge införts befordrings- och prästvigningsregler som i praktiken sätter stopp för framtida präster ur den kyrkliga förnyelsens led."



Detta sistnämnda skulle jag vilja påstå är en myt. Det finns flera exempel på goda högkyrkliga präster som trots sina övertygelser i ämbetsfrågan har kunnat prästvigas efter 1993, utan att för den skull överträda sina samveten. Sådana präster vigs även idag och de behöver allt stöd från de kolleger som vigdes under samvetsklausulens tid: kandidater måste också uppmuntras och informeras att man kan vigas och verka som präst i Svenska kyrkan!



I övrigt ett bra inlägg!

2010-08-09 @ 20:48:04
Postat av: Tobbe

Nej, broder Nikolaus, det är inte en myt. Visst vet jag att ett antal präster kunnat slinka igenom särskilt i stift där biskoparna uppenbarligen inte varit riktigt överens med de egna officiella rekommendationerna. Men den normala strömmen av prästkandidater har definitivt strypts. Jag minns en diskussion vi hade i Synodens dekankollegium när jag var med i detsamma i slutet av 90-talet. Vi försökte då uppskatta antalet teologer som antingen fått nej till vigning + dem som redan avslutat sina studier för att de uppfattade det som meningslöst + alla dem som möjligen skulle ha haft en prästkallelse men som inte ens övervägt börja studera - och allt detta pga de införda behörighetsbegränsningarna. Vi uppskattade redan då att det kunde röra sig om närmare 100 personer.

2010-08-10 @ 17:43:12
URL: http://torbjornlindahl.blogg.se/
Postat av: f Johan

Vill ändå hålla med br. Nicolaus. Jag är själv prästvigd långt efter -93 men håller mig till "den gamla" ämbetsuppfattningen, med min vigningsbiskops goda minne. Stödet är viktigt. Sedan är "prästvigningsreglerna" verkligen ett reellt problem. Vi får verkligen be om en ny guldålder...

2010-08-27 @ 11:23:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0