Kommentarsfältet
Eftersom jag nu - och inte bara en gång utan vid några tillfällen i snabb följd - underlåtit att publicera några kommentarer som influtit så vill jag återigen ge min syn på hur jag vill att kommentarsfältet till denna blogg ska användas.
1. Jag tillåter helt klart att kommentatorer framför åsikter som är i strid med vad jag skriver.
2. Men jag vill - som jag tidigare skrivit flera gånger - inte ha kommentarer som "mer är ett uttryckande av starka känslor än verklig argumentation".
3. Jag vill att kommentatorer citerar mig korrekt och inte lägger sina egna ord och tankar i min mun eller i mitt knä!.
4. Jag publicerar ogärna kommentarer där jag upplever att kommentatorn ägnar stort utrymme åt att argumentera mot en uppfattning som vederbörande missförstått att jag skulle omfatta. Ibland kan jag tålmodigt gå in i ett sådant samtal men ibland så "ids jag inte" (som vi norrlänningar säger) ägna en massa energi åt att rätta missförstånd innan vi ens kan börja samtala som folk.
5. Samtalet i kommentarsfältet till denna blogg ska kort sagt vara lungt och sakligt. För jag vill inte medverka till den totala brist på hyfs och kultur som ofta förekommer på nätet. Och i det fallet så "stämmer jag hellre i bäcken än i ån".
Att några goda vänner redan för länge sedan uttryckt att jag därmed för en meningslös kamp mot ett numera vitt utbrett nät-ohyfs gör mig ingenting. Jag är van att stå ensam likt den ståndaktige tennsoldaten.
6. I några av de kommentarer som jag raderat har hänvisningar gjorts till kommentarsfältet på Dag Sandahls blogg. Det är just ett sådant kommentarsfält jag inte vill ha här även om jag i princip delar Dags syn att kommentarer kan vara "informationsbärande"..
7. Normalt vill jag inte ha anonyma kommentarer eller kommentarer bara med förnamn. Men i vissa fall släpper jag igenom kommentarer ändå, men ta det inte som en rättighet. (De flesta som kommenterar under signatur är ju kända för mig).
8. Kommentatorer som sett sina kommentarer förbli opublicerade ges nya chanser.
9. Rekommendation till ivriga kommentatorer för att komma i rätt stämning för denna bloggs kommentarsfält: lugna dig en dag innan du skriver!
Torbjörn Lindahl
PS. Jag vill inte ges något som helst ansvar för vad människor som - på inte helt klara grunder - betraktas som mina "vänner" skriver i kommentarsfältet på Dag Sandahls blogg.
Nu blir det uppehåll
Med bloggandet alltså. Har jag räknat rätt så är det redan färre än 40 vardagar kvar till jul. Hög tid för julfasta alltså. Har jag räknat fel så förmår detta tragiska faktum likväl inte att få mig ändra mitt beslut.
Vi ses på Juldagen.
Kommentarspolicy
Det finns skäl att då och då påminna läsarna om det som jag någon gång tidigare berört: vilka regler vill jag ska gälla för kommentarer på denna blogg. Just nu kan vara ett sådant lämpligt tillfälle.
1. Kommentarer ska huvudsakligen handla om det jag skrivit i inlägget.
Inte att enskild kommentator med anledning av något jag nämnt börjar långa utläggningar om egna angelägenheter (det som min gamle kamrat på sin blogg brukar benämna kidnappning av blogg).
2. Jag vill att kommentarer normalt ska undertecknas med fullständigt namn.
a) det finns dock ett antal individer som regelbundet kommenterar under signatur eller endast med förnamn. Men då dessa blivit kända för mig - genom att epostadressen (som jag kan se trots att den inte syns offentligt) är med eller genom att personerna på annat sätt personligen gett sig tillkänna så kan det accepteras.
Ett antal av dessa skulle jag dock vilja uppmuntra att träda fram helt öppet; i vissa fall därför att det skulle ge mer auktoritet åt kommentaren, i några andra fall för att det skulle var en ytterst nyttig övning i konsten att offentligt "bekänna sin tro".
b) under inga förhållanden accepterar jag att för mig okända anonyma kommentatorer på denna blogg går till hårt och tydligt angrepp mot mig eller det jag skrivit. Ska vi ha en offentlig debatt så ska villkoren vara lika. Bär jag den "börda" det innebär att öppet stå för mina åsikter så ska min motdebattör göra detsamma. Annars får debatten vara.
3. Om det bryts alltför tydligt eller alltför mycket mot någon av ovanstående regler (eller jag på annat tydligt sätt anser kommenatren olämlig) så kan en kommentar raderas och/eller bloggen temporärt sättas under moderering (= att jag ser alla kommentarer först och väljer vilka jag släpper igenom). När detta skrivs är bloggen inte modererad.
Understundom möter man åsikten att dylika kommentarsregler innebär en censurering av åsikter. Absolut inte. Denna blogg är min, inget offentligt debattforum. Det står varje läsare fritt att starta en egen blogg om lusten att skriva av sig blir alltför stor..
Med dessa villkor: Välkomna att kommentera!
Dags att skriva?
Av bloggens besöksstatistik att döma är det nu dags att producera ett inlägg. Antalet besök minskar sakta för varje dag.
Men sanningen är att orken producera något tänkvärt/uppbyggligt/roligt/adrenalinproducerande inte riktigt finns f n.
Återkommer.
Men sanningen är att orken producera något tänkvärt/uppbyggligt/roligt/adrenalinproducerande inte riktigt finns f n.
Återkommer.
Sorgen och glädjen de vandra tillsamman.
Så är det. Uttryckt i psalmen och verkligt i livet.
Natten mot fredagen, eller ska man säga tidigt på fredag morgon, kl halv tre dog min pappa på Sunderby sjukhus. Han hade somnat in stilla och helt utan tecken på att avskedet skullle vara så nära förestående. Likväl var det inte helt oväntat. I våras undrade vi om han ens skulle överleva midsommar. Nå, i måndags fick han fara från korttidsboendet Fyren till sjukhuset pga tilltagande svullnad i benen. Medicinering gjorde efter några dagar lite verkan och under torsdagen var han betydligt piggare. Men som sagt, på natten var det slut. Om drygt en månad skulle han ha fyllt 86 år.
Mina två bröder från Umeå har varit här sedan i fredags förmiddag och tillsammans for vi till bårhuset och sedan har vi i samråd med mamma ägnat tiden åt att planera för begravning mm. Idag fick dock vi tre för oss att vi skulle passa på att minnas ett sammanhang som vi positivt förknippar med pappa: Bälingeberget. Sagt och gjort. Det blev några timmars nostalgisk promenad på stigar vi gått åtskilliga gånger både dagar och nätter och även åkt vintertid med skidor. En av favoritsysselsättningarana var ju att sitta på berget och titta på fullmånen och uppleva att det även mitt i vintern går att läsa en bok i fullmånens sken.
Givetvis såg vi de stenar på gångstigen vilka på grund av sin form haft smeknamnen ostbiten, tumvanten och toffeln. Givetvis såg vi även det stora stenblock om vilket pappa alltid sa att han borde ta hem som trädgårdsbord, men inte kunde just denna gång pga för fullpackad ryggsäck. "Vi får ta det nästa gång". Lite osäkert dock om vi lyckades lokalisera de tre tätt växande träd som fått namnet de tre vise männen vilka var riktmärke för var man skulle svänga om man kom på vintern i ospårad snö.
Ja, ja mycket att minnas. Det gäller väl med min pappa samma sak som jag sagt vid åtskilliga begravningar:
- allt det som den avlidne kunde glädja sig åt eller som beredde oss glädje, det tackar vi för
- i alla sammanhang där han hade en börda eller sorger och svårigheter att bära, där vill vi dela bördan
- för allt det som han ångrar eller önskat annorlunda ber vi Gud den allsmäktige och barmhärtige att ställa det till rätta.
- - - - - - - - - - -
V g kommentera inte detta inlägg. Låt det stå som det är.
Några nyheter
Skrev "några" i stället för siffra då jag inte vet hur det hela ska sluta.
1. Bengt Holmberg predikar i Hertsökyrkan Söndag 29 januari.
Han är i staden i annat ärende och har då tackat ja till min förfrågan om att predika. Bengt har varit professor i Nya testamentet i Lund. Jag har själv hört honom predika och tala i olika andliga sammanhang (Linköpingsmötena, Kyrkhelg i Karleby, aKF, OAS) och kan därför garantera att ni som tar er till Hertsökyrkan den söndagen får höra en riktigt bra predikan.
2. Frimodig kyrka i Luleå stift
kommer att ha sitt årsmöte i Norra delen av Övertorneå församling (Juoksengi/Svenstein) en av de två sista lördagarna i mars. Årsmöteshelgen kommer även att fyllas ut med ytterligare andligt innehåll så man kan vara där fred kväll - söndag. Lite detaljer fattas innan helgen definitivt spikas. Mer info kommer.
3. Min gamle kamrat har på sin blogg antytt att han eventuellt ska sluta blogga.
Det ska han sluta med! Sluta tänka på att sluta alltså!
1. Bengt Holmberg predikar i Hertsökyrkan Söndag 29 januari.
Han är i staden i annat ärende och har då tackat ja till min förfrågan om att predika. Bengt har varit professor i Nya testamentet i Lund. Jag har själv hört honom predika och tala i olika andliga sammanhang (Linköpingsmötena, Kyrkhelg i Karleby, aKF, OAS) och kan därför garantera att ni som tar er till Hertsökyrkan den söndagen får höra en riktigt bra predikan.
2. Frimodig kyrka i Luleå stift
kommer att ha sitt årsmöte i Norra delen av Övertorneå församling (Juoksengi/Svenstein) en av de två sista lördagarna i mars. Årsmöteshelgen kommer även att fyllas ut med ytterligare andligt innehåll så man kan vara där fred kväll - söndag. Lite detaljer fattas innan helgen definitivt spikas. Mer info kommer.
3. Min gamle kamrat har på sin blogg antytt att han eventuellt ska sluta blogga.
Det ska han sluta med! Sluta tänka på att sluta alltså!
Varför är jag så lite gnällig, numera?
Ja, det kan man undra. Jag också.
Det märks på bloggen: jag gnäller inte längre så mycket. Litet infall av gnäll fick jag i ock för sig i inlägget om omdop, men det känns som en alltför isolerad företeelse. Vad beror detta på?
FK-kompisen Gunvor gissade redan tidigare i höstas att detta att jag blev arbetsledare skulle få mig att skriva mindre kritiskt om saker och ting. Kanske hade hon rätt: ju högre upp man kommer i hierarkin desto beskedligare blir man. Allvarligt. Tur att jag bara ska vara arbetsledare i 7 månader till. Det finns hopp. För att inte tala om bloggrannen Dag Sandahl! Tänk om han blivit biskop, så många underbara bloggposter vi då skulle missat.
Ett annat skäl till att jag blivit mindre gnällig är kanske att jag inte var på kyrkomötet i år. Två kyrkomötesveckor på en månad brukar ge energi till kyrkligt gnäll i minst ett halvår. Allvarligt att ha missat den energikällan.
Och Luleå Hockey ligger på femte plats i elitserien bara två poäng från tredjeplatsen. Inte heller det ger anledning till gnäll.
Vad ska man göra? Ge mig något att gnälla över, kära läsare. Jag håller på att gå under!
Motorcykeln står på verkstan sedan långt över en månad tillbaka, nu när vädret är sådant att man skulle kunna slå sitt gamla senaste-datum-för-MC-körning-rekord (8 nov) med råge.
Där satt den! Som ett smäck!
Det märks på bloggen: jag gnäller inte längre så mycket. Litet infall av gnäll fick jag i ock för sig i inlägget om omdop, men det känns som en alltför isolerad företeelse. Vad beror detta på?
FK-kompisen Gunvor gissade redan tidigare i höstas att detta att jag blev arbetsledare skulle få mig att skriva mindre kritiskt om saker och ting. Kanske hade hon rätt: ju högre upp man kommer i hierarkin desto beskedligare blir man. Allvarligt. Tur att jag bara ska vara arbetsledare i 7 månader till. Det finns hopp. För att inte tala om bloggrannen Dag Sandahl! Tänk om han blivit biskop, så många underbara bloggposter vi då skulle missat.
Ett annat skäl till att jag blivit mindre gnällig är kanske att jag inte var på kyrkomötet i år. Två kyrkomötesveckor på en månad brukar ge energi till kyrkligt gnäll i minst ett halvår. Allvarligt att ha missat den energikällan.
Och Luleå Hockey ligger på femte plats i elitserien bara två poäng från tredjeplatsen. Inte heller det ger anledning till gnäll.
Vad ska man göra? Ge mig något att gnälla över, kära läsare. Jag håller på att gå under!
Motorcykeln står på verkstan sedan långt över en månad tillbaka, nu när vädret är sådant att man skulle kunna slå sitt gamla senaste-datum-för-MC-körning-rekord (8 nov) med råge.
Där satt den! Som ett smäck!
Tråkigt på bloggen
tyckte en god vän som jag talade med i slutet av förra veckan. Du skriver ju bara om vad du gjort på semestern och bla bla, bla bla och ditt och datt. Inget att reta upp sig på. Där ser man: förväntningarna är att jag ska skriva något som får känslorna i svallning. Hm...!?
Men nu blir det problem,förstår ni. Nu har jag ju blivit vikarierande* arbetsledare i Luleå Domkyrkoförsamling. Det förändrar hela min position i svenska kyrkan. Förut har jag bara varit en obetydlig komminister i utkanten av sta'n som kunnat sitta i sitt eget hörn och "odla utanförskap" (vilket en tidigare kollega ibland tyckte att jag gjorde). Men nu har jag i min nya roll hamnat mitt i smeten. Tänk följande:
1. Biskopen
2. Domprosten (biskopens ersättare i Domkapitlet)
3. Förste stiftsadjunkt (biskopens närmaste man/kvinna**)
4. Vikarierande* arbetsledare i Domkyrkoförsamlingen (domprostens närmaste - f.n. - man)
Alltså måste jag vara på fjärde plats i stiftshierarkin. Tur att jag har gårdagens evangelietext i färskt minne - där Jesus förmanar sina lärjungar som ville vara störst (i betydelsen, viktigast) - så att jag nöjer mig med denna ödmjuka position och inte strävar efter att bli störst.
Men kära läsarna, som längtar efter något adrenalinhöjande på bloggen, måste nu allvarligt betänka att i denna nya position kan jag inte skriva saker på bloggen som man retar sig på. Nu när jag är "mitt i smeten" gäller det att vara i allra högsta grad mainstream.
Kanske behöver jag också skriva ett inlägg om min nya bloggpolicy?***
* ordet vikarierande lägger jag till efteråt eftersom det av kommentarerna hunnit framgå att någon läsare tror att jag inte är medveten om det, vilket jag naturligtvis är
** jag har varit på stiftets tankesmedja om jämställdhet!
*** det har min gamle kamrat gjort på sin blogg. Men för säkerhets skull skriver jag:
:)
Men nu blir det problem,förstår ni. Nu har jag ju blivit vikarierande* arbetsledare i Luleå Domkyrkoförsamling. Det förändrar hela min position i svenska kyrkan. Förut har jag bara varit en obetydlig komminister i utkanten av sta'n som kunnat sitta i sitt eget hörn och "odla utanförskap" (vilket en tidigare kollega ibland tyckte att jag gjorde). Men nu har jag i min nya roll hamnat mitt i smeten. Tänk följande:
1. Biskopen
2. Domprosten (biskopens ersättare i Domkapitlet)
3. Förste stiftsadjunkt (biskopens närmaste man/kvinna**)
4. Vikarierande* arbetsledare i Domkyrkoförsamlingen (domprostens närmaste - f.n. - man)
Alltså måste jag vara på fjärde plats i stiftshierarkin. Tur att jag har gårdagens evangelietext i färskt minne - där Jesus förmanar sina lärjungar som ville vara störst (i betydelsen, viktigast) - så att jag nöjer mig med denna ödmjuka position och inte strävar efter att bli störst.
Men kära läsarna, som längtar efter något adrenalinhöjande på bloggen, måste nu allvarligt betänka att i denna nya position kan jag inte skriva saker på bloggen som man retar sig på. Nu när jag är "mitt i smeten" gäller det att vara i allra högsta grad mainstream.
Kanske behöver jag också skriva ett inlägg om min nya bloggpolicy?***
* ordet vikarierande lägger jag till efteråt eftersom det av kommentarerna hunnit framgå att någon läsare tror att jag inte är medveten om det, vilket jag naturligtvis är
** jag har varit på stiftets tankesmedja om jämställdhet!
*** det har min gamle kamrat gjort på sin blogg. Men för säkerhets skull skriver jag:
:)
551
inlägg har jag skrivit på bloggen sedan starten. Det såg jag just när jag nu öppnade den. Alltså 551, det var t o m förgående inlägg "Jag hade rätt".
Nu påminner jag mig att 551 är exakt det antal trappsteg som det var upp till utsiktsplatsen uppe i Peterskyrkans kupol vilken jag besökte under vår Romresa för en dryg månad sedan, vilket jag tidigare berättat om.
Vad ska jag säga om detta? Ska jag anse att här finns en s k händelse som ser ut som en tanke? Att jag nämner siffran 551 i mitt första inlägg om Rom (och katolicismen) vilket följdes av ytterligare fyra och att sedan just mitt inlägg nr 551 hade rubriken Jag hade rätt?
Det kan ju inte vara en slump, eller...? *
* och det var heller inget som jag medvetet ordnade. Det är ytterst sällan jag brukar notera noteringen om antalet skrivna inlägg
Nu påminner jag mig att 551 är exakt det antal trappsteg som det var upp till utsiktsplatsen uppe i Peterskyrkans kupol vilken jag besökte under vår Romresa för en dryg månad sedan, vilket jag tidigare berättat om.
Vad ska jag säga om detta? Ska jag anse att här finns en s k händelse som ser ut som en tanke? Att jag nämner siffran 551 i mitt första inlägg om Rom (och katolicismen) vilket följdes av ytterligare fyra och att sedan just mitt inlägg nr 551 hade rubriken Jag hade rätt?
Det kan ju inte vara en slump, eller...? *
* och det var heller inget som jag medvetet ordnade. Det är ytterst sällan jag brukar notera noteringen om antalet skrivna inlägg
Svårt
vara bloggare, alltså.
Det blir nämligen nästan aldrig att man skriver om det man hade tänkt skriva om förut utan om någonting man inte förut hade tänkt skriva om. Om man då förut lovat läsarna att skriva (mer?) om det man tänkt förut så har man ju svikit ett löfte när man inte skriver om det. Alltså.
Detta känner jag att jag nu gjort flera gånger:
1) har för mig att jag för ca tre år sedan lovade skriva mer om något som hade med miljöfrågor/global uppvärmning el dyl att göra. Vad det än var jag lovade så har jag en bestämd känsla av att jag inte uppfyllt det.
2) för knappt ett år sedan när jag skrev en del om Qigong och New age mm så lovade jag skriva lite mer om alternativmedicin och dess koppling till nyandlighet. Det har inte heller blivit av.
3) har även vid något tillfälle lovat skriva mer om dopet. Tror det var strax innan årets bloggfasta så under fastan tappades den tråden
4) för någon månad sedan skrev jag om böcker jag läst om det s k styckmordet i Stockholm 1984. Det hade jag också lovat återkomma till. Ännu ett ouppfyllt löfte
5) och sist och slutligen lovade jag efter alla mina skriverier om Rom och katolsk fromhet för en knapp månad sedan att snart komma in på något helt annat (eller vilken formulering jag nu använde). Det har jag inte heller gjort (bara antytt det). Har uppenbarligen kommit in på nå't annat helt annat.
Varför blir det så här?* Kanske beror det på bloggens väsen. Det är en slags dagbok. Man berättar vad som händer. Skriver vad som faller en in. Så är det inte mer med det. Sen faller man åt något annat håll. Man får vara glad om man inte faller i synd.
Bäst att inte strö så många löften omkring sig. Det är bästa sättet att inte bryta några.**
* har en bestämd känsla av att min gamle kamrat har betydligt bättre diciplin i detta avseende. Han kan kanske komma med några karaktärsstärkande tips?
** sedan tillkommer ju läsarönskemål om vad man ska skriva. Som för någon dag sedan då signaturen "S" (jag vet vem det är) bad mig skriva lite mer om synen på prästämbetet mm. Dylika önskemål skapar ju inget dåligt samvete om man sviker, men väl lite prestationsångest. Man vill ju vara läsarna till lags. En gång var jag verkligen en läsare till lags. Det var när bloggaren och kollegan Sven-Bertil Grahn bad mig skiva och berätta om mitt möte med laestadianismen. Den önskan uppfyllde jag med råge. Det är denna bloggs hittills i särklass längsta inlägg.
Det blir nämligen nästan aldrig att man skriver om det man hade tänkt skriva om förut utan om någonting man inte förut hade tänkt skriva om. Om man då förut lovat läsarna att skriva (mer?) om det man tänkt förut så har man ju svikit ett löfte när man inte skriver om det. Alltså.
Detta känner jag att jag nu gjort flera gånger:
1) har för mig att jag för ca tre år sedan lovade skriva mer om något som hade med miljöfrågor/global uppvärmning el dyl att göra. Vad det än var jag lovade så har jag en bestämd känsla av att jag inte uppfyllt det.
2) för knappt ett år sedan när jag skrev en del om Qigong och New age mm så lovade jag skriva lite mer om alternativmedicin och dess koppling till nyandlighet. Det har inte heller blivit av.
3) har även vid något tillfälle lovat skriva mer om dopet. Tror det var strax innan årets bloggfasta så under fastan tappades den tråden
4) för någon månad sedan skrev jag om böcker jag läst om det s k styckmordet i Stockholm 1984. Det hade jag också lovat återkomma till. Ännu ett ouppfyllt löfte
5) och sist och slutligen lovade jag efter alla mina skriverier om Rom och katolsk fromhet för en knapp månad sedan att snart komma in på något helt annat (eller vilken formulering jag nu använde). Det har jag inte heller gjort (bara antytt det). Har uppenbarligen kommit in på nå't annat helt annat.
Varför blir det så här?* Kanske beror det på bloggens väsen. Det är en slags dagbok. Man berättar vad som händer. Skriver vad som faller en in. Så är det inte mer med det. Sen faller man åt något annat håll. Man får vara glad om man inte faller i synd.
Bäst att inte strö så många löften omkring sig. Det är bästa sättet att inte bryta några.**
* har en bestämd känsla av att min gamle kamrat har betydligt bättre diciplin i detta avseende. Han kan kanske komma med några karaktärsstärkande tips?
** sedan tillkommer ju läsarönskemål om vad man ska skriva. Som för någon dag sedan då signaturen "S" (jag vet vem det är) bad mig skriva lite mer om synen på prästämbetet mm. Dylika önskemål skapar ju inget dåligt samvete om man sviker, men väl lite prestationsångest. Man vill ju vara läsarna till lags. En gång var jag verkligen en läsare till lags. Det var när bloggaren och kollegan Sven-Bertil Grahn bad mig skiva och berätta om mitt möte med laestadianismen. Den önskan uppfyllde jag med råge. Det är denna bloggs hittills i särklass längsta inlägg.
Jag klarade det
Till slut.
Att lägga in en bild av mig i bloggens profil. Eftersom min gamle kamrat - som använder samma bloggverktyg - för länge sedan lärt mig hur jag lägger in bilder i inläggen och dessutom repeterat den kunskapen då jag glömt den så tänkte jag att en profilbild skulle väl inte vara något problem.
Men ack vad man bedrog sig. Jag gjorde precis som man skulle men inte dök det upp någon bild. I ren desperation ringde jag givetvis min gamle kamrat och läromästare i bloggandets ädla konst. Han kunde dock inte annat än lära mig det jag redan kunde men inte heller då hjälpte det.
Återstod att läsa på bloggens hjälp-sida. Där visade det sig att det fanns massor med folk som frågat om liknande problem. Något om uppdatering i webbläsaren skulle visst vara problemets lösning. Prövade det också men inte hjälpte det. Men efter flerfaldiga försök lyckades jag tydligen utföra de aktuella kommandona i rätt ordning. Men då hade jag först redigerat bilden fel men lyckades t o m byta ut den mot en med bättre storlek och form.
Men jag har ännu inte lärt mig hur man överför bilder från mobilen till datorn. Och då har jag ändå inte Motorola.
Att lägga in en bild av mig i bloggens profil. Eftersom min gamle kamrat - som använder samma bloggverktyg - för länge sedan lärt mig hur jag lägger in bilder i inläggen och dessutom repeterat den kunskapen då jag glömt den så tänkte jag att en profilbild skulle väl inte vara något problem.
Men ack vad man bedrog sig. Jag gjorde precis som man skulle men inte dök det upp någon bild. I ren desperation ringde jag givetvis min gamle kamrat och läromästare i bloggandets ädla konst. Han kunde dock inte annat än lära mig det jag redan kunde men inte heller då hjälpte det.
Återstod att läsa på bloggens hjälp-sida. Där visade det sig att det fanns massor med folk som frågat om liknande problem. Något om uppdatering i webbläsaren skulle visst vara problemets lösning. Prövade det också men inte hjälpte det. Men efter flerfaldiga försök lyckades jag tydligen utföra de aktuella kommandona i rätt ordning. Men då hade jag först redigerat bilden fel men lyckades t o m byta ut den mot en med bättre storlek och form.
Men jag har ännu inte lärt mig hur man överför bilder från mobilen till datorn. Och då har jag ändå inte Motorola.
Lite statistik
Med benägen hjälp av min gamle kamrat har jag lyckats lägga in en bild av senaste tidens statistik på bloggen. Man ser tydligt nedgången under bloggfastan, men anar också den oerhörda troheten från kära läsarna som var på hugget direkt från Påskdagen.
Kul att se tycker jag. Hoppas ni följer mig i fortsättningen också. Men nu är det slut på skriverier om Rom och katolicism för den här gången, så JanneL kan nu ta en välbehövlig vila.
Snart kommer det något helt annat.
Kära läsare!
Jag häpnar över er trohet. Efter att under bloggfastan ha pendlat mellan 0 (endast två dagar) och knappt 30 läsare per dag så har jag nu på påskdagens afton kommit upp i 57. I och för sig fattar jag inte riktigt vilka det är som kollar in bloggen under hela den tid jag inget skrivit. Är det dom som vill vara först med nyheten att jag inte förmått hålla mitt löfte att bloggfasta? Eller är det alla dom som bara tittar in på bloggen sporadiskt? Eller är det alla dom som passar på att läsa gamla inlägg som dom tidgare inte hunnit med? I så fall fyller ju bloggfastan en vettig funktion. Men som sagt, många verkar ju nyfikna på vad som skall komma. Roligt att man har vänner - eller är det kanske kritiker som vill hålla koll på vad man gör? Strunt samma. Det värsta är ju att inte bli uppmärksammad alls.
Eftersom bloggfasta för mig inte bara innebär att jag avstår skriva utan även avstår läsa andras bloggar har jag nu under eftermiddagen/kvällen ägnat en stund åt att läsa ( i något fall) eller hastigt ögna igenom (i några andra fall) de bloggar jag normalt brukar följa. En till ska jag hastigt kolla igenom så är jag uppdaterad. Sannolikt blir insikten: inget särskilt väsentligt har hänt. Jag hade inte behövet läsa det. Förmodligen gäller detsamma även denna blogg. Om jag hade skrivit regelbundet under fastetiden, hade det spelat någon roll för dig sett ur ett evighetsperspektiv?
Men lite kan jag ju uppdatera kära läsarna.
1. Eftersom jag hade en hjärtåkomma i januari så händer det understundom att människor som möter mig inte bara frågar hur jag mår utan också passar på att vädra sina egna känslor för saken: "det blir en liten påminnelse" får jag ibland höra. Om vår dödlighet gissar jag. Men för en präst som söndagligen räknar upp namnet på en massa avlidna så är det väl inte så märkligt. Särskilt inte om man är kyrkogångare sen barndomen och kan den gamla formuleringen utantill: "en ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss i dag..."
Att en del personer passar på att hantera sin egen dödsångest med mig som anledning är uppenbart. Flera gånger har det hänt mig att folk direkt efter sin fråga hur jag mår - nästan innan jag hunnit svara - tar ordet igen och berättar detaljerat om sina egna öden och äventyr i hjärtsjukvårdens labyrinter. En del synes nästan lite besvikna när jag inte kan bekräfta deras egen ångset utan tvärtom verkar glad och nöjd: har aldrig mått bättre och känner mig inte särskilt orolig för döden.
2. Två gånger har jag varit söderut sedan sist. Första gången i slutet av mars då huvudärendet var att medverka vid vår-OAS på Åh stiftsgård. Tyvärr gjorde en magåkomma att jag bara kunde utföra halva mitt uppdrag. På vägen ner passade det att besöka St Ansgar i Uppsala och få deltaga i högmässa ledd av tidigare Luleå-kollegan Lars-Gunnar, nu förvandlad till riktigt högkyrklig präst. Först veckan i april var jag neråt landet igen då jag den ena helgen var på Kyrklig Samling i skåne och nästa helg på OAS-ledarskap utanför Göteborg. Då passade jag på att semestra dagarna däremellan.
3. Jag har dammsugit. Skamligt vore det väl annars, så mycket tid som blir över när man inte bloggar.
4. Snön har försvunnit snabbt. När jag kom hem efter den andra resan 10 april på kvällen så var det så mycket snö kvar att man definitivt upplevde det som vinter. Nu är all snö borta, bortsett från några högar och rester av vinterns upplogade drivor. Den egna tomten är snöfri. Ovanligt tidigt. Det händer ofta att en liten snöhög på skuggsidan av huset kan finnas kvar några dagar in i maj månad.
5. Har bytt olja på motorcykeln, men inte tagit premiärturen ännu. Pga av fel på hojen i höstas, vilket måste åtgärdas å verkstad så hann jag inte besikta den. Och tid för det fick jag nu först på tisdag förmiddag. Men då blir det premiär. När jag i höstas fick körförbud på hojen pga utebliven besktning så stod det i brevet att man får köra närmaste väg till besiktning. Jag noterade att det inte stod närmaste väg till närmaste besiktningsställe. Alltså kunde man ju boka besiktning i Ystad och köra närmaste väg dit.
Konstaterar att blogggrannen Per-Eric* redan tagit prämiärturen. Snart är ordningen återställd även här.
* Per-Eric är ju inte bara motorcyklist utan även aktiv i Frimodig kyrka i stiftet. Två skäl till att ge honom en länk på bloggen
Eftersom bloggfasta för mig inte bara innebär att jag avstår skriva utan även avstår läsa andras bloggar har jag nu under eftermiddagen/kvällen ägnat en stund åt att läsa ( i något fall) eller hastigt ögna igenom (i några andra fall) de bloggar jag normalt brukar följa. En till ska jag hastigt kolla igenom så är jag uppdaterad. Sannolikt blir insikten: inget särskilt väsentligt har hänt. Jag hade inte behövet läsa det. Förmodligen gäller detsamma även denna blogg. Om jag hade skrivit regelbundet under fastetiden, hade det spelat någon roll för dig sett ur ett evighetsperspektiv?
Men lite kan jag ju uppdatera kära läsarna.
1. Eftersom jag hade en hjärtåkomma i januari så händer det understundom att människor som möter mig inte bara frågar hur jag mår utan också passar på att vädra sina egna känslor för saken: "det blir en liten påminnelse" får jag ibland höra. Om vår dödlighet gissar jag. Men för en präst som söndagligen räknar upp namnet på en massa avlidna så är det väl inte så märkligt. Särskilt inte om man är kyrkogångare sen barndomen och kan den gamla formuleringen utantill: "en ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss i dag..."
Att en del personer passar på att hantera sin egen dödsångest med mig som anledning är uppenbart. Flera gånger har det hänt mig att folk direkt efter sin fråga hur jag mår - nästan innan jag hunnit svara - tar ordet igen och berättar detaljerat om sina egna öden och äventyr i hjärtsjukvårdens labyrinter. En del synes nästan lite besvikna när jag inte kan bekräfta deras egen ångset utan tvärtom verkar glad och nöjd: har aldrig mått bättre och känner mig inte särskilt orolig för döden.
2. Två gånger har jag varit söderut sedan sist. Första gången i slutet av mars då huvudärendet var att medverka vid vår-OAS på Åh stiftsgård. Tyvärr gjorde en magåkomma att jag bara kunde utföra halva mitt uppdrag. På vägen ner passade det att besöka St Ansgar i Uppsala och få deltaga i högmässa ledd av tidigare Luleå-kollegan Lars-Gunnar, nu förvandlad till riktigt högkyrklig präst. Först veckan i april var jag neråt landet igen då jag den ena helgen var på Kyrklig Samling i skåne och nästa helg på OAS-ledarskap utanför Göteborg. Då passade jag på att semestra dagarna däremellan.
3. Jag har dammsugit. Skamligt vore det väl annars, så mycket tid som blir över när man inte bloggar.
4. Snön har försvunnit snabbt. När jag kom hem efter den andra resan 10 april på kvällen så var det så mycket snö kvar att man definitivt upplevde det som vinter. Nu är all snö borta, bortsett från några högar och rester av vinterns upplogade drivor. Den egna tomten är snöfri. Ovanligt tidigt. Det händer ofta att en liten snöhög på skuggsidan av huset kan finnas kvar några dagar in i maj månad.
5. Har bytt olja på motorcykeln, men inte tagit premiärturen ännu. Pga av fel på hojen i höstas, vilket måste åtgärdas å verkstad så hann jag inte besikta den. Och tid för det fick jag nu först på tisdag förmiddag. Men då blir det premiär. När jag i höstas fick körförbud på hojen pga utebliven besktning så stod det i brevet att man får köra närmaste väg till besiktning. Jag noterade att det inte stod närmaste väg till närmaste besiktningsställe. Alltså kunde man ju boka besiktning i Ystad och köra närmaste väg dit.
Konstaterar att blogggrannen Per-Eric* redan tagit prämiärturen. Snart är ordningen återställd även här.
* Per-Eric är ju inte bara motorcyklist utan även aktiv i Frimodig kyrka i stiftet. Två skäl till att ge honom en länk på bloggen
För kännedom: Två dagar kvar
Sedan blir det bloggfasta på denna blogg. Från Askonsdagens kväll t o m påskafton. Då slår jag även av kommentarfunktionen så om någon av läsarna vill hinna dela med sig av sina visheter så utnyttja de två dygn som återstår. Jag hoppas dock själv hinna med ytterligare inlägg innan fastan börjar.
Jag tog bort några kommentarer
på bloggen för en knapp vecka sedan.
I enskilda mail till kommentatorerna förklarade jag anledningen. Jag kan väl även här offentligt säga något om hur jag ser på kommenterande på bloggen. Jag har gjort det förut, men det kan finnas skäl att upprepa det då antalet läsare väsentligt ökat sista knappa halvåret*.
1. Jag vill att kommentarer ska ske under öppet fullständigt namn.
Nu ser ni ju att jag tolererar ganska många skriverier under signatur. Men det beror dels på att skrivarna ändå är kända för mig** eller att ämnena för kommentarerna är ganska oförargliga, någon enstaka gång för att jag kan känna respekt för en persons vilja att vara anonym när något allvarligt avhandlas, eller när någon ställer en fråga av snarast själavårdskaraktär. Men jag ger ingen garanti om publicering när det sker under signatur eller ofullständigt namn.
2. Jag vill - som jag tidigare uttryckt - inte ha kommentarer som mer är ett utslungande av starka känslor än verklig argumentation. Eller kommentarer där kritik levereras mot institutioner eller personer vilken är tillräckligt tydlig för att kunna tillplatta någon men samtidigt tillräcklig diffus för att inte kunna bemötas.
3. Om dessa två kombineras så ligger kommentaren riktigt illa till.
När jag tidigare redogjort för dessa mina renhållningsprinciper på min blogg så möttes jag av invändningen att jag är ungefär som en som ensam tänker vända hela luleälvens flöde. Kanske det, men det är just en av de saker som jag absolut mest ogillar med alla "nätdebatter"; att man anonymt kan häva ur sig nästan vad som helst utan att man på allvar kan bli bemött eller personligen behöva ta ansvar för vad man skriver.
Folk får gärna för mig ägna sig åt dylikt på insändarsidor, tidningars websidor, egna och andras bloggar. Men inte på min blogg. Och jag kommer även fortsättningsvis att ta mig friheten att radera kommentarer som jag personligen finner opassande. Att gränsdragningar kan vara svåra och att mina "censur"-bedömningar kan bli orättvisa är något som jag personligen tar ansvar för.
Under dessa förutsättningar välkomnas alla intresserade kommentatorer.
* det var fr a en gång när jag skrivit om Israel som även jag fick uppleva något lite av det som de flesta israel/palestina-skribenter - oavsett åsikt - får uppleva: hur folk fullständigt okontrollerat kan kasta anklagelser i ansiktet på varandra.
** den främsta av dessa är ju den gamle kamraten (vars identitet avslöjas om man läser några av de allra första bloggposter jag skrev). En annan "kändis" (för mig) är Suppleanten (han är suppleant för mig kan jag väl erkänna). Men han borde skriva oftare under öppet namn, som tex den kommentar han gav till mitt inlägg om gudstjänsten. Den kommentaren var ju utmärkt. Och eftersom vi är två som står sida vid sida i den andliga kampen så tror jag det gemensamma vittnesbördet skulle bli starkare om han uppträdde öppet. Att avslöja kyrkvärd på glid/på cykel/på språng/i skidspåret mm, skulle ju vara att förstöra en del av glädjen med bloggen.
Ytterligare några anonyma kändisar finns ju, men i övrigt...
I enskilda mail till kommentatorerna förklarade jag anledningen. Jag kan väl även här offentligt säga något om hur jag ser på kommenterande på bloggen. Jag har gjort det förut, men det kan finnas skäl att upprepa det då antalet läsare väsentligt ökat sista knappa halvåret*.
1. Jag vill att kommentarer ska ske under öppet fullständigt namn.
Nu ser ni ju att jag tolererar ganska många skriverier under signatur. Men det beror dels på att skrivarna ändå är kända för mig** eller att ämnena för kommentarerna är ganska oförargliga, någon enstaka gång för att jag kan känna respekt för en persons vilja att vara anonym när något allvarligt avhandlas, eller när någon ställer en fråga av snarast själavårdskaraktär. Men jag ger ingen garanti om publicering när det sker under signatur eller ofullständigt namn.
2. Jag vill - som jag tidigare uttryckt - inte ha kommentarer som mer är ett utslungande av starka känslor än verklig argumentation. Eller kommentarer där kritik levereras mot institutioner eller personer vilken är tillräckligt tydlig för att kunna tillplatta någon men samtidigt tillräcklig diffus för att inte kunna bemötas.
3. Om dessa två kombineras så ligger kommentaren riktigt illa till.
När jag tidigare redogjort för dessa mina renhållningsprinciper på min blogg så möttes jag av invändningen att jag är ungefär som en som ensam tänker vända hela luleälvens flöde. Kanske det, men det är just en av de saker som jag absolut mest ogillar med alla "nätdebatter"; att man anonymt kan häva ur sig nästan vad som helst utan att man på allvar kan bli bemött eller personligen behöva ta ansvar för vad man skriver.
Folk får gärna för mig ägna sig åt dylikt på insändarsidor, tidningars websidor, egna och andras bloggar. Men inte på min blogg. Och jag kommer även fortsättningsvis att ta mig friheten att radera kommentarer som jag personligen finner opassande. Att gränsdragningar kan vara svåra och att mina "censur"-bedömningar kan bli orättvisa är något som jag personligen tar ansvar för.
Under dessa förutsättningar välkomnas alla intresserade kommentatorer.
* det var fr a en gång när jag skrivit om Israel som även jag fick uppleva något lite av det som de flesta israel/palestina-skribenter - oavsett åsikt - får uppleva: hur folk fullständigt okontrollerat kan kasta anklagelser i ansiktet på varandra.
** den främsta av dessa är ju den gamle kamraten (vars identitet avslöjas om man läser några av de allra första bloggposter jag skrev). En annan "kändis" (för mig) är Suppleanten (han är suppleant för mig kan jag väl erkänna). Men han borde skriva oftare under öppet namn, som tex den kommentar han gav till mitt inlägg om gudstjänsten. Den kommentaren var ju utmärkt. Och eftersom vi är två som står sida vid sida i den andliga kampen så tror jag det gemensamma vittnesbördet skulle bli starkare om han uppträdde öppet. Att avslöja kyrkvärd på glid/på cykel/på språng/i skidspåret mm, skulle ju vara att förstöra en del av glädjen med bloggen.
Ytterligare några anonyma kändisar finns ju, men i övrigt...
Här är jag igen
Ingen fara får jag väl först av allt utbrista. Uppfarten är plogad så P-E kan sova lungt. Det är bara det att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva som gör att jag tillåtit en några dagars bloggtystnad. Förväntningarna uttalades att nu när jag är sjukskriven så skulle jag kunna producera inlägg på löpande band. Men tyvärr så har inte inspirationen infunnit sig.
I de informationsmaterial som man fick med sig från sjukhuset så kunde man läsa att man kan bli lite deprimerad efter en infarkt. Kanske är det vad som drabbat mig. Det stod att man i så fall ska informera sin omgivning att det hör till sjukdomsbilden. Nej, jag känner mig inte särskilt deprimerad. Kanske lite håglös pga ganska stor trötthet. Jag sover oftast bortåt 9-10 timmar per natt och kan ändå känna stor lust vila en lång stund på eftermiddagen. Hur ska man då få ork att blogga?
Men lite kan jag uppdatera läsarna i vad som hänt:
1. Julen är halvt slut. I söndags fick jag kort besök av goda vänner tillsammans med vilka jag brände ner sista omgången (levande) ljus i granen. Nu återstår bara att få undan julsakerna oh få ut granen. Men det har jag inte orkat än. Det känns som att jag klarar en sak om dagen, och...
2. Igår for jag och hälsade på näst äldsta dottern. Första gången jag körde bil efter sjukhusvistelsen. Det gick bra.
3. Ikväll har jag varit på hockey. I går var jag i valet och kvalet om jag skulle köpa biljetter till kvällens match. men snåltarmen tog över. Jag tänkte: nu när man blir sjukskriven så ryker tusenlapparna i rasande fart. Bäst hålla i pengarna. Och det var ju tur. För i dag på förmiddagen ringde min morbror och erbjöd mig följa honom (han får ibland låna de företagsårskort som hans son - min kusin - har till sin firma).
Kul var det. Luleå vann efter mycket om och men. Kul att både nyvärvade Sopanen och återkomne Cam Abbott gjorde mål. Länge sedan jag sett Luleå ta tre poäng.
Men att skriva några spetsiga, analyserande, klartänkta inlägg om det sk läget...vi får se om inspirationen infinner sig.
I de informationsmaterial som man fick med sig från sjukhuset så kunde man läsa att man kan bli lite deprimerad efter en infarkt. Kanske är det vad som drabbat mig. Det stod att man i så fall ska informera sin omgivning att det hör till sjukdomsbilden. Nej, jag känner mig inte särskilt deprimerad. Kanske lite håglös pga ganska stor trötthet. Jag sover oftast bortåt 9-10 timmar per natt och kan ändå känna stor lust vila en lång stund på eftermiddagen. Hur ska man då få ork att blogga?
Men lite kan jag uppdatera läsarna i vad som hänt:
1. Julen är halvt slut. I söndags fick jag kort besök av goda vänner tillsammans med vilka jag brände ner sista omgången (levande) ljus i granen. Nu återstår bara att få undan julsakerna oh få ut granen. Men det har jag inte orkat än. Det känns som att jag klarar en sak om dagen, och...
2. Igår for jag och hälsade på näst äldsta dottern. Första gången jag körde bil efter sjukhusvistelsen. Det gick bra.
3. Ikväll har jag varit på hockey. I går var jag i valet och kvalet om jag skulle köpa biljetter till kvällens match. men snåltarmen tog över. Jag tänkte: nu när man blir sjukskriven så ryker tusenlapparna i rasande fart. Bäst hålla i pengarna. Och det var ju tur. För i dag på förmiddagen ringde min morbror och erbjöd mig följa honom (han får ibland låna de företagsårskort som hans son - min kusin - har till sin firma).
Kul var det. Luleå vann efter mycket om och men. Kul att både nyvärvade Sopanen och återkomne Cam Abbott gjorde mål. Länge sedan jag sett Luleå ta tre poäng.
Men att skriva några spetsiga, analyserande, klartänkta inlägg om det sk läget...vi får se om inspirationen infinner sig.
Noterat
för att trogna läsare inte helt ska förgås av törst under julfastan så skapar jag nu en ny länk på min blogg. Den går till avdelningen Noterat på Yngve Kalins hemsida. Det är som en liten blogg. Där kan man läsa istället för här.
Fastetid
Gamla läsare av denna blogg vet att jag brukat ta bloggfasta under fastetiden före påsk. Flera gånger har jag funderat på att göra det även under fastetiden före jul. Ska de' va' så ska de' va'. Fyrtio dagar, söndagar borträknat och sista dag på julafton innebär att "askonsdagen" inträffade igår. Alltså hög tid att börja.
Jag är dock som vanligt inkonsekvent i det att jag räknar bort söndagarna då jag fastställer startdatum men likväl inte bryter bloggfastan under söndagar. Ingen kan vara konsekvent och ofelbar. Bidrager med min favoritadventpsalm:
Kom Jesus, kom Immanuel,
ur fångenskapen lös var själ.
Ge nu åt varje syndens slav
den frihet du åt Israel gav.
Var glad, var glad!
Immanuel
ger frihet åt var bunden själ.
Kom, krossa med din stav av järn
all Satans makt och bli vårt värn,
kom lyft ditt folk ur gravens djup
in i ditt rikes segerljus.
Var glad, var glad!
Immanuel
ger frihet åt var bunden själ.
Vi ses på Juldagen!
Nu blir jag nervös
Igen!
Jag har nämligen idag fått veta att ytterligare en arbetskamrat regelbundet läser min blogg. Det får hon gärna, särskilt som hon uppmuntrade mig med glada tillrop och uttryckte att skriverierna ibland lockar till ett gott skratt. Men som alltid blir det verklighet när man inser att det faktiskt finns folk av kött och blod som läser. Har också senaste tiden återigen fått bekräftat att både på stiftskansliet och Kyrkans Tidning finns läsare av bloggen. Naturligtvis! Vill man läsa vad som verkligen händer i svenska kyrkan gäller det nog att även hitta de alternativa informationskanalerna och inte bara de tillrättalagda nyheter som sprids på svenska kyrkans intranät.
Under hösten har besöksstatistiken tagit ett rejält skutt uppåt och sedan i stort sett klamrat sig fast på den högre nivån. Gissar att det är skriverierna om qigong och kyrkomöte som något ökat intresset.
Nu gäller det att inte svika läsarna. Jag har ju utlovat en fortsättning om new age, alternativläkedom mm. Men så mycket har kommit emellan att saken nästan fallit i glömska. Hoppas den ska kunna återuppväckas ur sin slummer. Men tyvärr är det ofta så att det krävs något "akut" för att få den tillräckliga mängden adrenalin att rinna till. Kanske får jag vädja till läsaren Fader Brown att ringa upp mig och ge något exempel på församling som börjat satsa på mindfullness så kanske inspirationen infinner sig.
Min gamle kamrat önskar dessutom att jag ska berätta om vad de begåvade kom fram till i Cambridge. Skriftligt finns just nu inte så mycket mer att rapportera än det som kunnat läsas på Dags blogg. Ska man lyckas klösa fram fler detaljer så krävs nog en stunds "ljugande".
Nu återstår bara att bänka sig med örat mot radion och höra storyn om hur Luleå tvålar till Färjestad samtidigt som man med glädje påminner sig att sympatisör av ytterst sydsvenskt f d (!) elitserielag unnar oss norrbottningar att i kyla och mörker glädja oss över Luleås elitserieledning. Apropå mörker och kyla så är det även dags för skifte till vinterdäck och att ta in trädgårdsmöblerna. Alltså bör jag klara mig från dammsugning ett tag till.*
* nytillkomna läsare vilka missat mina 100 anledningar att undvika dammsugning kan ta del av denna vishet här.
Jag har nämligen idag fått veta att ytterligare en arbetskamrat regelbundet läser min blogg. Det får hon gärna, särskilt som hon uppmuntrade mig med glada tillrop och uttryckte att skriverierna ibland lockar till ett gott skratt. Men som alltid blir det verklighet när man inser att det faktiskt finns folk av kött och blod som läser. Har också senaste tiden återigen fått bekräftat att både på stiftskansliet och Kyrkans Tidning finns läsare av bloggen. Naturligtvis! Vill man läsa vad som verkligen händer i svenska kyrkan gäller det nog att även hitta de alternativa informationskanalerna och inte bara de tillrättalagda nyheter som sprids på svenska kyrkans intranät.
Under hösten har besöksstatistiken tagit ett rejält skutt uppåt och sedan i stort sett klamrat sig fast på den högre nivån. Gissar att det är skriverierna om qigong och kyrkomöte som något ökat intresset.
Nu gäller det att inte svika läsarna. Jag har ju utlovat en fortsättning om new age, alternativläkedom mm. Men så mycket har kommit emellan att saken nästan fallit i glömska. Hoppas den ska kunna återuppväckas ur sin slummer. Men tyvärr är det ofta så att det krävs något "akut" för att få den tillräckliga mängden adrenalin att rinna till. Kanske får jag vädja till läsaren Fader Brown att ringa upp mig och ge något exempel på församling som börjat satsa på mindfullness så kanske inspirationen infinner sig.
Min gamle kamrat önskar dessutom att jag ska berätta om vad de begåvade kom fram till i Cambridge. Skriftligt finns just nu inte så mycket mer att rapportera än det som kunnat läsas på Dags blogg. Ska man lyckas klösa fram fler detaljer så krävs nog en stunds "ljugande".
Nu återstår bara att bänka sig med örat mot radion och höra storyn om hur Luleå tvålar till Färjestad samtidigt som man med glädje påminner sig att sympatisör av ytterst sydsvenskt f d (!) elitserielag unnar oss norrbottningar att i kyla och mörker glädja oss över Luleås elitserieledning. Apropå mörker och kyla så är det även dags för skifte till vinterdäck och att ta in trädgårdsmöblerna. Alltså bör jag klara mig från dammsugning ett tag till.*
* nytillkomna läsare vilka missat mina 100 anledningar att undvika dammsugning kan ta del av denna vishet här.
Uppdaterat gudstjänstschema
Nu har jag - äntligen - uppdaterat gudstjänstschemat för Hertsökyrkan. Du finner det här.
