Den uppmaningen kommer titt och tätt från min gamle kamrat. Ibland uttalad här på nätet, ibland via telefon, som igår kväll när den gamle kamraten ringde för att ljuga en stund. Skälet till uppringningen var att han ville komma och hälsa på vid tillfälle, tigga lite lunch och låna boken Förnyarna av Dag Sandahl. Givetvis ställer jag upp på det i utbyte mot att han tar med och lånar mig den bok om finska Vinterkriget som han tidigare skrivit om på sin blogg.
Men jag går inte med i Facebook. Skälen är två!
1. För en tid sedan diskuterades Facebook i P4 Norrbotten-morgonprogrammet Kalne & Co. Där fick man höra rena skräckhistorier om äktenskapspartners som nästan helt slutat prata med varandra för att dom måste ägna all sin tid åt Facebook. En situation som denna beskrevs: de två sitter uppkrupna i varsin fåtölj eller rent av varsitt hörn av soffan med varsin laptop i knät. Efter att ha kollat igenom vännernas göranden och låtanden för dagen så utbrister hon till honom "jasså, du har gjort det och det idag".
Jag menar: man kan ju - åtminstone rent hypotetiskt - berätta det direkt för varandra.
En fråga ställdes i programmet om lyssnarna var med i Facebook. Man fick chansen maila in. Givetvis gjorde jag det. Och mitt svar blev till och med uppläst där jag högtidligt lovade att aldrig gå med i Facebook. Till råga på allt skedde detta inför två arbetskamrater från grannförsamlingen (med vilken vi ska bli en den 1 januari), två diakoner vilka var i studion för att berätta om någon ny samtalsmöjlighet som diakonerna erbjöd.
Genom omnämnandet av arbetskamrater närmar jag mig det andra skälet till mitt Facebook-motstånd.
2. En arbetskamrat, i samma församling som jag, denna gång - understundom förekommande bland kommentatorerna på denna blogg under pseudonymen pedagogen - brukar också med regelbundenhet uppmana mig:
- Gå med i Facebook och skaffa dig ett liv.
Hon hör till min gamle kamrats vänner - i alla fall på Facebook.
Även till henne har jag givetvis svarat: nej, nej, nej och åter nej. Och då kan man ju inte ge sig. Jag menar: har man målat in sig i ett hörn så har man. Hur skulle det se ut om man plötsligt ändrade sig i en så viktig och principiell fråga?
Jag har alltid gått och tänkt att dom som är med på Facebook är idioter och nördar som inte har något annat vettigt att göra. Får dock erkänna att den synen något börjar krackelera när jag får alltfler rapporter om att annars sympatiska och vettiga människor är med på Facebook, såsom
* min lillasyster. Hon hör f ö till min gamle kamrats "vänner", berättade han igår. Det är ju märkligt att han är vän med min syster men inte jag!
* min moster
* min äldste son (förutsätter att fler bland ungdomarna är med men det har dom aldrig skvallrat om). Sonen berättade f ö förra året att han startat en grupp för prästbarn med vänstersympatier el dyl. Just då (gruppen nystartad) var det en medlem föutom han själv. Min gamle kamrat lovade dock att tipsa sina fyra barn om den gruppen så kunde kanske skaran utökas med 200%.
Min arbetskamrat pedgogen brukar dessutom ta till argumenetet att jag borde gå med för att kunna vara med i Frimodig Kyrkas stödgrupp på Facebook. Jag gläder mig mycket över att det bland mina arbetskamrater finns dem som på detta sätt vill se Frimodig Kyrka få ökat stöd.
Och då närmar jag mig den ultimata katastrofen: insikten att det också finns kamrater i Frimodig kyrka - vilka jag mycket håller av och uppskattar och vars insikter i det kyrkliga och andliga jag till stor del ser som föredömligt och gärna tar del av - som är med på Facebook. Jag tänker tex på FK:s riksordf och Dag Sandahl. Kanske får jag - till slut - följa goda fördömmen i spåren och gå med? Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.
Bara man inte ändrar sig i den enda vikiga frågan i Svenska kyrkan. Om jag gjorde det så skulle väl även pedagogen bli besviken när hon inte längre har någon att skälla på.
Jag undrar om inte också den övertygade eldsjälen Saulus på vägen till Damaskus mumlade mantrat: "Hur skulle det se ut om man plötsligt ändrade sig i en så viktig och principiell fråga?"
Jag är också med på Facebook - gick med för att vara med i stödgruppen för Frimodig kyrka men upptäckte att mina kompisar t ex bjöd in på evenemang typ födelsedagskalas enbart via "fejan". Så Vad göra? Se möjligheterna! Lägg upp en grupp "Vi som är med i Örnäsets församling" och så bjuder du in till evenemanget "Högmässa i Hertsön på söndag kl 11.00 predikan av Torbjörn Lindahl. Kyrkkaffe."
Ungdomar har sällan någon dagstidning med predikoturer utan läser ev nyheter på nätet och kommunicerar via Facebook. Då måste nog t o m du vara på plats om du ska nå dem. Jag har aldrig tänkt på det förrän jag skrev det här, men nu måste jag absolut gå ut och starta en grupp för min församling, vore kul att se om några går med! Får man bara med några kan de sprida det till sina vänner sedan! Men visst är det sant att djungeltelegrafen är ännu mer ineffektiv nu när inte folk pratar "live" med varandra...
Ja, snart blir man väl tvungen gå med i Facebook för att hänga med. Men jag måste erkänna att då börjar nog alternativet ortodox-eremit-djupt-inne-i-de-ryska-skogarna kännas lika lockande.
Är sedan mars, tror jag med i Facebook - kul att umgås enkelt via nätet, direkt - med ex. mina kusiner, systrar, klasskompisar, en moster och förstås andra trevliga personer - några brinnande i Anden över sin kristna tro och andra man kan få goda råd av, andlig vägledning, som kan bli så betydelsefull och för egen del "befriande" och uppbygglig. Fortsätter hellre med det än blir en ortodox eremit!
Jag tror du kan lämna facebook därhän. Jag försökte gå med för en tid sedan, men det är ett på tok för krångligt sätt att umgås med folk på. Det är betydligt bättre att träffas över en kopp kaffe eller en lunch eller genom den beprövade telefonen. Dessutom stöter jag då och då på människor som lite surt undrar varför de inte får bli min kompis på facebook, varpå jag får förklara att "jag" på facebook bara existerar som en skugga medan den person de för tillfället talar till är på riktigt och en mycket bättre kompis.
Eremiterna är för övrigt underbara kompisar eftersom de är av kött och blod, ständiga förebedjare och många har genomgått theosis.
Underbart, Bosse!
Ser fram emot nästa lunch!
När jag skulle bjuda in mina Facebook-vänner till den nystartade gruppen "Vi som är med i Vännäs Församling" insåg jag att den enda i församlingen jag var vän med då var - min man. Jag har ju faktiskt bytt landsände två ggr och känner folk lite varstans. Så apropå att äta lunch med sina vänner: Det förutsätter att man är på samma ställe. Jag äter väldigt ofta lunch med Facebook-vännen på min ort!! När ska vi äta lunch? (Gäller samtliga kommentatorer hittills!)
