Tjat på tjat, gnat på gnat!
Om det bara vore den blotta existensen av prästvigda kvinnor i kyrkan - tex mina trevliga arbetskamrater - då skulle jag knappast skriva ett ord om saken. Nej, det som får det att tända till inom mig och som gör mig så provocerad att jag måste skriva något, det är när någon offentligt uttalar något riktigt dumt. Som i Nordnytt igår kväll, upprepat idag i NSD.
Bara tanken att polisanmäla en "kvinnoprästmotståndare"! Så dumt att man kan skratta på sig. (Samtliga sex punkter där jag i gårkvällens inlägg erkände mig skyldig, skyddas ju av våra grundlagsfästa rättigheter). Men skälet att jag ändå känner anledning att (om än i skämtsam form) gå till attack också mot rena dumheter det är att verkligheten i vissa fall har en förmåga att överträffa dikten. Det som nu låter som ett skämt kan om en tid vara verklighet.
Världens motstånd mot de kristna sker enligt mönstret:*
- desinformation (man ljuger om dom och utmålar dom på olika sätt som hemska: trångsynta, fundamentalistiska, förtryckare, förskingrare mm)
- diskriminering (förbud för vissa arbeten, sämre lön, administartivt krångel vid myndighetskontakter mm)
- direkt förföljelse (misshandel, fängelse, toryr, mord, mordbrand)
På många ställen i världen är detta redan en verklighet. I vårt land är steg ett och delar av steg två redan verklighet för många "kvinnoprästmotståndare"**. Steg ett redan verklighet för dem som ifrågasätter kyrkliga vigsar av enkönade par (dom är trångsynta "homofober") och steg två är nog mycket nära (min unga kyrkomöteskollega Anna-Sara Valldén beskrev ju i kyrkomötet en situation som tyder på detta och med anledning därav ställde hon en fråga i kyrkomötet).
Jag tror (och tror att jag skrivit det förr) att de frågeställningar där konfrontationen mellan kristendom och värld blir tydliga följer ordningen:
- någon "yttre" företeelse i kyrkan, tex hur kyrkans ämbete är utformat ("kvinnoprästfrågan", eller varför inte alkoholhaltigt vin och glutenfria oblater)
- etisk fråga (abortfrågan skulle det kunna vara tex, men sannolikt blir det frågan om kyrklig vigsel för enkönade par som blir stridsfrågan, vigsel av frånskilda har delvis varit det)
- de centrala frälsningsfrågorna (är Jesus enda vägen till Gud. Vi börjar närma oss de frågorna nu när dopets teologi börjar diskuteras)
Och eftersom jag alltså inte på något sätt tror att det samhälleliga (och kyrkliga) så envetet uthållíga bekämpandet av "kvinnoprästmotståndet" skulle ha att göra med någon god och ädel strid för något gott ideal, utan är en tragisk del i ett allt hårdare andligt och samhälleligt klimat enligt ovan - därför skriver jag så fort frågan kommer på tal.
Varför är det då så angeläget för världen att slå ner på minsta tecken på tex s k "kvinnoprästmotstånd"? (Notera den kolossala massmediala uppmärksamhet som prästtillsättningen i Övertorneå fick). Jag tror det beror på att den ideologiska grund som samhällets kvinnoprästpositivitet bygger på är sekulär. Dvs den samhälleliga jämställdhetsideologin saknar religös grund och motivering. När en ideologi på det sättet saknar "metafysisk" förankring då är dess enda stabila (?) grund majoriteten. Och ju större den majoriteten är desto stabilare vilar ideologin och om ingen finns som säger emot då är grunden orubblig. Alltså måste varje sekulär idologi med en självklar inneboende kraft bekämpa alla som är på tvären.
Så ser jag på saken!
* denna trestegsraket har jag inte hittat på själv. Jag har lärt det av Johan Candelin
** sedan länge är ju prästerliga "kvinnoprästmptståndare" som lever som dom lär (jfr biskopens ord i samband med Tankesmedjan i Övertorneå) uteslutna från att bli biskopar och kyrkoherdar, ja, dom blir inte ens präster längre
Paulus och lärjungarna misströstade ofta under sina missionsresor ibland även för sina liv. "Då kom Guds tröst till dem".
Paulus säger: "Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelse och ånget eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark".
En stor förtröstan kan födas, en motkraft mot allt tryck. Herren är den gode Herden, han låter de som vill följa honom finna bete, så att de/ni ej blir full av sorg och trötthet. En närkontakt med Ordet behövs, så det får landa och göra hjärtat binnande! Älska era ovänner och bed för de som förföljer er. Guds kraft är stor.
Jesus säger att en Andens enhet ska uppnås för världens skull. Då måste Gud vara förebilden för oss, inte vad vi själva tycker eller tror är rätt.
Andens enhet i församlingen, Gudstjänsten - en tjänst åt Gud - präglar idag inte de flesta församlingar, kyrkor. Det ska "märkas" att här finns Gud med. Nådegåvor till församligen ges där Gud är i centrum.
Ordet - har getts till oss - det ska hatas av världen, sägs det också. Vi "utvalda", ska fortsätta
ta vara på vår kallelse, där är vi redskap i Jesu händer.
Vi behöver inte "klara allt själv", utan följa den väg, kallelse - som getts oss.
Kyrkan - behöver omvändelse - för att folket ska tro. Andens enhet för väldens skull måste ha Gud som föebild!
Ja du är intressant du. För det mesta tycker jag precis motsatt dig i nästan alla frågor som rör kyrkan. Jag har faktiskt inte träffat nån präst i verkligheten som så öppet uttrycker dessa i mina ögon förlegade och ibland förkastliga åsikter om allt från kvinnopräster, samkönade äktenskap och gudstjänstförnyelse. Men däremot har jag träffat åtskilliga som tycker och tänker som du, men som hycklar om det för att de vet att det inte är politiskt korrekt!! Din rakhet gillar jag, så därför kommer jag tillbaka hit och läser! Och blir provocerad ; ) vilket är lite kul. På min egen blogg tjatar och gnatar jag lika intensivt, men om vikten av att utmana heteronomrativiteten, inskränktheten och gammalkyrligheten...
Jonna!
Det kanske är med min blogg på samma sätt som när jag för drygt tio år sedan var verksam inom Svenska kyrkans fria Synod. En av medlemmarna hade som motto för allt vi gjorde: "alltid retar det nå'n".
Om du åtminstone vill läsa EN person som framför lika förlegade åsikter som jag så kan du ju spana in Dag Sandahls blogg.
Jag tycker det är bra att få höra det där tjatet och gnatet, för nåstan ingen säger emot det politiskt korrekta, och det skrämmer mig. Själv är jag feg, håller tyst alldeles för mycket. Man märker på tex arbetsplatser att även icke-troende människor anser vissa saker vara fel, men de vågar inte "säga det högt". Lögnen görs till sanning, ingen törs säga nåt och till slut är vi alla "hjärntvättade" Gud välsigne dig
