Torbjörn Lindahl

Är det så som uttrycket säger. I så fall kanske tur för mig.

 

Såg mitt namn i NSD idag. Det var i en av artiklarna om pride som nu pågår i staden. En av artisterna som ska uppträda berättade att han förut samarbetat med svenska kyrkan genom att "jobba gratis" men nu brutit det samarbetet och uppträder i annat sammanhang. Skälet till det avslutade gratisarbetandet för kyrkan sades vara undertecknad, enkannerligen skriverier här på bloggen för ett år sedan. Eller kanske ännu mer specifikt, besvikelsen över att domkapitlet inte gick hårdare åt mig. Tänk att i dessa tider när nyheter normalt är gamla efter bara något dygn; att då bli omnämnd igen efter ett år! Vad säger jag då? Då har jag ju i alla fall gjort avtryck. När man närmar sig pensionsåldern börjar man ju undra om man gjort något som helst avtryck under sin tid eller om man bara varit en velig typ som ingen märkt. Nu vet jag.

Ge den ditt stöd. Googla lite så hittar du mer Information.

Just nu stöder fonden barnmorskan Ellinor Grimmark som har en stor rättegångskostnad att betala. Hon förlorade i Jönköpings tingsrätt när hon drev att hon diskriminerats när hon inte fick arbete efter att hon uttryckt sin hållning i fråga om aborter.

 

Jag ska inte försöka beskriva hela fallet i detalj då jag inte är så insatt i detaljerna. Men jag tror detta är en principiellt viktig fråga för alla kristna. I sverige finns ingen reglerad samvetsfrihet för sjukvårdsanställda så att dom t ex skulle ha rätt slippa deltaga i arbete med aborter. Men i de flesta europeiska länder finns en sådan samvetsfrihet.

 

Därför är Ellinor Grimmarks kamp av stor principiell betydelse. Ge ditt stöd.

Om 1000 pers ger 1000 kr

eller

2000 ger 500 kr

eller 

4000 ger 250 kr

 

då är hennes nuvarande rättegångsskuld på en knapp miljon betald. En baggis för Sveriges samlade kristenhet. Eller ska vi ta det ordentligt på en gång, 100 pers ger 10000? För det kan behövas mer när frågan förs till hovrätten och på sikt kanske ända till eurpadomstol.

 

Så ge ditt stöd till samvetsfriheten. Låt inte en enskild individ ruineras för att hon hjältemodigt för en kamp för oss alla.

Ge en gåva! En ordentlig gåva!

Swish 123 589 6519 (ange Samvetsfrihet i meddelandefältet)

som tänker ringa mig alltså. Läs detta först. Så slipper jag kanske några onödiga samtal.

 

1. Den femte anmälan mot mig som sägs ha inkommit till domkapitlet (från (s)-kyrkopolitikern Maria Johansson Berg) kommer jag inte att kommentera då jag ännu inte sett den.

 

Om domkapitlet beslutar ta upp den till behandling förutsätter jag att jag får den för yttrande.

 

2. De fyra tidigare anmälningarna (varav tre anonyma) som inkom veckan efter midsommar har jag kommenterat i yttrande som jag lämnade till domkapitlet 25 juli. Jag har i den saken inget mer att tillägga.

 

3. Angående den återkommande frågan om jag "förstår" att människor blev arga när jag kallade mig själv "homofob" (i det ironiska blogginlägget "hur fobisk är jag?" från mitten av juni) så är mitt svar:

- Nej, jag förstår inte det. Och ingen har försökt att på allvar förklara det för mig heller.

 

Ingen - utom en journalist från - ja, var det nu Sveriges radio eller sveriges television ?? - som till slut sa 

 

- Ja, men homofob är ju en etablerad benämning på en som är intolerant mot homosexuella!

 

!!??

 

Då säger jag: om man menar intolerans, säg då intolerans och inte fobi. Ordet fobi används fel. Kan vi vara överens om det? Om inte annat är det respektlöst mot människor som har verkliga, socialt handikappande fobier (som min gamle kamrat klokt skrev på sin blogg redan kring midsommar).

 

 

 

 

Det är inte människors reaktioner

som avslöjar om man talat sanning eller lögn.

 

- - - - - -

* Borde varit. I radioprogrammet i onsdags

 

jag var i radio. Insåg när jag var på redaktionen att jag suttit i den studion förr. Måste ha varit i samband med något av kyrkovalen när Frimodig kyrka som ny nomineringsgrupp var mer på tapeten. Jag lyssnade nyss på programmet. Ja, reportern tillät ju mig att tala till punkt så jag fick väl säga vad jag ville. Och jag fick på nytt förklara - det jag redan skrev i mitt förklarande blogginlägg "Mer om mina fobier" i torsdags - att poängen med blogginlägget "Hur fobisk är jag" var att ifrågasätta den ytliga och slarviga användningen av ordet fobi. Hoppas att det nu ska kunna betraktas som klarlagt. När jag kom ner i hallen i P4-huset fann jag två arbetskamrater i lobbyn som suttit där som osynligt moraliskt stöd och förebedjare. Tack för det!

 

Några timmar innan programmet fick jag följande SMS från en arbetskamrat:

 

Varför berättar jag detta? Jo, för att visa att det också finns andra tankar än de som framställts som de dominerande. När jag talade i telefon med arbetskamraten ifråga berättade hon att det finns församlingsbor som blivit ledsna av hela affären, men mest ledsna över den hätska kritik jag utsatts för - också från andra kyrkoanställda och prästkollegor. Igår fick jag även uppmuntrande SMS från två av församlingens kvinnliga präster! Det gladde mig.

 

Men nu släpper vi det.

 

Efter radiohusbesöket hann jag precis till katolska församlingen för att vara med om kyrkoherdeinstallation, förrättad av biskop Anders. Både uppbyggligt och trevligt att få vara med.

 

 

 

En journalist från lokalradion (P4)) ringde och erbjöd mig vara med i "vårt aktualitetsmagasin" (heter det så eller var det bara hennes förklarande beskrivning?) som sänds i morgon onsdag kl 15-16.30. P4 alltså. Lokalradion.

 

Givetvis tog jag chansen. När jag sa till radiojournalisten att det för mig är obegripligt att detta skämt om mina fobier fått sådan uppmärksamhet, då skrattade hon också.

- Men då får du ju chansen förklara dig.

 

Givetvis tar jag den. Ta chansen du också. Du som bor inom P4 Norrbottens sändningsområde.

 

PS. Preliminärt besked säger att blir under första delen av programmet. Jag ska nämligen försöka vara på en annan aktivitet (som inte har med fobier att göra! :)  kl 16.

Ett annat ord att fundera omkring vid sidan om det ord jag sista veckan skämtat om, ordet fobi, är ordet normkritisk.

Det är ett inneord i tiden. Normkritisk ska man vara. Ordet taget för sig självt är neutralt. Alla normer ska därför kritiskt granskas. Och det måste ju vara aktuella normer. För vad vore poängen med att vara kritisk mot normer som var gällande för årtionden eller århundraden sedan? Alltså skrider vi till verket med vår normkritik. Vi börjar med äktenskapsnormen.

 

Under lång tid har i vårt, av kristen tro präglade, samhälle, en norm varit gällande: ett äktenskap är ett förbund mellan en man och en kvinna. Den uppfattningen var helt ohotad i både samhällets lagstiftning och kyrkans praxis. Fram till åtminstone en bit in på sextiotalet torde den också omfattats av i princip hela folket. Visserligen har det alltid funnits människor som levt i andra typer av relationer men de skulle då knappast ens övervägt tanken att en sådan relation skulle kunna kallas äktenskap.

 

Sen vet vi vad som hänt: en utveckling har under senare årtionden skett - med accelererande hastighet. Resultatet vet vi också: både samhällets och svenska kyrkans lagstiftning och regelverk är numera så utformade att begreppet äktenskap även kan appliceras på en relation mellan två personer av samma kön.

 

Om man då - OM alltså ! - man är kritisk mot senare årtiondens utveckling. Om man - som jag - är kritisk mot den nu gällande normen att personer av samma kön kan ingå äktenskap, då är man ju - just det! - normkritisk.

 

Så simsalabim. Plötsligt är jag i det rätta innegänget och vandrar utan tvekan på den rätta vägen. Och givetvis kan jag inte heller kritiseras. Normkritik var ju attityden för dagen.

 

Det känns skönt efter de sista dagarnas turbulens i "sociala medier".

 

Nu  beställer jag med glädje in en kaffe där jag sitter i kvällsolen på restaurangen i södra hamn.

Min gamle kamrat har på sin egen blogg kommenterat mitt inlägg om min fobiskhet. Han har förstått exakt vad jag avsåg: kritisera den slarviga fobi-etikettering av människor vars åsikter man ogillar. Sen har han en del egna synpunkter. Läs gärna. (Tyvärr klarar jag inte att länka från min nya dator där allt ser helt annorlunda ut än jag är van vid. Men han ger själv en länk i kommentar till föregående inlägg).

 

Denna ringa blogg har nu slagit nya rekord som lär stå sig i många år. De fyra senaste dygnens besökssiffror är 136, 338, 910 och 331. Normalt är snarast 75-100/ dygn. Någon har uppenbarligen riktat folks uppmärksamhet på denna ringa blogg och med pressens hjälp ökade uppmärksamheten ytterligare. Var startade det hela? På Facebook gissar jag eftersom båda journalisterna som ringde mig talade om uppmärksamhet i sociala medier. Nu är jag ju inte på Facebook så jag lär aldrig få veta om ingen vänlig själ berättar det.

 

Alltså vet jag ännu inte exakt vad i mina skriverier som väckte irritation. Ingen av de senaste dagarnas över 1700 bloggbesökare har heller givit någon synpunkt eller kritik. Denna anmärkningsvärt stora "talande tystnad" kan jag t v inte tolka på annat sätt än att en stor grupp människor vägletts till min blogg men när dom väl kommit hit funnit att det inte fanns något allvarligt att reagera på.

 

Kanske får jag aldrig veta vad som startade hela lavinen. Återstår då bara att frimodigt gå vidare i livet.

Det blev faslig fart på bloggen. Över 300 besökare flera dagar i rad. Nyss fick jag förklaringen när en journalist från NSD ringde. Mitt inlägg om min fobiskhet har visst börjat cirkulera på "sociala medier" och väckt upprörda känslor.

 

Mina synpunkter efter journalistens frågor blev ungefär följande:

 

1. Inlägget ska givetvis läsas med glimten i ögat. Det finns en ton av skämt i skrivandet. De uppenbara löjligheterna såsom att jag har fobi mot Kalix och Skellefteå AIK visar tydligt tonen i inlägget.

 

2. Syftet med inlägget är givetvis inte att skriva om personliga eventuella fobier, utan att (på ett skämtsamt sätt!) i grund ifrågasätta användningen av ordet "fobi" såsom det görs i flera olika sammanhang i den offentliga debatten. Det vanligaste är ju att det talas om "homofobi" och "islamofobi".

 

Jag menar att man på ett enkelt sätt måste acceptera att det finns olika åsikter om tex äktenskapet och om religioners innehåll utan att man ska stämpla vissa åsikter som "fobier".

 

I politiken är det ju självklart: man har inte en fobi bara för att man står i skarp opposition mot ett annat parti.

 

3. Givetvis anser jag inte på allvar att jag har fobier i dessa avseenden. Men jag tillämpar principen "den som inte kan skratta åt sig själv är inte värd att ta på allvar".

 

4. Naturligtvis står jag för de faktiska åsikter som kan utläsas mellan skämten i inlägget.

a) jag tror att äktenskapet är en relation mellan en man och en kvinna. Och detta är en tillåten åsikt både i samhället och i kyrkan!

b) Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed. Det är inget annat än traditionell kristendom.

 

5. På frågan om den uppkomna turbulensen på sociala medier kommer att försvåra för mig i min tjänst, så sa jag att det tror jag inte. Jag är övertygad att alla som känner mig i församlingen och bland arbetskamrater (inklusive min chef) bara kommer att skratta åt mina "fobier".

 

Ungefär så sa jag alltså nyss åt journalisten i telefon. Står det något annat i NSD i morgon så har journalisten inte fattat.

 

(Journalisten ville även fråga om jag tänker lämna svenska kyrkan. Det är en fråga som hör framtiden till ville jag väl säga och försökte undvika att fördjupa mig i den.)

- - - -

PS. Och nu alldeles nyss ringde Norrbottens-Kuriren. Det får väl uppfattas som tecken på att sommarens nyhetstorka börjat. Jag avböjde att låta mig intervjuas. Hänvisade istället till detta inlägg.

Det kan man verkligen fundera över. I dessa Pride-tider är det ju aktuellt med fobier. Så vilka fobier har jag?

 

1. Homofob? Utan tvekan.

Det som kvalificerar mig är att jag anser att ett äktenskap bara kan ingås av två personer av olika kön.

 

2. Islamofob? Absolut.

I motsats till nuvarande ärkebiskopan och övriga fyra framröstade kandidater vid senaste ärkebiskopsvalet anser jag utan någon som helst tvekan att Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed. Blir man inte islamofob för det så vet jag inte vad man ska göra.

 

3. Skellefteå AIK-fob?

Så klart. Jag hejar ju på Luleå Hockey.

 

4. Kalixofob?

Vem vill bo i en kommun där folk talar så sakta? Nej, Luleå får det bli. Rationella skäl som att jag har både villa och arbete och gammal mor i Luleå lämnas helt obeaktade. Vill man hellre bo i Luleå än i Kalix så är man Kalixofob. Basta!

 

5. Socialdemokratofob?

En av mina personliga favoritfobier. Har röstat borgerligt i hela mitt liv (sedan jag fick rösträtt).

 

6. Pianofob? 

Det faktum att jag ända sedan julen 1966 - då familjen fick sin första gitarr - hellre spelat gitarr, säger väl allt. Inget att hymla om.

 

7. Gymofob? Säkert som Amen i kyrkan.

Jag går hellre på badhuset och simmar än jag går på ett gym. Jag tycker gym ser ut som tortyrlokaler. Snudd på äkta fobi!

 

8. Bilofob? Vad kan vara säkrare?

Visas också på liten prydnad som hänger på hallspegeln.

När jag besökte Luleå Pride? Ett och annat!

 

Jag missade dock en föreläsning som min gode vän ville dra med mig på. Det visade sig att han var ende åhörare, förutom en journalist. Lite dumt kanske att lägga en av festivalens mer seriösa inslag just en tid när de flesta är på jobbet. Och var dom inte det så stod dom väl ute och tittade på gymnasister som åkte på lastbilsflak runt stan.

 

Men allvarliga påståenden kunde min gode vän återge från föredraget. Bl a att ca 25% i HBTq-kollektivet gjort självmordsförsök. Skrämmande.

 

Det föredrag jag lyckades höra - och då hade något fler åhörare infunnit sig -  handlade om vilka frågor som är viktiga för RFSL just nu. Det föredraget bekräftade bara det som jag redan anser mig veta. Följande är de heta frågorna just nu.

 

1. Rätt till insemination för ensamstående kvinnor via svenska sjukvården (f ö just beslutat av riksdagen)

2. Ett barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare. Dvs fler än biologiska/adoptiv-föräldrarna. I s k regnbågsfamiljer kan nämligen flera män och kvinnor tillsammans fungera som föräldrar. En anpassning till verkligheten således.

3. Möjlighet till surrogatmödraskap. Dock med vissa specialregler såsom att surrogatmodern ska ha rätt ångra sig och behålla barnet. Ej heller får surrogatmodern stå i ekonomiskt beroende till den hon bär barn åt. 

4. Möjlighet donera embryon

5. Vissa förändringar i hur arbetet med hiv-prevention bedrivs. Bl a vill RFSL att man ska rikta tydligare direkta åtgärder mot den grupp inom vilken risken är störst att bli smittad: män som har sex med män.

 

Det är bara att konstatera, återigen, det jag påstått förut: RFSL är en politisk lobbygrupp som driver konkreta politiska krav. Om dessa konkreta krav råder inte enighet i hela samhället. Därför tycker jag det blir problematiskt när kyrkan och företag och kommuner så till synes okritiskt ställer sig bakom den symbolladdade regnbågsflaggan i tron att man därmed stöder den helt självklara tron på alla människors lika värde, medan man i själva verket också helt okritiskt ger sitt stöd till de ovannämnda konkreta politiska kraven.

 

För mig är det självklart att vara mot p 1-4 ovan men likväl tro på allas lika värde. Är det en möjlig hållning I dessa RFSL-tider? Eller ska de ovannämnda kraven betraktas som så självklara ur ett allas-lika-värde-perspektiv att den som ifrågasätter något av dem per automatik ska anses motarbeta tanken på allas lika värde?

 

Undrar om det blir lika få åhörare i morgon när det ska föreläsas om viss kroppsdel i teori och praktik?

 

heter boken jag läst under senaste dagarna. Författare: Po Tidholm. Boken består av ett flertal kåserier, krönikor, ledare mm som författaren skrivit för olika tidningar och tidskrifter under många år. Nu samlade och tematiskt ordnade i en volym.*

 

Riktigt rolig att läsa. Närapå ett måste för alla norrlänningar - och kanske för alla andra också. Många igenkännande skratt. Men sorg också. När man inser hur illa det generellt går för Norrland och redan gjort i årtionden. Utflyttning och avfolkning överallt. När de stackars kommunalpolitikerna inser att alla försök att locka företag och skapa arbetstillfällen misslyckats så återstår inget annat än att förvandla kommunen till tystnad och orörd vildmark och locka tyska husbilsturister. Typ.  Enda "trösten" är kanske att på senare år har även större delen av mellan- och Sydsverige - allt utom storstäderna - i det avseendet också börjat bli norrländskt inland.

 

Men riktigt upprörd blev man då man läste första delen av boken där artiklarna handlade om råvaruutvinningen. Visserligen är jag van vid uttrycken att vinsterna av skogen, malmen och vattenkraften hamnar någon annanstans än i Norrland, men att få det så tydligt förklarat hur det varit ett mönster i århundraden som på senare tid rentav förstärkts - det var faktiskt omskakande. Kanske lika bra att Pajalagruvan konkursade så rikedomen får ligga kvar i den norrbottniska jorden istället för att förvandlas till kosing som hamnar i några kanadensares fickor.

 

Upp till kamp! Vad nu det kan innebära.

 

* andra utgåvan 2014 - innehåller 100 nya sidor

 

Var gå i kyrkan var frågan. 

 

Domkyrkan kunde ha varit ett alternativ. Där var det ekumenisk gudstjänst som avslutning på den gemensamma veckan. Nåja, vecka och vecka. Gemensam helg är kanske riktigare beskrivning numera. Det har blivit kortare och kortare under de år jag verkat i staden. Men då jag pga släktbesök mm inte deltagit i någon tidigare samling under helgen så avstod jag.

 

Satte mig istället på bussen mot Hertsön. Mötte då två av de regelbundet trogna gudstjänstbesökarna. Två andra som ofta brukar besöka Hertsökyrkan visade sig vara med på bussen. Men de klev av vid Örnäskyrkan denna gång. Det hade ju också varit en möjligjet. Men det kan inte hjälpas att samhörigheten med ens vanliga plats är så stor att det inte riktigt lockar gå någon annanstans.

 

Det här med trohet till det man bestämmer vara sin normala "hemförsamling" är viktigt om det ska bli något församlingsbyggande.

 

Efter kyrkkaffet blev det en stunds besök hos mamma fram till dess hon annonserade behov luta sig tillbaka i fåtöljen och sova en stund.

 

På vägen till bussen träffade jag dock en av dagens gudstjänstfirare som var på väg möta annan kristen för en kopp kaffe på ett av stadens fik. Jag hakade på och fick dela trevlig gemenskap. Efter en stund dök ytterligare en person upp så då blev det nya stimulerande samtal. En oväntat givande eftermiddag.

 

Efter middag o kaffe mm har jag sett en TV-4-dokumentär om Charlie Hedbo. Intressant. Nog kan jag tycka att ett och annat dom publicerat är lite onödigt. Men att dom fördenskull ska bli skjutna. Nej, tryckfriheten 

måste försvaras. Försvarar inte vi andras rätt att trycka det vi ogillar så kommer ingen till sist försvara vår rätt trycka det vi gillar.

 

Ett annat tysta-obekväm-röst-skeende som berört mig illa är behandlingen av den frispråkige kristne Marcus Birro. Orkar inte nu gå igenom allt som hänt men den intresserade spanar in hans blogg på tidningen Världen idag. I slutet av november blev han avskedad från Expressen trots att hans krönikor varit de flitigast lästa. Men nej,  en frispråkig frimodig kristen passar inte in i det offentliga sverige.

 

Vad är det mer som censureras bort i vårt - till namnet - fria öppna demokratiska samhälle? 

Kunde man läsa i tidningen för någon dag sedan.

 

Vad är det som vilar tungt på den mans axlar som bär ansvaret för ett helt land och dess folk?

 

Är han orolig att Sverige ska invaderas av främmande makt?

 

Att landet ska drabbas av svår lågkunjunktur, ja rent av depression med fattigdom och massarbetslöshet som följd?

 

Att en svår epidemi drabbar med hundratusentals kanske miljontals dödsfall som följd?

 

Att en stor komet eller meteor ska slå ner i vårt land och utplåna allt som finns på tusentals kvadratkilometer?

 

NEJ, INGET AV DETTA!

 

Han oroar sig för att frågan om samvetsfrihet inom vården ens ska kunna utredas. Han oroar sig för att det skulle kunna finnas sjukvårdspersonal som skulle kunna tänkas åberopa en sådan samvetsfrihet för att inte behöva medverka vid aborter

 

Denna gång känner jag att jag uppskattar nya bibelöversättningen. I den lyder Psalt 139 vers 23-24:

 

"Rannsaka mig Gud och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig och led mig på den eviga vägen".

 

Själv var jag lite oroad tio minuter före högmässan i Hertsön i förmiddags. Bara tre personer hade kommit. Men till slut blev vi 46. Tack till Tuula som fixade "enkelt" (!) fika åt oss alla.

Fick vi det i söndags? Vilket då i så fall?

 

Från socialdemokratiskt håll har man upprepat försökt framställa det som att väljarna gett ett tydligt mandat för en förändring i den riktning som (s) och de röd-gröna tillsammans representerar. Men är det sant? Valanalytikern Sören Holmberg var den förste jag hörde som var riktigt tydlig: vänsterblocket har inte fått ökat stöd. Endast +0,1 procentenheter om jag minns rätt. Enda skälet till deras upplevda framgång är alliansens stora tapp. Skälet till Lövens statsministermöjlighet är snarare det komplicerade parlamentariska läget - inget av blocken har majoritet och ingetdera vill ha med vågmästaren (sd) att göra.

 

Jag tror att alla allianspartier förlorat på att ha gått fram så gemensamt och sammansvetsat. Inget av de fyra partierna har blivit till räckligt synligt. 

 

Finns det någon tydlig valvind i Sverige så går den ju i (sd):s riktning. Det är ju uppenbart. När ska de etablerade partierna inse det och ta det på allvar? Den hittillsvarande utfrysningstaktiken har ju inte fungerat. Fortsätter man den är mitt tips att (sd) framöver får ökat stöd. Inte för att svenskarna skulle vara rasister eller ens främlingsfientliga utan som missnöjesuttryck.

 

Sedan är det givetvis korrekt att när alla andra trängs i mitten blir utrymmet större på flanken. I vissa avseenden plockar ju också (sd) upp frågor som borde varit traditionella borgerliga ståndpunkter (t ex att föräldrarna fritt delar på föräldraförsäkringen utan klåfingrig samhällelig inblandning i form av pappamånader* och jämställdhetsbonusar) eller kristdemokratiska ståndpunkter (tydligare abortkritik).

 

Frågan om föräldrars rätt att själv dela föräldradagarna mellan sig utan styrning är den enda fråga som någon gång frestat mig att rösta på sverigedemokraterna. Givetvis har jag alltid av andra skäl utan större svårighet övervunnit frestelsen. Men när uppenbarligen allt fler svenskar av olika skäl inte är lika framgångsrika i kampen mot frestelsen så säger jag bara till de borgerliga: skyll er själva.

 

- - - -

* Bengt Westerberg får bli exemplet. Länge var han som liberal motståndare till införandet av pappamånad. Han ansåg i sann liberal anda den enskildes valfrihet vara viktigast. Men slutligen bytte han fot då han till sist ansåg jämställdheten vara ett så avgörande överordnat intresse. Knappast någon omsvängning i svensk politik har gjort mig mer besviken. Bengt Westerberg är en av de politiker jag har haft allra störst personligt förtroende för såsom en person med integritet och principer. Och så släpper han dom och drar på längre sikt med hela borgerligheten i fördärvet.

 

har varit ute på en räd igen och infångat oppositionella som inte vill inordna sig under den av makten pålysta ordningen.*

 

Att det hänt i Enköping läste jag i Dagen och fick ytterligare kommenterat i morgonens inlägg på Bloggardag (Dag Sandahls blogg). Det var en kristdemokratisk politiker som på Facebook skrivit något om att Gud kan "fixa" en människas sexuella läggning. Ordet "fixa är kanske i sammanhanget lite slarvigt - men så är det ju på sociala medier som snarast är talspråk i skriven form - men det borde inte behöva leda till omedelbar politisk avrättning. Ett samtal hade räckt. En redigering av Facebookinlägget varit tillräckligt.

 

Vad kristne brodern och vännen Bertil Kero i Pajala exakt gjort sig skyldig till vet jag inte. Men enligt NSD handlar det på något sätt om att han inte velat ställa sig bakom ortens Pride. Omedelbart är Företagarnas styrelse framme med avrättningsbilan och beslutar att Kero inte längre har styrelsens förtroende som ordförande - trots att ingen kritik riktats mot honom i den rollen. Tvärtom: vice ordföranden uttryckte sig mycket uppskattande om hans arbete hittills. Men nu har han tydligen fel "värdegrund" eftersom han inte ställer upp på HBTQ-agendan.

 

Observera nu exakt vad jag skriver och inte skriver! Jag ifrågasätter inte RFSL:s rätt att ordna Pridefestivaler. Jag argumenterar inte heller emot om individer påstår att existensen av dylika evenemang upplevs som en personlig befrielse.

 

Nej, det jag ifrågasätter är det sätt på vilket RFSL lyckats få HBTQ-agendan att lägga sig som en blöt rysk pälsmössa** över hela samhället så att dess normer blir de enda enligt vilka allt och alla ska bedömas; så att varje individ eller rörelse som inte direkt, fullständigt och helhjärtat ställer upp på agendan omedelbart ska sättas i den samhälleliga frysboxen. Och jag reagerar över den feghet - jag tycker inte det är annat - som gör att många så snabbt och instinktivt drar sig bort från personer som stämplats som misshagliga. Sannolikt för att man inte själv vill bli besmittad.

 

 

Men för att nu underlätta Gaystapos arbete och minimera behov av kommande förhör så kan jag öppet deklarera:

 

1. Jag tänker inte gå på Pride eller deltaga i något pridetåg

2. Jag umgås regelbundet med personer som är kritiska på samma sätt som jag (under närmaste dygnet ska jag t o m åka miltals för att kunna ägna mig åt denna subversiva verksamhet)

3. Jag gillar inte att prideflaggan på söndag i procession ska bäras in i Domkyrkan

4. Jag tänker inte gå på pridemässan

5. Jag sätter inte upp någon regnbågsflagga vid huset, bär inga regnbågsfärgade kläder och avser inte ha regnbågsfärgade naglar

6. Jag uttalar att Bertil Kero är en god kristen broder som jag skattar högt och som jag inte skäms att vara vän med

7. Jag struntar fullständigt i om "facit" säger att jag nu har fel värdegrund

8. Jag är kritisk mot formen för kyrkans engagemang på Luleå Pride

 

Gaystapo vet var jag bor om jag ska infångas.

---

* jag vill inte påstå att jag är den som hittat på uttrycker Gaystapo

 

** norrländsk variant av det annars brukade "våt filt" (vi norrbottningar med närhet till gamla Kalixlinjen har ju rysskräcken i blodet)

Har jag berättat om den? Jag tror det men fann inget när jag försökte leta bland gamla inlägg så då skriver jag (igen?).

 

För nu rätt många år sedan var vi en liten grupp ur gemenskapen i Hertsökyrkan som ville ge ekonomiskt stöd till en (gömd) flykting som väntade på uppehållstillstånd. För att ge det hela nödvändig organisation grundade vi på enklast möjliga sätt en liten förening som vi kallade Änkans skärv (vi ångrade oss nästan när vi insåg att det på modernt engelsktinfluerat språk skulle bli "Ankans skarv" men då var det försent) för att hantera insamlandet av pengar.

 

Efter en tid fick den asylsökande uppehållstillstånd och sin försörjning mer tryggad. Ungefär i samband med detta råkade några medlemmar i föreningen komma i kontakt - fullständigt slumpartat - med en asylsökande familj i Skelleftetrakten som var i ett mycket svårt läge. Vi beslöt skänka våra pengar till dem och styra vår lilla hjälpverksamhet åt det hållet. Så småningom blev ett antal personer i Skellefteå engagerade på olika sätt och efter en tid hade deras hjälpverksamhet vuxit så mycket att det var lika bra att dom tog hand om det i egen regi.

 

Alltså bildades Änkans skärv, Skellefteå. Den föreningen har några tiotal medlemmar, en styrelse och en ordentlig verksamhet tillsammans med åtskilliga understödjare. Verksamheten har vuxit och man har under åren kunnat ge hjälp åt många behövande. Vi från Änkans skärv i Luleå (vi har aldrig varit mer än fem medlemmar, tror jag) brukar bli inbjudna till deras årsmöte. För varje år kan vi se hur verksamheten växer. Bokslut på ca 100000 för två år sedan, ca 250000 förra året och nu 460000. Man har nyligen även bildat ett aktiebolag vid sidan om (vad det nu hette?) så att man ska kunna anställa folk och sälja tjänster och på så sätt ge människor möjlighet bidraga till sin egen försörjning på ett lagligt sätt. Föreningen Änkans skärv i Skellefteå fortsätter vara en ideell förening vars huvudsyfte är att samla in pengar som ges vidare till behövande asylsökande och flyktingar. Nästa år (eller var det till sommaren?) planeras en välgörenhetskonsert, till vilken redan några musiker lovat ställa upp med gratisspelning.

 

Vi ursprungliga "änkor" i Luleå står bredvid och ser på och känner oss mest som små obetydliga "skärvor". Underligt vad som kan ske när en liten sten - av en ren tillfällighet! - sätts i rullning.

Tror knappast att alla läsarna också läser bloggvännen och Frimodig Kyrka kompisen Per-Eric Simmas blogg. Men nyligen hade han på sin blogg en film med samma namn som rubriken ovan (hans inlägg heter "Ta inte bort mig". ) Ytterst fin och nödvändig film.

 

Men jag slutar mitt inlägg på samma sätt som Per-Eric slutar sitt: "näsduk rekommenderas".

Har just sett dokumentärfilmen på TV med det namnet. Filmen om den första kvinnliga prästen i Växjö stift. Ett tragiskt levnadsöde. Hon dog alkoholiserad redan i 50-årsåldern.

 

Berodde hennes alkoholism på det motstånd hon mött från "kvinnoprästmotståndarna"? Ja, det låg väl som en antydd underförstådd förutsättning under hela programmet, men det leddes väl knappast i bevis och vem skulle kunna bevisa ett sådant samband. Tragiskt levnadsöde i alla fall. Men som Dag Sandahl påpekade i programmet så var det naturligtvis helt oansvarigt av kyrkan att skicka ut henne i sin första tjänst på det sätt som skedde. Men omsorg om sina anställda har kanske aldrig varit de svenskkyrkliga stiftens bästa gren.

 

En av hennes studiekamrater, Peter Bexell, berättade att en grupp studenter försökt tala den kvinnliga teologen "tillrätta". Man fick nog intrycket att han skämdes en aning för tilltaget då han beskrev det som utfört i ungdomlig iver. Jo, visst kan saker ske i överdriven ungdomlig iver, men själva saken, att försöka tala någon tillrätta som man anser gå på fel väg? Är det fel?

 

Livet är väl snarare alltför fullt av människor som gör tokiga äktenskapsval, tveksamma yrkesval (tex pga anpassning till föräldraambitioner), som skiljer sig för lättvindigt eller som dricker för mycket. Vi borde snarare be om förlåtelse att vi alltför sällan tar oss för att - i kärlek givetvis! - tala människor till rätta. Snarare är det väl en plikt om man ska följa skriften?

 

I några fall har jag själv ägnat viss tid och kraft åt att framställa det - i mina ögon - tveksamma och oriktiga i att kvinnor blir präster för kvinnor som själva funderat i de banorna. Jag skäms faktiskt inte ett dugg för det. Och skulle någon av dem bli alkoholist så kommer jag inte att ta på mig något ansvar. Var ock en är själv ansvarig för sina livsval, både för yrkesval och dryckesval. Säger jag som just nu har en kopp te bredvid mig trots att andra alternativ finns i huset!

Ett vikigt domslut har fallit i Kammarrätten i Sundsvall. Det gäller frågan om en skolelev måste delta i momentet dans för att kunna få godkänt betyg i ämnet idrott och hälsa. Läs om domslutet här.

 

De som drivit frågan i de juridiska instanserna är en kristen familj i Pajala. Vi kan naturligtvis ha olika uppfattningar om nödvändigheten av denna kamp. Alla kristna i vårt land ser inte så allvarligt på begreppet dans som sådant att man för sin tros skull känner sig behöva vägra utöva dans på idrottslektioner. Men nu är det viktigt att vi i kampen för vår religionsfrihet står "sida vid sida" (Hebr 10). Jag anser att alla kristna, oavsett personlig inställning i sakfrågan, ska vara glada över beslutet. Detta ger ett litet religionsfrihetsutrymme för kristna i vårt samhälle som även andra kan få glädje av.

 

Det är viktigt att det slås fast i någon instans i vårt samhälle att det när det kommer till kritan finns religionsfrihet även för kristna. Annars har hänsyn till religiösa specialiteter i stort sett helt gällt människor från andra religioner: Sikher som är busschaufförer ska få bära sin turban till tjänsteklädseln, kvinnor som vill bära muslimsk slöja ska även få göra det ihop med samhällelig uniform mm. Ja, i vissa fall har man ju tagit sådan hänsyn till elever från andra kulturer att alla andra drabbats. Tex när flickor inte får sova borta på en lägerskola då har man skippat lägerskolan för alla elever för att ingen ska bli utpekad.

 

Nu har det alltså tagits hänsyn även till elever och familjer som argumenterat utifrån en kristen grundsyn. Det är ytterst glädjande. Frid och välsignelse över den familj - både eleven själv och föräldrarna - som blivit pilotfall i denna fråga. Låt oss komma ihåg dem i våra förböner, inte bara kortvarigt utan under lång tid framöver. Det är inte alltid lätt att träda fram synligt i det som i praktiken är en andlig strid. 

 

När får vi ett beslut att sjukvårdspersonal har rätt avstå från deltagande i aborter?