Torbjörn Lindahl

har avlidit så jag i tidningen i slutet av veckan. 

 

Han var ett år yngre än jag och vi lärde känna varandra något år in på 70-talet då vi båda var aktiva i KGF, Kyrkliga gymnasistförbundet. Han från Växjö stift, jag från Luleå stift. Bl a blev vi båda invalda i den grupp som planerade KGF:s riksmöte i Örnsköldsvik 1974. Även min gamle kamrat var med i gruppen. Helt ense var vi väl inte I alla stycken. Anders mer Växjö-högkyrkligt präglad och vi mer norrländskt lågkyrkliga.

 

Vi blev präster i varsin del av landet ungefär samtidigt men efter ca tio år lämnade han prästämbetet och anslöt sig till Livets ord.

 

Bara ett fåtal gånger har vi senare mötts under åren. Har alltid respekterat honom som kunnig teolog. Och har läst ett flertal alster av honom bl a Guds ord räcker (om skäl varför man inte bör konvertera och bli katolik) och HBTQ och Bibeln - svärdet genom svensk kristenhet. Den senare boken mycket angelägen i vår tid.

 

 Frid över hans minne.

 

 

pågår just nu (när jag påbörjar detta inlägg, strax efter 17.30) vid stormötet i Liviöjärvi. När inlägget blir klart för publicering kan det ha gått flera timmar, inklusive pauser.

 

Vad dessa delgivningar innebär vet jag inte, men eftersom det normalt inte sker före en stormötesnattvardsgång, så gissar jag att det denna gång handlar om att motivera/informera om det steg som nu för första gången tas i denna gren av den laestadianska rörelsen: att låta en lekman (=icke-prästvigd) leda nattvardsgång vid stormöte. "Delgivningarna" ges av predikanterna Sören Ylipää och Harry Ylipää. Sedan är det Harry som leder nattvardsgudstjänsten.

 

Som jag tidigare tydligt deklarerat - både här på bloggen vid upprepade tillfällen och vid diskussioner lokalt inom Luleå Fridsförbund - så är detta ett steg jag inte vill ta.

 

Varför? 

 

Beror det på lojalitet med den politiserade och snart helt avkristnade yttre organisationen "svenska kyrkan" med dess i praktiken helt ogudsktiga s k kyrkomöte, dess politiskt tillsatta biskopar och dess beslut att göra kvinnor till präster och biskopar och dess vägval att till äktenskap kunna viga två personer av samma kön?

 

 

Under de sista åren av min prästtjänst undertecknade jag alltid med e.s.i. efter min namnteckning när jag skrev under dop-, konfirmations-, och vigselbevis. (Och gör fortfarande om jag blir anlitad för någon kyrklig handling). Förkortningen är av det latinska uttrycket Ecclesia Suecana Invariata vilket uttyds (Den) oförändrade svenska kyrkan. Min solidaritet gäller det andliga arv av tro, lära, nådemedel (ordet och sakramenten), liturgi och ämbete som skänkts oss genom "svenska kyrkan". Jag är som en person som lever i ett ockuperat land. Till det yttre får man finna sig men hjärtat har man någon annanstans. 

 

En av de ytterst dyrbara arvedelar  som skänkts oss är alltså det historiska prästämbetet som vi följaktligen bör vårda oss om och inte förakta. Hade man bara velat snegla lite utanför kretsen av präster man personligen känner så hade präst väl kunnat finnas - ja, även om man velat hålla sig inom "någon vi känner"-gränsen så hade det gått.

 

Onödigt och olyckligt nytt vägval således.

 

med de koptiska vännerna igår eftermiddag ledde idag till två hemkommunioner, de sjukas smörjelse till två personer och en välsignelse av ett hem. Det var - välsignat! En del av skeendena tolkades till arabiska. Tur att man från laestadianska sammanhang är van tala med tolk. 

 

Var det någon som tänkte att man upphör vara präst när man går i pension? Sluta med det i så fall.

Idag träffade jag i verkligheten min vän (Anders Joelsson) som var huvudperson i gårdagens bloggpost. Vi möttes för kaffe på Friends och kunde till vår glädje sitta utomhus i solen.

 

Mindre glädje var dock att Mats inte var med. Jag hade ringt i förmiddags och berättat om gårdagens trassel och att vi igår sagt att vi tar en kaffe "i morgon", dvs idag och bjudit honom ansluta, vilken han gärna gjorde. Men när Anders och jag stod och väntade på Mats vid samma plats där jag igår fåfängt väntat på Anders, så kom ingen Mats. Snabbkoll via telefon visade att Mats vid min redogörelse för gårdagens krångel uppfattat att vårt beslut igår att "i morgon" ta en kaffe inte syftade på idag utan på i morgon räknat från idag. Alltså kom han inte. Är det igår, idag eller imorgon? Just nu alltså?

 

Men värdefullt möte ändå. Särskilt som vi fick träffa två kristna från Egypten som ibland dyker upp i Hertsökyrkan. Nu hade mannen sin gamle far med. Vi har träffats flera gånger förrut och trots att han numera inget ser kunde vi kommunicera med handslag och via tolkning. Jag hälsade den gamle med Ef 1:17-19 vilket sonen läste upp för sin far på arabiska. I morgon ska vi träffas i familjens hägn och fira morgonmässa innan den gamle flyger tillbaka dit han bor i södra Sverige.

 

Fin dag.

 

Tyvärr avslutades den med ett bud som man som präst känner sig ytterst tveksam - milt sagt! - till. Fick nämligen del av programmet för helgens sensommar-stormöte i Liviöjärvi. Där är det planerat att nattvardsgudstjänsten skall ledas av en av lekmannapredikanterna. Det blir i så fall första gången i den svenska tornedalslaestadianismens historia. Ett stort steg således.

 

Förra gången det var stormöte i Liviöjärvi planerades också först lekmannaledd nattvard, men i sista minuten drogs det tillbaka och dåvarande kyrkoherden Kaarlo Kult inkallades. Liviöjärvi är en av två tornedalslaestadianska fridsförbund som en tid tagit även nattvardsförvaltningen i egna (lekmanna-)händer. Det andra är Haparanda, men när man förra året hade stormöte där lät man likväl en av församlingens präster leda mässan. För att inte bryta hela rörelsens hittillsvarande ordning.

 

När det var aktuellt förra gången (men till sist inte blev av) skrev jag här på bloggen att om lekmannaledd nattvard blir verklighet så återstår inget annat än uppmana människor inte deltaga. Det gör jag nu. Att avstå stormötet helt är givetvis svårt för alla dem (de flesta?) för vilket ett stormöte numera i praktiken är en jättestor släktfest. 

 

Men mina kontakter inom rörelsen under många årtionden säger mig att det finns åtskilliga som önskar att de sista banden till det kyrkliga arvet inte ska slitas sönder.

 

Vänner bland kära läsarna som känner det så: låt er inte oreflekterat föras till något ni innerst inne inte är bekväma med eller saknar inre övertygelse om. Delta hellre i övriga stormötet men avstå lekmannaledd nattvard. I alla andliga sammanhang gäller: är man osäker ska man avstå. Det är inte rådligt handla mot sitt samvete.

 

firade vi i kyrkan ikväll. Mats celebrerade. Stefan Aro predikade. I samband med kyrkans förbön lade Mats in momentet där han smorde Maria med olja enligt Jak 5 - följde ordning ur katolska bönboken Oremus - och sedan var vi flera som bad med handpåläggning.

 

Lite OAS-stuk på gudstjänsten - i varje fall om vi tänker på alla som deltog. De flesta har varit med i många oas-sammanhang. Men vissa typiska oas-ingredienser - t ex lovsång och flaggor - saknades. Vi sjöng helt vanliga psalmer ur psalmboken. Lika uppbyggligt det.

 

Fin gudstjänst.

 

Efteråt blev det enkelt kyrkkaffe där fr a Maria själv fick knyta värdefulla kontakter. Mitt ursprungsförlag var bara saft och en kaka på stående fot i hallen, men Maria sa vuxna vill ha kaffe! Och så blev det. Givande få sitta ner och dela även gemenskapens sakrament. 

 

16 deltagare räknade jag till. Tack alla som på olika sätt ställde upp. 

 

om andliga ting blev det med svärsonen ikväll. Eftersom han och familjen ger sig av söderut på onsdag kunde det inte, som förra veckan, ske på Mats' och min ordinarie bastudag. Men eftersom det var mindre än en vecka sen sist kunde vi uttala den replik som Mats och jag alltid inleder våra bastukvällar med:

 

Efter bastun blev det bl a tal om hur Gud kan nå och kalla en människa till Guds rike. Gud kan ha olika ingångar i en människas liv beroende på hennes personlighet. Vilken av hennes själsförmögenheter ligger mest lättillgänglig? Är det känslan, viljan, samvetet eller förståndet? Och vilken av dessa sätter mest sin prägel på personen?

 

Är det känslan så kanske ett avgörande steg på vägen till tro är någon form av upplevelse, erferfarenhet. En människa präglad på det sättet kan lätt uppfatta andra kristna som likgiltiga.

 

Om huvuddragen i personligheten snarare är viljan så kanske "komma till tro" mer präglas av beslut: "äntligen bestämde jag mig". Då kanske också andra kristna uppfattas som obeslutsamma.

 

Om det avgörande i en människans omvändelse erfarits i samvetet -  Gud har gett min oroliga skäl frid genom förlåtelsen - så kan det bli det präglande. Och andra utan lika stark samvetsupplevelse kan uppfattas som oengagerade

 

Om förståndet varit Guds huvudingång och människan i huvudsak övertygats av argument så kanske andra uppfattar personens tro som intellektuell och teoretisk, medan man själv tycker andra kan vara för ointresserade av djupet i tron.

 

Roligt få tala om detta igen. Två gånger har jag berört det ordentligt i predikningar. Dels i inledningspredikan vid OAS-möte i Älvsbyn 2007 (eller 2008?) under temat Du grep mig och blev mig övermäktig och dels vid ELM-BV Syd sommarmöte några år senare.

 

Min huvudtes är väl att även om Guds ingångar i människors liv kan vara olika pga personlighet så måste Gud på sikt genom sitt ord få beröra åtminstone något av alla själsförmögenheterna. Hela personen måste bli berörd i hjärtat.

- - - -

I morgon (tisd 25/7) kl 18 firar vi en mässa med förbön för Maria som redan i över halva sitt liv varit rörelsehindrad och och rullstolsburen och nu på detta drabbats på ett sätt som kan vara mycket allvarligt. Kära läsare (och andra) som är bedjare får även vara med oss även om det blir på avstånd.

 

Tog efter lunch en promenad till stan med rollatorn. Ärendet var till urmakare för att laga mitt klockarmband. Väl där ringde jag god vän ur gudstjänstförsamlingen och undrade om vi skulle mötas för en kopp kaffe. Då han redan satt på le Croissant med annan vän "som du också känner" så erbjöd han mig ansluta. Intressanta samtal som alltid. Då de båda lyssnat på predikningar från stormötet antingen live eller via Youtube fanns en del samtala om. Då den tredje personen är uppvuxen i en av de starka laestadianska byarna i Norrbotten kunde vi andra två, som mött "väckelsen" först i vuxen ålder, få lite inside information om livet "bakom kulisserna" i laestadianskt dominerade byar och släkter. Inget radikalt negativt (tillägger jag eftersom jag anar tron på skvaller hos någon läsare). Jag noterar bara - samma sak har jag upplevt i relation till den västlestadianska församlingen - att den som är uppvuxen inom rörelsen vågar vara mycket mer kritisk t ex mot vissa predikanter än vad vi "utifrån" komna vågar vara.

 

Stöd fick jag också för min (igår här på bloggen framförda) tanke att man borde ha längre matpauser och färre predikningar så man kan undvika oskicket att lika många sitter och fikar som de som lyssnar till predikningarna. Och att predikningarna i många fall bara fungerar som "bakgrundsmusik".

 

ge några synpunkter på det i helgen timade stormötet, och lite förslag för framtiden.

 

1. Alltid roligt vara med. Att träffa kristna vänner är alltid en glädje.

 

2. Predikningarna ska jag inte bedöma, dels för att jag höll en av dem själv dels för att jag ytterst begränsat uppfattade dem jag försökte höra. Ibland hörde jag predikanten bättre, ibland tolken. Men då var det alltid den finsktalande jag hörde bättre! (Se nedan p.3). (Det blir att lyssna i efterhand på Youtube, Luleå fridsförbund).

 

3. Sektionen där slinga är utlagd för att människor med hörapparat ska kunna lyssna var placerad i en av sidosektionerna. Givetvis bör den vara placerad i mitten längst fram - där ändå ytterst få vill sätta sig. Den som hör dåligt har stor nytta av att se talaren och kunna läsa på läpparna! Kom ihåg det nästa gång!

 

4. När man har "sound-check" inför mötet ska man givetvis ha med en person med hörselnedsättning (och hörapparater) som hjälper till bedöma om ljudet är tillräckligt bra. (Jag kan vara frivillig gnällspik.)

 

5. Att ha stormöte i Arcushallen - predikningar och mat/kaffe i samma byggnad - är säkert praktiskt för arrangörerna, men ger inte riktigt samma stämning som tältmöte.

 

6. Jag ifrågasätter starkt att kaffeserveringen är öppen samtidigt som predikningar pågår - särskilt när det sker i samma byggnad. Risk att det bara skapar nonchalans; predikningar pågår i bakgrunden utan jag behöver bry mig när jag ägnar mig åt något mycket viktigare - som att dricka kaffe! Vissa gånger upplevde man att det nästan var lika många i cafédelen som i gudstjänstdelen av lokalen.

 

Förslag: minska något på antalet predikningar och förläng matpauserna så man kan förvänta sig att de flesta hinner med mat och kaffe utan att det inkräktar på predikotillfällena. Lite färre predikningar - där i praktiken alla förväntas deltaga - skulle sannolikt öka förväntningarna inför varje predikan och därmed förbönerna för talaren.

 

7. Sångkvällen i domkyrkan lördag kväll, deltog jag inte i. Har lyssnat i efterhand. Men ljudupptagningen av församlingssången var alltför dålig. Likväl en upplevelse få lyssna till riktig församlingssång i psalmer och sånger och få veta att det i svensk kristenhet fortfarande finns sammanhang där man med glädje kan sjunga annat än s k "lovsånger".

 

8. Vid lördagskvällens nattvardsgudstjänst räcker det med en predikan (skriftetal). Mässan tar nog lång tid.

 

9. Kortas mässan kan man kanske också stävja oskicket att folk går när dom själva kommunicerat. Sitt kvar och sjung! Gör nattvardsdistributionen till en (spontan?) sångkväll.

 

10. Vid söndagens hömässogudstjänst bör en präst predika. Jag vet visserligen att det finns de som anser att predikants predikan i de "kyrkliga" gudstjänsterna är det ultimata uttrycket för samarbete mellan kyrkan och väckelsen! Men man kan ju också se det så att prästs predikan i mässa och högmössogudstjänst som ordnas just för väckelsens skull också kan vara uttryck för samarbete!

 

11. Som sagt så ska jag vara försiktig att bedöma den andliga kvaliteten på mötet då jag uppfattade endast ringa del av predikningarna. Men mitt spontana intryck är att det är ytterst lite väckelse i "väckelsen" numera. Att någon predikant talar så att han blir känslomässigt berörd av sina egna ord förtar inte mitt intryck. Kanske återkommer jag då jag hunnit lyssna på fler predikningar.

 

- hade jag tänkt skriva nu när det gått några dagar. Men orkar inte nu. Igår kväll efter kyrkstuguarbetsdag och middag tog Simon och jag en promenad runt Mjölkuddsberget och tog oss upp till toppen, men gick delvis på mindre stigar över klapperstensfält. Klart jobbigt för mig men jag lyckades klara mig från att ramla. Hade hela tiden min äldsta dotters (utbildad fysioterapeut) ord i minnet: det är nyttigare gå på ojämnt underlag för då tränar man alla små muskler som man inte ens vet att man har. Och det märker jag idag.

 

Trött alltså. Så sammanfattning får anstå.

 

Nöjer mig med en bild jag fått som visar de agerande i lördagskvällens mässa.

 

Och idag gav jag upp. Inte för att det var något särskilt fel med innehållet - som jag uppfattade det. Nej, det var hörslingan som inte fungerade. (De unga män om ansvarade för det ljud-tekniska gjorde flerfaldiga försök hitta felet, men lyckades inte. Troligen glapp någonstans). Av högmässogudstjänstens liturgi hörde jag korta snuttar, av predikan ytterst lite. Men när Mats började be kyrkobönen var ljudet plötsligt perfekt. Bättre än både fredag och lördag. Men precis till Fader vår blev det sämre igen.

 

Vid kaffet fick jag chans hälsa på predikanten (Göran Esberg) och beklaga att det tekniska strulet gjorde att jag uppfattat endast lite av predikan.

- Men jag märkte ju att du var engagerad. Och det kan vara uppbyggligt nog.

 

Under pausen kom brodern Peter Hagman och sa att jag behövde flytta min bil annars skulle jag få 800 i böter. Jag hade nämligen ställt den vid vägkanten där den enligt Securitas kunde vara i vägen om räddningstjänsten skulle behöva fram. För att jag skull slippa stappla iväg med min krycka så lånade han bilnycklarna och fixade det. Får väl då i sammanhanget passa på att tacka alla som när de sett mig med min krycka kommit och erbjudit sig hämta kaffe och mat. I flera fall personer som är äldre än jag. Ett tecken på mitt inträde i gubbåldern?

 

Men svårigheten höra högmässogudstjänsten gjorde som sagt att jag gav upp och avstod eftermiddagens predikningar.

(Person med hörselnedsättning hör nästan bättre via Youtube hemma vid Tv:n)*

 

Väl hemma blev det kycklingfiléer till  middag, tillagade av Simon så man tror sig vara på kinarestaurang.

 

Men innan ķvällen var slut hann jag till kvällshögmässan i Hertsökyrkan. Där fick jag bl a möta den kvinna jag döpte för några veckor sedan när Bosse var sjuk. Fick då chans fullborda dophandlingen med ett moment jag glömde vid doptillfället, korsteckna med olja och bön om helig Ande.

 

Bosse berättade också att han tänkte föra in statistiken för lördagens stormötesmässa i Hertsökyrkans liggare

- Både celebrant och mässkläder och flera nattvardskärl kom ju härifrån.

 

Dock var deltagarantalet inte så stort i kvällshögmässan i Hertsön, bara 21. Men fullständig liturgi med aktiv församling som sjunger med i liturgin ger definitivt upplevelsen av riktig gudstjänst.

 

Fin och gripande predikan av Bosse om storheten i att kunna förlåta.

 

Ny besökare vid kyrkkaffet. Från Polen, men bor i Rutvik.

 

 

* det slår mig nu att då borde man ju kunna leta reda på Youtube-direktsändningen på telefonen och överföra till hörapparaterna via Bluetooth? Att jag inte testade det. Man är väl för oteknisk och för ointresserad av dylika moderniteter.

 

Infann mig till gudstjänsten efter "lunch"-pausen. Fick höra  två predikningar. En på finska där predikanten bl a varnade för nyandlighet mm. Nödvändigt. Jag växlade senare några ord med honom och uttryckte min glädje över hans ord.  Han hade också uppskattat något jag sagt igår kväll. Redan i sin predikan anknöt han till det jag sagt att ordet bättring inte har att göra med att man ska förbättra sig.

 

Andra predikan hölls av vännen och prästkollegan Stefan Aro som blir präst här i Luleå om bara två månader. Lärorikt personligt vittnesbörd i predikan.

 

Efter barnens sångstund var det predikan av Timo Orre. Tyvärr för mig samma svårighet som när han predikade igår: jag hörde predikantens predikan på finska utmärkt, men hade ytterst svårt uppfatta tolken. 

 

Efter paus var det nattvardsgudstjänst. Vi var två fler präster än vi behövde vara så några av oss kunde - av ålders- eller handikappskäl - avlösa varandra. Ca 1600 kommunikanter sades det efteråt.

 

Jag började tänka tillbaka på hur stormötesnattvardsgudstjänsterna (och lokala nattvarder i laestadianska sammanhang) förändrats under de år jag kunnat överblicka. För 50 år sedan var de nästan kaosartade tillställningar. Högljudd gråt och glädjerörelse. Folk trängde sig fram mot altarringen så de som kommunicerat fick armbåga sig fram när de försökte återvända till sina platser.

 

Sen skedde en förändring. Nu skulle man inte ha bråttom. Nej, vänta länge var modellen. Det kändes under 80- och 90-talen som om alla (särskilt ungdomar) lekte leken den som kommunicerar i sista duklaget vinner. Här i Luleå sades det att detta var en tradition från Österbotten (rätt eller fel?). Dessutom skulle alla (ungdomar!) gå till nästan varenda person de kände och falla honom/henne om halsen och under gråt ömsesidigt vittna för varandra om syndernas förlåtelse. Det gick så långt att prästerna kunde stå sysslolösa vid altaret långa stunder i väntan på att altarringen skulle fyllas. Ibland gav vi upp och distribuerade till halvfylld altarring och sedan väntan igen...Vid ett stormöte i Örnäsets kyrka i början av 80-taler var alla prästerna laestadian-okunniga så när inga fler gick fram avslutade de mässan ovetande om att övriga 450 pers nog också ville kommunicera - i sinom tid.

 

Att denna sedvänja var ett effektsökeri och önskan om känslor tvekar jag inte om. En gång under 90-talet ledde jag en mässa där jag skriftetalade över bibelberättelsen om hur kung Davids son Absalom gör uppror mot sin far konungen. Vid ett tillfälle sätter han sig vid vägen mot palatset och när människor är på väg med sitt ärende till kungen så lockar Absalom dem till sig istället. Jag utlade så: här är du på väg fram till altaret för att möte din Herre Konungen. Men då kommer känslans avgud och lockar dig åt sidan. 

 

Nu är detta onödiga känslosökande borta. Pendeln far fram och tillbaka. Vid en av mina vilopauser då jag satt en stund bakom predikstolen fick jag sällskap av en av de finska prästerna. Vi delade lite tankar kring detta. Vi var nog i grunden ense. 

 

Lungt och stilla ikväll.

 

Liten besvikelse för mig idag. Den oerhört rationella matdistributionen jag skröt om igår var inte förhanden idag. Nä, nu hade man bytt till ordningen att man tar bröd och dricka i samma kö som maten. Och jag som skrutit för kära läsarna om den rationella matutdelningen - och så har man frångått modellen. Eftersom jag vid middagen hamnade bredvid ordföranden m hustru så fick jag möjlighet klaga.

- Det beror på att det är killarna som ansvarar för serveringen den här gången och dom ids inte ränna runt bland borden utan tycker det är enklare att allt ges när folk ändå står i kö, blev svaret.

 

???

 

Ska man hoppas på att tjejerna tar över serveringen lördag eller söndag? Aldrig får man vara glad. I köerna till matutdelning blev det stopp en lång stund då mer soppa måste värmas. Till slut gav jag upp och gick och köpte kycklingsallad istället. Men just som jag kommit till bordet så var köerna gång igen och jag fann mig omgiven av människor med köttsoppa i tallriken. Aldrig får man vara glad (ll).

 

I kvällens gudstjänt höll jag andra predikan. Talade över liknelsen om det borttappade myntet, Luk 15. Kanske den av de tre förlorat/återfunnit-liknalserna som det sällan predikas över. Jag utlade det så att kvinnan är Kristi brud, kyrkan/församlingen. Och då myntet är förlorat i hemmet (Inte ute i markerna som det bortsprungna fåret eller i främmande land som den förlorade sonen) lät jag det syfta på dem som till det yttre är med i församlingens gemenskap men där tron tappat liv och hjärtat blivit kallt.

 

Nämnde också att då det är Den helige Ande som verkar i och genom kyrkan så blir treenigheten fullbordad i Luk 15; Tillsammans med himmelske Fadern som längtar efter förlorade sonen, den gode herden, Sonen, Jesus som letar det bortsprungna fåret. 

 

Vid kaffet efteråt fick jag bl a frågan hur det kommer sig att jag blev präst. Då berättade jag att jag kommer från en prästsläkt (farfar var präst) så präster har aldrig varit något främmande. Under gymnasietiden var det väl en och annan (bl a präster) som förde tanken på tal. Men sommaren 1971, vid stiftsungdomslägret i Haparanda kom jag under en bussutflykt att hamna bredvid lägrets huvudtalare, pensionerade prästen Sune Wiman från Eskilstuna. Han frågade Tåbbe, Tåbbe (han kallade mig alltid så) du har aldrig funderat på att bli präst? Jag erkände blygt att jag nog tänkt tanken, men menade att då ska man ju vara kallad av Gud.

 

Eftersom vi hade stor respekt för Farbror Sune (som vi norrlandsungdomar alltid kallade honom) så började jag på allvar tänka tanken - och vågade börja uttala den - och då växte vissheten fram, och på den vägen är det.

 

är det till helgen i Arcushallen här i Luleå. Lokala Luleå Fridsförbund är arrangör. Hallen är jättestor (rymmer en fotbollsplan) så man avdelar med skärmar och har gudsjänstlokalen i ena änden och serveringen i den andra.

 

Gudstjänsterna börjar fred kl 13 och pågår t o m sönd eftermiddag (ej nattetid! 😊). Predikogudstjänsterna är normalt två predikningar - utom där jag markerat med (1). Lördag 17.30 är det nattvardsgudstjänst.

 

Hela programmet:

 

13 Gudstjänst

15.30 Gudstjänst (1)

18 Gudstjänst

21 Sångkväll

 

10 Gudstjänst

12.30 Gudstjänst

15 Barnens sångstund

16 Gudstjänst (1)

17.30 Nattvardsgudstjänst 

21.30 Sångkväll i Domkyrkan (OBS!)*

 

10 Gudstjänst (1)

11 Högmässogudstjänst

13 Gudstjänst

16 Gudstjänst

 

Kaffe och matservering** i pauserna.

---

(Fred 18 håller jag - om Gud vill och jag får leva - andra predikan)

 

 

* i Domkyrkan så man får chans höra domkyrkoorganisten Markus Wargh hantera stora orgeln

 

** alla som någon gång har ansvar servera mat till ett stort antal människor borde komma och lära sig. Man köar bara för att få mat på tallriken (flera köer), tar sin tallrik och går till ledigt bord. På borden finns servetter, bestick, muggar, dricka, smör och bröd. Sen finns en uppsjö äldre barn och ungdomar som bevakar "sitt" bord och genast går och fyller på om något på borden börjar fattas. Otroligt rationellt att få bort de "flaskhalsar" där folk står i kö för att ta bröd, dricka, bestick osv. På bara några minuter sitter hundratals redan vid borden.

 

om s k omvändelseterapi som nu är på väg förbjudas i Norge och ska "utredas" i Sverige.

 

Jag säger bara: att förbjuda något som i praktiken hör till själavården är mycket tveksamt och riskerar hota religionsfriheten. Att utsätta någon för hot eller tvång är givetvis alltid förkastligt, men be för en människa på hennes egen begäran, varför skulle det förklaras vara olagligt? 

 

Jag tror skälet är ett och tydligt: det faktum att någon försöker göra något för att ändra en persons sexuella orientering - i praktiken handlar det ju om att få en homosexuell att bli heterosexuell - innebär ju att man anser den heterosexuella läggningen var något eftersträvansvärt, och det är just detta synsätt som ska utplånas. Det ska inte i samhället längre få finnas någon som principiellt uttrycker att det är något riktigt/naturligt/ursprungligt/i skapelsen avsett eller av Gud uppmuntrat och värderat, i den heterosexuella läggningen och relationen man-kvinna.

 

Jag är övertygad om att det är det verkliga problemet. 

 

är på tapeten igen. Det ska visst bli förbjudet i Norge enligt regeringsförlag som kan kunde läsa om i Dagen.

 

Med det uttrycket brukar ju syftas på försök att med den kristna tron som grund och med dess livsyttringar - fr a bön och förbön - som redskap försöka nå en förändring i en människas sexuella orientering. 

 

Jag ska inte här i första hand diskutera om något sådant är möjligt när det gäller sexuell orientering utan bara själva uttrycket omvändelseterapi. Det är ju ett allmänt uttryck; en människa kommer till omvändelse (blir frälst  blir kristen, kommer till tro - you name it!) och denna nyvunna tro kan få någon förändrande terapeutisk funktion i den omvändes liv.

 

Jag undrar, vad är problemet? Har inte kristen tro i alla tider kunnat få sådana effekter? Aposteln Paulus är väl det tydligaste exemplet: förföljaren blev missionär och evangelieförkunnare. I mer modern tid har ju omvändelse till tro på Jesus kunnat vara en avgörande hjälp för människor i alkohol-, drog-, eller andra beroenden.

 

Nu invänder någon: jo, men i just detta sammanhang syftar det på vilja förändra någons sexuella orientering! Jaha, men säg det då och använd inte ett uttryck som i princip kan syfta på vad som helst.

 

språkpolis

 

 

 

Hade jag idag hos god vän sen över 40 år, tillika trogen gudstjänstbesökare. Man kan väl säga att vi hade Ole Hallesbys bok Kristendom genom uppfostran och omvändelsekristendom - en bok vi båda läst och uppskattat - som bakgrund till samtalet. Dock utan att ha boken framför oss.

 

Hallesbys tes är att uppfostran och omvändelse inte utesluter varandra eller är varandras motsatser i det kristna livet. Båda behövs. De kompletterar varandra. Flera gånger under åren har jag återvänt till den boken, som jag läste under mitt sista år i Uppsala. Flera gånger har jag nämnt den här på bloggen.

 

Skälet till att jag högeligen åstundade detta samtal var att brodern för en tid sedan gladde sig och uppmuntrade mig när jag i predikan i bönhuset berört ämnet att också barndomskristna måste komma till personlig tro. Lär nog återkomma till det. 

 

Det kan man undra. Dels i betydelsen att man ser den mer och mer försvinna. Först och främst ur det offentliga och politiska livet. Finns det längre några rikskända politiker som vågar bekänna en tydlig kristen tro? Och är det någon som gör det så blir ju vederbörande (OBS! inte "hen") direkt påhoppad med frågor om sin syn på abort och skapelsen. Och kryper oftast ur fångstnätet bedyrande sin lojalitet mot det politiskt korrekta.

 

Inom kyrkorna försvinner den. Alla traditionella frikyrkor tappar medlemmar. Det betyder att man inte "får ungdomarna med sig". Inom svenska kyrkan är raset i gudstjänstdeltagandet enormt. Enstaka undantag - som den kyrka där jag fått mitt andliga hem - kan inte bryta trenden.*

 

Sen kan man ju med frågan mena vilken riktning tar kyrkor och samfund? Blir det som Anders Gerdmar (och många andra) tror, att synen på äktenskap mellan personer av samma kön blir den stora vattendelaren? Den som i årtionden levt med i svenska kyrkans liv har redan upplevt en viktig bekännelsefråga: kvinnor som präster. Själv har jag ofta uttryckt att efter ett könsneutralt prästämbete följer - som amen i kyrkan! - könsneutralt äktenskap. Om könet inte spelar någon som helst roll i ena fallet varför skulle det göra det i det andra? 

 

Nu finns det många - ur kyrklig synvinkel ofta s k lågkyrkliga och frikyrkliga - som "anpassar" sig i ämbetsfrågan men fortfarande vill vara traditionalister i äkenskapsfrågan. 

 

Lycka till! säger jag. I längden tror jag inte det går.

 

 

* jag har sagt det förr, och kan upprepa det igen: det stadigt ökande gudstjänstdeltagandet i Hertsökyrkan beror till icke oväsentlig del på deltagande av människor från andra distrikt, församlingar och kommuner som saknar gediget gudstjänstliv där de bor.

 

med underrubriken 

 

 

är den första av de gårdagsnämnda böcker som blev färdigläst. Egentligen var det de två andra som jag höll på med men då denna plötsligt fanns i brevlådan - jo, jag hade själv beställt den! - och den dessutom var liten, tunn (A6, 120 sid) och lättläst så fick den tränga sig före i kön.

 

Författare Sam Allberry. Timoteus förlag, 89 kr.

 

Har tidigare läst en annan bok av samme författare, Varför bryr sig Gud vem jag ligger med? Traditionell kristen undervisning. Delvis lite snåriga resonemang att följa tyckte jag när jag läste den, men innehållet ok. Dock var det ett nytt perspektiv som gavs, som jag inte tidigare reflekterat tydligt över, när det gäller Jesu ord om att inte ha begär till någon. Det ordet är inte riktat till "mig" (bara) för min skull, för att skydda mina tankar och mitt sinne, utan lika mycket för nästans skull. Om "jag" har begär till någon annan så "förtingligar" jag den människan. Och tar så bort hennes människovärde. Gör den andre till ett "det". Värt att begrunda, tyckte jag.

 

Den nu aktuella boken var mer direkt och lättläst - och läsvärd. Även här givetvis god traditionell biblisk undervisning om (äktenskap och) sexualitet, med särskild fokus på de situationer där människor erfar attraktion mot personer av samma kön. Eftersom författaren själv kämpar med sådan samkönad attraktion - författarens eget uttryck, han vill undvika ordet homosexuell - så blir boken i mina ögon trovärdig. Den är inte skriven uppifrån av någon som inte personligen vet hur det är.

 

Goda råd till kristna och församlingar hur frågor bör hanteras och människor bemötas.

 

Eftersom boken är

1. Liten

2. Lättläst 

3. Billig

 

... beställ den!

 

I vår tid behövs den.

 

är den utmanande underrubriken till Anders Gerdmars bok HBTQ och Bibeln. (Jag har väl nämnt den tidigare?)

 

Gerdmar menar i boken att samfunds hållningar i vissa konkreta "hbtq-frågor"kommer att bli en allvarlig skiljelinje rakt genom existerande samfund.

 

När man tar del av debatten inom, mellan och om vissa samfund och dess företrädare jag beredd hålla med.

 

I en debattartikel i dagens Dagen skriver Per Ewert om detta och förutspår nya splittringar inom samfundsfloran som kanske gör att samfund försvinner och nya uppstår. Kanske vissa existerande samfund profilerar sig tydligare i olika riktning och så får vissa medlemmar byta till samfund som passar dem bättre.

 

Den som lever får se

 

 

lite på måfå på det s k nätet med telefonen (använder numera aldrig dator). Plötsligt hamnade jag på Kyrkliga förbundets hemsida. Då såg jag att där läggs det ut en inspelad radioandakt varje vecka. Kunde väl på kul lyssna på senaste veckans (v 18) tänkte jag. Men döm om min häpenhet när andaktshållaren visade sig vara gamle kamraten från ungdomen Göran Landgren. Givetvis inget innehållsligt eller teologiskt att anmärka.

 

Göran Landgren var iofs något mer kamrat med min gamle kamrat eftersom de båda deltog i Piteå sommarkyrka samtidigt som jag deltog i Tornedalens. Men vi träffades i alla fall.

 

Under senare tid har vi setts några få gånger, bl a hösten 1999 när Kyrklig Samling ordnade en gruppresa till Rom för div hög-, låg-,och gammalkyrkliga och karismatiska* för att ge möjlighet till samtal inför "kyrkans skiljande från staten". På den resan fick jag vara med eftersom jag var dekan i Synoden. Göran hade, vad jag vet, inte någon sådan grupptillhörighet som gav automatiskt deltagande utan han fick väl komma med på egna fromhets- och renlärighetsmeriter - vilka båda sannolikt är större än mina!

 

Ytterligare några gånger har vi setts. Bl a var det väl något årsmöte el.dyl. (Synodens eller Frimodig kyrkas?) som hölls den församling där han var Kh, tror jag? Även har han en gång kallat mig dit för att hålla något slags bibelundervisning. 

 

Vi har även talats vid i telefon någon gång. Vem som först ringde vem minns jag inte men bl a talade vi om, och jämförde, erfarenheter från ungdomstiden.

 

Har även sett namnet Landgren i Kyrka & Folk. Tror det stod något om Göran i samband med hans pension, men i vart fall har jag läst en intervju med hans bror.

 

 

* det var på den resan - bussutflykten till Panicale - som jag på allvar lärde känna Berit Simonsson, något som sedan varit mig till stor välsignelse