Glädje
var det ikväll få deltaga i mässa i Örnäsets kyrka. Mässan ledd av Stefan och inbokad av Luleå Fridsförbund. Alltså en sådan mässa som jag själv lett eller medverkat i "hur många gånger som helst" under årtionden, de senaste åren ofta i sällskap med Mats.
Mindre glädjande var dock att det var betydligt färre än det brukar vara i bönhuset på söndagarna. Vad beror det på? Vad jag såg var heller ingen av Fridsförbundets fyra predikanter närvarande. Men dom kan ju vara på predikouppdrag.
Stefan predikade över de två korta liknelserna i Mt 13 om mannen som söker pärlor och han som oväntat finner en skatt i åkern. Vi är ju vana förklara att sökaren och finnaren är bilder för den sökande och troende människan.Men Stefan sa att man också kan utlägga det så att den som söker och finner är Gud och det han finner är den dyrt skapade människan, Guds avbild, men fallen i synd - gömd i åkern. Var gör han då för att köpa tillbaka den i synd fallna människan? Jo, han säljer allt vad han äger dvs utblottar sig själv och dör på korset.
Fin variant, sa jag till Stefan när han skjutsade hem mig.
- Luther, tror jag, svarade han.
Roligt att även den förkättrade Luther som alltid anses sitta på våra axlar och ge dåligt samvete kan komma med något glädjande, tänkte jag.
Inte bara predikan utan även nattvardsliturgin genomförde Stefan till full belåtenhet. Och då han dessutom klämde in Jesu namn och blod i syndaförlåtelsen så kan jag tryggt få en stroke och falla av pinnen utan att det blir katastrof för Fridsförbundet.
Tiden går märker man. Vid kaffet såg jag bara fem personer äldre än jag. I kyrkan kanske ytterligare någon. Snart känner man sig bortkommen bland alla ungdomar.
Kommentarer
Trackback
