Laestadianer och katoliker

har präglat mitt liv sista tiden.
 
Dels är vi ju nu inne i slutet av konfirmandtiden för fridsförbundets konfirmander. På lördag kl 14 sker konfirmationen i Örnäsets kyrka, invävd i en högmässa. Idag hade vi en sista konfirmandlektion och en sista övning av konfirmationsskeendet.
 
Men vad med laestadianer och katoliker? Jo, igår kom tidningen Kyrka och Folk i brevlådan. I den (tidningen, inte brevlådan!) kunde man läsa ett intressant reportage om en man från Italien (katolik) som för studier kommit till Luleå och här fått kontakt med en av de laestadianska grupperna. Densamma gruppen vars ungdomar jag skall konfirmera. Genom förkunnelsen där hade han kommit till en personlig klarhet i tron som han inte upplevde sig ägt tidigare.
 
Lite korsdrag blir det i huvudet på mig. För idag var jag - på inbjudan av person som blivit en personlig vän senaste åren - i katolska kyrkan när densamme vännen blev upptagen som medlem. Och han har laestadiansk bakgrund! Ser man på! En går från hit till dit och en annan från dit till hit. Man kan bli snurrig för mindre.
 
Den tidigare nämnde f d katoliken har, enligt reportaget, numera sin andliga tillhörighet i en av Missionsprovinsens gemenskaper. Och där har han på nytt upptäckt nattvardens betydelse. Och där får han fira gudstjänster som liknar dem han är uppväxt med. Högmässan är ju i grunden densamma i lutherska och katolska kyrkor. Man skulle ju kunna beskriva det så: först nu på allvar blivit katolik, alltså.
 
Vad ska man tänka om dylika skeenden, där folk byter andlig tillhörighet och först i det senare menar sig funnit något äkta som man aldrig fann tidigare? Oavsett i vilken riktning det går? Jag skulle vilja säga: dra aldrig tvärsäkra slutsatser på samfundsnivå (= vilken kyrka har/är mest rätt?) utifrån enstaka erfarenheter på individnivå.
 
Att en enskild människa menar sig finna sanningen eller erfar ett avgörande andligt skeende i ett nytt andligt sammanhang är inget bevis för att det tidigare sammanhanget var felaktigt eller falskt. Det kan ju bara "råka" bli så att ett visst andligt genombrott sker  just där och då det sker. Och när man sen ser tillbaka kan det vara svårt vara riktigt objektiv. Den tidigare andliga utvecklingen kan vara  viktigare än man tror. Men man kunde kanske inte se det. Den andliga synförmågan förändras med tiden. Och förändras beroende på vilka glasögon man har på sig. T ex om man är "under lagen" kommer man inte att se (höra, erfara) det nåderika evangeliet även om det finns där. Inte förrän den helige Ande gör undret att väcka tron i hjärtat och det kan ske "var och när det behagar Gud" (Augsburgska bekännelsen).
 
Tur att arbetsdagen slutade med en mässa i ett hem enligt normal svenskkyrklig ordning. så står jag i mitten som vanligt. Svenskt och lagom. Men vilken av hötapparna lockar mest - den frågan ställer sig åsnan!

Kommentarer
Postat av: Peter T

Just de båda hötapparna kan sägas vara både nära och samtidigt långt långt borta från det svenskkyrkliga.
Lite beroende på vilken ända av det senare man har sin utgångspunkt i.
Lite märkligt i sammanhanget är att SvK erkänner ämbetsvigning i ett annat svenskt samfund som ligger bra långt ifrån dina hötappar.

Svar: Kanske är det bara så att man vill äta något som smakar - nånting. Om det sen är ena eller andra kryddningen spelar kanske mindre roll. Bara det inte är totalt smaklöst hö.
Torbjörn Lindahl

2016-05-06 @ 06:59:41
Postat av: Anonym

Det här var bra skrivet! Jag tänker att det finns olika plus och minus med olika hötappar. En person ser kanske ett plus i en annan hötapp som saknas (var minus) i den egna - men inser inte att i den nya hötappen kan det finnas ett annat minus som var plus i den egna hötappen (men som personen ifråga bara tagit för givet).

Svar: Tack för den kommentaren.
Torbjörn Lindahl

2016-05-06 @ 09:55:44
Postat av: Janne Lampa

Säger väl det mesta om kristenheten idag! Kanske vi skulle sökas oss alla till speditionsfirman "hit och dit", så är vi riktigt inne! Inget är fel, bara det finns lite halleluja och nattvard med.

Svar: Ja, om det andliga "Hit & Dit" skulle växa lika mycket på några årtionden som dess världsliga förebild gjort, då skulle det ju bli en riktigt lönsam affärside. Att köra omkring med de garanterat bibliska varorna halleluja och nattvard skulle jag alls inte ha något emot.
Torbjörn Lindahl

2016-05-07 @ 11:18:20
Postat av: Håkan Kero

Lina Sandells sångtext överträffar alla andra kommentarer till ditt blogginlägg.
Smaka på detta alla katoliker, Laestadianer med flera:


1. Jag irrade länge än hit och än dit
och sökte en väg till Guds himmel,
och sökte väl stundom med allvar och flit
bland människomeningars vimmel.
Jag sökte dock inte i ordet, och se,
hur kunde jag då finna bot för mitt ve,
hur kunde jag då finna vägen?

2. Min redliga bättring, min tro och mitt hopp,
min ånger, min bön och min lydnad,
se där vilka trappsteg jag timrade opp,
se där var jag sökte min prydnad!
Men aldrig den lydnaden provet dock höll
och bit efter bit från den byggnaden föll,
den blev ingen stege till himlen.

3. Och under allt detta stod Jesus så huld
och ropade till mig så trägen:
"Se, jag har betalt din omätliga skuld,
jag ensam, jag ensam är vägen!
Jag, jag har förvärvat och återlöst dej,
säg, vill du ej låta dej nöja med mej,
den nya, den levande vägen?"

4. Den vägen mej syntes i början för lätt,
som många den ännu vill kalla.
Men när man försökt alla övriga sätt
och kommit till korta på alla,
då måste man slutligen finna sig i
att endast i Jesus ha frälsning och frid
och blott genom honom bli salig.

2016-05-09 @ 17:18:52
URL: http://hkankerosblogg.blogg.se
Postat av: Janne Lampa

Det handlar inte om vem som skriver fyndigast! Lina Sandell förresten, jag undrar hur hennes texter skulle sett ut idag. Annars handlar det mesta i våra dagar, mera om att alla vill bli saliga på sin tro, både på individ nivå eller kollektivt. Detta vacklande "Hit&Dit" står församlingsledare för, både inom SvK, olika väckelser typ. Så jag ser inte alls att det är nått positivt med "Hit&Dit" rörelser. Men som Bibeln ord förkunnar!
"Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?" (1917)

Dom orden säger det mesta om vilka som avfallit. Det kan inte vara världen som sådan som avfallit, fast den på ett vis avfaller. Nä det är dom som en gång ägt Tron som avfaller och det ser vi ju med egna ögon och öron att det pågår i en rasande fart.

2016-05-09 @ 19:12:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0