...men inte sista bönen med pastorn
För den hade vi idag på eftermiddagen.
Idag har det varit avfärd. Under eftermiddagen har gänget i olika omgångar lämnat Hertsön med buss mot sta'n och järnvägsstationen , beroende på vilket tåg dom skulle med. Där märktes att dom inte var svenskar. För säkerhets skull, för att absolut inte missa tåget så åkte dom från Hertsön (det tar ca 15 minuter in till sta'n med buss) mellan två och tre timmar innan tågen skulle gå. Dessutom befann dom sig vid busshållplatsen (som ligger 2 min från kyrkan) 15-30 minuter före beräknad bussavgång. Jag sa till några av dem att det här är helt fel. Ska dom bli svenskar så måste dom lära sig att komma rusande till bussen med andan i halsen ca 7 sekunder före avgång. Men säkert fanns det en god tanke med saken; eftersom dom var så många med stor packning så vet man ju inte om chauffören skulle vilja ta dem alla på samma buss och bussarna går ju inte så tätt på högsommaren.
Under förmiddagen var det städning. Och det gick snabbt och välorganiserat. När jag ca kl 10 sa till gruppens pastor att senast kl 13 måste sporthallen var utrymd och städad så dröjde det inte lång stund innan alla var i arbete. Det visade sig sedan att "the leaders" för de olika grupperna organiserade sitt respektive folk. Jag som många gånger varit med om att (försöka!?) organisera konfirmander i städgrupper efter läger kunde inte annat än imponeras över hur effektivt det hela gick. 11.30 var allt klart, duschrum och toaletter städade, stora hallen moppad, all packning utburen. Dessutom hade ett annat gäng hunnit göra en stor del av städningen i kyrkan vilket sedan fortsatte senare på eftermiddagen när bara en mindre grupp var kvar.
Detta är ju helt världsliga saker jag berättar men skälet till att jag trots allt kategoriserar detta inlägg som "kyrkligt" är att vi slutade dagen med en fin bönestund. Diakonen och jag ville gärna att chingruppens pastor, som vi fått en mycket fin kontakt med, skulle be för vår församling, om framgång för evangeliet här i området och för oss personligen. Det gjorde han gärna.
Vilka har blivit mest välsignad av chinfolkets besök här hos oss, vi eller dom?
Det är frågan!
Idag har det varit avfärd. Under eftermiddagen har gänget i olika omgångar lämnat Hertsön med buss mot sta'n och järnvägsstationen , beroende på vilket tåg dom skulle med. Där märktes att dom inte var svenskar. För säkerhets skull, för att absolut inte missa tåget så åkte dom från Hertsön (det tar ca 15 minuter in till sta'n med buss) mellan två och tre timmar innan tågen skulle gå. Dessutom befann dom sig vid busshållplatsen (som ligger 2 min från kyrkan) 15-30 minuter före beräknad bussavgång. Jag sa till några av dem att det här är helt fel. Ska dom bli svenskar så måste dom lära sig att komma rusande till bussen med andan i halsen ca 7 sekunder före avgång. Men säkert fanns det en god tanke med saken; eftersom dom var så många med stor packning så vet man ju inte om chauffören skulle vilja ta dem alla på samma buss och bussarna går ju inte så tätt på högsommaren.
Under förmiddagen var det städning. Och det gick snabbt och välorganiserat. När jag ca kl 10 sa till gruppens pastor att senast kl 13 måste sporthallen var utrymd och städad så dröjde det inte lång stund innan alla var i arbete. Det visade sig sedan att "the leaders" för de olika grupperna organiserade sitt respektive folk. Jag som många gånger varit med om att (försöka!?) organisera konfirmander i städgrupper efter läger kunde inte annat än imponeras över hur effektivt det hela gick. 11.30 var allt klart, duschrum och toaletter städade, stora hallen moppad, all packning utburen. Dessutom hade ett annat gäng hunnit göra en stor del av städningen i kyrkan vilket sedan fortsatte senare på eftermiddagen när bara en mindre grupp var kvar.
Detta är ju helt världsliga saker jag berättar men skälet till att jag trots allt kategoriserar detta inlägg som "kyrkligt" är att vi slutade dagen med en fin bönestund. Diakonen och jag ville gärna att chingruppens pastor, som vi fått en mycket fin kontakt med, skulle be för vår församling, om framgång för evangeliet här i området och för oss personligen. Det gjorde han gärna.
Vilka har blivit mest välsignad av chinfolkets besök här hos oss, vi eller dom?
Det är frågan!
Kommentarer
Trackback
