Sista gudstjänsten med gänget
var det ikväll. Efter att ha varit hemma några timmar på eftermiddagen vilket inkluderade cykeltur till Sinksundet med sommarens andra utomhusdopp återvände äldste sonen och jag om aftonen till Hertsökyrkan. Efter att vi fått dela måltidsgemenskapen med de chinska vännerna deltog vi i konferensens sista gudstjänst.
Vid måltiden talade vi med kvinnorna i de två familjer på Hertsön som är "värdar" för hela festligheten. Vi frågade vad dom ska göra med allt kött dom har liggande i frysar i kyrkan. "Vi vet inte", sa dom desperat. Nå, det ordnar sig kanske . Är det någon av läsarna som vill ha en kasse nöt- eller griskött?
Vid kvällens gudstjänst fick vi erfara att det inte bara kan ta länge innan gudstjänsten kommer igång på allvar (=når fram till predikan) utan även att det kan dröja innan den börjar. Kl 19 var starttid som vanligt, men ikväll fick vi se att kl 19 uppenbarligen är när ca en femtedel av församlingen infunnit sig vilket var 19.45.
En stund före den tänkta starttiden hade jag frågat pastorn om jag kunde få några minuter i början av gudstjänsten och framföra en hälsning till församlingen. Det fick jag göra. Men några minuter före den faktiska starttiden för gudstjänsten kom pastorn tillbaka till mig och kontrade med att han ville ha med mig och be för alla som under dagarna utsetts till olika förtroendeuppdrag i chinfolkets olika organisationer. Alltså blev jag framkallad att står bredvid pastorn och med händerna höjda över de ca 25 personer som stod framför i en halvcirkel be för dem alla. När mina armar var tunga som bly hade pastorn bara kommit till halva sin bön, vilken var ivrig, snabb och högljudd som vanligt. Då och då började han gå omkring och klappa i händerna - hade han hållit på en stund till så hade jag absolut upplevt att det var fråga om laestadiansk liikutuksia. När han återvände till min sida vid ambon så viskade han i mitt öra: "now you pray"! Givetvis gjorde jag det, dock inte lika högljutt, snabbt och länge.
Utan tvekan en faschinerande erfarenhet att under några dagar fått dela denna andliga gemenskap.
Vid måltiden talade vi med kvinnorna i de två familjer på Hertsön som är "värdar" för hela festligheten. Vi frågade vad dom ska göra med allt kött dom har liggande i frysar i kyrkan. "Vi vet inte", sa dom desperat. Nå, det ordnar sig kanske . Är det någon av läsarna som vill ha en kasse nöt- eller griskött?
Vid kvällens gudstjänst fick vi erfara att det inte bara kan ta länge innan gudstjänsten kommer igång på allvar (=når fram till predikan) utan även att det kan dröja innan den börjar. Kl 19 var starttid som vanligt, men ikväll fick vi se att kl 19 uppenbarligen är när ca en femtedel av församlingen infunnit sig vilket var 19.45.
En stund före den tänkta starttiden hade jag frågat pastorn om jag kunde få några minuter i början av gudstjänsten och framföra en hälsning till församlingen. Det fick jag göra. Men några minuter före den faktiska starttiden för gudstjänsten kom pastorn tillbaka till mig och kontrade med att han ville ha med mig och be för alla som under dagarna utsetts till olika förtroendeuppdrag i chinfolkets olika organisationer. Alltså blev jag framkallad att står bredvid pastorn och med händerna höjda över de ca 25 personer som stod framför i en halvcirkel be för dem alla. När mina armar var tunga som bly hade pastorn bara kommit till halva sin bön, vilken var ivrig, snabb och högljudd som vanligt. Då och då började han gå omkring och klappa i händerna - hade han hållit på en stund till så hade jag absolut upplevt att det var fråga om laestadiansk liikutuksia. När han återvände till min sida vid ambon så viskade han i mitt öra: "now you pray"! Givetvis gjorde jag det, dock inte lika högljutt, snabbt och länge.
Utan tvekan en faschinerande erfarenhet att under några dagar fått dela denna andliga gemenskap.
Kommentarer
Trackback
