Minnen från vägen
heter en bok jag just läst. Det är en självbiografi eller en minnesbok skriven av docenten Alf Härdelin. Under någon termin hade jag honom som lärare i Uppsala när jag läste teologi. Därför var det kul att läsa boken - även om jag redan läst Dag Sandahls recension i SPT för några nummer sedan. Lite igenkännade blir det även på annat sätt. Alf Härdelin var född 1926 (samma år som min pappa) och var prästson vilket även min pappa var.
Sedan kan jag ju inte låta bli att hänvisa till några passager där Härdelin nämner bikten (har ni läst om den förut?). I ett sammanhang där han talar om sin egen omvändelse (vid 19-20 års ålder) så berättar han att även hans far, som vid den tiden redan varit präst i 25 år, i samband med kyrkodagar hos den högkyrklige Gunnar Rosendal gjorde så avgörande andliga erfarenheter att även han efteråt talade om den tiden som sin omvändelse. I sammanhanget nämns även att det var i samband med dessa dagar som han (fadern alltså) biktade sig för första gången.
I slutet av boken där Härdelin beklagar en, som han upplever det, tilltagande andlig slapphet i kyrko- och kristenlivet, citerar han Laestadius uttryck att det finns många nådetjuvar och tilläger med egna ord: sådana som vill gå raka vägen till nattvarden utan omvägen förbi biktstolen.
Biktstol? När du hör det uttrycket förstår du kanske att det är en katolik som skriver. Alf Härdelin hörde till den grupp i svenska kyrkan som på 40-50-talen var med om den kyrkliga förnyelse som sedan ledde fram till aKF (arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse). Delvis samma skeenden som berättas i Dag Sandahls Förnyarna beskrivs här ur ett personligt perspektiv. Alf Härdelin hör dock till den grupp högkyrkliga som med tiden upplevde det allt svårare* - han hade då varit präst i svenska kyrkan i några år - att inom svenska kyrkan leva ut den katolska grundsyn som dom börjat präglas av. Själv konverterade han dock flera år senare än många av sina kamrater, först 1963.
Kanske ska vi vara glada att Alf Härdelin lämnade prästjobbet i svenska kyrkan. Istället har den teologiska forskningen blivit hans livsgärning. Han har i sitt arbete lyft fram många teologer (som till stor del varit helt okända) och deras verk, vari det finns mycket som är djupt uppbyggligt; teologer från den medeltid som vi oftast kallar den mörka och från vilken vi fostrats tro att inget av värde är att hämta.
* även på annat sätt kunde det kosta på att stå för sin tro. När Härdelin vid ett tillfälle avböjt att viga ett par där ena parten var skild, blev han ställd inför rätta för tjänstefel (prästen är ju som vigselförrättare en statens tjänare) och dömd till dagsböter.
(Liknande ting skedde sedan vid några ytterligare tillfällen under 60-talet, tills man fann för gott att göra en ny tolkning av gällande lag vilket innebär att kyrkomedlem har rätt till kyrklig vigsel även efter skilsmässa, men att enskild präst inte behöver viga. Därefter har konflikter oftast kunnat undvikas.)
Sedan kan jag ju inte låta bli att hänvisa till några passager där Härdelin nämner bikten (har ni läst om den förut?). I ett sammanhang där han talar om sin egen omvändelse (vid 19-20 års ålder) så berättar han att även hans far, som vid den tiden redan varit präst i 25 år, i samband med kyrkodagar hos den högkyrklige Gunnar Rosendal gjorde så avgörande andliga erfarenheter att även han efteråt talade om den tiden som sin omvändelse. I sammanhanget nämns även att det var i samband med dessa dagar som han (fadern alltså) biktade sig för första gången.
I slutet av boken där Härdelin beklagar en, som han upplever det, tilltagande andlig slapphet i kyrko- och kristenlivet, citerar han Laestadius uttryck att det finns många nådetjuvar och tilläger med egna ord: sådana som vill gå raka vägen till nattvarden utan omvägen förbi biktstolen.
Biktstol? När du hör det uttrycket förstår du kanske att det är en katolik som skriver. Alf Härdelin hörde till den grupp i svenska kyrkan som på 40-50-talen var med om den kyrkliga förnyelse som sedan ledde fram till aKF (arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse). Delvis samma skeenden som berättas i Dag Sandahls Förnyarna beskrivs här ur ett personligt perspektiv. Alf Härdelin hör dock till den grupp högkyrkliga som med tiden upplevde det allt svårare* - han hade då varit präst i svenska kyrkan i några år - att inom svenska kyrkan leva ut den katolska grundsyn som dom börjat präglas av. Själv konverterade han dock flera år senare än många av sina kamrater, först 1963.
Kanske ska vi vara glada att Alf Härdelin lämnade prästjobbet i svenska kyrkan. Istället har den teologiska forskningen blivit hans livsgärning. Han har i sitt arbete lyft fram många teologer (som till stor del varit helt okända) och deras verk, vari det finns mycket som är djupt uppbyggligt; teologer från den medeltid som vi oftast kallar den mörka och från vilken vi fostrats tro att inget av värde är att hämta.
* även på annat sätt kunde det kosta på att stå för sin tro. När Härdelin vid ett tillfälle avböjt att viga ett par där ena parten var skild, blev han ställd inför rätta för tjänstefel (prästen är ju som vigselförrättare en statens tjänare) och dömd till dagsböter.
(Liknande ting skedde sedan vid några ytterligare tillfällen under 60-talet, tills man fann för gott att göra en ny tolkning av gällande lag vilket innebär att kyrkomedlem har rätt till kyrklig vigsel även efter skilsmässa, men att enskild präst inte behöver viga. Därefter har konflikter oftast kunnat undvikas.)
Kommentarer
Postat av: ErikJA
Spännande med Härdelins mod att våga vägra viga. Skildras det mer utförligt i boken? Eller vet du om det finns omskrivet någon annanstans?
Postat av: Tobbe
Det skildras i ett kapitel och de flesta kapitel i boken är 4-5 sidor.
Trackback
