Torbjörn Lindahl

har jag varit på ikväll. Jag får erkänna att det är första gången för mig trots att det nu lär vara 7-8:e året som festligheten arrangeras. Personligen känner jag inte mycket glädje i dylik aktivitet. En massa mer eller mindre berusade människor som håglöst går fram och tillbaka mellan norra och södra hamnen där de två stora festplatserna och scenerna finns. Givetvis tog jag själv en runda både söderut och norrut för att se vad som pågick. I södra hamnen med sina tivoliaktiviteter och blinkande lampor blev man alldeles snurrig och i norra hamnen var jag nära få se ett slagsmål på nära håll. Kompis och flickvänner till de två bråkstakarna lyckades avstyra det hela innan det blev för allvarligt. Nej, detta är inte min grej. Därför har jag också för det mesta smitit från stan under tidigare Lulekalas. Men nu var jag alltså där, inte för att festa på Lulekalaset utan för att vara med i Kalaskyrkans arbete.

Jag måste säga att jag blev imponerad av denna frivilliga ekumeniska satsning. Mitt i staden, mellan Domkyrkan och Kyrkans hus (församlingshemmet) på det gångstråk (Nygatan) som inhängnats inom festivalområdet och utgör passage mellan de två festområdena; där mitt i smeten har Kalaskyrkan sitt tält. Eftersom det är mitt mellan de två mest högljudda områdena så går det något så när att samtala över en kopp kaffe i Kalaskyrkans tält. Om inte vi själva bjuder på högljudd musik förstås. Det gjorde vi mellan ca kl 23 och 00 ikväll. Ett band av unga musiker spelade med en volym som på nolltid tömde tältet nästan helt och som gjorde att även vi som stod ca 50 m utanför tältet hade öronproppar eller önskade att vi hade. Nå, detta var som sagt bara under en av kvällens timmar, men likväl så anser jag nog att alternativet hellre är vår styrka. Alternativet till alkoholen. Alternativet till den högljudda ljudnivån.

Man kan förstå att festligheter som dessa där man får för sig att alla andra är (även om den absoluta majoriteten av Lulebor givetvis inte är där) skapar en ensamhets- och utanförkänsla som driver folk att komma, människor som mitt i mängden kan känna sig ensamma, som egentligen inte känner sig hemma i det ljudliga stimmet men ändå "måste" vara där. Jag tror att det är för dessa som vi ska erbjuda ett alternativ: alkoholfritt, lungt och pratvänligt ljudligt.

Jag tillhörde gruppen minglare, dvs sådana som finns i och utanför Kalaskyrkans tält för att skapa kontakt och prata med dem som kommer. Nu ska jag villigt erkänna att detta att få kontakt spontant med fullständigt främmande människor är inte min starkaste sida. Nästa år tror jag att jag anmäler mig till bära bord och stolar-gruppen. Det är jag bättre på. Roligt att se det stora engagemanget från så många.

Men det bestående intrycket från kvällen blev något helt annat: min cykel blev stulen. Jag hade lämnat den vid köksingången till Kyrkans hus (baksidan av huset är utanför festområdet så vi "tjänstgörande" kunde gå genom huset för att komma ut på Nygatan) och när jag kl 01 på natten gick för att ta den så var den borta.

tanke, tanke, tanke...

Och då påminde jag mig att när jag kom så hade jag sett två ungdomar som också gått in bakvägen på gården för att se om det fanns någon möjlighet att slinka genom en eventuell glipa i staketet antingen vid Kyrkans hus eller grannhuset Ungdomens hus (f d domprostgården). Jag tänkte: kanske var det dom eller andra som senare varit ute i samma ärende som sett min cykel. Jag gissar att jag måste ha glömt låsa den. Vem skulle släpa med sig en låst 28" Crescent genom halva stan? Och jag tänkte vidare: om dom gått in på gården i just det ärendet så borde väl deras fortsatta aktivitet innebära ett farande runt hela staketet letande efter eventuell lucka i detsamma. Alltså gör jag samma sak!

Sagt och gjort. Jag började vandra runt staketet med små avstickare in på sidogatorna. Först ner mot Södra hamn sen upp för Smedjegatan mot Storgatan, ner mot Kulturens hus och längs Namnlösa gatan och Skeppsbrogatan, fram till gamla biblioteksbacken (Kyrkogatan), upp för densamma för att gå på Storgatan mot festivalområdets andra sida. Hastig titt mot de parkerade cyklarna vid hörnet av Stadshotellet, och eureka (jag har funnit det)! Där stod min cykel! Prydligt parkerad i cykelstället och ordentligt låst. Tyvärr måste tjuven ha cyklat en bit med blocklåsets regel i "halvläge" ty 6-7 ekrar var bortslitna. Men vad gör det. Det går att fixa. Cykeln återfunnen.

Det gäller att ha njure, som norrmannen sa, enligt historien. Kanske borde jag blivit kriminalare och löst gåtor i pusseldeckare.