Torbjörn Lindahl

Skälet till att det blir lite glest med bloggandet just nu är att jag befinner mig på församlingens konfirmationsläger på missionsbåten Elida. Vi seglar sedan i måndags runt i Stockholms skärgård och har redan hunnit med en resa fram och tillbaka till Åland.

Lektioner på förmiddagarna och segling på eftermiddagarna/kvällar. Morgon- och aftonböner dagligen, besättningen ansvarar för morgonbönerna - där har vi fått höra flera gripande vittnesbörd - vi ledare för aftonbönerna. Bad ofta flera gånger om dagen då vi hoppar från båten och klättrar upp på repstege. Kaptenen Stefan är en underbar person, hans besättning likaså. Alla är dom glada och trevliga och har lätt att skapa kontakt med konfirmanderna.

Detta är andra året som Örnäsets församling har sommarkonfirmationsläger på Elida, men första gången som jag är med. Jag får väl erkänna att jag tidigare (utan att veta något om hur det fungerar!) varit lite kritisk mot denna lägerform. Det har framstått som onödigt lyxigt att fara ut och segla. Det kostar ju lite extra för församlingen. Men nu när jag är här så har det bara tagit några dagar att bli helt såld på idén.

Någon lyx är det sannerligen inte frågan om. Snarast är det scoutlägerkänsla. Man äter på plasttallrikar, sittande direkt på däck utan bord och stolar, balanserande tallriken i ena handen och muggen i den andra. Diskar sin egen disk. Endast tre toaletter finns för drygt 40 personer. Och kojerna man sover i, ja hur ska jag förklara dem? Kanske ska jag be min gamle kamrat föreställa sig ett normalt tvåbäddsrum å Älvsby Folkhögsskola, i detsamma tränga in 12 personer inkl två ledare och helt utan garderober eller andra förvaringsutrymmen. De ytterst stränga reglerna att man bara får befinna sig i sin egen hytt gör ju att allt sedvanligt "spring mellan logementen" är obefintligt. Dessutom är ungdomarna så trötta på kvällarna att dom ofta ber om att få gå och lägga sig redan innan utsatt tid.

Som sagt, sk gemenskapsbefrämjande lekar för att konfirmanderna ska lära känna varandra behövs inte på vanligt sätt.

På fredagskvällen hade vi en förbönsgudstjänst. Det var en mycket stark upplevelse. De allra flesta kom fram till förbön och här var många allvarliga och personliga böneämnen. Den fortsatta bönen är givetvis att denna erfarenhet ska få vara inledningen på ett liv i bön och tro.

Hur ofta jag får möjlighet blogga framöver är osäkert. Batteriet i bärbara datorn tar snabbt slut och ström har jag bara tillgång till när vi står i hamn. Men när jag nästa gång skriver hoppas jag att jag kan berätta om årets händelse: att ha blivit upphissad i den 45 m höga masten. Den som lever får se.