Teori och praktik

Lite så känns det med de två böcker jag läst senaste tiden.

Den första - som jag lyckades ta mig igenom på lediga stunder under seglarlägret - är en nästan femton år gammal bok (utkom 1996) som jag länge tänkt läsa; Peter Englund: Brev från Nollpunkten. Redan när den utkom insåg jag att det här är en bok jag vill läsa. Varför det inte blivit av på alla år har jag inget bra svar på. Redan någon gång direkt efter den utkom fick jag en personlig rekommendation att läsa den. Det var en gammal klasskamrat från grundskolan - nu boende i mellansverige - som var på besök hos sin mor och fått för sig att hälsa på mig på församlingsexpeditionen då han fått veta att jag blivit präst i vår gemensamma barndomsförsamling. Han stod på expen under hela öppettiden (två timmar) och en av samtalspunkterna var alltså en rekommendation av denna bok. Men först nu blev det av. Under försommaren fanns boken tillsammans med ett flertal andra titlar i en stor låda på COOP märkt "sommarläsning - tre pocket för 100 kr".

Nu blir det kanske lite märkligt att recensera en femton år gammal bok så jag avstår. Säger bara att den var läsvärd. Den behandlar några stora skeenden i det grymmaste av århundraden, 1900-talet. Första världskriget, Stalinterrorn på trettiotalet, Förintelsen och Atombombssprängningarna över Japan. När man läser kapitlen efter varandra så blir det som om Englund steg för steg visar hur respekten för människolivet bryts ner genom masslaktningen av soldater i första världskrigets skyttegravar, terrorbombningarna av civila under det andra och givetvis Förintelsen och atombomberna. Till detta ett kapitel om kultur- och vetenskapspolitiken i de två totalitära politiska systemen nazismen och sovjetkommunismen.

Det intressanta med just det kapitlet är att Englund visar hur lika dessa två totalitära system i grunden var.
Man ser också hur orimligt det är när vetenskap och kultur ska styras av ideologi. Vad är "tysk matematik"? Relativitetsteorin kan avfärdas för att den är "judisk" osv. Utan alla övriga jämförelser så kan det inte hjälpas att man ser vissa små paralleller även till vår egen både kyrkliga och samhälleliga samtid. Hur även vi i vår tid fattar beslut om vad som är riktigt på rent ideologiska grunder klart i strid med tradition och etablerad erfarenhet. Läsaren får själv tänka ut det konkreta.

Den andra boken,som jag läst sista dagarna, är en av dem jag tidigare berättat att jag köpt: Gereon Goldmann: Genom Dödsskuggans dal (Fredestad förlag/Catholica). Det är absolut en av de mest faschinerande böcker jag läst på länge. Det handlar om en tysk katolsk man, franciskan och seminarist vid prästseminarium som blir inkallad till militärtjänst i SS tillsammans med en grupp andra blivande präster. Ett starkt vittnesbörd är hur man kan se hur dessa unga kristna mitt i den nazistiska omgivningen får respekt för sin tro när dom vägrar kompromissa. T o m Heinrich Himmler ger dem ett personligt löfte att de ska få utöva sina religiösa plikter och inte behöva utsättas för kränkningar pga sin tro. Man kommer utan tvekan att tänka på Daniel och hans vänner (se början av Daniels bok i Bibeln) som också genom sin direkta kompromisslöshet skapar sig religiöst utrymme. Vid ett tillfälle i sitt liv är han mer kompromisslös än sina kamrater (överdrivet skarp i sin kritik mot missförhållanden, tycker dom) och förlorar därmed sin post. Det visar sig att just detta senare räddar hans liv.

Hela boken är sedan ett enda långt vittnesbörd om bönens makt, om trohetens värde, om hur Gud kan frälsa i yttersta nöd. Jag avstår från att referera hela boken. Istället uppmanar jag verkligen läsarna att köpa/låna den och läsa den. Du ångrar dig garanterat inte.*

Men några bitar ur boken ska jag ge. Huvudpersonen är alltså på väg bli präst när kriget avbryter planerna. Han lyckas dock senare få biskopligt tillstånd att dela ut kommunion (nattvard, på denna tid gav katolska kyrkan bara brödet, inte vinet till lekmännen) till sårade och döende soldater (han får kontinuerligt hämta invigt nattvardsbröd hos präster på de olika orter han kommer till). Vid ett tillfälle när han som sjukvårdare, under skydd av Röda kors-flaggan, tar sig fram till de sårade mitt i stridslinjen så möter han allierade sjukvårdare i samma ärende. En trettio minuter lång fred uppstår där mitt i striden där de allierade sjukvårdarna bjuder på choklad och han ger nattvarden till döende katoliker även bland de allierade soldaterna.

Mot slutet av kriget blir han tillfångatagen och hamnar i fransk fångenskap i Nordafrika. Efter att ha blivit prästvigd av en fransk biskop blir han präst i ett fångläger där särskilt övertygade nazister sitter fångna. Han möter först ett oerhört motstånd men tack vare träget arbete lyckas han återuppväcka tron hos många av dessa tyska soldater som har en kristen bakgrund. Efter en tid är det hundratals som deltager i den dagliga mässan.

Vid ett tillfälle får han möjlighet möta en kristen ordenskvinna som lever som eremit i de nordafrikanska bergen. Hon ber honom ge namnet på den nazist i fånglägret som är allra mest hatisk mot kristendomen. Efter en tids fortsatt arbete i lägret kommer just den officeren och vill bli kristen och bikta sig. När han senare får chans berätta detta för eremitkvinnan så utbister hon "Naturligtvis, jag har ju bett för honom sex timmar - varje natt!"

Kan man annat än få en tankeställare, vi som så ofta ger upp i våra böner för grannar, vänner, barn, föräldrar, makar? Bönens makt framträder även på annat sätt. Det visar sig att huvudpersonen  - utan att veta om det - haft hemliga förebedjare i hela sitt liv. Men nu avslöjar jag inte mer. Tole lege! (Tag och läs!)
 

 
* men som vanligt när katolska böcker rekommenderas så måste protestantvarning utfärdas: om du tror att allt är fel bara för att Påven och helgonen omnämns i positiva ordalag eller att den Helige Ande absolut inte kan verka i den katolska kyrkan eller i enskilda katolikers liv - ja, då blir det givetvis en ytterst svettig läsning
Trackback
RSS 2.0