Torbjörn Lindahl

Nu har jag haft gudstjänst igen i "min" kyrka - Hertsökyrkan. Idag var vi ganska många, en bit över trettio tror jag. I ett så pass litet kyrkorum som Hertsökyrkans så är det ju tillräckligt för att ge upplevelsen av att kyrkan är ganska full. Under hösten har ett antal nya personer börjat komma regelbundet till kyrkan. Det är roligt. Den skara som mycket regelbundet går, dvs nästan varje söndag eller åtminstone ca varannan söndag är ju betydligt större än så.

Det känns som att "trägen vinner" när man betänker utvecklingen i Hertsökyrkan. När jag fick ansvaret som distriktspräst här för nio år sedan (då hade jag redan varit i församlingen i sju år och firat gudstjänst här många gånger) så bestämde jag mig för att verka enligt några tydliga principer vad gäller gudstjänstlivet.

1. Gudstjänster som man kan känna igen från gång till gång. Dvs inte växlande mellan en massa olika agendor och temagudstjänster och special-påhitt-hit och-dit.

2. Konsekvent genomfört liturgiskt grundmönster versus populum (mot folket), dvs att prästen står bakom altaret vänd mot församlingen (trots att kyrkan haft fristående altare sedan den byggdes 1975 så har det tidigare inte konsekvent genomförts). Detta innebar också en massa små konsekvenser som jag fick strida en hel del för, tex att altaret ska vara fritt från stora glaskors och blommor och annat som "är i vägen". Ävenså ett tydligt offertorium dvs att kollekt och bröd och vin bärs fram tillsammans under tillredelsepsalmen.

3. Återkommande undervisning om de olika momenten i gudstjänsten och hur folk kan agera för att vara med som gudstjänstfirare ej bara åhörare, tex när man ska säga Amen, när man kan stå upp osv.

4. Öppenhet för lite andra moment i gudstjänsten, tex extra lovsånger, förbönstillfällen, möjlighet bli smord med olja osv. Dock inte jämt, men då och då varje år.

5. Uppmuntra viss frihet i gudstjänstrummet, tex att folk går fram och tänder ljus i ljusbäraren mm.

6. Har försökt kombinera detta med en förkunnelse - som visserligen inte jag själv ska bedöma - men som jag tror uppfattas som tillräckligt "rejäl" för att det ska "löna sig" att släpa sig till kyrkan på söndagsmorgonen.

Och vad har hänt? Sakta men säkert har antalet regelbundna gudstjänstfirare ökat. Och blir det fler så blir det roligare och då kommer man gärna igen och då är det roligare för dom som kommer nya osv. Och så blir det som en snöboll som rullar iväg. Roligt att få vara med och se på. Och inte bara att det stabiliseras en skara av regelbundna gudstjänstfirare utan det stabiliseras ett levande deltagande, dvs människor lever med i liturgin och bidrar från bänkposition till gudstjänsten.

Nå, allt detta är nu ganska traditionell högkyrklig gudstjänstmodell, men roligt är det att få vara med och förverkliga det. Och se att det fungerar. Om sen den sista pusselbiten i den högkyrkliga pastoralen - att prästen är en man - har någon som helst betydelse, eller är en ren tillfällighet, det lämnar jag till vår Herre att ge svar på vid den yttersta domen.

Varför gav jag då detta inlägg rubriken normaltid?

1. Därför att gudstjänsten var lika lång som den ofta är, knappt 90 minuter.

2. Därför att i natt skulle man flytta tillbaka klockan en timme och därmed få normaltid. Minnesregeln för om det är på våren eller hösten man ska ställa fram eller tillbaka är ju "på våren tar vi fram trädgårdsmöblerna (alt. grillen), på hösten ställer vi tillbaka trädgårdsmöblerna (alt. grillen)".

Själv har jag givetvis minnesregeln att på våren tar jag fram motorcykeln och på hösten ställer jag den tillbaka. Givetvis gäller det att minnas att det handlar om MC:n och inte om slalomskidorna, sparken, skridskorna eller vinterdäcken - men denna sista minnesregel har jag inget problem med.

Nu är det klart väder, plusgrader och vägarna har torkat efter sista regnet. Då anar ni väl vad jag får lust att göra - en sista gång??