Torbjörn Lindahl

I går (lördag) hamnade jag i den konflikt vilken jag i tidigare inlägg förutspått: så vackert väder att man skulle kunna ta ut hojen för att tvätta av den men samtidigt så fint väder att man hellre skulle ta en sista tur för säsongen.

Samtidigt hade jag bestämt mig för att fara till min kyrkstuga och städa den fin efter säsongen. I fredags slog jag på värmen så jag inte skulle behöva frysa när jag doppade händerna med trasan i skurhinken. Men eftersom jag ägnade fredagskvällen långt in på natten åt att läsa i Guillous senaste roman så blev det sen uppstigning så jag blev tvungen prioritera bland sysselsättningarna. Så valde jag kyrkstugan. Så nu är den ren och fin och kommer snart att ligga inbäddad i vinterkylan i väntan på nästa säsong. Det enda som kan störa dess vintersömn är om jag även i år skulle få för mig att göra det som jag gjort vissa andra år: värma stugan till jul så man kan fika där på julafton eller juldagen. Klar mysfaktor, men är det (för en snåljåp som jag) värt elkostnaden?

Nå, kanske kan jag säga att jag har kvar lite pengar i årets kyrkstugebudget eftersom jag  bestämde mig (mot ursprungsplanen) att slå av strömmen igen igår och inte sova över till idag.

Efter stugstädningen for jag förbi ett par bekanta för en kort pratstund och fick se hur frun i huset tvättat och vaxat familjens bil så då blev jag ju inspirerad i den riktningen så väl hemkommen tog jag och dammsög min egen bil vilket jag - av allt grus att döma -  knappast gjort på minst två år.

Givetvis blev jag också tvungen att mentalt bearbeta det faktum att det i bekantskapskretsen finns folk där det är kvinnans ansvar att hålla bilen fin och inte mannens. Det är väl verkligen att vända upp och ner på hela tillvaron. Inte nog med att kvinnor blir präster, nu ska dom vaxa bilarna också! Inget är längre som förut! Jag tänker: ända sedan bilen här i landet för ca 50 år sedan började bli  "var mans egendom" så har det självklart varit mannens uppgift att vaxa bilen, och det har vi ju just i dessa tider blivit aktivt undervisade i att det som gällt i 50 år det är gjutet i sten och kan inte i evighet rubbas.

Direkt jag kommer hem från kyrkan idag så får jag återigen dyka ner i Guillous roman Inte om det gäller din dotter. Där är det mamman som sitter hemma och gråter över sitt kidnappade barn medan pappan planerar en fritagningsaktion tillsammans med ett gäng kompisar ur franska Främlingslegionen. Tur att det är ordning i tillvaron någonstans.

Nu hoppas jag bara att det är lika fin ordning i min kyrkstuga när jag återkommer till våren.

---

PS till gammal vän som brukar ta mig på allvar: gör inte det denna gång!