Under lagen

Jag läser flitigt i jubileumsböcker. Alltså dom som kommit med anledning av att det nu är 50 år sedan kyrkomötet beslöt ge kvinnor behörighet till prästämbetet. T. o. m. låter jag Jan Guillous senaste roman vila tills jubileumsböckerna är lästa. Det kallar jag prioritering.

Hittills har jag läst boken Du ska bli präst där man får möta tjugo prästvigda kvinnor som ger sina livsberättelser. Forskarantologien Äntligen stod hon i predikstolen har jag bara läst drygt halva så jag får återkomma när jag är helt klar. Just nu vill jag bara komma med en kort (?) reflektion utifrån det jag läst (särskilt i den senare boken).

Det som slår mig är den konsekvens med vilken svenska kyrkan under årtiondena flyttat fram positionerna när det gäller att säkra reformen. Det gäller både de sätt på vilka man förväntar sig (kräver) anslutning till den nya ordningen och de ständigt nya grupper av vilka man kräver denna anslutning.

På sextio- och sjuttiotalen handlade det mest om biskopar. Dom skulle vara för reformen. Konkret betydde det att dom skulle vara villiga att viga kvinnor till präster. På åttiotalet togs ytterligare ett steg: då gällde det att inte bara vara för utan en biskop skulle vara aktivt för, dvs "aktivt rekrytera kvinnliga präster" som en av stiftets ledande prästvigda kvinnor sade vid ett biskopsval. På nittiotalet handlade det inte alls längre om att vara för eller aktivt för utan nu handlade det om att vara emot dom som var emot, dvs den fråga som ställdes till biskopskandidater var om dom vara villiga eller ej att prästviga "kvinnoprästmotståndare".

Sedermera har detta som först skett informellt blivit stadgat så att det nu är ett behörighetskrav för en biskop att vara för prästvigda kvinnor i kyrkan.  Efter biskoparna kommer prästerna, kyrkoherdarna först. Vissa stift började frivilligt införa regeln att kvinnoprästmotståndare ej utnämndes till kyrkoherdar, andra stift följde efter och slutligen blev även det reglerat som ett krav i kyrkoordningen. Samma krav har sedan börjat ställas på alla präster så numera blir ingen prästvigd som inte i både ord och handling visar anslutning till gällande ordning.

Biskopar och präster! Men kampen går vidare. I en motion som just nu ligger på kyrkomötets bord förslås att alla kyrkans anställda och kyrkvärdar och alla förtroendevalda på alla nivåer ska förklara sig hålla med den nya ordningen. Sannolikt kommer kyrkomötet att avslå motionen eftersom det trots allt finns viss respekt för demokratins regler att man ska ha så få begränsningar som möjligt i valbarhet till de demokratiska organen, men att det bara diskuteras... och i utskottets skrivning finns en passus om att det givetvis förväntas att nomineringsgrupper bara nominerar sådan personer som har rätt åsikt i frågan. Jag tänker: tänk om ett utskott i riksdagen skulle skriva att det förväntas att riksdagspartierna bara nominerar riksdagskandidater som har en viss åsikt om kärnkraft, EU, FRA-lagen eller vad det vara månde. Man bävar!

Men när jag läste i antologin Äntligen stod hon i predikstolen om våra prästutbildningar då slogs nytt rekord! Där fann jag en ytterligare nivå. Författaren skrev med beklagande att det fortfarande finns prästkandidater - både män och kvinnor - som har en så "konservativ" teologisk grundhållning att de kan känna sympati och samhörighet med "kvinnoprästmotståndare".

Nu har väl kyrkan verkligen gått varvet runt så att den biter sig själv i svansen tänker jag. När man är så angelägen att säkra kvinnoprästreformen genom att sortera bort allt och alla som på något sätt kan vara tveksamma till den nya ordningen att man t .o. m. vill sortera bort dem som kan känna viss samhörighet med kritiker så att man t o m riktar kritik mot vissa prästvigda kvinnor (eller kvinnliga prästkandidater) själva. I praktiken blir det ju att man betvivlar att vissa prästvigda kvinnor själva är tillräckligt för prästvigda kvinnor! Vad handlar det egentligen om?

Här ska uppenbarligen synden bekämpas totalt! På alla plan.

Varifrån känner man igen ett sådant jagande? Jo, från vissa andliga sammanhang där man blir strängare och strängare i kampen mot synden. Inte bara själva gärningen är synd, utan varje situation som kan fresta mig till synd och varje situation som kan påminna mig om en situation som kan fresta mig och så vidare och så vidare i all oändlighet.

Vad brukar man i andliga sammanhang kalla en sådan attityd? Man talar om att man är under lagen. Allt blir bara strängare och strängare. Rekordet slogs ju under den viktorianska eran i England. Då var man så rädd för allt som kunde associera till sexuallivet att man t o m ansåg det olämligt att böcker av kvinnliga och manliga författare stod sida vid sida i bokhyllan - särskilt om det var skinnband. Och bordsbenen! Hu så hemskt med bara ben! Vilka tankar kunde inte det väcka. Alltså satte man kjolar på bordsbenen.

Svenska kyrkan är under lagen!

I det personliga kristenlivets vandring är det oftast ofrånkomligt att människan en tid kommer "under lagen". Det beror på att vi har lättare att känna igen lagen än evangeliet.  Lagen har en naturlig bundsförvant i våra samveten men evangeliet måste ges oss helt utifrån. Men om människan lever under Ordet så brukar det till sist ordna sig när Kristus börja lysa fram som verklig grund för livet. Men hur får man en kyrka under lagen att komma till evangeliets ljus? Om kyrkan förblir under lagen så är det både allvarligt och tråkigt. Allvarligt är det ur ett samhälleligt perspektiv för i samhällslivet så blir lagen totalitär (Det är kanske det som min gamle kamrat (Stig) syftar på när han härförleden på sin blogg skrev om att han anar orosmolnen?). I kyrkan är det tråkigt om kyrkan själv är under lagen helt enkelt därför att den då inte bjuder människorna evangeliet för den är så upptagen av sin egen kamp.

Kommentarer
Postat av: den gamle kamraten

Wow!!

Vilken briljant analys!! Och sån tur att du har en blogg så att man kan ta del av den.

I en kyrka som lever av nåd godtar den ene syndaren den andre syndaren - obs inte både den ena och den andra synden - och inser att man inte kan vända ryggen till och utestänga folk bara för att de är defekta på ett annat sätt än en själv.

Att vi åter hittar den nåden är en nåd att stilla bedja om - typ.

2008-10-05 @ 17:25:39
Postat av: Andreas Holmberg

Ja, analysen var briljant så länge den var rent historisk. När den övergick till att bli teologisk och göra bruk av kategorierna lag/nåd blev det galet, menar jag.



För det ÄR viktigt, inte lagiskt i sej (om än det ibland verkligen blivit det när "kättarjakten" liksom blivit livets mening) att upprätthålla någon slags kyrkotukt, vilket ju dagens kyrkoledning äntligen insett - och dit hör verkligen att inte bara själv ha den rätta läran utan också ta vederbörligt avstånd från villoläran och villolärarna (se 2 Joh). Den insikten är ju i princip alldeles riktig och innebär inte nödvändigtvis att man "är under lagen", jfr http://nyt-i-natten-manus.blogspot.com/2007/07/vrt-forhold-til-vranglren.html Det tråkiga är bara 1) att kyrkotukten idag används mot den sida som var dum nog att inte själva konsekvent använda den medan dess linje hade hegemonin i kyrkan 2) att det ödesdigra mångfalds- och "nådestänkande" (nåd på fel plats liksom) som gav utrymme för villoläran nu utnyttjas av de konservativa för att dessa åter ska få lite utrymme (av nåd?). Snacka om att sabba sin egen trovärdighet inför framtiden! Det är väl inte synkretismens (nåderika?) mångfald vi vill ha utan det bibliska budskapets och den sant kristna trosgemenskapens mångfasetterade rikedom? Vi vill väl få bort liberalteologin från biskopskollegium och prästerskap - och somliga av oss, erkänn det, på sikt även vigningen av kvinnor till präster?

2008-10-05 @ 20:07:34
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Tobbe

Tackar för uppmuntrande synpunkter. Jag tänker dock inte ge mig in i någon vidare argumentation (då blir det för allvarligt) utan svarar bara "vad jag har skrivit det har jag skrivit".

2008-10-05 @ 21:19:38
Postat av: Katoliken

Visst är kyrkotukten viktig men den skall rikta sig åt rätt håll. Att bekämpa en uppfattning om kyrkans ämbete som kan härledas till apostlarna och ytterst Kristi egen vilja kan väl inte annat än betraktas som kätterskt i sig. Det handlar inte om synkretism eller billig nåd det handlar om att kyrkan skall vara trogen Kristus. Kom ihåg att Martin Luther (den profet som alltid brukar åberopas i den lutherska kyrkan) menar att det inte är i enlighet med Den Helige Andes vilja att ge prästämbetet åt kvinnor.

2008-10-06 @ 18:39:51
Postat av: Andreas H

Hej Torbjörn - är du mindre tacksam för synpunkter som är kritiska ;)? Du behöver givetvis inte svara på eller argumentera kring alla kommentarer du får (vi har alla begränsat med tid), men du menar väl inte även denna gång att jag tar dej på för stort allvar ;)? Jag vet att en blogg är ett forum för "spåning" och fria tankeprov, men jag menar på allvar (!) att det är helt fel tankespår att beskylla dagens kyrkoledning för lagiskhet för att den (på sitt sätt!) blivit läromedveten. (Den är förvisso inte rätt evangelisk, men det är av andra skäl). Vi bör respektera deras allvar (!) och nitälskan (som närmast förtär dem) om än vi kan tycka att den riktas åt fel håll.



Jag tror dock du har rätt i att verklig lagiskhet absolut kan smyga sej in även i den legitima kampen för bekännelsen (det G A Danell skrev om i sin lika lysande som rannsakande uppsats "När gamle Adam blir renlärig", se http://habackuk.blogspot.com/2007/11/nr-gamle-adam-blir-renlrig.html Och jag har själv släppt många frågor "fria", t.ex. den om skapelse/evolution eller kvinnor som förkunnare. Så jag är inte någon benhårt "bekännelsetrogen" (fast knappast mer evangelisk för det!), men har funderat mycket kring hur det kunde gå SÅ snett som det gjort i svenska kyrkan - här är väl ändå ämbetsreformen -58 mer symtom än orsak? - och kring ärligaste sättet att bedriva inomkyrklig opposition.



Det kan ju nämligen inte betecknas som lagiskt i sej att varna för verklig villolära eller (obs!) för acceptans av verkliga villolärare. Man kan diskutera huruvida läran om ämbetet verkligen är så viktig och avgörande som vissa högkyrkliga och dagens kyrkoledning är överens om att den är. Men OM man är överens om att den är verkligt viktig så blir det högst vällovligt att ta avstånd från BÅDE dem som förkunnar falsk lära (vilken sida man nu än menar att den är) OCH från dem som har en alltför tolerant attityd mot den falska läran (vilken den nu än är). Jag tycker verkligen att det konsekventa av Kyrklig Samling m.fl. 1958 varit att inte bara att ta avstånd från kvinnliga präster "in sacris" utan också från dem som vigde eller samverkade "in sacris" med kvinnliga präster. (Framför allt skulle man naturligtvis redan tidigare tagit lika starkt eller starkare avstånd från dem som promotade ännu konstigare läror, förstås, om det än var ÄB Nathan Söderblom själv - rätt vigning & rätt kön ska då inte ses som förmildrande omständigheter, tvärtom!). Genom att inte göra det legitimerade man ju anhängarna av ämbetsreformen och därmed indirekt själva ämbetsreformen. Hur kunde man som Anders Nygren m.fl. stämpla den som gnostisk villfarelse och ändå stå ut med den? (Det går naturligtvis inte ihop!). Regeln är: alla läror och ritualer man släpper in och accepterar på mer undanskymd plats inom kyrkan får man också vara beredd att till slut acceptera i kyrkans centrum. Denna egentligen rätt självklara regel har dagens ledande (feminist-)teologer lärt sej bättre än vi och gör därför - från sin synpunkt - rätt i att hålla tätt mot reaktionära inbrytningsförsök, LIKSOM i att hålla efter dem som inte håller lika tätt som de! (Jfr Hallesby).



Nej, jag ska inte skriva mer på din fina blogg, Torbjörn! Men ta gärna med de här synpunkterna till Frimodig kyrkas novembermöte! Jag har försökt dela dem med Dag Sandahl, men han påstår bara att jag inte "läst på". Men rent logiskt är det ju så här: antingen vill man - även på sikt - s.k. mångfald inom kyrkan, och även "kvinnoprästmotståndare" har då därmed i princip accepterat ämbetsreformen 1958 (bara man själv slipper samarbeta "in sacris" med kvinnliga präster - på samma sätt kan man då antagligen acceptera vigsel av likkönade par, om man själv slipper se dem). Eller också menar man att vigningen av kvinnor till präster bör upphöra på sikt, och då bör man ärligt redovisa det, oavsett följder för en själv. Det krävs en helig enfald av sandahlsk kaliber för att tro att man inom SvK skulle uppnå konsensus bara man satte sej ner och samtalade teologiskt. Det var en vinn/försvinn-situation 1958 fast man dumt nog inte låtsades om det (då hade nog utgången blivit en annan!!!): hade motsidan vunnit skulle inga kvinnor ha fått bli präster, så det är egentligen inte så konstigt, utan på ett sätt närmast rättvist, att de som inte accepterar kvinnor som präster inte accepteras som präster idag.



Slut för idag - tack för idag! Som lille Tim i Dickens´ julsaga sa: "Gud välsigne oss allesammans!"

2008-10-06 @ 22:15:11
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Fredrik Fernbom

Jag har tyvärr missat Din blogg hittills, men kom in idag via en länk (från den gamle kamraten ovan) och är mycket glad och tacksam för att ha fått läsa detta inlägg. Jag förstår logiken i Andreas Holmbergs invändningar, men blev präst i Svenska kyrkan därför att jag var övertygad om att samexistensen var en framkomlig väg. För den stod båda de biskopar som jag hade att göra med under processen - och jag vägrar att tro att realismen i uppfattningen dog i en trafikolycka julen 1994. Oavsett vilken uppfattning man har i sakfrågan måste man få förkunna Kristus och måla honom såsom korsfäst för åhörarnas inre ögon.

2008-10-07 @ 09:00:37
URL: http://www.fernbom.se/
Postat av: Tobbe

Jo, Andreas. Jag tycker nog att du tar mig lite för mycket på allvar. Eller snarare att du tar en detalj i mitt inlägg som utgångspunkt för alltför långa utredningar och diskussioner kring frågor som trots allt var lite perifera i mitt inlägg. Folk får mycket gärna vara kritiska till vad jag skriver men jag håller fast vid det jag tidigare skrivit: Jag vill inte förvandla min blogg till ett allmänt diskussionsforum. Det kan nämligen -beroende på vilka som blandar sig i leken - lätt ge min blogg en sammanlagd helt annan karaktär än den som jag själv vill ge den. Observera att min blogg heter "Privat blogg för personliga åsikter och andra dumheter". Därför är jag sparsam med att gå i svaromål.

2008-10-07 @ 13:26:16
Postat av: "Syster"

Tänk att du inte/och flera andra, "ser" de kvinnor som är "kallade" till att vara präst, för Kristi kyrka idag!

Alla är inte kallade - men - inte heller alla män som har en prästtjänst är det. Detta "känner" man.

Vi som kallar oss kristna, borde glädja oss åt att de som är kallade - förkunnar Guds ord var de än befinner sig, man eller kvinna, skapade till Guds avbild.

Jag tackar Gud att denna insikt kommit till mig.

2008-10-12 @ 21:56:07
Postat av: Andreas H

En liten (något kortare ;o) kommentar till "Tobbe": Det är som sagt helt OK att inte gå i svaromål (att visa kristlig frihet från "tvånget att ha rätt" ;). Det är helt OK att önska att ev. diskussion tar vägen någon annanstans än hit. Det är helt OK att tycka att andra tar det man skriver på för stort - eller för litet - allvar.



Men det du skrivit har du ju skrivit (som sagt). Och hävdar du saker (om än på lek) samt behåller kommentarsfunktionen, så riskerar du givetvis respons (även kritisk sådan).



Jag skrev naturligtvis på tok för långt, men kan inte finna att den sak jag sköt in mej på var en så perifer "detalj", då du faktiskt satt den som rubrik! Jag är dock nöjd (och faktiskt tacksam!) över att ha fått framföra mina synpunkter på din vad den historiska exposén beträffar briljanta text. (Hälsa gärna Sandahl!) En annan gång får du gärna med samma ackuratess utreda "kvinnoprästmotståndarnas" olika taktiska eller definitiva reträtter under de gångna 50 åren. Säkert en lika intressant och roande läsning (om än lika lite uppbygglig).



Och NU ska jag helt ägna mej åt dina härliga MC-texter och den exotiska värld jag får möta där!

2008-10-15 @ 22:23:37
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Tobbe

Noterar Andreas' önskemål om tema för kommande inlägg, men svarar att då bloggen är en ren inspirations-sak så kan jag inte lova något om framtida innehåll.

2008-10-17 @ 15:11:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0