Torbjörn Lindahl

Infann mig till gudstjänsten efter "lunch"-pausen. Fick höra  två predikningar. En på finska där predikanten bl a varnade för nyandlighet mm. Nödvändigt. Jag växlade senare några ord med honom och uttryckte min glädje över hans ord.  Han hade också uppskattat något jag sagt igår kväll. Redan i sin predikan anknöt han till det jag sagt att ordet bättring inte har att göra med att man ska förbättra sig.

 

Andra predikan hölls av vännen och prästkollegan Stefan Aro som blir präst här i Luleå om bara två månader. Lärorikt personligt vittnesbörd i predikan.

 

Efter barnens sångstund var det predikan av Timo Orre. Tyvärr för mig samma svårighet som när han predikade igår: jag hörde predikantens predikan på finska utmärkt, men hade ytterst svårt uppfatta tolken. 

 

Efter paus var det nattvardsgudstjänst. Vi var två fler präster än vi behövde vara så några av oss kunde - av ålders- eller handikappskäl - avlösa varandra. Ca 1600 kommunikanter sades det efteråt.

 

Jag började tänka tillbaka på hur stormötesnattvardsgudstjänsterna (och lokala nattvarder i laestadianska sammanhang) förändrats under de år jag kunnat överblicka. För 50 år sedan var de nästan kaosartade tillställningar. Högljudd gråt och glädjerörelse. Folk trängde sig fram mot altarringen så de som kommunicerat fick armbåga sig fram när de försökte återvända till sina platser.

 

Sen skedde en förändring. Nu skulle man inte ha bråttom. Nej, vänta länge var modellen. Det kändes under 80- och 90-talen som om alla (särskilt ungdomar) lekte leken den som kommunicerar i sista duklaget vinner. Här i Luleå sades det att detta var en tradition från Österbotten (rätt eller fel?). Dessutom skulle alla (ungdomar!) gå till nästan varenda person de kände och falla honom/henne om halsen och under gråt ömsesidigt vittna för varandra om syndernas förlåtelse. Det gick så långt att prästerna kunde stå sysslolösa vid altaret långa stunder i väntan på att altarringen skulle fyllas. Ibland gav vi upp och distribuerade till halvfylld altarring och sedan väntan igen...Vid ett stormöte i Örnäsets kyrka i början av 80-taler var alla prästerna laestadian-okunniga så när inga fler gick fram avslutade de mässan ovetande om att övriga 450 pers nog också ville kommunicera - i sinom tid.

 

Att denna sedvänja var ett effektsökeri och önskan om känslor tvekar jag inte om. En gång under 90-talet ledde jag en mässa där jag skriftetalade över bibelberättelsen om hur kung Davids son Absalom gör uppror mot sin far konungen. Vid ett tillfälle sätter han sig vid vägen mot palatset och när människor är på väg med sitt ärende till kungen så lockar Absalom dem till sig istället. Jag utlade så: här är du på väg fram till altaret för att möte din Herre Konungen. Men då kommer känslans avgud och lockar dig åt sidan. 

 

Nu är detta onödiga känslosökande borta. Pendeln far fram och tillbaka. Vid en av mina vilopauser då jag satt en stund bakom predikstolen fick jag sällskap av en av de finska prästerna. Vi delade lite tankar kring detta. Vi var nog i grunden ense. 

 

Lungt och stilla ikväll.