Torbjörn Lindahl

Tog efter lunch en promenad till stan med rollatorn. Ärendet var till urmakare för att laga mitt klockarmband. Väl där ringde jag god vän ur gudstjänstförsamlingen och undrade om vi skulle mötas för en kopp kaffe. Då han redan satt på le Croissant med annan vän "som du också känner" så erbjöd han mig ansluta. Intressanta samtal som alltid. Då de båda lyssnat på predikningar från stormötet antingen live eller via Youtube fanns en del samtala om. Då den tredje personen är uppvuxen i en av de starka laestadianska byarna i Norrbotten kunde vi andra två, som mött "väckelsen" först i vuxen ålder, få lite inside information om livet "bakom kulisserna" i laestadianskt dominerade byar och släkter. Inget radikalt negativt (tillägger jag eftersom jag anar tron på skvaller hos någon läsare). Jag noterar bara - samma sak har jag upplevt i relation till den västlestadianska församlingen - att den som är uppvuxen inom rörelsen vågar vara mycket mer kritisk t ex mot vissa predikanter än vad vi "utifrån" komna vågar vara.

 

Stöd fick jag också för min (igår här på bloggen framförda) tanke att man borde ha längre matpauser och färre predikningar så man kan undvika oskicket att lika många sitter och fikar som de som lyssnar till predikningarna. Och att predikningarna i många fall bara fungerar som "bakgrundsmusik".