Torbjörn Lindahl

Det kan man undra. Dels i betydelsen att man ser den mer och mer försvinna. Först och främst ur det offentliga och politiska livet. Finns det längre några rikskända politiker som vågar bekänna en tydlig kristen tro? Och är det någon som gör det så blir ju vederbörande (OBS! inte "hen") direkt påhoppad med frågor om sin syn på abort och skapelsen. Och kryper oftast ur fångstnätet bedyrande sin lojalitet mot det politiskt korrekta.

 

Inom kyrkorna försvinner den. Alla traditionella frikyrkor tappar medlemmar. Det betyder att man inte "får ungdomarna med sig". Inom svenska kyrkan är raset i gudstjänstdeltagandet enormt. Enstaka undantag - som den kyrka där jag fått mitt andliga hem - kan inte bryta trenden.*

 

Sen kan man ju med frågan mena vilken riktning tar kyrkor och samfund? Blir det som Anders Gerdmar (och många andra) tror, att synen på äktenskap mellan personer av samma kön blir den stora vattendelaren? Den som i årtionden levt med i svenska kyrkans liv har redan upplevt en viktig bekännelsefråga: kvinnor som präster. Själv har jag ofta uttryckt att efter ett könsneutralt prästämbete följer - som amen i kyrkan! - könsneutralt äktenskap. Om könet inte spelar någon som helst roll i ena fallet varför skulle det göra det i det andra? 

 

Nu finns det många - ur kyrklig synvinkel ofta s k lågkyrkliga och frikyrkliga - som "anpassar" sig i ämbetsfrågan men fortfarande vill vara traditionalister i äkenskapsfrågan. 

 

Lycka till! säger jag. I längden tror jag inte det går.

 

 

* jag har sagt det förr, och kan upprepa det igen: det stadigt ökande gudstjänstdeltagandet i Hertsökyrkan beror till icke oväsentlig del på deltagande av människor från andra distrikt, församlingar och kommuner som saknar gediget gudstjänstliv där de bor.