Torbjörn Lindahl

Idag träffade jag i verkligheten min vän (Anders Joelsson) som var huvudperson i gårdagens bloggpost. Vi möttes för kaffe på Friends och kunde till vår glädje sitta utomhus i solen.

 

Mindre glädje var dock att Mats inte var med. Jag hade ringt i förmiddags och berättat om gårdagens trassel och att vi igår sagt att vi tar en kaffe "i morgon", dvs idag och bjudit honom ansluta, vilken han gärna gjorde. Men när Anders och jag stod och väntade på Mats vid samma plats där jag igår fåfängt väntat på Anders, så kom ingen Mats. Snabbkoll via telefon visade att Mats vid min redogörelse för gårdagens krångel uppfattat att vårt beslut igår att "i morgon" ta en kaffe inte syftade på idag utan på i morgon räknat från idag. Alltså kom han inte. Är det igår, idag eller imorgon? Just nu alltså?

 

Men värdefullt möte ändå. Särskilt som vi fick träffa två kristna från Egypten som ibland dyker upp i Hertsökyrkan. Nu hade mannen sin gamle far med. Vi har träffats flera gånger förrut och trots att han numera inget ser kunde vi kommunicera med handslag och via tolkning. Jag hälsade den gamle med Ef 1:17-19 vilket sonen läste upp för sin far på arabiska. I morgon ska vi träffas i familjens hägn och fira morgonmässa innan den gamle flyger tillbaka dit han bor i södra Sverige.

 

Fin dag.

 

Tyvärr avslutades den med ett bud som man som präst känner sig ytterst tveksam - milt sagt! - till. Fick nämligen del av programmet för helgens sensommar-stormöte i Liviöjärvi. Där är det planerat att nattvardsgudstjänsten skall ledas av en av lekmannapredikanterna. Det blir i så fall första gången i den svenska tornedalslaestadianismens historia. Ett stort steg således.

 

Förra gången det var stormöte i Liviöjärvi planerades också först lekmannaledd nattvard, men i sista minuten drogs det tillbaka och dåvarande kyrkoherden Kaarlo Kult inkallades. Liviöjärvi är en av två tornedalslaestadianska fridsförbund som en tid tagit även nattvardsförvaltningen i egna (lekmanna-)händer. Det andra är Haparanda, men när man förra året hade stormöte där lät man likväl en av församlingens präster leda mässan. För att inte bryta hela rörelsens hittillsvarande ordning.

 

När det var aktuellt förra gången (men till sist inte blev av) skrev jag här på bloggen att om lekmannaledd nattvard blir verklighet så återstår inget annat än uppmana människor inte deltaga. Det gör jag nu. Att avstå stormötet helt är givetvis svårt för alla dem (de flesta?) för vilket ett stormöte numera i praktiken är en jättestor släktfest. 

 

Men mina kontakter inom rörelsen under många årtionden säger mig att det finns åtskilliga som önskar att de sista banden till det kyrkliga arvet inte ska slitas sönder.

 

Vänner bland kära läsarna som känner det så: låt er inte oreflekterat föras till något ni innerst inne inte är bekväma med eller saknar inre övertygelse om. Delta hellre i övriga stormötet men avstå lekmannaledd nattvard. I alla andliga sammanhang gäller: är man osäker ska man avstå. Det är inte rådligt handla mot sitt samvete.