Tack gode Gud

både tänker och säger jag varje gång jag kommit hem från en lite längre färd. Tack både för att jag kommit lyckligt hem utan olyckor. Och för att huset står kvar. Onerbrunnet. Oinbrottsdrabbat.
 
Kring förra helgen var jag ju på en resa som förde mig över 150 mil innan jag var hemma. Denna helg har jag "bara" varit fram och tillbaka till Umeå, s:a ca 54 mil.
 
Ärendet denna gång vara att fira yngre brors och yngre svägerskas 50-årsdagar. Han har redan fyllt och hon fyller i höst och fest gjorde dom gemensamt och lade på sommaren. Trevlig tillställning. Rätt mycket folk som bjudits och tackat ja. Släktingar, arbetskamrater, vänner. Precis som det brukar vara vid kalas. Med mig på resan från och till Luleå var även näst äldsta dottern. 
 
Idag gick jag på högmässa i Umeå stads kyrka. Där mötte jag flera gamla vänner. Roligt och uppmuntrande. Celebrant och predikant var kh em Håkan Holmlund. Då det blivit ganska många vistelser i Umeå under senaste 14 åren med tillhörande kyrkbesök så har jag lyssnat på hans predikningar förhållandevis många gånger. Han är en präst jag uppskattar. Jag upplever honom vara den typ av präst som det förr "gick tretton på dussinet" av i Luleå stift men som idag blir alltmer sällsynt; en präst som utan att vara påtagligt tydligt profilerat hög-eller lågkyrklig eller karismatisk (eller vad som helst) likväl alltid säger det som är rätt och riktigt och man behöver aldrig gå från kyrkan med tanken "vad var det där för dumheter eller intetsägande ingenting".
 
Hemfärd sen och slut på resa. Hemkommen kollar jag in lite bloggar. Håkan Sunnliden skriver fint om det katolska arvet i svenska kyrkan. Skulle nästan kunnat vara jag som skrev det.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0