Det gör jag. Och mer och mer för varje år som går. Jag är ju uppvuxen under en tid då kanske en gång i månaden möjligen var det som normalt erbjöds i de flesta församlingar. Sedan har nattvardsfrekvensen sakta men tydligt och stadigt ökat. Och på de platser där jag själv tjänstgjort har jag aktivt bidragit till den utvecklingen. Dock har jag - enligt egen uppfattning! - gått försiktigt fram. Andra anser kanske att jag gått för snabbt fram. Sedan har kanske inte alla varit lika säkra på var slutmålet är; det som jag anser vara söndaglig mässa.
Ett viktigt steg på vägen för mig personligen var den Israelresa jag var med om för drygt åtta år sedan. Vi som åkte på resan bestämde oss för att vi slulle fira mässa varje dag. (Första veckan var vi två präster som delade ansvaret, andra veckan var jag ensam, ty kollegan hade bara planerat vara med en vecka). När vi då firat mässa i kanske fyra dagar i sträck, då började några av oss - inklusive jag själv - bli lite less. Vi kände som att "nu orkar vi inte mer". Vi beslöt dock att hålla mässfirandet igång (deltagande givetvis frivilligt). Och nu får jag tala bara för mig själv! Jag var tvungen att fundera över vad var det som gav känslan att man inte orkade? Att det skulle vara arbetsamt med mässa ofta? Och jag kom fram till att det beror på förväntan att man måste känna något särskilt. Firar man mässa mer sällan kan man ju ägna tid och kraft åt att känslomässigt "ladda upp" inför mässan. Och upplevelsen att det var en "bra" eller "välsignad" nattvardsgång blir beroende av vad man "känner" och upplever. Firar man mässa ofta orkar man inte med sådana ständiga känsloupplevelser. Alltså fick jag där i Svenska teologiska institutets kapell i Jerusalem inse - och jag tvingas här erkänna att det tog mig 55 levnadsår varav 29 prästår att på allvar inse det - att värdet i mässan ingenting har att göra med vad jag känner och upplever utan bara med det att Kristi kropp och blod räcks och mottas, för dig utgiven, för dig utgjutet.
Och när vi då fortsatte att dagligen fira mässa och jag kände mig kall och stum utan några fromma känslor, då fick jag efter några dagar på ett helt nytt sätt erfara hur mässans välsignelse inte ligger i känslor och upplevelser, inte heller i gripande psalmsång och god predikan, utan just bara i det välsignade brödet och vinet.
Så numera är en helg utan nattvardsgång i praktiken nästan en förlorad helg. Att medvetet söka sig till den kristna gemenskapen "bara" för att höra predikan (om mässa finns inom räckhåll) det är som att byta ut söndagsmiddagssteken mot hårdbröd.
Och på senare år har jag också försökt öva mig i ett nytt medvetet sätt att leva med i liturgin (när jag själv inte celebrerar); jag står upp under hela nattvardsliturgin, fr o m "Upplyft era hjärtan" t o m "O, Guds Lamm" och jag försöker att hela denna stund blunda och bara lyssna på prästens böner (som man lär sig utantill om man går ofta) och läsa/sjunga alla församlingssvar utantill så jag slipper öppna ögonen och stirra i en agenda. Prova själv. Det ger en oerhörd inlevelse i mässan. Om dessutom predikan är åtminstone acceptabelt bra då ger en komplett högmässa en sådan andlig mättnad att den utan vidare lätt uppväger flera timmars lyssnande i ett bönhus. Jag tror mer och mer att katolske prästen Anders Piltz har rätt när han säger att den oerhörda predikosjukan i lutherska sammanhang beror på att vi firar mässa för sällan. Vi måste helt enkelt med prat ersätta den välsignelse Kristus kan ge oss fysiskt i mässan.
Men för en rätt mässa krävs rätta präster som firar mässan på rätt sätt. Hur länge kommer det att finnas? Och vad gör vi när - OBS! "när" (om nuvarande utveckling i svenska kyrkan fortgår utan ändring) inte "om" - det inte längre finns?
