Torbjörn Lindahl

På mindre än ett dygn. Båda gångerna i Örnäsets kyrka. Först lörd kl 19 en mässa som beställts av Fridsförbundet. Några gånger per år vill dom ha mässa i samband med sina församlingshelger då det är kallade predikanter. Själv ledde jag inte mässan, jag var bara med och distribuerade. Inte så mycket folk som det kan vara. Ska man tänka sig att även laestadiankristna kan prioritera stug- och båtliv före Guds ord och sakrament? Hemska tanke!

 

Kaffe hann jag med i bönhuset också. Där kom en av de gästande predikanterna och frågade om jag köpt ny mc ännu. 

- Jag har läst på din blogg, sa han och berättade sen att han varje sommar lånar sin sons motorcykel. Han uppmanade mig verkligen att göra slag i saken. Vad tror kära läsarna, får det bli så? En äldre predikants ord ska man ju inte förakta!

 

Andra mässan för helgen var dagens högmässa. Ledd av Bosse. Till den tog jag med mamma som jag hämtat på hennes äldreboende. När vi sedan for tillbaka så kom min moster o morbror och vi fikade tillsammans på altanen. 

 

Den reflektion man dock inte kan undvika är varför det ska vara "egna" mässor i samarbete med Fridsförbundet? Varför inte komma till Bosses högmässa på söndagen?

 

Nå, trevlig helg I alla fall. Och jag kan berätta att båda mässorna inleddes korrekt "I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn" INTE "i skaparens, befriarens och livgiverskans namn". Inte heller på något annat kulturellt gränstänjande sätt:)

 

F ö har jag kommit på ett nytt sätt att inleda gudstjänsten som skulle bygga vidare på den utredning som levererats från svenska kyrkan, nämligen "Demokratin är en successiv uppenbarelse". Enligt svenska kyrkans egen självbeskrivning är den ju en demokratisk folkkyrka vilket bl a kommer till uttryck i att demokratiska organisationer (läs:politiska partier)  engagerar sig i kyrkan.

 

Vad sägs om följande inledningsord, som helt sätter rubriken för det som förmedlas i gudstjänsten: " i socialdemokraternas, kristdemokraternas och sverigedemokraternas namn." Trefaldig demokrati!

 

Och eftersom inledningsorden ska vara fakultativa enl förslag så är det givetvis tillåtet för den kyrkliga oppositionen som ogillar kyrkans politisering att även fritt utforma alternativet "i ÖKAs, POSKs och Frimodig kyrkas namn."

 

AMEN!

 

Inte året. Om du nu trodde det. Utan antalet deltagare vid högmässan i Hertsön idag. Inte illa för en liten distriktskyrka i Luleås utkant. Hur gudstjänsten upplevdes av övriga vet jag inte helt men för mig var det roligt. Kyrkkaffe med tårta.

 

 

Bunusglädje var att vid kaffet tala med god vän och bloggranne som erbjöd mig komma och låna hans MC om jag skulle vilja pröva på den verkligheten igen. Vilket mod att våga låna ut sin hoj åt en som körde omkull det sista han gjorde.

 

Två mässor till blev det under eftermiddagen på ett äldreboende. Hade bestämt om sjukkommunion med en person jag känner. Men när jag väl var i huset kom förfrågan om jag kunde gå även till annan person i samma ärende. Eftersom jag alltid ansett sjukkommunioner vara en av prästtjänstens finaste uppgifter var det inget problem. 

 

 

Söndagen då inget händer, brukar jag halvt på skämt säga. Kristus har stigit upp och Anden har ännu inte fallit ner. Bara mitt emellan. Väntans tid.

 

Men väntans tid är inte oviktig. Särskilt inte om den förvandlas till bönens tid. Denna söndagkväll har vi i Hertsön i många år firat gudstjänst på kvällen. Likaså har vi tidigare under många år ägnat oss åt att högläsa tillsammans ur bibeln. Så icke detta år.

 

Istället blev aftongudstjänsten en del i församlingens pingstnovena. Undervisning om profetians gåva. Och förbön. Där vi bad att Gud skulle uppväcka profeter bland oss. Efter kort kyrkkaffe avslutade vi kvällen med completoriemässa. Fint, som vanligt.

 

Några av gudstjänstdeltagarna följde med mig hem efteråt på ett glas - juice! - men deras första fråga när dom kom in i huset var: "var har du kikaren?" Så ser man i alla fall att dom är bloggläsare.

 

Samtalen kring jouiceglasen handlade bl a om välsignelsen av regelbundet mässfirande, om att ha uthållighet att vänta in Guds fullbordande av de visioner han lägger i våra hjärtan och annat mera sådant uppbyggligt och givande.

 

Nu har det börjat skymma ute. Men i det andliga ber vi om gryning.

Konfirmation i Örnäsets kyrka med 11 konfirmander i fridsförbundets konfirmandgrupp. 

 

Två av konfirmanderna och flera bland gudstjänstdeltagarna klädda i samedräkter. Fantastiskt vackert.

 

Sjöng vackert gjorde konfirmanderna också. Alla tillsammans Härliga lott att i ungdomens dagar och tre tjejer Att prisa dig är underbart. Något förhör var det inte. Sånt har jag aldrig ägnat mig åt under snart 37 prästår. Nej, det viktiga i konfirmationen fick bli trosbekännelsen och bönen om Helig Ande. Och så kommunionen förstås. Konfirmationshandlingarna var inbäddade i en komplett högmässa. Pensionerad kollega hjälpte till med tillredandet och distributionen.

 

Efteråt var det kaffe med tårtor i bönhuset. Där tog jag chansen uttrycka min glädje över konfirmandernas sångval. Härliga lott var en sång vi sjöng mycket också i min ungdomstid. Jag ber att dessa ungdomar ska bli bevarade i tron.

 

Enda smolket i glädjebägaren är att jag råkade komma för nära tårtbordet så nu måste svarta kavajen lämnas på tvätt. Men det är ju, som Karlsson på taket sa: "en världslig sak."

Det är det väl alltid, anmärker den alerte läsaren. Och det är givetvis rätt. Det är alltid underbart så fort vi firar Kristi uppståndelse. Och det gör vi ju varje mässa. Så varje söndag en påskdag.

 

Men idag var det riktig kyrkoårspåskdag och tillråga på allt med två dop. Först i samband med högmässan i Hertsökyrkan ett dop av en vuxen (från Kina!) Fint och högtidligt. Fantastisk förmån också för en präst att under en längre tid få följa en människas vandring genom bibelstudier och undervisning in i Kyrkans liv och slutligen fram till målet: det heliga dopet.

 

Fantastiskt få detta tilllfälle just ett år då vi följer Matteusserien så att dop/missionsbefallningen ingår i evangelieläsningen.

 

Dop nr 2 förrättade jag inte. Där var jag bara deltagare.

Men jag fick stressa iväg från högmässan för att hinna till Boden där andra barnbarnet skulle döpas. En lillasyster denna gång. Även storebrodern döpt en påskdag - för två år sedan

 

 

När vi firat Kyndelsmäss? Eller kanske på tisdag när rätta datumet infaller? De år jag haft tur och fått en prima gran utan barrtendenser i förtid så har jag gärna haft den kvar till denna tid. Lite tokigt dock att förfastans första helg inföll redan förra helgen. Då krockade ju jul- och påskcykeln i kyrkoåret. Detta nämnde jag något om i inledningen till predikan idag.* Man borde införa en liten ändring i vårt kyrkoår och bestämma att trettondedagstiden alltid ska räcka minst fram till kyndelsmäss. Och vid behov ännu längre. Synd att jag inte längre sitter i kyrkomötet. Annars hade ju jag kunnat bidraga med en av de motioner som ändå får avslag.

 

I vart fall firade vi högmässa idag som vanligt. Lite färre deltagare än väntat. Men roligt att även denna söndag se gudstjänstfirare som lockats till kyrkan genom vårt alpha-arbete.

 

Idag i samband med högmässan och kyrkkaffet beslöt vi att starta en samtalsgrupp som under nio samlingar ska gå igenom de nio punkter som enligt Carl-Eric Sahlberg utmärker en växande församling. Vi börjar gruppen i Hertsökyrkan på söndag 7/2 kl 13 och sedan kör vi söndagarna framöver när vi druckit kyrkkaffet. Vi utgår från Sahlbergs bok "Miraklet St:a Clara". Jag beställer hem ett antal ex av boken så den som vill kan låna eller köpa.

 

Senare på eftermiddagen (efter sorgehusbesök) gick jag till bönhuset och lyssnade till två predikningar av gästande predikanter.

 

I precis två veckor har jag haft en student boende i huset. Idag flyttade han då han fått egen studentlägenhet. Det unnar jag honom givetvis men han har skött sig mycket bra. 

 

I morgon måste jag jobba lite trots ledighet. Undrar om det innebär att jag ska klaga på prästyrkets arbetsmiljö. Nej, klagar inte. Jag har alltid betraktat de fria arbetstiderna som en förmån.

- - - - - - - -

 

* hur min predikan i förmiddags var tänkt att fortsätta kan ses i en kommentar till dagens bloggpost på BloggarDag. Om det sen verkligen blev så får andra bedöma.

 

 

Har jag varit med om idag (eller kanske igår. Osäkert om jag hinner publicera detta före midnatt).

 

Först gudstjänst i Domkyrkan som avslutning på allkristna vinterveckan. Talare under dagarna har varit Carl-Eric Sahlberg och han predikade också idag. Predikan var snarast ett personligt vittnesbörd med betoning av Bibelns betydelse.

 

Gudstjänsten var lång. Det mesta som skulle ingå av textläsningar och psalmer i en svenskkyrklig söndagsgudstjänst + flera sånger och vittnesbörd av LP-kören här i norr. Sammantaget riktigt glatt och entusiasmerande.

 

Efter  en stunds kyrkkaffe på  EFS for jag för att besöka mamma. Och väl där visade det sig att på äldreboendet pågick andakt ledd av kollegan Boel som också tidigare varit i domkyrkan (vi hade båda sammanlyst "våra" (!?) respektive kyrkor till domkyrkan). Så då fick jag sjunga, bedja och lyssna ännu en gång innan det blev en stunds gemenskap med mamma innan hon gick till middag.

 

När mamma gick och åt gick jag till det som var tänkt som dagens andra gudstjänst men som nu får betraktas som den tredje: bönhuset. Två predikningar. En över Danielsbokens inledning, den andra över texten om den förlorade/återvunne sonen.

 

Om två veckor ska jag själv predika i bönhuset.

 

Kvällen avslutades med kvällsmässa i Hertsökyrkan. S k completoriemässa, där en mässordning vävts in ett completorium på ett väldigt fint sätt. En vän och kollega har skänkt mig agendan. Om han själv utformat ordningen vet jag inte. 

 

Att vi samlades till denna enkla mässa är ett resultat av enträgna böner från några av dem som regelbundet besöker högmässan. Och finns det en grupp sakramentstörstande människor måste ju prästerna ställa upp. Tretton deltagare sammanlagt.

 

Full dag.

Och nu handlar det inte om nåt så billigt som glädje över seger i hockeymatch.* Inte heller (skadje-?) glädjen över att överklagandenämnden ger Göteborgs domkapitel åtminstone temporär bakläxa.**

 

Nä, nu handlar det om gudstjänstglädje. Celebrerade den heliga mässan idag i församlingens kyrka i Hertsön och predikade därtill. Och det är alltså det som är själva glädjen.

 

En stund som denna blir det helt obegripligt hur jag någon gång kunnat tänka tanken att konvertera och därmed lämna sitt prästämbete. Men det är väl det. Så länge man befinner sig högst fem meter från ett altare så är det roligt vara präst.

 

Sen var det kyrkkaffe och sen for jag till mamma en stund och sen gick jag på gudstjänst i bönhuset och sen blev jag bjuden hem på kvällste hos person som var gudstjänstfirare i både högmässsn och bönhuset. Och sen tog dagen slut. Men glädjen består.

 

- - - - - -

 

* men man skulle kunna glädja sig över det också. Luleå vann igår över Malmö. Det bör väl även en Rögleanhängare (!) kunna glädja sig över

 

** personligen anser jag att det som Göteborgs domkapitel varnat sina präster förr och sedan dömt några för; att dom lett gudstjänst i Missionsprovinsens regi är fullständigt obegripligt. Här har ett gäng präster firat gudstjänst helt i enlighet med svenska kyrkans handbok och det i ett sammanhang som står på precis samma bekännelsegrund som svenska kyrkan. Vad är problemet?

 

Jag tror nästan att jag som solidaritetshandling ska leta upp något Missionsprovinssammanhang och erbjuda mig leda gudstjänst där. Luleå domkapitel har faktiskt inte uttalat att det är förbjudet. 

 

På onsdag ska jag f ö träffa biskopen för samtal och lunch. Redan under hösten kände jag att det skulle vara roligt få möta biskopen öga mot öga efter det att mitt ärende avgjorts av kapitlet.Tydligen bar biskopen på samma tanke för redan före jul kom ett meddelande från biskopen med förfrågan om jag var intresserad av ett möte. Givetvis var jag det och ett tag "efter helgerna" fick jag inbjudan. Det ser jag fram emot.

Med julgudstjänster för i år. Eller ska man kanske tänka att det är julgudstjänster alla helgdagar t o m Knut eller kanske t o m t o m Kyndelsmäss? Nå den riktigt intensiva julen är över nu. Två gudstjänster mer än planerat fick jag  leda pga inhopp för krasslig kollega. Men inte särskilt betungande.

 

Lite färre deltagare än jag förväntat mig har det kanske varit vid några tillfällen. Är folk bortresta eller ska vi skylla på vädret eller något annat?  Vid kvällens gudstjänst i Hertsön gav dock händelserna mig en liten förmaning. Vi var bara elva deltagare inklusive personal och kyrkvärdar så jag hann tänka att kanske är det onödigt med gudstjänster så många dagar i sträck. Men i samtal efteråt med några av deltagarna fick jag erfara hur betydelsefullt det varit att deltaga just denna gång. Alltså stärks jag i min hittillsvarande tro att man ska fira gudstjänst regelbundet på alla helgdagar. Man vet inte vilken gång som just någon enskild person behöver komma.

 

Vad ska jag säga? Stort tack till er som alltid går i kyrkan och som därmed gör det regelbundna gudstjänstlivet möjligt. Kyrkbänksnötandets ämbete är ovärderligt!

Fjärde söndagen i advent går nu mot sitt slut. Högmässa ledde jag idag. Tjugo i elva hade bara en person kommit men efter gudstjänsten hörde jag att kyrkvärdarna räknat in 38 personer. Inte så illa. Jag höll på att skriva att för en gångs skull var det ingen präst närvarande (förutom celebranten/predikanten själv) men så kom jag på att det var en (1). Alltså lyckades jag inte med det som en bloggare vars blogg jag ofta läser men dock aldrig längre rekommenderar, har uttryckt, nämligen att man ska vara snäll på bloggen på söndagar. Alltså inser jag att jag förtjänar en domkapitelsanmälan till eftersom en pensionerad kollega råkade befinna sig i kyrkan. Inte lätt att vara bloggare i dessa tider.

 

Vid kyrkkaffet blev det samtal om skillnaden mellan lutherskt och katolskt. Men kära läsarna kan vara lugna. En av dem som deltog i samtalet är laestadianpredikant. Det garanterar att den rena lutherska läran avgick med segern i debatten! 

 

F ö funderar jag lite på hur jag egentligen ska uppfatta domkapitelsbeslutet. Jag fick ingen erinran. Men lite "kritik". Vad är den egentliga skillnaden kan man undra. Bäst att fråga biskopen när vi ses. Jag fick ingen prövotid men i beslutet står likväl att domkapitlets "tillsynsansvar fortgår och att uppföljning kommer att ske genom biskopens och domkapitlets tillsyn". Hur länge kan man undra. En prövotid hade varat tre år, det är bestämt i kyrkoordningen. Men denna mer diffusa "uppföljning"? Ett år? Fem år? Och hur ska den ske? Genom att biskopen dagligen läser min blogg? Det skulle jag verkligen uppskatta. Det säger jag helt ärligt. Har t o m funderat över om jag ska inleda varje blogginlägg med ett "hej biskop Hans" under det kommande året.* Fast å andra sidan tar väl en biskop hjälp av sina medarbetare. Och då vet jag - även jag som inte är på Facebook har fått hjälp av mina medarbetare - att det på stiftskansliet finns åtminstone en (1) person som i somras uttryckte mycket tydlig kritik mot mig och denna ringa blogg. Alltså torde biskopen och domkapitlet i sin närhet ha den kompetens som krävs för att avslöja bloggens eventuella framtida förgripligheter.

 

Allt är således under kontroll. Ingen behöver oroa sig. 

 

- - - - - - 

 

* om någon nu tycker att jag börjar bli väl glättig när jag omnämner biskopen så betänk att biskop Hans och jag känt varandra ända sedan vi var tonåringar!

börjar nu. Jag menar, åtminstone rent teoretiskt kunde jag varit avkragad nu. Nu blev jag inte det. Och trodde väl inte det på allvar heller. Men lite genom-död-till-liv-känsla kan man ju uppbåda ändå. Alltså börjar mitt nya prästliv. Vad ska jag göra av det? Ta ut svängarna ännu mer på bloggen, tänkande att nu är det riskfritt för nu har alla kritiker insett det meningslösa i domkapitelsanmälande och dessutom ids inte domkapitlet göra om hela proceduren en gång till alltså kommer eventuella framtida anmälningar att avfärdas med betydligt större snabbhet? Det är ju en möjlighet.

 

En annan möjlighet i det nya prästlivet är ju att hitta på nått helt nytt i verksamheten. Nåt som kan gå bra eller åt skogen, men jag behöver ändå inte bry mig eftersom jag snart blir pensionär?

 

Nä, jag började mitt nya prästliv betydligt stillsammare. Kvällshögmässa i Hertsökyrkan. Betydligt färre än det är på dagtid. Nästa helg är mässan kl 11. Vi får se då. Fortsätter det hela så här så innebär mitt nya prästliv bara troget stå kvar på sin post precis som hittills. Hur kul är det på en skala? skulle mina barn sagt i yngre år. Som sagt, fullständigt normal högmässa blev det. Jag får tacka min gamle kamrat för lite tips till predikan som han gav vid vårt samtal igår. Det kom väl till pass. Dock i något modifierad form givetvis.

 

--------

 

Eventuella framtida kommentatorer på denna blogg bör öva sig i tanken och handlingen att underteckna sina kommentarer med komplett för- och efternamn. Jag överväger nämligen att bli i princip helt konsekvent med den kommentarsregeln att det ska vara fullständigt namn. (Den gamle kamraten har dock fortsatt dispens eftersom den signaturen hör till denna bloggs väsen.)

Det är ju det prästerliga schemat för oss i församlingens östra område numera; jobba två söndagar, vara ledig två. Lika skönt som vara ledig varannan kan jag tycka. 

 

Vid ledig söndag uppstår alltid frågan var kyrkobesöket ska bli. Grundtipset är ju alltid Hertsökyrkan. Jag är nu så sammankopplad med den kyrkan att banden finns långt vid sidan  av min egen tjänstgöring. Men andra alternativ kan finnas. Ett var grannkyrkan tvärs över fjärden. Hade jag farit dit kl 11 hade jag kunnat återkomma till lovsångsgudstjänst med vännen Urban på kvällen. Viss lockelse fanns i det alternativet. Men man ska ju vara trogen sin (eller den gemenskap man gjort till sin) hemförsamling. Alltså blev det högmässa med kollegan Mats. Men då blev det kl 18.

 Alltså kunde förmiddagen användas till annat: tur till Mjölkudden för att avlämna bilen till dotter med billåningsbehov pga planerad utfärd till syster i Boden med nybyggd villa. Promenad hem efter billämning. Eftermiddag besök hos moster och morbror tillsammans med mamma. Första gången som mamma inte gick själv utan kom  med rullstol i taxin.

 

Kvällens gudstjänst stillsam och fin. Extra sång och fiolspel förhöjde upplevelsen.

 

Nu är det min tur fira två gudstjänster i Hertsökyrkan. OM domkapitlet skulle avkraga mig den tredje december pga olämpligt bloggande då blir det mina två sista högmässor.

 

Tänk! 

 

Kan man inte få något s k stalltips om vad som rör sig i domkapitelsledamöternas huvuden?

var det pga mammas födelsedag och därmed sammanhängande släktmöten. Men inte så intensivt att kyrkogång försummades. I staden närvarande bror och svägerska hämtade mamma och så sågs vi till högmässa i Hertsökyrkan. Tvingas erkänna att jag själv försov mig så lämplig buss missades. Problem eftersom bilen var utlånad till dotter. Som tur var kunde ständigt trogna vänner svänga förbi och plocka upp mig.

 

Eftersom det var Bosse som ledde mässan så kan det knappast uppfattas som skrytsamt av mig om jag nämner att min tvillingbror och jag bara utgjorde hälften av de präster som finns  i bänkraderna. Jag tror det var närmare fyrtio personer i gudstjänsten. Ändå hörde jag senare att flera av de trogna istället var i Björkskatan och lyssnade till Anders Sjöberg. Hur trevligt det än varit att stanna så smet vi från kyrkkaffet och sammanstrålade med lite övrig släkt och drack kaffe hos mamma. 

 

När släkten börjat ge sig av var det precis läge för mig hinna till bönhuset. Roligt träffa vänner även där. Och det är väl gemenskapen som lockar. Gäller det bara gudstjänsten så vinner oftast högmässan. Särskilt om riktig liturgi förenas med god predikan som idag.

 

Hemfärd med buss och en bit promenad för att hämta bilen så var den innehållsrika dagen slut.

med mycket gudstjänster.

 

Högmässsa i Hertsökyrkan på Alla Helgons dags förmiddag. Kanske inte lika mycket folk som helgen innan. Nej, betydligt färre. 

 

Efter lunch i kyrkan prommenerade jag till Örnäset. Gick över kyrkogården och hann sätts ett ljus på pappas grav. Även förbi mamma på äldreboendet. Där mötte jag också  moster och morbror. Sen äntligen till Örnäsgården och Örnäskyrkan där det var dags inrikta sig på kvällens insats: minnesgudstjänsten för de under året avlidna. En fin stund. Vacker musik på tvärflöjt. Riktigt fint. Men deltagandet vid dessa gudstjänster har minskat markant.   Ca 80 deltagare nu. Ungefär som ifjol enligt vaktmästaren. Men för knappt 15 år sedan var kyrkan nästan full. Är det den allmänna sekulariseringen som gör sig påmind? Folk upplever inte längre kyrkan som den naturliga platsen att hantera händelser i livet? Eller är det vår egen konkurens i form av andakter i kapellet på kyrkogården?

 

Söndag åter i Örnäskyrkan på högmässotid då jag distribuerade. Bosse celebrerade o predikade och i gudstjänsten var ganska många från närbelägna bönhuset där det varit församlingsdagar med predikningar i dagarna tre.

 

Två av dessa predikningar åhörde jag en stund senare i bönhuset. De kallade talarna var båda sådana som jag känt alltsedan min ungdom. En präst från Österbotten och en lekman från Haparanda. Till den gudstjänsten hade även två andra vänner infunnit sig: Anders Alapää från Korpilombolo med biskop Göran Beijer. Båda dessa följde mig sedan på kvällshögmässa i Hertsökyrkan. Jag funderade ett kort tag på att låta biskopen välsigna men tänkte att jag inte skall göra något provokativt så här i domkapitelsanmälningstider. Att två präster ur Missionsprovinsen befinner sig bland gudstjänstdeltagarna kan man väl ändå inte bli anmäld för? Men i dessa tider kan man inte så noga veta. Numera spränger ju folk alla gränser. 

 

Biskopen kom sedan och sov över hos mig. Det är tredje gången i mitt liv jag haft en biskop i mitt hus. Första gången var några år in på 80- talet då biskop Olaus Brännström kom till mig för att diskutera något. Kan dock inte ha varit mitt bloggande! Så vad var det då? Minns inte. Andra gången en biskop besökte mitt hem var för knappt tio år sedan då Bertil Gärtner kom förbi i samband med ett av våra norrländska OAS-möten.

 

Givetvis känner man sig välsignad. Men för att ingen bland kära läsarna ska känna sig förbigången å egna eller andras vägnar nämner jag med glädje att jag också haft både församlingspedagoger, diakoner och kyrkomusiker i mitt hem under åren.

 

Både kyrkligt och världsligt.

 

Jag är ju tillbaka på jobbet nu. Men i fredags kan man säga att jag tog en förlängd lunch när jag snabbt åkte fram och tillbaka till Töre för att gå på begravning. Den vi följde till sista jordiska vilan var en man som jag först haft att göra mycket med i jobbet men som sedan blev mer av personlig vän: Bert Enström. När jag började som präst i Gammelstad var han begravningsentreprenör och vi samarbetade åtskilliga gånger. Under senare år träffade jag honom regelbundet i Töre eftersom han hade mycket med svärfar att gära. Blomintresset förenade dem.

 

Senare på eftermiddagen var jag i selen igen. Då blev det taco-kväll och familjegudstjänst i Hertsökyrkan. Ett riktigt lyckat koncept - har jag väl skrivit förr - att ha en gemenskapsafton ihop med en enkel familjegudstjänst. på vardagstid. Att det tog så länge att komma på detta!

 

Lördag ledig. Åter till Töre och träffa svärfar och svägerskan som är uppe från Uppsala. Bjudna blev vi till svärfars f d grannar på både älgköttsoppa och kaffe. 

 

Söndag. Inte slut riktigt än. Men två gudstjänster blev det. Kl 11 i Hertsökyrkan. Min första högmässa på 11 veckor. Många gudstjänstdeltagare. Kände det som att många ville hälsa mig välkommen tillbaka. Riktigt glädjande. Jag gissar att det var ytterst få bland gudstjänstfirarna som skulle hålla med domkapitelsanmälaren Maria Johansson Berg om att jag i mitt jobb "brister på alla punkter".

 

På kvällen höll jag högmässa i Örnäset. Att detta med högmässa kl 18 inte funkar riktigt lika bra - i vart fall om man ska döma efter antalet närvarande - är uppenbart. Men glädjen att träffa vänner och trossyskon är lika stor oavsett tid på dygnet.

 

har det handlat om i parti och minut.

 

Igår kväll var jag på ett kalas där två personer firade sina födelsedagar tillsammans. En fyllde 60 den andre 70. Det var en mycket trevlig tillställning där man mötte både bekanta och nya människor.

 

Dessutom fyller min tvillingbror och min yngre svägerska år under helgen. Men dom bor ju en bit bort så det blev sms-grattis.

 

På aftonen besökte jag Örnäsets kyrka och deltog i mässan som kollegan Mats ledde. Även om jag inte är helt vän med aftonmässor får jag erkänna att just idag passade det med min livsrytm att gå i mässa på kvällen. Men jag deltog inte i själva kommunionen. Inte av nådesförakt hoppas jag. Men de senaste dagarna har jag redan kommunicerat flera gånger, i veckomässa och vid sjukkommunion. Men gå i kyrkan och delta i gudstjänsten det vill jag ändå. Det finns ju något uppbyggligt i själva liturgin. Men det krävs kanske stor kyrkvana innan man lär sig uppskatta det.

 

Precis när jag kom till kyrkan vid 18 så var det en massa folk som for därifrån. Inte kyrkan utan från bönhuset. De två delar i praktiken parkeringsplatser. Lite kluvet känns det ju. Men jag tvingas erkänna: i valet mellan dessa två vinner mässan i kyrkan. Därmed inte sagt att jag skulle ogilla gudstjänster i bönhus. Bort det! Men bönhus kan för mig aldrig bli något annat än komplettering till kyrkan. Precis som det var från början. Söndagsbön höll man ju i de byar där det var för långt till kyrkan.

 

Innan jag slutar ska kära läsarna få se något gulligt. Den första gåva jag fått från barnbarnet.

blev det idag. Fast ändå riktig komplett högmässa (givetvis). Med början nu i terminsstarten som var så har vi den ordningen att kyrkorna i Örnäset och Hertsön växlar gudstjänsttid. Ena veckan har ena kyrkan 11 och den andra 18. Andra veckan har andra kyrkan 11 och ena kyrkan 18. Ni förstår!

 

Skälet till denna förändring är ett behov av visst dubbelutnyttjande av personal. Olika alternativ för att lösa situationen diskuterades. Till slut blev detta den kompromiss som alla kunde enas om. En viss oro har funnits om deltagarantalet kommer att minska mycket på kvällsgudstjänsterna. Men ikväll var det förhållandevis bra med folk. Vi får hoppas det håller i sig.

 

Den helige Mikaels dag. Viktig söndag med allvarligt budskap. Det senare är det också i en bok jag håller på med, Magnus Malm: Som om Gud inte finns.

 

Sanningen har ersatts av meningen är en av författarens teser. Och det får konsekvenser:

"I en konsensuskultur som vår måste tron skyddas från alltför tydliga påståenden som skulle kunna stöta bort någon. Om vi tänker för mycket, är risken stor att vi kommer till olika slutsatser och därmed utsätter sammanhållningen för alltför stora påfrestningar. En vag känsla av religiös samhörighet framstår då som mer attraktiv. Allt som krävs är att leverera de rätta signalorden och flagga för de rätta symbolfrågorna.....

Och när kyrkan inte längre är rotad i sanningen utan i meningen, då uppstår alltid repression....Istället uppstår en anspänning att tänka och tala på ett visst sätt, så att jag inte stör den noggrant kalibrerade samstämmigheten." (s 139-40).

 

Inte undra på att en bloggare med lite egen profil blir en total omöjlighet! Jag förstår!

blev jag idag.

 

Var i kyrkan. Och det var väl inget förvirrande med själva högmässan. Nej, det var i kaffekön efteråt som förvirringen uppstod. En person förde min MC-olycka på tal med orden

- Nu vill du väl aldrig se åt en motorcykel mer?

Då ingrep en annan av de kaffeköande och utbrast "nej, du ska fortsätta med motorcykel. Det hör ju ihop med dig".

 

???

 

Jag får erkänna att jag nog varit rätt inriktad på att det är slut m MC nu. Men inte helt utan sorg i så fall. Och det som framförallt grämer mig vid tanken på ev mc-slut är att jag ännu inte hunnit göra någon tur tillsammans med bloggrannen och FK-kompisen PE Simma. Han besökte mig flera gånger under sjukhusvistelsen och sista gången var han t o m MC-klädd. Var det något slags profetiskt tecken?

 

Att gå i kyrkan var annars givetvis roligt. Men jag tvingas konstatera att kollegan Bosse ofta numera håller längre högmässor än jag gör. Jag förefaller alltså inte längre vara församlingens meste långpratare. Illa. Konvalecensen måste uppenbarligen användas till skärpning på predikofronten.

 

Sista tiden har ju mycket i den kyrkliga debatten handlat om kommunitetens på Berget beslut att bli katolsk. Katoliktankar har även stimulerats av de två senaste inläggen på Mikael Karlendals blogg. Den bok han senast refererar har jag beställt.

 

Vad innebär det egentligen att konvertera? Hur ser en konvertit på sitt gamla sammanhang? Måste man "underkänna" sin gamla kyrka? Jag minns ett samtal för många år sedan med ett par som lämnat svenska kyrkan för den ortodoxa. Deras uttryck var: "svenska kyrkan var vårt barndomshem, den ortodoxa kyrkan vårt vuxenhem". Fint uttryckt har jag alltid tyckt. 

 

Själv kom den bilden för mig: familjen växer och man behöver större bostad. Eller ett stort vägbygge planeras i närheten av nuvarande bostad som kommer att minska trivseln. Då säljer man huset och köper ett annat. Det innebär inget underkännande av hittillsvarande boende. Bara att framtiden kräver något annat.

 

Ibland riktas kritiken särskilt mot präster som konverterar. Innebär det att dom underkänner sin tidigare svenskkyrkliga sakramentsförvaltning? Varför skulle det behöva vara så? Konvertering innebär ju bara att man ser att den framtid man vill förverkliga bättre nås i annat sammanhang. Inget underkännande av barndomshemmet bara för att man flyttar ut.

- - - - 

Trogen läsare noterar:

1. Detta är bara en principiell diskussion om konverteringens innebörd. Betyder inte att jag själv är på väg.

2. Inte ett ord om "det positiva i katolska kyrkan". Ytterligare domkapitelsanmälningar således onödiga.

Första högmässan sedan 16 augusti. I morgon är det fem veckor sedan olyckan. Jag deltog i högmässan i Örnäsets kyrka. Alltid roligt gå där. Kyrkan invigdes ju året efter det att vi flyttat till Luleå. Det var alltså i allra högsta grad min ungdomstids kyrka. Den kyrka där jag första gången tog emot nattvarden efter min konfirmation och dess "första nattvardsgång" (jag konfirmerades på ett scoutläger). Jag minns den gången då jag föll på knä i kyrkan bredvid min tvillingbror (att min gamle kamrat också var med kan inte uteslutas, snarare är det sannolikt). Det var ett viktigt tillfälle. Jag var ju medveten om att de flesta bland klasskamrater och jämnåriga  - på den tiden konfirmerades ju nästan alla - lät första nattvardsgången även bli den sista. Själv var jag sedan länge inriktad på att första nattvardsgången verkligen skulle vara just första - i en lång rad. Och här blev då den viktiga - och får man nog säga - livsinriktningsavgörande, första efter den första. Med den bakgrunden känns det ju lite märkligt - som jag påtalat i något av mina yttranden till domkapitlet - att en del av mina anmälare (och även andra sociala-medier-kritiker) talar om mig som om jag inte hör hemma inom svenska kyrkan. I vilken kyrka hör jag hemma då?

 

Så fick jag det sagt också!

 

Sedan ett antal år firas dock inte huvudgudstjänsterna i Örnäset i stora kyrkorummet utan i det mindre Mariakoret längst ner i kyrkan. Jag upplever att det varit positivt för gudstjänstlivet. Gemenskapen tätare, folk ser varandra, hör varandra sjunga mm. För ca femton år sedan när vi byggde om Hertsökyrkan så flyttade vi under en termin alla verksamheter och gudstjänster till en lägenhet några kvarter bort. Där blev också en närhet mellen gudstjänstdeltagarna som jag upplevde på något sätt förvandlade hela gemenskapen. Och det följde sedan med tillbaka till kyrkan.

 

I morgon börjar alltså sjätte rehabiliteringsveckan. 6 - 8 veckor var läkarnas prognos för läkandet av revbensskadan. Man* får väl se.

- - - - - - 

* den uppmärksamme läsaren noterar att jag inte använde det nya uttrycket i tiden och skrev "en får väl se". Detta mitt uppenbara fasthållande vid ett gammaldags patriarkalt språkbruk torde väl också kunna ge anledning till en domkapitelsanmälan. Jag blir själv nästan mörkrädd när jag betänker vilka farliga tassemarker jag är i närheten av.

For till äldreboendet och hämtade mamma och tillsammans for vi till Örnäsets kyrka. Sen tog vi en liten biltur. Först förbi kyrkogården och pappas grav. I morgon är det tre år sedan han dog. Sen for vi omkring lite i gamla hemtrakter på Knöppelåsen. Fick även hälsa på gammal bekant som bor kvar några gator bort från där vi hade villan.

 

Hemkommen skrudade jag snabbt om och gav mig ut på ganska lång MC-tur. Säger inte mer än: oj, så skönt och avstressande det är att åka motorcykel. Enligt plan ska jag även passa på åka hoj lite mer under kommande lediga dagar. Det ska ju bli fint väder också sägs det.