Jo jag orkade till kyrkan
Det må äga sin riktighet att "en" numera nyttjas flitigare såsom pronomen. Dock måste det tillåtas mig nämna att "en", icke minst i vissa av rikets sydvästra delar, nyttjats dialektalt och därför icke enbart kan ses som ett modernt språkbruk. Med "en" förhåller sig det således på ett annat sätt än med det konstruerade tramsfeministiska begreppet "hen", ett ord jag aldrig någonsin kommer att ta i min mun och icke heller i skriven text givetvis undantaget de fall där jag kommenterarer ordet som sådant.
Åh, denna bloggpost framkallar minnet av min fine konfirmandpräst som nu är emeritus, Jan-Erik Kuoksu som till oss konfirmander sa: Det är inte den första nattvardsgången som är den viktigaste utan den andra" och i mitt falla talade han verkligen profetiskt. Min andra nattvardsgång blev ett livsavgörande möte med Jesus en Allhelgonahelg i Gällivare några månader efter min konfirmation. Sedan bröt jag med vår tradition att fira nattvard sällan, den är ännu mitt viktigaste livsmedel och nådemedel som jag söker upp så ofta jag kan.
Att ersätta "man" med "en" är tämligen enfaldigt eftersom det leder till otaliga syftningsfel. Någon måtta på stollerierna får det ändå vara.
Dessutom har jag i en tidning i en frågespalt kunnat läsa ett svar där en jurist (!) var så ivrig att använda "hen" att hon åstadkom grova syftningsfel. Frågan gällde relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare och till slut gick det inte att utläsa vem "hen" syftade på. Fjantord! Förr i tiden avsåg "han" både män och kvinnor och var alltså (som det så populärt heter) inkluderande. Därför försöker jag numera att inte skriva "han eller hon" utan använder bara "han". Varför krångla till det?
När jag läser din senaste bloggpost (har följt bloggen något år) så påminner jag mig min konfirmationsundervisning. Vi var 50 läroverksgrabbar som satt framme i koret i Karlstads domkyrka.
Vår präst och lärare och lärare sade åtskilliga gånger. "Grabbar, att tro på Gud - det är att lita på Gud". Vad detta har hjälpt mig genom livet och fortfarande gör när jag nu passerat 75 år.
Elisabeth, tala inte illa om det finska "hen" (fi. "hän"). Kunde vi ta över pojke (poika?) och pjäxa (pieksu?) och känga, går det säkert bra också med detta ord. Märker dock att den föreslagna objektsformen "henom" (icke till finnandes på finska, men harmoniernade med "honom" och "Henne") inte alls har slagit igenom som "hen", vilket jag beklagar, eftersom det bidrar till "hens" grammatiska otydlighet; jag menar, det uppstår ju fler enformiga och dubbeltydiga satser av typen "han slog han" när man inte har någon särskild objektsform. Så ska vi ha det finska låneordet "hen" i svenskan, vilket jag inte alls har något emot (finnarna får f.ö. gärna låna in "han" resp. "hon" när de särskilt vill markera kön också i pronomina), så tycker jag att vi även bör använda den föreslagna objektsformen "henom".
F.ö. var det ju roligt att få vara med vid den dubbla högtidsdag då min mor fyllde 70 och du återinträdde i högmässofirarnas gemenskap. Vi borde kanske införa något slags ordning för "kyrkotagning" av långvarigt sjukskrivna? Eller också skulle en sådan skrämma bort sjuka och skadade (liksom nyblivna mödrar?) från att över huvud taget bevista en högmässa igen ;o).
Roligt var det att se dej i vilket fall som helst - och att för första gången på mycket länge få hälsa på en domprost!