Torbjörn Lindahl

 

Att jag väljer kalla denna serie P (s) minus beror inte på vilja till smygreklam för socialdemokraterna utan avsikten skriva t o m sista faktiska arbetsdag 10 juni då jag sedan går på semester fram till officiell pension 1 juli.

 

 

 

Jag fick alltså mitt första missiv till Nederluleå. Biskopen hade gett Nederluleå och Skellefteå lands som alternativ. Inte i meningen att jag fritt kunde välja utan bara att ett av dem skulle det bli. Jag svarade att jag givetvis far dit biskopen sänder mig, men om det finns en möjlighet önska så föredrar jag min hemstad. Nyblivna föräldrar som vi var så var väl tanken på större närhet till våra föräldrar (Luleå respektive Gunnarsbyn) lockande. I efterhand har jag dock flera gånger funderat på om det inte varit utvecklande för mig personligen att komma en bit bort från vissa sociala och kyrkliga självklarheter. 

 

Dagen efter min prästvigning fick jag börja 14 dagars konfirmandläsning, helt oförberedd. Måttligt stor grupp, 12-15 tror jag,  så jag fick ha den ensam. De flesta från Gammelstad? Minns ej ordentligt. Ovan som jag var - jag hade aldrig jobbat med eller praktiserat i konfirmandverksamhet - så blev väl inte detta min mest lyckade konfirmandledartid. Jag glömde t o m se till att konfirmanderna lärde sig trosbekännelsen. Först när vi skulle öva gå in i kyrkan i procession insåg jag

- Hjälp, konfirmanderna ska ju högt och tydligt bekänna sin tro inför hela församlingen!

 

Nu var goda råd dyra. Fanns ingen annan utväg än uppmana konfirmanderna ta med psalmböckerna fram till altaret och upplysa om på vilken sida trosbekännelsen stod att finna.

 

Det misstaget har jag aldrig gjort om. Andra misstag väljer jag tiga om tills vidare.

blir en serie inlägg där jag berättar minnen från min prästtid. Kanske inte helt seriöst men ur verkligheten i vart fall. Det ska beröra de olika församlingar och distrikt där jag arbetat. Och de olika verksamhetsområden man som präst är inblandad i, allt från gudstjänster och kyrkliga handlingar till konfirmander, och hembesök och expeditionstjänst. Och från de olika områden/distrikt där jag varit ansvarig

 

Börjar i morgon.

var en serie blogginlägg som min gamle kamrat skrev på sin blogg under en period för ca ett år sedan. P stod väl för pension och sen minus antal dagar som var kvar. Hans ursprungliga ambition var att skriva hundra sådana inlägg med kommentarer för varje dag till några av NT:s böcker. Nu blev det väl inte riktigt komplett med bibelkommentar varje dag, om jag minns rätt. Det kunde det gott och väl fått bli. Jag har uttalat det förr och gör det gärna igen: min gamle kamrat har utan tvekan en gåva när det gäller att göra grundläggande exegetisk kunskap tillgänglig för de icke vetenskapligt skolade på ett sätt som blir uppbyggligt (han vill själv hellre kalla det bebyggligt)  utan att vara störande och överdrivet "fromt".

 

Mer sånt får han gärna dela med sig av på sin blogg. Jag blir en trogen läsare. Någon dylik bibelkommentarsserie är dock inte att vänta på denna ringa blogg. Man ska, som bekant, inte kvacka i annans ämbete. Däremot har det lockat mig att skriva en P minus- serie varje dag fram till pension, t ex minnen från min prästtid. Men kanske är det bäst vänta med dylikt fram till dess pensionen tryggt börjar infinna sig så det inte blir total personlig konkurs om jag skulle bli domkapitelsanmäld och avkragas. Alltså tänker jag att dylikt får vänta ännu xx dagar.

 

Och här avslöjar jag min svårighet: hur numrerar man dessa P minus?*  Mina sista arbetsdagar kommer att vara 9-10 juni.* Om man nu tänker sig att jag idag/kväll skriver ett P minus- inlägg, ska det då numreras P minus 42 eftersom det är 42 dagar kvar t o m 10 juni fr o m i morgon eller P minus 43 eftersom det är 43:e dagen idag.

 

???

 

Eftersom jag inte lyckats lösa** detta kan jag inte börja. Erkänner att även tidsmässiga svårigheter (= undanflykt för lättja?) kan vara hinder på vägen. Jag måste ju försöka göra rätt för lönen denna sista en och en halv månad.

 

 

 

* även om offentlig "avskedspredikan" blir i Hertsökyrkan 2 juni kl 11, så medverkar jag vid vuxenkonfirmation i högmässan Pingstdagen 9 juni, och den 10 juni, Annandag Pingst, firar jag mässan i Hertsön kl 19, som ett personligt jubileum (men det skulle varit mässa ändå som Bosse annars skulle lett) då det är 40-årsdagen av min prästvigning 

 

** jag räknar givetvis med att min i saken erfarne och kunnige gamle kamrat inträder till min hjälp antingen via bloggkommentar eller vid möte på Storgatan i Älvsbyn under Första maj-rundan på onsdag.

Det är frågan.

 

Idag blev jag dels tillfrågad om ett semestervikariat under en dryg månad endast ca fem veckor efter min avsedda sista arbetsdag och senare samma eftermiddag fick jag frågan från annan kyrkoherde om jag något senare skulle kunna tänka mig vikariera på halvtid som komminister några månaderr. Jag lovade båda. Börjar jag också sälla mig till skaran av pensionärer som håller kyrkans prästorganisation under armarna? Roligt att äntligen (?) få betyda något!

 

Idag övervägde jag också att göra vårens första MC-tur men avstod. I morgon?

Dvs sista av något i jobbet före pension. Det var sista planeringen av gudstjänstlivet för kommande halvår. Inte särskilt svårt för en fortfarande gudstjänstansvarig präst. Bara kopiera av det höstschema som gällt i många år: högmässa varje söndag kl 11 (med ett undantag), gudstjänster på div icke-söndliga helgdagar + tre fredagskvällar med taco och familjegudstjänst. Så var det klart med den saken. Men när det hela ska genomföras har ansvarsstafettpinnen överlämnats till Bosse.

 

Mer info om GDPR (eller heter det  GPDR eller rentav nåt annat?) hade vi också i prästkollegiet idag. Om jag här på s k socialt medium sprider uppgiften att det var en av församlingens informatörer som undervisade, har jag då onödigtvis spridit s k personuppgift? Sannerligen inte lätt att veta. 

 

Fattade jag nåt? Inte ett smack. Bryr jag mig? Inte det minsta.

 

Nu har jag mindre än 50 dagar kvar till pension. Den personuppgiften bjuder jag på

Det händer nu allt oftare att det man gör i jobbet är sista gången man gör det som fast anställd före pension. En hel del sista har det redan varit, t ex julhelg, men jag visste inte om det då. Några kommande sista som jag i förväg är medveten om är bl a terminens alphahelg detta veckoslut och skärtorsdag och långfredag.

 

En sista som skedde i veckan var att ta emot meddelandet på datorn du måste ändra ditt lösenord inom 14 dagar. Trodde jag skulle slippa göra det igen. Men så icke. Under flera år har jag haft planeterna i tur och ordning i kombination med något tecken och ett årtal ur familjehistorien som lösenord. Sista halvåret (eller är det kvartal?) Har det varit Pluto. Trodde det skulle räcka till the bitter end, men icke. Men så är ju inte Pluto en riktig planet längre. Tidigare hade jag motorcykelmodeller av olika slag som lösenord. Vad jag söker hjälp hos nu i dessa yttersta av tjänstgöringsdagar avslöjar jag givetvis icke.

 

Inser mer och mer att det verkligen är dags gå i pension. Får alltmer dataångest för varje dag. Byta lösenord! Vilken onödig stress! För att inte tala om att fylla i Flex varje månad. 

 

Tre löningar har jag kvar. Det skulle jag önska aldrig blev sista.

är det exakt denna dag (alltså igår 10 april) eftersom jag glömde spara bloggposten före midnatt) till den kommande dag då jag enligt nuvarande plan ska utföra min sista arbetsuppgift som tillsvidareanställd präst i Luleå Domkyrkoförsamling. Måndag 10 juni, vilket är Annandag Pingst, och tillika 40-årsdagen av min prästvigning, celebrerar jag mässan i Hertsökyrkan kl 19 och sen är det semester resten av juni och pensionärstillvaro fr o m 1 juli.

 

Sönd 2 juni har jag officiell avskedspredikan I Hertsökyrkan kl 11, Pingstdagen 9 juni vuxenkonfirmerar jag i Högmässan (som Bosse leder) och annandagen celebrerar jag själv som sagt. Sen är det slut. Som fast anställd präst alltså. Präst förblir man livet ut.

 

Att sluta  med predikan och mässfirande har jag ingen tanke på. Men det får bli under något annorlunda yttre former.

Tidigare i veckan beställde jag det zoomokular till teleskopet som jag för en tid sedan bestämt mig för. Igår (fredag) fick jag det. Varför har jag inte tidigare beställt något dylikt? För att jag inte insett fördelen eller för att jag tvekat för priset? Hur som helst överträffade det alla mina förväntningar. Definitivt värt priset.

 

Några astronomiska studier har ännu inte blivit av med nya tillbehöret. Mulet har det varit. Har fått nöja mig testa det på stugor vid Sinksundet. 

 

F ö tycks det vara den s k lagen om tji som gäller. Antingen har det under vintern varit för kallt, eller mulet, eller så har man fått två veckors bilförbud av doktorn och kan inte åka ut till en mörk plats utan blir hänvisad ta ut teleskopet på baksidan av huset där det ändå är alltför upplyst  från grannhusen och gatlyktor. 

 

Tappert väntande är amatörastronomens lott..

blev det i veckan.

 

Men inte av helt fri vilja. Drabbades i måndags av kortvarigt strokeliknande symptom, innebärande att jag en stund inte kunde tala ordentligt utan bara sluddrade. S k tia sades det senare. Även om det istort sett gick över ganska fort fann jag det bäst kolla upp saken (har haft liknande förrut). Alltså eftermiddag på akuten. Vid röntgen konstaterades så tydliga förträngningar på vissa kärl upp till hjärnan att man tisdag f m skickade  mig med ambulansflyg till Umeå för ytterligare utredning, ev åtgärd.

 

Angiografi onsd fm bekräftade bilden tydligt och någon angelägenhet göra någon form av ballongsprängning fanns väl, men då mina besvär hittills inte varit alltför svåra och frekventa ville man inte ta risken eftersom även behandlingen i värsta fall kan leda till att en propp lossnar och far upp i hjärnan. 

 

Och eftersom förträngningarna i kärlen sannolikt kommit smygande under många år så har det hunnit utvecklas andra vägar för blodet. Kanske dags sända en tacksamhetens tanke till Skaperen för den finurligheten att hjärnan blodförsörjs både framifrån och bakifrån.

 

Återstår alltså att hoppas på det bästa och goda vänners förböner. Bussresa hem. Strax framme.

 

Sjukskriven över helgen för lite vila så på söndag blir det Bosse i kyrkan trots att det egentligen är min tur. Men den som "aldrig säger nej till en mässa" kan ju knappast ha något emot att celebrera och predika på självaste Midfastosöndagen. Personligen blir jag mer och mer övertygad om att Jesu ord i Joh 6, om att äta hans kött och dricka hans blod, i första hand syftar på nattvarden och inte på ett "andligt" ätande och drickande genom tron, vilket jag betraktar som ren undanflykt för att i efterhand försvara ett kyrkoliv där nattvarden inte har den centrala ställning den bör ha.

Högmässa i Hertsökyrkan gick jag givetvis till. Bosse celebrerade och predikade. Det är så helt underbart höra Bosses predikningar att jag kommer gå i pension med totalt gott samvete. På vägen dit släppte jag av äldste sonen vid katolska kyrkan. Inte har jag dåligt samvete för det heller. 

 

Som vanligt intressanta samtal vid kyrkkaffet, bl a om skillnaden mellan olika laestadianska grupper, så jag blev lite sen till dagens nästa ärende, kyrkkaffet i Örnäsgården där en av församlingens diakoner avtackades. Men jag hann få en ordentlig pratstund och smaka på det hembakade fikat. När en arbetskamrat väljer nytt jobb kan man bara önska lycka till och Guds välsignelse. Och eftersom denna arbetskamrat nu väljer ett "världsligt" jobb så får man anledning fundera över den principiella frågan hur vi ser på präster och diakoner som har icke-kyrkliga anställningar - eller är pensionärer. Borde vi inte anstränga oss mer för att räkna in alla ämbetsbärare i den kollegiala gemenskapen oavsett om dom har kyrklig anställning eller inte. I min ungdom tror jag att pensionerade präster regelbundet inbjöds till kontraktskonvent. Hur är det idag?

 

Besök sen hos mamma där jag på boendet även träffade man som var min bänkgranne när jag förra året hade årskort i isladan. Han bjöd in mig till sin far att se Växjö-Luleå. Jag såg en halv period innan jag for.* Och innan jag lämnade äldreboendet tog jag även med mig mammas telefon som inte längre behövs eftersom hon numera inte riktigt klarar vara sig ringa eller svara. Så till alla som fortfarande kan mammas telefonnummer - samma som pappa och mamma haft sedan augusti 1962 (med tillägg av en begynnelsetvåa när numret blev sexsiffrigt): nu är det slut. Den som vill prata med mamma ombedes ringa mig så ringer jag tillbaka nästa gång jag är där på besök.

 

Och när ändå äldrevården är på tal kan jag väl säga att den omvårdnad mamma får tycker jag är fantastisk och personalen helt underbar. Så den kritik mot landets äldreomsorg som ibland hörs, den gäller inte här.

 

* och Luleå vann såg jag just nu i sonens telefon där jag sitter hemma i favoritfåtöljen 😁

Damlaget i  ishockey alltså. På hemmaplan igår kväll och jag var där och upplevde segeryran.

För en amatörastronom. Lyder som följer:

 

Suck. Men jag tog ut teleskopet en liten stund i alla fall. Och tittade på - månen. Får erkänna att jag tycker om att studera månen trots allt. Får en svag känsla av att det påfallande ofta är klart väder vid fullmåne. Är det så eller är det minnet som spelar spratt?

Chansen att fara ut och vara amatörastronom alltså.

 

Hela eftermiddagen var det klart väder och skulle det bara hålla i sig så...

 

För tidigt om aftonen ville jag inte fara. Tillräckligt mörkt skulle det vara. Kring 19 började jag förbereda mig, bl a ringde jag gammal kunnig ungdomskompis och bad om förslag på lämpliga objekt att rikta teleskopet mot. Sen iväg. Till stället jag funnit en bit bort från stan. När jag klev ur bilen och blickade uppåt så var det den stjärnklaraste kväll jag upplevt sedan jag köpte teleskopet. Men vad händer? Med fart så snabb börjar molnen täcka himlen och efter ca tjugo minuter var det bara att packa ihop. Vad kallar man sånt? Osis? Eller "Det är så det är för en amatörastronom"?

 

Suck!

 

Men inte tog  eländet slut där. Plötsligt insåg jag under hemkörningen att jag lagt planisfären på biltaket. Hade jag kommit ihåg lägga den i bilen före avfärd? Snabb koll. Nej! Alltså återfärd till observationsplatsen. Tur att planisfären är inplastad så den ska tåla utomhusliv. En stund i den mjuka snön var inte till någon fara.

 

Men skam den som ger sig. Nu väntar vi på nästa stjärnklara kväll....

 

.....Och den verkar redan ha infunnit sig ser jag nu när jag tittar ut genom fönstret efter idogt bloggande. Blir man sugen fara ut igen? Utan tvekan! Men nu är det för sent. Det är ju arbetsdag i morgon. Och trots att jag redan mentalt pensionerat mig måste jag kanske göra någon nytta...

Eller snarare: jag tog inte vara på möjligheten.

 

Att lägga teleskopet i bilen och fara ut till relativt öppen plats utsatt för betydligt mindre light pollution än det som finns i stan.

 

Redan igår (lördag alltså) visade väderleksprognoser att söndag kväll skulle det vara klart. Och så var det när jag om aftonen kom hem efter en full dag som inneburit både högmässa (som jag lett) och kyrkkaffe och restaurangbesök med kristna vänner och deltagande i bönhusgudstjänst med två predikningar och kaffe med hembakade semlor.

 

Klart väder alltså. Möjlighet till astronomiska observationer således. Men jag iddes inte. Valde favoritfåtöljen och ömsom TV-tittande och ömsom läsande om Leif GW Perssons liv som mästerdetektiv.

 

Alltså har jag syndat mot amatörastronomietiken ännu mer än när jag tittade med teleskop genom fönsterruta; att inte observera alls trots att chansen fanns.

 

Fy skäms!

På den amatörastronomiska vägen alltså. Har jag idag tagit. Ett litet steg alltså. 

 

Fick paket från Stjärnhuset i Kivik innehållande bl a den hållare med vilken man kan fästa mobilen vid okularet på teleskopet och ta kort; en sådan hållare som jag skulle behövt när jag för en månad sedan försökte fota fullmånen. Synd att den inte kom igår så jag då om kvällen kunnat fota den ytterst vackra månuppgången. Idag fick jag testa och inviga tingesten genom att fota några villor/fritidshus (?) vid Sinksundet ca 3 km bort. 50x förstoring.

 

Så småningom ska jag väl lyckas få korn även på några astronomiska objekt.

 

i prästkollegier och sedan till vissa andra arbetskamrater, det som kära läsarna redan vet: att jag går i pension till sommaren. När domprosten berättade för kollegorna att hon läst min tidigare bloggpost om pensionerandets vedermödor började hon skratta så hon knappt kunde fullborda meningen. Det gläder mig att jag kan bereda min chef sådan glädje.

 

Jag blev tvungen säga mina kära kollegor att vi har ju så roligt i prästgemenskapen att man nästan får lusta ta tillbaka sin pensionsanmälan. Men så blir det inte. Pilatus' ord gäller, vad jag har skrivit det har jag skrivit. Vid (alpha-)arbetslagets summering av alphakvällen frågades "men du kommer väl fortsätta hålla gudstjänst ibland?" Jag fick då nicka över bollen till Bosse som tar över gudstjänstansvaret i Hertsökyrkan efter mig. Det beror väl på om han vill ha alla mässor själv eller kan tänka sig dela någon med gammal pensionerad kollega.

 

Alphakvällen var fin. Själv höll jag föredraget Varför måste Jesus dö? * Fint samtal sedan.**

 

Dagen började med storkollegium där vi fick en genomgång av en massa nya funktioner i våra tjänstetelefoner och uppmaning trycka div knappar i telefonen för att få allt fungera. Det lyckades jag inte med. Så om någon av kära läsarna försöker nå mig på min tjänstetelefon och inte kommer fram, eller talar in ett meddelande som jag aldrig tycks reagera på så ring församlingens växel  och säg att Torbjörn omedelbart borde gå i pension eftersom han uppenbarligen inte vet hur en (modern) telefon fungerar. Det är helt tillåtet lägga till det påstående jag under mitt snart 40-åriga prästliv stött på många gånger:

- Han verkar ju leva på 1800-talet!

 

* ny kurs alltså inser alla som kan inbördes ordningen på alphaföredragen.

 

** Lite skrytigt kanske att säga att det blev en fin kväll när man själv höll huvudföredrag, men det var åtskilliga andra som bidrog till att det blev en sammanlagt värdefull kväll.

Inte pga pensionsprognosen. Den här jag för länge sedan försonat mig med. Dvs insikten att pension innebär omedelbar personlig konkurs. Nej, hindret är krånglet. Först ska man anmäla till arbetsgivaren. Det har jag gjort. Sen ska man anmäla till Pensionsmyndigheten för att få ut sin allmänna pension. Det har jag ännu inte gjort. Dessutom ska man (som präst och kyrkligt anställd) anmäla till Kyrkans pensionskassa för att få ut sin avgiftsbestämda tjänstepension och sin premiebestämda tjänstepension och sin förmånsbestämda tjänstepension och sin intjänade pensionsrätt. Nej, nu ljuger jag; en av dessa behöver man inte själv ansöka om för det gör arbetsgivaren. Men vilken av dom var det? Kanske bäst ansöka om alla för säkerhets skull. Om arbetsgivaren även anmäler kanske man får en av tjänstepensionerna dubbelt (hoppas det blir den som ger mest!) - eller så blir man anmäld och dömd för bedrägeriförsök. Och då förlorar man ju kragen så då blir det pension oavsett om man ansöker om det eller inte.

 

Annars var ju min tanke att inför denna massiva och ogenomträngliga byråkratimassa helt enkelt ge upp och inte förmå mig ansöka om någon pension och således sitta sysslolös på jobbet till 67 ock därför i praktiken ha pension fram till dess att någon inser att jag inte får vara kvar längre och förbarmar sig över mig och gör alla ansökningar åt mig bara för att äntligen bli av med mig.

 

Slutet gott, allting gott.

har jag idag till min arbetsgivare skriftligt inlämnat uppsägning fr o m 1 juli och avsikt att samtidigt gå i pension.

 

Det har varit en stor vånda för mig att komma fram till vad jag till slut vill göra. Redan i höstas, före min 65-årsdag, anmälde jag min avsikt arbeta kvar på min tjänst åtminstone fram till sommaren.* Men vad skulle hända sen? Fortsätta som nu? Deltid? Hel pension? 

 

Till slut blev saken klar. Och nu är det så.Två gånger idag har jag firat denna tilldragelse (dvs det fantastiska att jag till slut lyckats bestämma mig); dels då jag under lunchtid stämde möte med god vän och tog en kaffe på Espresso House, dels när jag om aftonen tog med sonen på en av stadens restauranger.

 

Tur att det nu är Bosses tur hålla högmässa de närmaste två söndagarna. Så får jag smälta det hela. Men när det sen blir min tur på Fastlagssöndagen och jag får sjunga Litanian då får jag väl en total sorgechock. Och söndagen därefter, då skulle jag kanske plocka fram mitt gamla predikomanus från 1980 i Nederluleå kyrka. Det är faktiskt en av alla predikningar jag hållit vars innehåll jag fortfarande - åtminstone till en del - kommer ihåg. Jag frestas ta fram almanackan och räkna hur många högmässor (huvudgudstjänster) jag har kvar. Ca ett dussin uppskattar jag, utan almanacka.

 

Vi ses!

 

* och därmed  vara i tjänst över 10 juni som är 40-årsdagen av min prästvigning då jag får chans fira mässa på kvällen eftersom det är Annandag Pingst

på tre dagar var jag ikväll ute i naturen med teleskopet. Efter mulet och snöfall under förmiddagen klarnade det sedan upp ordentligt under det att jag satt vid skrivbord och dator och pensionsstädade.* Riktigt lika klart som det blev vissa stunder i tisdags kväll var det väl inte i afton, men tillräckligt. Ensam for jag denna gång men till samma plats som sist. Lika oplogat idag på lilla sidovägen men det går väl lika bra som i tisdags tänkte jag. Redan då kändes det svajigt köra på tillplattad snö. Idag var det värre. För mildgrader hade det blivit och då blir ju snön kompaktare. Allt svårare blev det komma fram och till sist var det bara att ge upp och backa tillbaka. Försökte följa spåren genom att kolla i vänster backspegel, men då vägen svängde hann jag inte riktigt med utan kom för nära drivan till höger. Och där satt jag. Men pga någon ingivelse hade jag tagit spade med mig. Tänkte kanske att det är bra vara bättre rustad när man är ensam.

 

Och norrlänning som man är vet man ju ända sedan barndomen på landsbygden i Jämtland att om man kör fast i snö ska man aldrig börja stå och slira utan gå ut och skotta. Ordentligt fri yta framför och bakom alla fyra däck och koll att ingen snösamling under bilen lyfter den så drivhjylen får sämre fäste.

 

Så efter en stund gick det komma loss. Fick alltså stanna på den upplogade planen nära E4. Störande med återkommande fordonslyktor förbisvepande en bit bort men jag hade min och teleskopets uppmärksamhet åt andra hållet.

 

Praktiskt även ha en vanlig fältkikare med. Jag har en med 15 x förstoring. Med den kan man först skaffa sig en överblick över aktuell del av stjärnhimlen innan man med större förstoring tittar på detaljer.

 

Är det roligt eller roligt?

 

 

 * arbetslivets motsvarighet till privat- och familjelivets döstäda

att titta på stjärnor har jag som sagt hittat.

 

Ikväll var jag där igen. Tillsammans med äldste sonen. Men det var på ett hår. Dels hade det det fina klara vädret hastigt börja övergå i mulet när jag vid åttatiden kom hem. Men sonen tyckte vi trots allt skulle fara. Alltid ser vi väl någon enstaka stjärna, typ. Så vi for iväg. Men värre blev det. Dels med molnen såg jag när jag stannade i Persön för tankning.  Och dessutom körde jag fel även denna gång så jag fick leta lite innan jag hittade det ställe som jag av en slump fann när jag förra gången körde vilse på väg till det ställe jag först hittat. Nå, detta andra ställe är en utmärkt observationsplats:

1. Tillgänglig med bil

2. Öppen plats med utsikt i alla riktningar

3. Ingen trafik

4. Inga synliga lampor

 

Vad mer kan en amatörastronom önska sig? Intet. Jo, en bättre montering till teleskopet så det håller sig ordentligt stilla. Och eftersom de hotfulla molnen tydligen tänkte sig vara på gott humör så avlägsnade dom sig så sakteliga så vi fick en riktigt fin stund. Med hjälp av medhavd  planisfär (belyst med rött ljus för mörkerseendets skull) kunde jag till min glädje konstatera att åtskilligt av det jag lärde mig om stjärnorna av min fader för över femtio år sedan fortfarande sitter kvar.

 

Fortsättning följer.