Torbjörn Lindahl

Under de tre år jag hade sommarkonfirmanderna från sörbyarna råkade jag ut för ett återkommande problem när jag skulle planera in vinterhalvårets förträffar. La man en träff en vardagkväll så var det träning och la man träffen en söndag i samband med gudstjänst i något missionshus - enkelt tänkte jag, då kan ungdomarna kombinera gudstjänst och konfirmationssamling - så var det match. Det visade sig nämligen att alla killar spelade hockey i Antnäs och alla tjejer spelade fotboll i Alvik (vars damseniorlag då var ett av de bättre i landet).

 

Ganska snabbt lärde jag mig att det enklaste var att i tid kontakta respektive tränare och försöka komma överens. Det gick bra. Båda idrottsföreningarna kunde - om det skedde i god tid - även bjuda till och planera sina träffar i relation till konfirmationsläsningen.

 

En av dessa konfirmander gjorde ett av sina tio obligatoriska gudstjänstbesök i Bergnäskyrkan. Där fanns en i mångas ögon något anskrämlig modernistisk altartavla som inte - likt en ikon - är ett fönster mot himlen utan snarare en spegel av jordens och världens elände.*  Kanske var det altartavlans fel att konfirmanden i sin kyrkogångsbok på frågan Vad var vackrast i kyrkan? svarat Prästen Torbjörn!

 

Jag förutsätter givetvis att prästen var iklädd i en vacker skrud som genom sin skönhet predikade om Kristus.

 

 

* men som hade ett budskap som väl kunde förstås om man fick det förklarat. Något som dåvarande distriktsprästen Staffan Åkerlund var duktig på.

Varför kommer jag att tänka på det? Jo, därför att jag drar mig till minnes en av mina första veckomässor i Gammelstad. Var det rent av den första, min prima missa som jag förrättade onsdag 13 juni 1979? Osäkert. För vad jag minns var väl Mikael Palo semestervikarie för Gunnar Edberg under den sommarläsningsperioden? Eller var det senare samma sommar eller rentav någon senare sommar han vikarierade? 

 

Hur som helst. Det tillfälle jag nu tänker på var det Gunnar som spelade. Upplärd som jag var om nödvändigheten visa respekt även för kyrkomusikernas yrkesutövning ringde jag Gunnar redan på tisdagen för att lämna psalmerna till onsdagens veckomässa. I telefonen hör jag då ett "host, host, harkel, harkel", följt av

 

- Ja, alltså hm, hm... en veckomässa....vi säger så här: om psalmlappen ligger på orgelpallen när jag infinner mig i kyrkan tre minuter i sju (läs kl 19) så är det utmärkt.

 

Och där fick jag min första handgripliga lektion i konsten att jobba ihop med kunnig och rutinerad organist. Rutinerade organister har jag sedan jobbat med många gånger. Ett tillfälle som också fastnat i minnet gäller en begravning i Örnäsets kyrka många år senare. Precis före klockringningen inser jag att jag glömt framföra musikönskemålet Air av Bach till tjänstgörande musiker. Jag  smyger bort till orgeln och viskar till Monica Wasberg. Eftersom hon har den flera minuter långa klockringningen på sig är det inget problem få fram noter och spela enligt önskan.

 

Men under åren har jag även jobbat med mindre rutinerade musiker som även för enkel veckomässa önskat få psalmerna minst två dagar i förväg.

 

 Själv har jag väl haft uppfattningen att en fast anställd utbildad musiker alltid "på uppstuds" ska kunna spela vilken som helst av psalmbokens psalmer (även om preludiet bara blir ett ytterst enkelt intro) - precis som jag ansett att en präst alltid helt oförberedd ska kunna hålla en enkel andakt - en av gångna söndags texter, lämplig psalm, ev några väl valda ord och kort fri bön, Fader vår och välsignelsen. Numera när man dessutom kan ta hjälp av Tidegärds-appen i telefonen har ju en präst inget att skylla ev upplevd oförmåga på.

av min prästtid fick jag dels ha visst ansvar i Sörbyarna - därav bl a det redan nämnda konfirmandansvaret - dels vara extrapräst i Stadsödistriktet - där Erik Bergdahl var ordinarie distriktspräst - och fick därmed ha visst ansvar i de två "satelliterna" (kh Folke Sjöbergs uttryck) i distriktet. I dess södra del Öhemmet som var en hyrd lokal i en skola och i distriktets norra del en villa i utkanten av S:a Sunderbyn. I den förra lokalen hade jag konfirmander och medverkade i juniorgrupp och i enkel samling för några "daglediga" (= det kyrkliga uttrycket för pensionär?); i den senare lokalen minns jag att det bedrevs barntimmar med åtföljande familjegudstjänster några gånger per år. 80-talet var ju fortfarande den tid då det gick att skapa - en

chimär av, skulle jag väl säga idag - församlingsliv genom att inbjuda barntimmefamiljerna till familjegudstjänst.

 

Jag minns en av familjegudstjänsterna jag höll i villan på Bomvägen i Sunderbyn. På sedvanligt sätt, som jag alltid gillade i yngre dar, satt jag på huk eller rent av på golvet och pratade med barnen. Ämnet kom att beröra stöld vilket man ju inte skulle ägna sig åt, alltså inte ta sådant man inte ägde. Då räckte en liten flicka upp handen och utbrast högt och tydligt:

 

- En gång hittade min pappa en tia på vägen. Och han tog den!

 

Ett annat tillfälle höll jag familjegudstjänst i Stadsökyrkan första advent och lyckades lotsa barnen fram till insikten att människornas glädje över Jesus - hörbart i de högljudda hosiannaropen - berodde på att han hjälpte folk. Hur hjälpte han, frågade jag barnen.

 

-  Städa! utbrast yngsta prästbarnet Bergdahl. Skötsam och hjälpsam flicka tydligen.

 

Att jag hade en del av min glädje i barngudstjänster är ingen tvekan. Viss förmåga också troligen. Redan första senhösten kom en bokning av adventsgudstjänst i Nederluleå kyrka från förskola på Björkskatan. Den föll på min lott. Densamma förskolan återkom sedan i adventstid ytterligare tre år. Varje gång var det ett uttalat önskemål att jag skulle vara ansvarig präst.

 

Men allt har en baksida. När jag några år senare var etablerad distriktspräst på Porsön utbrast en gång en av våra flickor, när vi gjorde oss i ordning för att fara till kyrkan:

 

Jag säger bara: stackars prästbarn!

 

Med hjälp av en artikel i SPT som  jag senare läste, vilken  starkt ifrågasatte familjegudstjänsternas långsiktigt förblivande församlingsbyggande förmåga har jag kommit att ompröva en del av min tidigare gudstjänstentusiasm till förmån för den kompletta högmässan och tycker numera att familjegudstjänster helst ska firas på andra tider än som ordinarie huvudgudstjänster.

 

Det har väl också varit en naturlig utveckling - särskilt i kombination med ökad benstyvhet som försvårar sittande i skräddarställning på kyrkgolvet - att jag fått allt mindre engagemang i barngudstjänster. Även om jag villigt erkänner att det funnits tider under senare delen av min prästtid då jag sörjt över att församlingspedagogerna lagt sig som "en blöt rysk pälsmössa"* över förskolors och lågstadieklassers adventsbesök i kyrkan.

 

 

* dåvarande kh Alf Hanssons variant av "våt filt" när han någon gång undet 80-talet omtalade EFS' i Norra Nederluleå relation till syföreningarna i norra församlingsdelen

---

---

har jag haft under åren. Sommarkonfirmander i Nederluleå - om inte exakt varje sommar, så i vart fall de flesta somrar under 12 år. Första sommaren fick jag ha min grupp i Sockenstugan som då stod högst upp i backen mot Sunderbyn. En kvinna boende i grannkyrkstuga fick erfara hur hennes lakan som hon försiktigt lagt på vädring över det höga, oslagna gräset, av konfirmanderna användes att vila på under lektionsrast.  Även några år senare när Sockenstugan flyttats till sin nya plats söder om kyrkan fick jag ha den som konfirmandlokal.* Under slutet av min tid i Gammelstad hade jag även sommarkonfirmander nere i Stadsökyrkan. Skälet till det var väl att vi började göra så stora grupper - med större ledarstab l vare grupp - att många av de ganska små tillgängliga lokalerna i kyrkbyn inte räckte till.

 

Åren 80-82 - då fick jag ha Petrigårdens stora sal som konfirmandsal under sommarläsningen - framstår utan tvekan som höjdpunkten i min konfirmandledartid. Knappast beroende på lokalen utan dels beroende på att det var något av väckele-anda över sommarläsningen de tre åren (kanske särskilt 1981) och beroende på att jag de tre åren fick ha en medarbetare som jag jobbade väldigt sammansvetsat med. Per Jönsson, nu präst på västkusten. Vi tyckte att vi jobbade i stor enighet, både pedagogiskt och andligt. Konfirmanderna tyckte dock inte alltid det.

 

- Man vet ju aldrig vad man ska tro för om en av er undervisar, så avbryter alltid den andre och säger att det är tvärtom! var deras återkommande klagan

 

Själv tyckte vi väl att vi bara hade ett avslappnat förhållande till varandra(s undervisning).

 

Dessa tre år var mina sommarkonfirmander från  Sörbyarna (Måttsund, Antnäs, Alvik, Ersnäs + div kringliggande mindre byar som Ale, Mörön m fl.

 

När vi i ledarsrtaben skulle förenkla vårt sätt att tala om byarna utan att behöva räkna upp dem alla införde vi vissa "gruppbeteckninger*. Sörbyarna redan nämnda. Därtill älvbyarna (Bälinge-Avan), Skogsbyarna (Bjursträsk, Klöverträsk,  Hollsvattnet, Västmark, Selet m fl) på södra sidan älven och  norrbyarna (Rutvik, Persön, Börjelslandet,  Ängesbyn, Smedsbyn) och slutligen havsbyarna (Bensbyn, Örarna, Brändön).

 

När denna lista läckte ut på ett föräldramöte genom en ledares obetänksamma högläsning, väckte det både munterhet och förvåning. Ingen förstod vad som avsågs. Undertecknad fick då rycka ut och förklara att detta var enbart avsett för s k internt bruk.

 

Detsamma gällde väl även den lista som efter en tid blev obligatorisk på Petrigårdens anslagstavla där alla ledare uppmanades skriva vilken text dom läst på morgon- eller aftonbön.  Det visade sig nämligen vara begränsad ledarnärvaro vid dessa "obligatoriska" andakter i kyrkan; efter påpekande från konfirmander uppdagades en sommar att texten om Sackeus lästs sju ggr!

 

 

* Sockenstugan var f d tings- och arrestlokal. Alltid spännande för ungdomarna se de f d cellerna - senare ombyggda till förråd, kök och toaletter - med sina järnskodda dörrar och gallerförsedda fönster

Sommaren 1979 var året då deltagarantalet i sommarläsningen sprängde alla dittillsvarande rimliga gränser, 120 konfirmander. Det gjorde att ledarteamet under våren planerat att hälften av ungdomarna skulle konfirmeras midsommarafton och gå till nattvarden midsommardagen, enligt gammal tradition och hälften på midsommardag respektive söndag. Men när dessa planer blev kända ute i bygden hade det närapå blivit myteri i hela församlingen.

 

- Konfirmationen är på midsommarafton! Man ändrar inte nåt som a l l t i d varit. Man ska kunna sitta och dricka kaffe och äta konfirmationstårta i kyrkstugan på m i d s o m m a r a f t o n. BASTA.*

 

Alltså fick man lov klämma in fyra konfirmationer midsommarafton och dubbla högmässor midsommardagen. Den ordningen levde sedan kvar hela den tid jag var kvar och länge därefter.

 

Läsåret 79-80 hade jag en vinterkonfirmandgrupp i Gammelstad med ungdomar från Gammelstad och Sunderbyn. En av dem var sedermera kände sångaren Peter Mattei. Han kunde sjunga redan som femtonåring.

 

 

* är detta uttryck för det som kh Alf Hansson - själv bördig från en av Nederluleås större byar - vid ett senare tillfälle beskrev som den typiska Nederluleåkonservatismen? Han påstod bland annat att om någon högre samhällelig instans t ex skulle vilja testa något nytt inom jordbruksnäringen i Norrbotten, så var det allmänt känt att det var meningslöst utvälja några försöksgårdar i Luleåbygden. Nederlueåbönderna skulle rakt av förkasta alla nyheter. Bättre testa nymodigheterna i Piteå, eller möjligen Kalix.

 

Att jag väljer kalla denna serie P (s) minus beror inte på vilja till smygreklam för socialdemokraterna utan avsikten skriva t o m sista faktiska arbetsdag 10 juni då jag sedan går på semester fram till officiell pension 1 juli.

 

 

 

Jag fick alltså mitt första missiv till Nederluleå. Biskopen hade gett Nederluleå och Skellefteå lands som alternativ. Inte i meningen att jag fritt kunde välja utan bara att ett av dem skulle det bli. Jag svarade att jag givetvis far dit biskopen sänder mig, men om det finns en möjlighet önska så föredrar jag min hemstad. Nyblivna föräldrar som vi var så var väl tanken på större närhet till våra föräldrar (Luleå respektive Gunnarsbyn) lockande. I efterhand har jag dock flera gånger funderat på om det inte varit utvecklande för mig personligen att komma en bit bort från vissa sociala och kyrkliga självklarheter. 

 

Dagen efter min prästvigning fick jag börja 14 dagars konfirmandläsning, helt oförberedd. Måttligt stor grupp, 12-15 tror jag,  så jag fick ha den ensam. De flesta från Gammelstad? Minns ej ordentligt. Ovan som jag var - jag hade aldrig jobbat med eller praktiserat i konfirmandverksamhet - så blev väl inte detta min mest lyckade konfirmandledartid. Jag glömde t o m se till att konfirmanderna lärde sig trosbekännelsen. Först när vi skulle öva gå in i kyrkan i procession insåg jag

- Hjälp, konfirmanderna ska ju högt och tydligt bekänna sin tro inför hela församlingen!

 

Nu var goda råd dyra. Fanns ingen annan utväg än uppmana konfirmanderna ta med psalmböckerna fram till altaret och upplysa om på vilken sida trosbekännelsen stod att finna.

 

Det misstaget har jag aldrig gjort om. Andra misstag väljer jag tiga om tills vidare.

blir en serie inlägg där jag berättar minnen från min prästtid. Kanske inte helt seriöst men ur verkligheten i vart fall. Det ska beröra de olika församlingar och distrikt där jag arbetat. Och de olika verksamhetsområden man som präst är inblandad i, allt från gudstjänster och kyrkliga handlingar till konfirmander, och hembesök och expeditionstjänst. Och från de olika områden/distrikt där jag varit ansvarig

 

Börjar i morgon.

var en serie blogginlägg som min gamle kamrat skrev på sin blogg under en period för ca ett år sedan. P stod väl för pension och sen minus antal dagar som var kvar. Hans ursprungliga ambition var att skriva hundra sådana inlägg med kommentarer för varje dag till några av NT:s böcker. Nu blev det väl inte riktigt komplett med bibelkommentar varje dag, om jag minns rätt. Det kunde det gott och väl fått bli. Jag har uttalat det förr och gör det gärna igen: min gamle kamrat har utan tvekan en gåva när det gäller att göra grundläggande exegetisk kunskap tillgänglig för de icke vetenskapligt skolade på ett sätt som blir uppbyggligt (han vill själv hellre kalla det bebyggligt)  utan att vara störande och överdrivet "fromt".

 

Mer sånt får han gärna dela med sig av på sin blogg. Jag blir en trogen läsare. Någon dylik bibelkommentarsserie är dock inte att vänta på denna ringa blogg. Man ska, som bekant, inte kvacka i annans ämbete. Däremot har det lockat mig att skriva en P minus- serie varje dag fram till pension, t ex minnen från min prästtid. Men kanske är det bäst vänta med dylikt fram till dess pensionen tryggt börjar infinna sig så det inte blir total personlig konkurs om jag skulle bli domkapitelsanmäld och avkragas. Alltså tänker jag att dylikt får vänta ännu xx dagar.

 

Och här avslöjar jag min svårighet: hur numrerar man dessa P minus?*  Mina sista arbetsdagar kommer att vara 9-10 juni.* Om man nu tänker sig att jag idag/kväll skriver ett P minus- inlägg, ska det då numreras P minus 42 eftersom det är 42 dagar kvar t o m 10 juni fr o m i morgon eller P minus 43 eftersom det är 43:e dagen idag.

 

???

 

Eftersom jag inte lyckats lösa** detta kan jag inte börja. Erkänner att även tidsmässiga svårigheter (= undanflykt för lättja?) kan vara hinder på vägen. Jag måste ju försöka göra rätt för lönen denna sista en och en halv månad.

 

 

 

* även om offentlig "avskedspredikan" blir i Hertsökyrkan 2 juni kl 11, så medverkar jag vid vuxenkonfirmation i högmässan Pingstdagen 9 juni, och den 10 juni, Annandag Pingst, firar jag mässan i Hertsön kl 19, som ett personligt jubileum (men det skulle varit mässa ändå som Bosse annars skulle lett) då det är 40-årsdagen av min prästvigning 

 

** jag räknar givetvis med att min i saken erfarne och kunnige gamle kamrat inträder till min hjälp antingen via bloggkommentar eller vid möte på Storgatan i Älvsbyn under Första maj-rundan på onsdag.

Det är frågan.

 

Idag blev jag dels tillfrågad om ett semestervikariat under en dryg månad endast ca fem veckor efter min avsedda sista arbetsdag och senare samma eftermiddag fick jag frågan från annan kyrkoherde om jag något senare skulle kunna tänka mig vikariera på halvtid som komminister några månaderr. Jag lovade båda. Börjar jag också sälla mig till skaran av pensionärer som håller kyrkans prästorganisation under armarna? Roligt att äntligen (?) få betyda något!

 

Idag övervägde jag också att göra vårens första MC-tur men avstod. I morgon?

Dvs sista av något i jobbet före pension. Det var sista planeringen av gudstjänstlivet för kommande halvår. Inte särskilt svårt för en fortfarande gudstjänstansvarig präst. Bara kopiera av det höstschema som gällt i många år: högmässa varje söndag kl 11 (med ett undantag), gudstjänster på div icke-söndliga helgdagar + tre fredagskvällar med taco och familjegudstjänst. Så var det klart med den saken. Men när det hela ska genomföras har ansvarsstafettpinnen överlämnats till Bosse.

 

Mer info om GDPR (eller heter det  GPDR eller rentav nåt annat?) hade vi också i prästkollegiet idag. Om jag här på s k socialt medium sprider uppgiften att det var en av församlingens informatörer som undervisade, har jag då onödigtvis spridit s k personuppgift? Sannerligen inte lätt att veta. 

 

Fattade jag nåt? Inte ett smack. Bryr jag mig? Inte det minsta.

 

Nu har jag mindre än 50 dagar kvar till pension. Den personuppgiften bjuder jag på

Det händer nu allt oftare att det man gör i jobbet är sista gången man gör det som fast anställd före pension. En hel del sista har det redan varit, t ex julhelg, men jag visste inte om det då. Några kommande sista som jag i förväg är medveten om är bl a terminens alphahelg detta veckoslut och skärtorsdag och långfredag.

 

En sista som skedde i veckan var att ta emot meddelandet på datorn du måste ändra ditt lösenord inom 14 dagar. Trodde jag skulle slippa göra det igen. Men så icke. Under flera år har jag haft planeterna i tur och ordning i kombination med något tecken och ett årtal ur familjehistorien som lösenord. Sista halvåret (eller är det kvartal?) Har det varit Pluto. Trodde det skulle räcka till the bitter end, men icke. Men så är ju inte Pluto en riktig planet längre. Tidigare hade jag motorcykelmodeller av olika slag som lösenord. Vad jag söker hjälp hos nu i dessa yttersta av tjänstgöringsdagar avslöjar jag givetvis icke.

 

Inser mer och mer att det verkligen är dags gå i pension. Får alltmer dataångest för varje dag. Byta lösenord! Vilken onödig stress! För att inte tala om att fylla i Flex varje månad. 

 

Tre löningar har jag kvar. Det skulle jag önska aldrig blev sista.

är det exakt denna dag (alltså igår 10 april) eftersom jag glömde spara bloggposten före midnatt) till den kommande dag då jag enligt nuvarande plan ska utföra min sista arbetsuppgift som tillsvidareanställd präst i Luleå Domkyrkoförsamling. Måndag 10 juni, vilket är Annandag Pingst, och tillika 40-årsdagen av min prästvigning, celebrerar jag mässan i Hertsökyrkan kl 19 och sen är det semester resten av juni och pensionärstillvaro fr o m 1 juli.

 

Sönd 2 juni har jag officiell avskedspredikan I Hertsökyrkan kl 11, Pingstdagen 9 juni vuxenkonfirmerar jag i Högmässan (som Bosse leder) och annandagen celebrerar jag själv som sagt. Sen är det slut. Som fast anställd präst alltså. Präst förblir man livet ut.

 

Att sluta  med predikan och mässfirande har jag ingen tanke på. Men det får bli under något annorlunda yttre former.

Tidigare i veckan beställde jag det zoomokular till teleskopet som jag för en tid sedan bestämt mig för. Igår (fredag) fick jag det. Varför har jag inte tidigare beställt något dylikt? För att jag inte insett fördelen eller för att jag tvekat för priset? Hur som helst överträffade det alla mina förväntningar. Definitivt värt priset.

 

Några astronomiska studier har ännu inte blivit av med nya tillbehöret. Mulet har det varit. Har fått nöja mig testa det på stugor vid Sinksundet. 

 

F ö tycks det vara den s k lagen om tji som gäller. Antingen har det under vintern varit för kallt, eller mulet, eller så har man fått två veckors bilförbud av doktorn och kan inte åka ut till en mörk plats utan blir hänvisad ta ut teleskopet på baksidan av huset där det ändå är alltför upplyst  från grannhusen och gatlyktor. 

 

Tappert väntande är amatörastronomens lott..

blev det i veckan.

 

Men inte av helt fri vilja. Drabbades i måndags av kortvarigt strokeliknande symptom, innebärande att jag en stund inte kunde tala ordentligt utan bara sluddrade. S k tia sades det senare. Även om det istort sett gick över ganska fort fann jag det bäst kolla upp saken (har haft liknande förrut). Alltså eftermiddag på akuten. Vid röntgen konstaterades så tydliga förträngningar på vissa kärl upp till hjärnan att man tisdag f m skickade  mig med ambulansflyg till Umeå för ytterligare utredning, ev åtgärd.

 

Angiografi onsd fm bekräftade bilden tydligt och någon angelägenhet göra någon form av ballongsprängning fanns väl, men då mina besvär hittills inte varit alltför svåra och frekventa ville man inte ta risken eftersom även behandlingen i värsta fall kan leda till att en propp lossnar och far upp i hjärnan. 

 

Och eftersom förträngningarna i kärlen sannolikt kommit smygande under många år så har det hunnit utvecklas andra vägar för blodet. Kanske dags sända en tacksamhetens tanke till Skaperen för den finurligheten att hjärnan blodförsörjs både framifrån och bakifrån.

 

Återstår alltså att hoppas på det bästa och goda vänners förböner. Bussresa hem. Strax framme.

 

Sjukskriven över helgen för lite vila så på söndag blir det Bosse i kyrkan trots att det egentligen är min tur. Men den som "aldrig säger nej till en mässa" kan ju knappast ha något emot att celebrera och predika på självaste Midfastosöndagen. Personligen blir jag mer och mer övertygad om att Jesu ord i Joh 6, om att äta hans kött och dricka hans blod, i första hand syftar på nattvarden och inte på ett "andligt" ätande och drickande genom tron, vilket jag betraktar som ren undanflykt för att i efterhand försvara ett kyrkoliv där nattvarden inte har den centrala ställning den bör ha.

Högmässa i Hertsökyrkan gick jag givetvis till. Bosse celebrerade och predikade. Det är så helt underbart höra Bosses predikningar att jag kommer gå i pension med totalt gott samvete. På vägen dit släppte jag av äldste sonen vid katolska kyrkan. Inte har jag dåligt samvete för det heller. 

 

Som vanligt intressanta samtal vid kyrkkaffet, bl a om skillnaden mellan olika laestadianska grupper, så jag blev lite sen till dagens nästa ärende, kyrkkaffet i Örnäsgården där en av församlingens diakoner avtackades. Men jag hann få en ordentlig pratstund och smaka på det hembakade fikat. När en arbetskamrat väljer nytt jobb kan man bara önska lycka till och Guds välsignelse. Och eftersom denna arbetskamrat nu väljer ett "världsligt" jobb så får man anledning fundera över den principiella frågan hur vi ser på präster och diakoner som har icke-kyrkliga anställningar - eller är pensionärer. Borde vi inte anstränga oss mer för att räkna in alla ämbetsbärare i den kollegiala gemenskapen oavsett om dom har kyrklig anställning eller inte. I min ungdom tror jag att pensionerade präster regelbundet inbjöds till kontraktskonvent. Hur är det idag?

 

Besök sen hos mamma där jag på boendet även träffade man som var min bänkgranne när jag förra året hade årskort i isladan. Han bjöd in mig till sin far att se Växjö-Luleå. Jag såg en halv period innan jag for.* Och innan jag lämnade äldreboendet tog jag även med mig mammas telefon som inte längre behövs eftersom hon numera inte riktigt klarar vara sig ringa eller svara. Så till alla som fortfarande kan mammas telefonnummer - samma som pappa och mamma haft sedan augusti 1962 (med tillägg av en begynnelsetvåa när numret blev sexsiffrigt): nu är det slut. Den som vill prata med mamma ombedes ringa mig så ringer jag tillbaka nästa gång jag är där på besök.

 

Och när ändå äldrevården är på tal kan jag väl säga att den omvårdnad mamma får tycker jag är fantastisk och personalen helt underbar. Så den kritik mot landets äldreomsorg som ibland hörs, den gäller inte här.

 

* och Luleå vann såg jag just nu i sonens telefon där jag sitter hemma i favoritfåtöljen 😁

Damlaget i  ishockey alltså. På hemmaplan igår kväll och jag var där och upplevde segeryran.

För en amatörastronom. Lyder som följer:

 

Suck. Men jag tog ut teleskopet en liten stund i alla fall. Och tittade på - månen. Får erkänna att jag tycker om att studera månen trots allt. Får en svag känsla av att det påfallande ofta är klart väder vid fullmåne. Är det så eller är det minnet som spelar spratt?

Chansen att fara ut och vara amatörastronom alltså.

 

Hela eftermiddagen var det klart väder och skulle det bara hålla i sig så...

 

För tidigt om aftonen ville jag inte fara. Tillräckligt mörkt skulle det vara. Kring 19 började jag förbereda mig, bl a ringde jag gammal kunnig ungdomskompis och bad om förslag på lämpliga objekt att rikta teleskopet mot. Sen iväg. Till stället jag funnit en bit bort från stan. När jag klev ur bilen och blickade uppåt så var det den stjärnklaraste kväll jag upplevt sedan jag köpte teleskopet. Men vad händer? Med fart så snabb börjar molnen täcka himlen och efter ca tjugo minuter var det bara att packa ihop. Vad kallar man sånt? Osis? Eller "Det är så det är för en amatörastronom"?

 

Suck!

 

Men inte tog  eländet slut där. Plötsligt insåg jag under hemkörningen att jag lagt planisfären på biltaket. Hade jag kommit ihåg lägga den i bilen före avfärd? Snabb koll. Nej! Alltså återfärd till observationsplatsen. Tur att planisfären är inplastad så den ska tåla utomhusliv. En stund i den mjuka snön var inte till någon fara.

 

Men skam den som ger sig. Nu väntar vi på nästa stjärnklara kväll....

 

.....Och den verkar redan ha infunnit sig ser jag nu när jag tittar ut genom fönstret efter idogt bloggande. Blir man sugen fara ut igen? Utan tvekan! Men nu är det för sent. Det är ju arbetsdag i morgon. Och trots att jag redan mentalt pensionerat mig måste jag kanske göra någon nytta...

Eller snarare: jag tog inte vara på möjligheten.

 

Att lägga teleskopet i bilen och fara ut till relativt öppen plats utsatt för betydligt mindre light pollution än det som finns i stan.

 

Redan igår (lördag alltså) visade väderleksprognoser att söndag kväll skulle det vara klart. Och så var det när jag om aftonen kom hem efter en full dag som inneburit både högmässa (som jag lett) och kyrkkaffe och restaurangbesök med kristna vänner och deltagande i bönhusgudstjänst med två predikningar och kaffe med hembakade semlor.

 

Klart väder alltså. Möjlighet till astronomiska observationer således. Men jag iddes inte. Valde favoritfåtöljen och ömsom TV-tittande och ömsom läsande om Leif GW Perssons liv som mästerdetektiv.

 

Alltså har jag syndat mot amatörastronomietiken ännu mer än när jag tittade med teleskop genom fönsterruta; att inte observera alls trots att chansen fanns.

 

Fy skäms!

På den amatörastronomiska vägen alltså. Har jag idag tagit. Ett litet steg alltså. 

 

Fick paket från Stjärnhuset i Kivik innehållande bl a den hållare med vilken man kan fästa mobilen vid okularet på teleskopet och ta kort; en sådan hållare som jag skulle behövt när jag för en månad sedan försökte fota fullmånen. Synd att den inte kom igår så jag då om kvällen kunnat fota den ytterst vackra månuppgången. Idag fick jag testa och inviga tingesten genom att fota några villor/fritidshus (?) vid Sinksundet ca 3 km bort. 50x förstoring.

 

Så småningom ska jag väl lyckas få korn även på några astronomiska objekt.