Torbjörn Lindahl

har jag varit på i eftermiddag. Det är äldsta dottern som fyller 40 idag. Så hemmavarande sonen och jag tog bilen och for till Boden. Där fick jag smaka den godaste smörgåstårta jag någonsin ätit (och efter snart 40 prästår och begravningsminnesstunder i ett antal som kan räknas i fyrsiffrigt tal så har jag sannolikt smakat allt i den vägen som Luleås konditorier kan erbjuda). Sen blev det vanlig tårta.

 

Jag säger bara: tänk att man har ett barn som plötsligt blivit så gammalt som man själv är 😏

är det överallt. Alltså riktiga moln. Inte såna där bildliga moln som man brukar tala om då man menar att något är sorgligt eller jobbigt. Nej, jag menar såna där moln som är ivägen så man inte  kan se stjärnor. 

 

Nu tittade jag på långtidsprognos och såg att på tisdag skulle det vara lite klarare. Kanske kan det då löna sig ta ut teleskopet en stund senare under eftermiddagen. Det vore kul.

 

Den bok som god vän rekommenderade är snart färdigläst. Efter några kapitel om amatörastrnomins diverse så kommer sedan en genomgång stjärnbild för stjärnbild där alla för amatörastronomen intressanta objekt finns angivna. Bara att gripa sig verket an. Bara molnen försvinner. Dom får skynda sig. Om två månader börjar man tänka mer på motorcykelkörning.

av speciellt slag hade vi under förmiddagen idag. Domprosten hade samlat berörd del av personalen för att redovisa resultatet av en enkät vi fått svara på. Den handlade om div organisatoriska frågor. Utifrån enkäten hade hon sedan dragit vissa slutsatser för framtiden vilket lett till några organisatoriska nyheter.

 

Ömsom vin och ömsom vatten kanske. Somt gillade jag, annat inte. Men det är som det är. Så länge jag får vara ifred och göra som jag vill är det ok. Så verkar det bli. Ny arbetsledare får jag. Jag hälsade honom välkommen i rollen med orden "jag gör som jag alltid har gjort, utan att fråga om lov och det får du finna dig i." Varvid han skrattade förnöjt. Vi lär nog komma överens.

 

Annars är väl den naturliga reaktionen vid all omorganisation: "Jag går i pension." * Men efter lång trevlig lunch med kollega där vi dels talat om teleskop och amatörastronomi dels lagt fast strategin hur vi ska få allt att fungera som vi vill, så var humöret på topp.

 

Besök hos mamma. Hon blir sakta mer glömsk. Test om hon kunde räkna upp namnen på alla sina fem barn. Det kunde hon inte. Men hon kunde i alla fall skratta åt att hon var så glömsk.

 

Sen till Hertsökyrkan. Div plus förberedelse för Alpha där jag leder en av fortsättningsgrupperna. I den här vi talat om Kyrkans kännetecken.**

 

Alpha sen så klart. Buss hem och lite titt i teleskopet. Ganska klart men -27 så det blev månen genom fönsterruta även denna gång. Vad roligt det är beskåda månen just på gränsen mellan skugga och solbelyst. Det är där man ser berg, dalar och kratrar.

 

* i min ålder har den ersatt den suck som fällts de tidigare 39 åren då organisationsförändringar aviserats: jag säger upp mig

 

** enligt Luther: ordet, dopet, nattvarden, ämbetet, avlösningen, bönen, lidandet. Tema för kvällen: lidandet

Med stjärnskådande. En så stjärnklar dag som vi haft idag tror jag inte det varit sedan mitt teleskop anlände till huset. Möjlighet se på stjärnor alltså. Men vad är felet? Fullmåne! Och fullmånen lyser - som ofta - så starkt att man i stort sett kan sitta och läsa tidningen i dess sken utan annan belysning. Ska man kalla det otur? Ja, i normala fall skulle jag nog göra det. Men efter tidiga morgonens upplevelse av både månförmörkelse och blodmåne så kan man ju inte bli arg på stackars månen. Själv är jag uppvuxen med att uppskatta fullmånen. Min pappa hade under lång tid traditionen att fara ut på Bälingeberget under fullmånedagar, både gående och skidåkande. Många gånger har jag följt honom, både som gymnasist och senare när jag återvänt till Luleå efter Uppsalaåren.

 

Han berättade t o m att när han höll astronomikurser på Midskogsskolan så brukade han ta med sina elever till Bälingeberget just när det var fullmåne. Då utnyttjade han månljusets förmåga ta bort sikten av ett antal stjärnor som något positivt; hans erfarenhet var att stadsungdomar, ovana vid Dark Sky (!) blev alltför överväldigade av den stora mängd stjärnor man kunde se en stjärnklar kväll några mil utanför stan. Lite färre synliga stjärnor gjorde det lättare för dem orientera sig bland de tydliga stjärnbilderna. Dessutom kunde man ju med lätthet gå upp och ner på berget i bara månljuset - utan ficklampa.

 

Jo, jag har alltid njutit av fullmånens sken. Men precis nu, när man just blivit teleskopägare! - då hade det varit roligt äntligen se lite mer deep sky objects.

 

 

pågår nu. När jag börjar skriva detta strax efter halv sju på morgonen så pågår totaliteten ännu en liten stund. Men nu är jag åter i sängen. Möjligen att jag ännu en gång tar mig upp och kikar igen genom teleskopet. Jag har det stående innanför sovrumsfönstret på övervåningen. Jag vet visserligen att det är ett helgerån att se i teleskop genom fönsterruta men -25° är också en (trivsel-)faktor att ta med i beräkningen.

 

Några kort ska jag bjuda läsarna på. Men betänk då att detta är bilder tagna av en ren amatör som för första gången i sitt liv tar bilder genom teleskop, som står inomhus (!) med mobil som han håller för hand. Utan månfilter (som han helt glömde! vilket hade behövts på första och sista bilder). Får erkänna att fotografering var inget jag i förväg planerat utan tanken föll mig in plötsligt  framför teleskopet. Ingen övning och förberedelse alltså.

 

Håll till godo.

 

Kl 4.52

Det kommer nu att ske i en gammal ungdomsväns liv. Det har han högtidligt lovat mig i går kväll.

 

Vi satt vid hans köksbord och samtalade då jag gjort en snabbtur (ledig fredag) till Västerbotten för att få ta del av de stora - i vart fall i jämförelse med mina - till amatörastronomin knutna kunskaper som gamle ungdomsvännen besitter. Dels talade vi om okular av olika typer och storlekar. Zoomokular rekommenderades och de större möjligheter som vidvinkelokular medför förklarades; och även om principen you get what you pay for med emfas fastslogs så surrar ännu i mitt huvud om ett zoom för 2300:- är värt priset till ett teleskop som komplett kostade 2600:- istället för ett till det mer facila priset 990 kr?

 

Tillsammans konstaterade vi - det som jag redan insett - att den s k monteringen (EQ 1) f n är mitt teleskops svagaste punkt. Ny, kraftigare och stabilare montering först, bättre okular sen blir planen för framtiden.

 

Givetvis tog vi även ut teleskopet och tittade lite på både månen och några stjärnor, bl a två dubbelstjärnor varav den ena i teleskop visade sig vara en trippelstjärna. Alltså ett faktum som jag aldrig sett förut. Ser fram emot många nya liknande upplevelser.

 

Väl inne igen så fick jag lära en massa om sådant som riktig astronomi-nörd* kan ägna sig åt. Man inser direkt att det finns en nivå av astronominördhet som jag aldrig kommer att nå upp till.

 

För att också själv kunna bidraga med något i samtalet förde jag in begreppen light pollution och International Dark-Sky Association (IDA) (se min länklista) i samtalet. Det är ju ungdomsvännen ifråga som introducerat det förra uttrycket i mitt medvetande så jag trodde han även kände till det senare. Det gjorde han inte. Så blev det min tur att undervisa. Och det var när han en stund tittat på IDA:s hemsida som han fann för gott erkänna sina synder. Det visar sig att han under en tidigare sejour som förtroendevald** inom Svenska kyrkan i Umeå aktivt bidrog till att driva igenom uppsättande av fasadbelysning runt Ume stads kyrka, med motiveringen att den kyrkan är minst lika vacker som hans hemstads Luleå domkyrka som redan hade fasadbelysning. Efter en stunds predikan av mig om nödvändigheten av kamp för bevarande av Dark Sky för framtida generationer, så insåg han direkt sitt historiska misstag. Jag säger bara att om alla åhörare så direkt skulle inse sitt behov av bättring efter bara en 2 minuters predikan av undertecknad då skulle det vara väckelse i landet.

 

Så hur ska det nu gå med mina planer att göra gamle ungdomsvännen till partner i min kamp för Dark Sky? Ska vi börja genom att ge oss på kyrkliga fasadbelysningar.?

 

Tack gamle astronomi-nörd för synnerligen trevlig och givande afton!

 

 

* OBS! inte förklenande uttryck av mig; han använde det frekvent om sig själv - särskilt då han citerade sina barn

 

** vald då för annan nomineringsgrupp än den han nu representerar ska man kanske i barmhärtighetens namn tillägga

För några år sedan skrev jag ett blogginlägg som jag tror att jag rubricerade Ordlista för norrlänningar. Där skrev jag att de av SMHI understundom utfärdade Klass 1- och Klass 2-varningarna ofta kändes lite överdrivna (just ordet varning) ur ett norrlandsperspektiv och snarast borde uttydas Det snöar respektive Det snöar lite mer.

 

Men idag kan verkligen en Klass 2-varning vara på sin plats. Spana in text-TV för en stund sedan, vilken snömängd som förväntas i Västerbotten och södra Norrbotten! *

🤪🤯

kallade vi alltid denna dag under min barndom, även om den väl snarare borde heta Tjugondedag Jul. Nå, nu ska julen vara slut. Understundom händer det att jag städar bort julsakerna denna dag. Ibland får dom vara kvar ända till Kyndelsmässodagen (2 febr) som är den sista dag på kyrkoåret som bestäms med utgångspunkt från julen.* I år åker nog julsakerna bort idag, eller i praktiken imorgon som är ledig vardag. Då har man tid för sådant arbete utan att behöva känna att man jobbar på söndag.

 

Hemmavarande sonen och jag firade ut julen genom att dricka kaffe på maten i vardagsrummet med gott om levande ljus tända.

 

Dagens gudstjänst i Hertsökyrkan givetvis. Vi var väl ett drygt tretttiotal. Mitt under gudstjänsten insåg jag att jag valt två psalmer med samma melodi; 36 och 350. Ett misstag, tvingades jag erkänna för församlingen eftersom jag alltsedan min prästutbildning följt principen att aldrig ha två psalmer med samma melodi i en och samma högmässa. Att dela upp en psalm och t ex ha inledande verser som ingångspsalm och slutverserna som utgångspsalm är däremot tillåtet.

 

Detta faktum att jag (vad jag minns) bara denna enda gång misslyckats med att följa en i övrigt konsekvent genomförd ordning, tog jag i predikans inledning som anledning att visa hur omöjligt det är för oss människor att bli rättfärdiggjorda i egen kraft; det behövs bara fel på en enda punkt för att rättfärdigheten ska vara förstörd.

 

Idag måste jag varit antingen osedvanligt långrandig eller osedvanligt tråkig; det var nämligen (minst?) två personer som tittade på klockan under predikan. Det brukar normalt inte hända.

 

Igår beställde jag på nätet ytterligare några astronomitillbehör. Allt för att bli amatörastronom (med stark betoning på amatör.) Nu krävs bara klart väder.

 

 

* detta är inte riktigt sant inser jag efteråt. Så nu på fredag kväll före femte söndagen efter trettondedagen erkänner jag att de gånger Trettondedagstiden räcker längre än till Kyndelsmässodagen så blir det ytterligare söndag(ar) som bestäms med utgångspunkt från julen

Det var en gammal ungdomsvän - ytterst astronomiintresserad - som använde det uttrycket när jag i telefon klagade över svårigheten att någonstans finna en plats där det inte är en massa lampor och strålkastare överallt. Förmodligen hade jag inlett den delen av samtalet genom att klaga. Jag minnns den tid då vi flyttade till det lilla radhuset. Gick man för trettio år sedan ut på baksidan - särskilt om man även gick bakom uteförrådet så man kom i lä för huset snett bakom - då upplevdes det nästan kolmörkt. Jo, en ljusglob över Björkskatan och Ormbergsbackens lampor syntes, men det kunde man stå ut med.  Men när man tittade rakt över fjärden var det mörkt, så när som på en (1) liten stackars gatlykta vid Sinksundet 3 km bort. Lite åt vänster mot Östra delen av Björsbyn, inte så mycket som ett stearinljus syntes mellan björkarna. 

 

Om man dessutom - som jag gjort några gånger, men givetvis sorgfälligt återställt efter mig! - går till närmaste lilla gatlykta vid lekparken och skruvar ur säkringen, då var det fullt möjligt se tillräckligt med stjärnor en bit bakom huset. Grannars små fönsterlampor kunde inte på allvar förstöra de astronomiska möjligheterna. 

 

 Men nu...?! Hur mycket har inte el-lysandet i omgivningarna ökat. Fler villor i Björsbyns utkanter som anas mellan träden. En upplyst cykelväg mellan Björsbyn och Sinksundet kan anas som en svag ljusorm över skogskanten; för att inte tala om den stora ljusbubblan över det nya villaområdet Hällbacken bortom Sinksundet. Och som grädde på moset, flera upplysta villor ersätter den tidigare ensamma gatlyktan kring Sinksundet.

 

Men några villor är väl inte nödvändigtvis en astronomisk katastrof. Nej, men verkligheten är att belysning per villa så markant ökat. Det som förvärrar situationen är den uppsjö av elslingor, och fasadbelysningar som numera dominerar altaner, balkonger, garage och staket stället för de ytterst måttliga altan- och brolampor som förr prydde villorna.

- Den vars hus lyser mest vinner, tycks vara mottot för dagen.

Att folk inte begriper att vårda sig om amatörastronomer i vardande det kan man ju förstå. Dom har troligen aldrig på allvar sett några stjärnor. Men dom kan väl tänka på klimatet!* All energiförbrukning alstrar värme. Tänk på det, lightpollutar!

 

* det numera allenarådande sättet att få folk att foga sig

Att det enda kyrkliga jag ids skriva om är helgens gudstjänst. Idag var det min tur att leda högmässan, efter att Bosse haft mässorna de två senaste söndagarna. Lite färre deltagare idag, men det beror väl på att många tillresta nu återvänt till sina hemorter. Men några sällan-besökare var det.  Alltid roligt. Exakt 33 kommunikanter + några gudstjänstdeltagare till. Men det är inte helt illa det heller. Ni vet det där om att 80% av svenska kyrkans huvudgudstjänster firas med färre än 20 deltagare...

 

Frivillig insats gjorde att vi fick kyrkkaffe. Alltid värdefullt få sitta en stund och tala med människor. Vid mitt fikabord blev det lite vittnesbörd om tidigare möten med olika konfessionella lutherska småkyrkor, vilket inte upplevts så positivt. Även om huruvida det är predikan eller nattvarden som är det viktigaste. Tur att man får båda i en fullständig högmässa.

 

Efter fikat hade vi kyrkvärdsträff där vi (som brukligt i början av varje termin) gick igenom kyrkvärdarnas tjänstgöringsschema för våren. Vi konstaterade att kyrkofullmäktiges beslut om ny regel för kyrkvärdsarvodet - inte längre fast årsarvode utan viss summa per tjänstgöringstillfälle - knappast spelar så stor roll. Alla Hertsökyrkans kyrkvärdar är ändå i kyrkan i princip varje sön- och helgdag. 

 

Eftet det stannade jag kvar ännu några timmar och jobbade med div vid skrivbord och dator. Det finns ingen tid i veckan då jag är så avlappnat effektiv på jobbet som söndag eftermiddag. Arbetskamrater som eventuellt undrar varför jag så sällan syns vid mitt skrivbord under vardagarna får här ett svar: söndag eftermiddag! Det måste bero på en kombination av krafttillskott i mässan och befrielse i att ha tagit sig igenom predikan.

 

I dagens predikan tänkte jag vara pedagogisk* och ställa en fråga till åhörarna. Felet var att jag i hastigheten redan besvarat den blev jag upplyst om. Så går det när man inte läser ordagrant ur ett fullständigt utskrivet manus 😄

 

Väl hemma återgår jag till senaste veckornas favoritsysselsättning: tålig väntan på fint klart väder som möjliggör ordentlig stjärnkikning i nya teleskopet och samtidigt funderande på framtidsalternativen: 1) jag ledsnar och teleskopet hamnar i garderoben; 2) intresset ökar och jag köper ett bättre (=större). Jag hoppas det senare och ägnar mig därför åt studium av olika alternativ på nätet. Ett rent nöje det med. 

 

 

* jag har ju inte förblivit helt opåverkad av att ha en gammal kamrat som arbetat på folkhögskola!

att jag borde skriva något som mer stimulerar den kyrkligt sinnade delen av läsekretsen. Eller kanske den f d läsekretsen eller den del av läsekretsen som numera tittar in på bloggen betydligt mer sällan än förr. Läsekretsen har nämligen tydligt minskat jämfört med för något år sedan. Kan bara tolkas som att jag blivit mindre angelägen. Jag menar nåt mer intressant borde jag kunna prestera än att bara berätta om vilken gudstjänst jag besöker eller själv leder under helgen. Men vad skulle det handla om? Om jag skulle skriva något mer intresseväckande alltså.

 

En sak skulle kunna vara att berätta att jag för en dag sedan hade besök av både en Missionsprovinspräst och en katolsk präst. Dock ej samtidigt. Den förre hade jag mött både vid högmässa i Hertsön som han deltog i och vid nyårsaftonens mässa i Örnäset där han hjälpte mig distribuera. Då gjorde vi upp  om att ses igen och få tid samtala mer.

 

Den senare mötte jag vid Statoilmacken mitt emot katolska kyrkan. Jag står och tankar när det kommer en i vinterkylan väl påpälsad man som går mycket nära förbi mig på väg mot butiken. Han hade inte känt igen mig och inte jag honom trots att vi känt varandra sedan 1976, då vi möttes i Uppsala. Då han just passerat slog det mig vem han var och när han kom ut gav jag mig tillkänna. Han medgav att han tänkt "det där måste vara en präst" när han sett en man i hatt tanka sin bil. Givetvis bjöd jag på stört hem honom på fika/mat men han avböjde snyggt genom att tacka både ja (till själva saken) och nej (till den föreslagna tiden) och föreslog dagen efter istället. Så blev det. Alltså kaffe med Missionsprovinsen om förmiddagen och middag med katolska kyrkan om aftonen. Mer ekumeniskt kan det inte bli.

 

Det här var ju heller inte särskilt intressant. Jag hade tänkt komma till något av innehållet i vara samtal. Men nu orkar jag inte mer. Godnatt.

Vi börjar väl med julafton trots att den dagen kyrkoårsmässigt är adventstidens sista dag.

 

Hemmavarande son och jag drack enligt familjetraditionen kaffe kl 9 och tände de tio levande ljusen i lilla plastgranen. Dock sjöng vi inte Fröjdas vart sinne, julen är inne, helt i enlighet med tidigare påpekande från vännen Andreas. Kl 11 infann vi oss i domkyrkan och såg julspelet Levande julkrubba. Roligt se domkyrkan helt fullsatt. Och roligt äntligen själv få se detta som genomförts i många år nu. Det blev vårt deltagande i något som får gälla som julbön. Direkt efter det for vi till Örnäsgården och åt julmat och träffade många bekanta.

 

När det var slut for sonen hem och jag for och besökte mamma. Såg Kalle Anka där. Hem sedan för julgröt och julklappsöppning. Och sång av julpsalmer, bl a 118 så nu drar tidigare nämnd god vän en suck av lättnad över mitt helt kyrkoårskorrekta julfirande. Men törs jag då erkänna att vi även sjöng några adventpsalmer?

 

Upp med tuppen på juldagen då jag skulle leda julotta i Örnäsets kyrka. Inte särskilt mycket folk. Bara ca 35. Det är tydligt att de allt färre som fortfarande besöker julottor koncentrerar sig på Domkyrkan och Gammelstads kyrka. Undrar om dom som var i de kyrkorna också fick en predikan i tre punkter?

 

Men kyrkoårsförvirrad känner jag mig fortfarande. För precis när jag läst välsignelsen som avslutning på julottan och känt  att nu har julen börjat på riktigt då insåg jag att nästan i exakt samma stund har Mellandagsrean börjat. Juldagen - en mellandag!?, jag säger då bara det.

 

Själv fick jag en mellanstund mellan två gudstjänster. La mig att vila en stund innan det var dags hämta mamma och ta med henne till Hertsökyrkan. Men den högmässan leddes av Bosse. Bara en handfull färre än på julottan. Till moster och morbror sen för lite mat innan jag skjutsade hem mamma.

 

Midddag i hemmet, sen lite koll på månen i nya teleskopet. Är det roligt eller roligt?

 

 

Helige Stefanus dag eller nnandag jul. Två gudstjänster. Själv brukar jag ifrågasätta om vi ska/behöver dubblera när vi är så många präster i tjänst i församlingen. Men ok då. Först högmässa i Örnäsets kyrka kl 11.  Tjänstgörande vaktmästare hade förberett för gudstjänst i stora kyrkorummet. Det hade inte behövts - vi hade nästan kunnat få tre stolar var i mindre Mariakoret. Om jag räknade rätt var vi under 20 deltagare. Därmed  var vi kyrkostatistik; 80% av huvudgudstjänsterna i svenska kyrkan lär ju firas med färre än 20 deltagare.** I Hertsökyrkan däremot, där jag ledde gudstjänst kl 18, bröt vi mot statistiken. Där var vi 24. Glögg och pepparkaka efteråt.

 

 Så då har vi äntligen kommit till slutet av helgen. Vad är då att säga? Inga stora skaror besökare. Har i flera dagar gått med tanken att jag borde kommentera detta. Men vad ska jag skriva? Vet inte.

---

 

* började skriva detta redan på juldagens kväll

 

** en uppgift jag hörde första gången redan 2014

(Forts fr föreg inlägg) dvs lärt mig använda teleskopet rätt. Först gällde lära sig ställa in den s k ekvatorialmonteringen rätt, dvs få rätt lutning på teleskopet både i förhållande till vår breddgrad och i relation till (i praktiken) Polstjärnan. För att åstadkomma detsamma finns en massa vridbara axlar i olika riktningar försedda med gradskalor av olika slag. Men vilken var vilken och vad avsågs med div beteckningar i manualen? Det var frågan🤔 Det begrep givetvis dom som författat instruktionerna, men inte jag. Ett tag tänkte jag att här blir det till att ringa gammal kompis (ej den gamle kamraten utan annan ungdomskompis) som ägt teleskop sedan sin späda ungdom och be honom titta på en bild av min teleskoptyp och förklara vad som är vad.

 

Men skam den som ger sig. Mycket lugn och systematisk genomgång av manualen steg för steg (så som man bör göra) 🙂 vidtogs, därtill återkommande hjälp från Google Translate. Och se! Till slut stod teleskopet där korrekt uppställt och när jag siktat på en stjärna var det bara att vrida på ena justeringen för att teleskopet snyggt skulle följa stjärnans rörelse (eller i verkligheten: kompensera för jordens rörelse).

 

Sent igår kväll blev det roligt nog något klarare väder så både fullmåne och vissa stjärnor kunde studeras. Här finns dock en motsättning: roligt titta på fullmånen, men dess starka sken gör ju att många stjärnor inte syns.

 

Provade titta med båda mina okular, alltså olika förstoring. Det enda som inte fungerade var att använda den s k Barlovlinsen (fördubblar förstoringen). Bara totalt suddig bild.

=??

 

Idag, när jag talade med min bror klagade jag på detta. "Något fel måste det vara", konstaterade han, intelligent och kunnig som han är! Och när jag tittade på den riktigt noga (det hade jag inte gjort i mörkret) så såg jag att det var ingen lins, bara ett tomt rör.

=??? Nr 2

 

"Någon med mig skämta aprilo", tänkte jag och förberedde ett glatt mail till säljaren. Men strax efter det att brodern funnit för gott prioritera sin egen familj före sin bror började jag mer i detalj studera alla tillbehör och se, där fanns linsen. Jag hade helt enkelt råkat skruva av den från hållaren tillsammans med ett av skydden. Knappast vis nog för att få se någon Betlehemsstjärna i verkligheten alltså. Får nöja mig att se med trons ögon. Vilket är gott nog. Men nu är Barlovlinsen kontrollerad och provad! Jo, det går fördubbla förstoringen, precis som avsett.

 

Nu har jag varit som barn på julafton redan i förväg. Men jag har ändå hunnit julstöka:

1. Ta ner den lilla plastgranen från vinden, vilken redan (efter pappas föredöme) är laddad med prydnader och tio levande ljus. Bara att ställa på lämpligt litet bord 

2. Ta ner låda med julkrubba + några små prydnader och placera ut dem

 

Allt klart. God Jul.

 

Sedan vidtog uppackning och montering.

 

 

 

* man låter ju nästan som en liten unge men om jag valt hemkörninng hade jag fått vänta till efter julhelgen

kommer jag snart kunna se mer av. Fick ett mail idag att mitt teleskop nu skickats från Stjärnhuset i Kivik. Nu är det bara att invänta besked från transportören. När jag ägnade deras hemsida mer flitigt studium fann jag att man kan köpa en replica av Isac Newtons första teleskop. Vore kul att äga. Pappa skulle definitivt ha gillat det. Synd bara att priset var 9900:-

 

Prästkollega med visst astronomiintresse föreslog att jag efter teleskopets ankomst borde göra en lång biltur ut på isvägarna när dom öppnat för att komma en bit bort från stans ljus och ha fri sikt. Givetvis följer han med.

 

Frågan är om jag såg några stjärnor när jag tillsammans med äldste son och morbror var på hockey. Är Johan Harju fortfarande stjärna? I vart fall gjorde han två mål.

Med betoning på amatör blir jag kanske nu. Jag har nämligen ikväll på nätet köpt ett teleskop. Läs och häpna. Jag gjorde det nästan själv, häpnade alltså, när jag som av en ren slump råkade googla mig fram till en hemsida full med teleskop och tillbehör av alla sorter, storlekar och prisklasser och märkte att jag var ytterst intresserad.

 

Måste ha varit att jag under 50  år förtryckt och sublimerat det astronomiintresse som såddes redan på 50-60-talen när man i pappas teleskop fick se planeter och månen. I vissa kretsar där jag umgåtts under livet kan jag måhända understundom ha framstått som aningen kunnig på området, men det beror bara på att de flesta s k vanliga människor - särskilt stadsbor - i stort sett aldrig ser stjärnor och möjligen vet vad Karlavagnen är. Kan man bara namnge ytterligare en handfull stjärnbilder så framstår man i många sammanhang som väl bevandrad. 

 

Mina egna astronomiska fältstudier har under lång tid inskränkt sig till att med vanlig handkikare titta på månen och sjustjärnorna och lite till och åtminstone några gånger per år leta rätt på Andromedagalaxen (jag vet var den befinner sig) och med vördnad inför universums - och därmed  även Skaparens - storhet betänka att det ljus som genom kikaren träffar mina ögon varit på väg genom rymden i ca 2,7 miljoner år med en hastighet av 300000 km/s. I övrigt har mina kunskaper om rymden över oss stadigt minskat och endast nödtorftigt upprätthållits med hjälp av pappa och tvillingbror som inskridit med privatundervisning när jag bett om hjälp.*

 

Men när jag nu utan egen förskyllan eller värdighet fann mig läsande om teleskop i parti och minut så insåg jag att någonstans djupt inom mig fanns** ett slumrande intresse och en lust äga ett teleskop. Särskilt som jag såg att de för mina behov aktuella teleskopen hade högst överkomliga priser.

 

Men pass upp för att göra något alltför oöverlagt så givetvis kontaktade jag tvillingbrodern för rådgivning och fick på köpet en massa god undervisning. Stort tack för all hjälp! Hans första råd - "undvik de minsta och billigaste nybörjarteleskopen, dom kommer du växa ur för snabbt och dom är för ljussvaga för mer avlägsna objekt" - följde jag så klart. Det kostade mig 1000 kr. Ett teleskop som också är användbart som kikare för studier på marken och måttligt långt och därmed transportabelt var mina önskemål; ekvatorialmontering och rödpunktssikte var broderns rekommendation.

 

Resultatet?

 

 

 

* vilket oftast varit då jag haft lust visa mig på styva linan inför arbetskamrater och vänner.

 

** inte Gud, om nu någon trodde det; honom söker man inte i sitt inre utan i nådens medel, lutheran som man är

Tydligen. I ledargänget i alphaarbetet. Förra veckan var en av oss sjuk. Idag en annan av oss. Det betyder att vi fick slå ihop två av våra fortsättningsgrupper. Den gemensamma gruppen fick jag ta ansvar för.  Då undervisade jag om nattvarden.

 

Förra onsdagen avslutade vi alphakvälllen med Completoriemässan. Det ska vi göra även nästa onsdag. Kl 21.

 

Varje söndag firar vi högmässa. Det gjorde vi i söndags också. Ungefär lika många gudstjänstdeltagare som en vanlig söndag. Kommande helg, 2:a sönd i advent firar vi mässa kl 18 eftersom alla 11-gudstjänster är sammanlysta till domkyrkan för församlingsgemensam högmässa som final på den prostvisitation som genomfördes för fyra veckor sedan. 

 

Men under början av helgen, fred-lörd, har vi terminens alphahelg.

när jag i lördags slösade bort en stor del av dagen på att leta efter Kalle Anka 48-2018. 

 

Men icke!

 

Idag kom följande bild från Småland

 

har börjat nu. Lördagen före första söndagen i advent är dagen då jag tar ner adventssaker från vinden. OBS! Inga julsaker. Det får anstå till dagen före julafton. En adventljusstske och fyra (!?) adventstjärnor; stjärnorna placeras i fönster på båda våningarna,  på var sida av huset. 

 

Den sedvanliga tända- första- adventsljuset- och sjunga-Det-susar-genom-livets-strid - cermonin som brukar genomföras kl 18 blev inte av som brukligt på rätt tid. Strax före kl 18 kom nämligen äldste sonen och undrade om jag inte hade lust övervara mässan i katolska kyrkan (så han fick skjuts). Ok, man kan väl lika gärna inleda adventstiden i ett Guds hus som hemma. Inte många närvarande. Vårt inträde ökade deltagarantalet med nästan 50%. Efteråt blev vi inbjudna på kvällste i prästbostaden och fick ett givande samtal med f. Björn,* som tjänstgjort i Luleåförsamlingen en tid och som jag gärna velat träffa igen eftersom vi tidigare mötts  i OAS-sammanhang. Vi fick även träffa f. Conny som efter mässa i Boden inkom till angränsande prästbostad. 

 

Trevlig och givande kväll utan tvekan. Men oj, så hemma man känner sig i katolsk mässa. Kanske bäst att mota katolske Olle i grind genom att berätta att jag i fredags kväll var i östlaestadianska bönhuset och talade om nattvarden. Det gjorde jag tre gånger för drygt två år sedan också,  vilket jag även bloggade om. Jag minns att jag då tyckte att jag inte hann riktigt färdigt så det var ett lätt val att fortsätta när jag i söndags fick förfrågan om att ansvara för undervisningen i fredagstimmens vuxengrupp. Jag talade mest utifrån Joh 6, pratade om värdet av nattvarden och försökte uppmuntra till mer frekvent kommunion än som ofta är vanligt i laestadianska sammanhang.

(Paus)

Nu är adventsljuset sedan en god stund tänt (jo, det hann bli under lördagen) och psalm 109 sjungen i gemenskap med hemmavarande sonen. Jag konstaterade sedan hur mycket våra välkända psalmer** betyder för kyrkoårskänslan.

 

* han berättade även att det ska firas en ekumenisk gudstjänst (medverkan både från svenska kyrkan och katolska kyrkan) i Jokkmokks gamla kyrka den 21 dec (Vintersolståndet, årets mörkaste dag) kl 18.30 med temat Kristus är världens ljus

 

**  Det susar genom livets strid blev ju "psalm" i svenska kyrkan först med 83 års psalmbok, men jag är uppvuxen med den i Sions toner redan från barndomen

(Jag har funnit det) kunde jag till sist utbrista. Men det tog en bra stund.

 

Äldre kollega och vän, tillika känd f d bloggare, ringde mig om förmiddagen och utbrast

Givetvis spetsade jag öronen och väntade få höra det senaste kyrkliga skvallret, det som inte längre kan läsas å f d blogg.

- Det går inte få tag på Kalle Anka nr 48 (veckans nr som kom i tisdags) i hela Småland.

- Kan du hjälpa mig och se om den finns på någon ICA-butik i norrland, stammade en desperat röst.

- ????

 

Saken är den, fick jag sedan förklarat för mig, att handlingen utspelar sig i Kalmar, med teckningar av kända minnesmärken bl a Kalmar slott, vilket skapat köprush i den småländska bygden. Ett ex efterfrågades i första hand men ytterligare något ex till barnbarnen skulle inte vara helt fel.

 

Vad gör man inte för en gammal vän och när jag ändå hade ärende till affären så skulle det inte vara något besvär att även lägga en Kalle & Co i varukorgen.

 

Men där fick jag tji. Ingen Kalle av rätt nr på Ica Porsön. Nå, ett löfte är ett löfte och om bilen ändå är ute ur garaget så ligger ju inte Kvantum så långt bort och inte Coop Mjölkudden heller. Och nu började jag bli riktigt otålig. Och har man väl föresatt sig något så ska det fullbordas. Coop Örnäset, där det finns stor tidningshylla och Ica Hertsön när man ändå var i den delen av stan och några bensinmackar som passerats på vägen och sist Willys i Södra hamn. Men hittills noll. Till slut insåg jag att i stan finns ju Pressbyrån (vid busstation) där man kan finna så udda alster (ur Luleperspektiv) som Piteå-Tidningen, Haparandabladet och Norran (Norra Västerbotten) - där borde man väl enkelt finna en Kalle 48.

 

Men efter snabbtitt i någon kiosk, mataffären i närheten och minutiöst letande i Pressbyråns hyllor fick jag till slut sjunka ner i hård träsoffa i busstationens väntrum och meddela att uppdraget misslyckats. Men efter en stunds trevlig konversation med den nödlidande hade krafterna återvänt och likt en LKAB-direktör som talar om nya prospekteringar trots att han nyss sagt att malmen är slut, beslöt jag besöka Storheden innan jag helt gav upp. Sagt och gjort. Jag menar "dan är ju ändå förstörd" och håller jag bara ut en stund till har jag sannolikt funnit mitt 101:a sätt att undvika dammsugning.

 

Och på Willys på Storheden kunde jag äntligen utbrista mitt Eureka. Men har man väl kört så långt för den goda sakens skull, kan man väl lika gärna slinka in i närbelägna Ica-Maxi. Och se, där fanns hela 3 ex.

 

Nu kan jag själv ta ett ex och hoppas att Kalle Anka & Co nr 48-2018, blir ett framtida samlarnummer av oskattbart värde, och skicka de övriga tre till gode vännen och kollegan så att han kan lägga ett ex i sitt arkiv (bland pärmarna med tidningsurklipp om kvinnoprästfrågan - till framtida forskares oförställda förvåning), ge ett till barnbarnen och använda det tredje för att tjäna pengar som svartabörshaj. 

 

Nu återstår bara frågan om jag blir anmäld till domkapitlet för att ha gett fel person "input" från norr när jag skickar tre ex av Kalle Anka inköpta i Luleå.

 

Och om jag bodde nere i Småland skulle jag se fram emot den predikan som enligt löfte ska inledas med orden jag sökte Kalle hela veckan men fann honom inte; sen gick jag om söndagen till kyrkan och sökte Jesus - och fann honom.