Torbjörn Lindahl

Men nu i tyngre och större format läste jag om i tidningen i morse. Och inte bara ett altare ska flyttas utan en hel kyrka. Malmbergets kyrka. För andra gången. 1974 invigdes den på sin nuvarande plats efter ca 30 år på sin ursprungliga plats. Orsaken till flytten denna gång densamma som sist, gruvdriften och utvidgandet av det s k rasriskområdet.

 

Förra gången flyttades kyrkan inom det befintliga Malmberget, men nu när Malmberget är på väg att helt försvinna ska kyrkan flyttas till Koskullskulle dit redan många av de gamla typiska Malmbergshusen flyttats.

 

Malmbergets kyrka är på många sätt en fin kyrka tycker jag. Väl värd att bevara. I vart fall av kyrkoantikvariska och kulturhistoriska skäl. Hur mycket den i framtiden kommer att behövas av gudstjänstskäl, nu när den kommer närmare Gällivare där tillräckligt stor kyrka redan finns, det är en annan fråga. 

 

Tänk om man i samband med flytten - då kyrkan ändå ska rivas ner och byggas upp igen - kunde vara modig nog - och av antikvariska myndigheter få tillåtelse till - att bygga om kyrkan invändigt, typ

- minska kyrkorummets längd

- utnyttja bakre delen, tillsammans med utrymmet på och under läktaren till ändamålsenliga församlingslokaler i två våningar (då behövs inte separat församlingshem, och expeditionslokaler finns tillräckligt i Gällivare)

- ta bort läktarorgeln, inköp ev en ngt större kororgel och bered plats för den

 

Typ, alltså.

 

Men att tillåta ombyggnad av kyrkor till modern ändamålsenlighet är knappast riksantikvarieämbetets och länsstyrelsernas starkaste gren. Berörda ansvariga i pastorat, kommun och övriga myndigheter borde göra en studieresa till den kyrka i London vi besökte under vår personalresa från Örnäset hösten 1997. Vad den nu hette.  Holy Innocents Church? I England ligger dom ju långt före oss när det gäller ombyggnad av kyrkor.

Tänkte först skriva sorg och glädje men det lät så dramatiskt. Men det som idag gjort mig betänksam är flerfaldig erfarenhet att den kyrkliga seden och kontakten med folket tydligt minskar. Jag deltog idag i de två andakter vi sedan många år alltid har under Alla helgons dags eftermiddag ute i begravningskapellet på begravningsplatsen. Vid den första andakten var det fullsatt i Ljusets kapell, vid den senare endast några tiotal personer. För inte alltför många år sedan var det helt proppfullt vid båda andakterna. Senare ledde jag även minnesgudstjänsten i Örnäsets kyrka för de under året avlidna. Några (fler) tiotal deltagare även här. Enligt vaktmästarna har det väl varit drygt 100 under senare år. På 90-talet minns jag att kyrkan var i det närmaste fullsatt (den rymmer 540 personer). Hur  ska vi tolka alla dessa siffror? Trenden tydlig. Det är tydligt att den sista gudstjänstgenerationen nu dör undan i snabb takt. Och för varje gammal (åtminstone något så när regelbunden) gudstjänstfirare som dör så tappar vi inte bara en gudstjänstbesökare utan ibland flera. Även barn och barnbarn som ibland följt mamma/farmor/mormor* till kyrkan men som inte har intresse gå själva.

 

Även i Hertsökyrkan var vi få i högmässan idag. Men Alla helgons dag har alltid varit svag gudstjänstdag. Så detta tror jag inte är någon trend. Vi måste t o m stå ut med inomkristen konkurens eftersom Fridsförbundet har församlingsdagar och några av våra trogna säkert valde bönhus istället för kyrka.

 

Glädjeämnet var av helt annat världsligt slag. Luleå leder elitserietabellen efter seger över Skellefteå (!) - på bortaplan! Tur det finns något glädja sig över. Jag kan väl också ställföreträdande glädja mig över att Rögle* tagit några kliv uppåt i tabellen.

 

- - - - - 

 

* ingen ide' försöka vara könsneutral. Alla  vet ju ändå vilka som är flitigaste gudstjänstdeltagarna

 

** att jag försöker känna sympati även med detta för mig okända lag beror på

1) det är favoritlag för Frimodig kyrkas tidigare riksordf.

2) Chris o Cam Abbott spelade där innan dom kom till Luleå 

har jag åhört.

 

Idag var det en en församlings-/bibeldag i Örnäsets kyrka som domprosten tagit initiativ till. Förste talare var Bengt Pohjanen som fått ämnet Kyrkan, änka eller brud? och talade om att den kyrka som gifter sig med tidsandan snabbt blir änka. Intressant var också tanken att orden om Visheten i Ordspråksbokens kap 8 (också?) kan handla om kyrkan, inte bara om Sonen. Jag tvingas erkänna att den tanken har jag inte mött. Men säger inte emot.

 

Dagens andre talare var Per Åkerlund som givits ämnet Ett tveeggat svärd. Intressant om Guds ord.

 

Sist på dagen, när kyrkklockorna redan ringt in helgen, berättade Bengt om senaste delen av sin självbiografi Gränsgångare 68. Den har jag redan läst. Det kanske låg lite utanför en bibeldags tema. Men mycket av det som behandlas i boken är ju andliga sķeenden under hans prästtid, så ok då. Och Bengt är ju en fantastisk berättare som alltid är rolig lyssna på. Han utlovade även en fjärde del av sina memoarer. Ser fram emot den också.

 

I morgon är det ledig söndag. Bosse leder högmässan i den kyrka där jag oftast går. Men helt predikolös blir jag inte. På eftermiddagen predikar jag i Fridsförbundets bönhus. Två gånger per termin brukar jag bli uppsatt på predikolistan förutom de tillfällen jag leder mässor i sammanhanget.

samtalade jag en stund med en av våra regelbundna gudstjänstfirare. Han hade också sett senaste numret av Vårt Luleå. När han läst om nya stadsdelen Kronan hade han tänkt precis detsamma som jag: här planeras allt in, men inte en kyrka. Han uttryckte väl i fortsättningen detsamma som jag gjorde i tidigare inlägg i ämnet, att det inte är självklart att det längre överallt ska byggas distriktskyrkor av sjuttiotalsmodell, men när det inte gör det så borde något annat kyrkligt planeras. En hyrd lokal i stadsdelcentrum, eller en lägenhet eller (tillägger jag) åtminstone att en präst och en diakon avdelas att ha ansvar för området - med tillåtelse att ägna märkbar del av sin arbetstid åt att "bara" (?) finnas i området och bedja. Men inget av detta har hörts varken på storkollegier eller områdeskollegier eller prästkollegier. 

 

Alltså finns frågan inte? 

 

Bäst att tänka själv då.

 

Kanske.

 

 

ägnar jag mig väl åt ibland. T ex kan jag fundera över  det kyrkliga livets olika aspekter. Och hur dess nuvarande dylika skiljer sig från min ungdoms- och studietids motsvarande.

 

En sak fick jag anledning fundera över när kommunens lilla reklamtidskrift Vårt Luleå damp ner i brevlådan. Eller för att vara exakt, det var ju inte just i stunden den damp ner som funderandet började utan senare när jag fiskat upp den ur brevlådan och börjat titta i den. På mittuppslaget handlade det om kommunens nya stora bostadsområde. Så skapar vi livskvalite på Kronan löd rubriken. Och sedan uppräkning och tecknade färgbilder av allt som ska iordningställas, skola, äldreboende, sporthall, kommundelscentrum på 3000 m2 och mycket mer.

 

Nå't som fattas? Tydligen inte enligt nutidens samhällsplanerare. Men hade detta varit under 70-talet då hade en distriktskyrka definitivt planerats in. Och hade så inte skett i första läget så hade kyrkoråd definitivt protesterat. Varför inte nu?

 

Nu skyller jag inte på samhällsplanerarna. Hellre på kyrkans företrädare. Varför säger ingen någonting? Varför har ingen några visioner för verksamhet och evangelisation i ett nytt bostadsområde?

 

Vad har hänt med den kyrka som för 50 år sedan var angelägen att ha en närvaro i alla stadsdelar, men som nu tydligen inte har visioner för någonting.

 

Jo, jag är medveten om att det inte går kopiera gårdagens verksamheter. Att många av tidigare existerande förutsättningar inte längre finns, t ex barntimmearbetet som var en stor kontaktyta och även i övrigt en större grupp människor i samhället som kände sig mer aktivt befryndade med kyrkan. Men likväl, det är väl när alla dylika förutsättningar saknas som det är dags att tänka evangelisation och Nya sätt att vara kyrka. Jag påstår absolut inte att det måste finnas just en distriktskyrka av 70-talsmodell. Tvärtom är jag kanske hellre kritisk när jag hör om kyrkoförsamlingar som i nutid binder upp sig i stora byggnadsprojekt som vi i framtiden möjligen kan få komma att uppfatta mest som ekonomisk börda. Men varför tänker vi inte ens någonting? 

har präglat mitt liv de senaste dagarna.

 

Under min vistelse söderut märkte jag en morgon att mitt hjärta fått för sig slå i otakt, s k förmaksflimmer. Tisdag f m for jag alltså till akuten och berättade om saken. Ganska snabbt tyckte läkaren att dom skulle försöka lugna mitt oroliga hjärta, men först ca kl 16 hade dom tid göra det. Med en ny (för mig) metod denna gång. Dropp med något slags medicin i tio minuter och sen kunde man se på TV-skärm hur hjärtrytmen sakta lugnade sig. Sen två timmars obligatorisk vila och sen med bussen hem. Ingen fara på taket således.

 

Igår var jag i farten. Prästkollegium stor del av dagen för diskussion om handboken. Vad gäller fr a dop och begravning finns ett antal böner som är bättre formulerade i nya handboken. Men enligt HB 86 fick ju dessa böner formuleras fritt så hela arbetet med ny handbok kan knappast motiveras med detta.

 

Vad själva högmässoritualet beträffar säger jag som tidigare: i princip allt som man velat använda i 86:an finns kvar och det som tillkommit i nya handboken är i stort sett genomgående sämre och således inte av intresse. Alltså fortsätter man som förrut. Alltså gör vi inte ens nya agendor i Hertsökyrkan.

 

Samtidigt konstaterar man att vi i vårt kollegium är förhållandevis samsynta. Ingen förespråkar några uppenbara tokigheter. Särskilt noterar jag att samtliga präster står bakom dopritualets befrielsebön (att man över dopbarnet ber "...befria N.N. från mörkrets makt..." Alltså blir följden att även mina kvinnliga prästkollegor är klart mer lutherskt renläriga än åtskilliga bland mina laestadianska vänner. 

 

Extra tack till domprosten som vid eftermiddagskaffet bjöd på tårta för att uppmärksamma min 65-årsdag.

 

På kvällen hade vi introduktion om Alpha. Nästa vecka startar det på allvar.

Jag har haft semster senare delen av förra  veckan. Fr o m min födelsedag. Dagen efter for jag bort. Med flyg. Det får man ju inte numera när man ska vara klimatvänlig. Men både i planet till Stockholm och i planet därifrån till Göteborg var de flesta stolar lediga, så vad hade det gjort för skillnad om jag inte suttit där? Men miljötänkets tanke är väl att om alla struntar i flyget så lägger bolagen ner alla linjer eftersom dom inte vill köra olönsamma linjer. Och då blir det miljövänligt. Men vem orkar tänka så långt i så många steg? Alltså flög jag till Göteborg.

 

Och deltog dels vid Missionsprovinsens prästkollegium, dels vid dess konvent (="årsmöte"). Vid det senare förrättades val av ny missionsbiskop. Bengt Ådahl valdes.*

 

När det var klart träffade jag två olika prästkollegor i bygden. Den första enligt önskemål att få diskutera lite om laestadiansk ungdomsväckelse på 70-talet vilken jag själv berördes påtagligt av medan kollegan mest hört talas om saken. Det senare kollegamötet hade som syfte få följa densamme brodern till småland för deltagande i Dag Sandahls 70-årskalas. Trevlig tillställning och roligt se jubilaren mottaga i present en elcykel villken många runt om i landet bidragit till.

 

Sista anhalten på resan var Hjelmserydsstiftelsen där Kyrklig Samlings samarbetsråd höll möte. Ämnet för dagen var samtal utifrån Dag Sandahls bok En annan kyrka. 

 

Bilfärd i ca två timmar sedan med ytterligare annan god vän och kollega under vilken bilresa vi samtalade mycket om skillnaden mellan lutherskt och romerskt.

 

Flyg hem från Landvetter måndag kväll.

 

* 42 röster. Gunnar Andersson 16, Rolf Pettersson 15

var det ikväll (fredag) i Örnäsets kyrka. I samband med Luleå Fridsförbunds höstmöte. Som vanligt lite kollision med höstkonfirmation i kyrkan. Alltså blev mässan fredag kväll istället för det av rörelsen oftast önskade lördag kväll, eller söndag högmässotid som kyrkoförsamlingen sägs vilja styra det till.

 

När jag är med om dessa mässor med bönhusförsamlingen i Örnäsets kyrka då har det ofta varit jag själv som ansvarar. Så inte ikväll. Bosse både celebrerade och predikade. Själv deltog jag i distributionen tillsammans med Lars-Gunnar. Skönt bara få sitta och lyssna.

 

Bosse predikade över 1 Mos 4. Kain och Abel. Men ett betydligt längre avsnitt än det som var GT-text i söndags. Men predikanten medgav att det var läsningen i kyrkan i söndags som inspirerade att använda samma text vid detta tillfälle. Fin och gripande och lärorik predikan. Roligt få lyssna på.

 

Drygt 200 kommunikanter - om vi räknade rätt på antalet framtagna oblater. I laestadianska sammanhang är det inte vanligt med barnkommunion. Oftast väntar man på gammalt sätt till konfirmationen. Några koptiska invandrarfamiljer däremot låter barnen kommunicera. T o m ett spädbarn i sin moders famn fick några droppar av vinet. Är barnen kristna så är dom. Nästan lustigt är det ju hur en massa kyrkliga och konfessionella skrankor bara rasar när vi plötsligt får kristna från andra traditioner som utan bekymmer förutsätter att dom mitt ibland oss kan leva som dom alltid gjort.

 

Välsignelse.

 

Kaffe sen i bönhuset. Där hamnade jag bredvid en västlaestadian så jag blir ju tvungen fundera över vad som är mest ekumenik; koptiska kristna från Egypten i ett laestadianskt bönhus eller laestadianer i "fel" bönhus. 😉 På fullt allvar funderar jag "som så många gånger förr" * hur det kommer sig att denna - för att vara kyrkliga sammanhang - förhållandevis stora skara, som trots allt till det yttre hör med inom kyrkans sakramentala ramar, likväl själv väljer att vara, alt. av kyrkan i praktiken betraktas som, en utomstående grupp medan de i jämförelse förhållandevis små grupper som samlas till kyrkans högmässor dom räknas självklart som kyrkan. Är det nåt jag inte fattat? 🤔 Och detta är ju så mycket underligare som laestadianismen idag (särskilt i dess tornedalska form vilket det här är fråga om) nästan helt saknar alla de karaktärsdrag som en gång sades utmärka laestadianismen. Så varför är detta inte kyrkan? Det är ju till det yttre hur kyrkligt som helst.

 

Hur som helst trevligt. Också det kyrkligt?

 

* som Viktor Rydbergs Tomten

har jag befunnit mig i under dagar fyra. Eftersom jag tidigare beslöt att inte fara med MC t o r Varberg för deltagande i OAS-möte så har jag, som jag tidigare nämnt, inte på långa vägar gjort av med sommarens MC-längtan. Alltså blev det en tur.

 

For hemifrån i tisdags och första stoppet blev hos kära vänner i Byske där jag blivit anmodad stanna till för att få en bok som givaren ansåg ytterst värdefull, nämligen en nyutgåva av Gottfrid Billings utläggning av 1878 års katekesutveckling. Intressant bok. Det lilla jag hunnit läsa i den. Inser hur väl förankrad jag är i den andliga lärotradition som förvaltats inom svenska kyrkan. Ofta är igenkännandet stort. Bara på en punkt (hittills!?) anser jag att den gode Gottfrid har fel. Det är när han två (!) gånger i avsnitten om nattvarden påstår att brödet och vinet är Kristi kropp och blod bara i själva ätandet. Detta är ju en läropunkt som understundom uppträder under sken av lutherdom.* Här måste vi hävda - och dra de liturgiska konsekvenserna av - den tron att precis som föreningen mellan Guds Sons gudomliga natur och Jesu mänskliga natur inte upphört, så upphör ej heller föreningen mellan bröd/vin och Kristi kropp/blod, utan det bröd och vin som konsekrerats korrekt och som blir över efter kommunionen förblir - i all evighet! - Kristi kropp och blod.

 

Nå, när jag läste detta hade jag redan lämnat gamla vänner och uppbyggliga samtal och kommit till södra Västerbotten. Här har jag nu kört motorcykel i dagarna två från mitt basläger i Vännäs. Onsdag mer mot Västerbottens sydspets och torsdag mer i inlandet. Via Bjurholm förbi Lycksele, där min pappa är född och där farfar var komminister på 20-30-talen, t o m kört genom byn Knaften där farfar är född; sedan åkt igenom Norsjö där farfar var kh 1934-1960. Givetvis blev det kyrkogårdsbesök och då jag såg att farfars och farmors gravsten började bli övervuxen av lava så ägnade jag en stund åt att skrapa bort densamma så texten blev mer synlig.

 

Men vacker natur får man då och då se. Här några bilder tagna en bit väster om Norsjövallen.

 

 

* tillika med den villfarelsen att brödet och vinet är Kristi kropp och blod bara för den troende. Men det förnekar Gottfrid Billing (helt korrekt). Även den otroende som mottager bröd och vin i ett rätt utfört nattavardsfirande tar emot Kristi kropp och blod. Dock ej till samma välsignelse som den troende.

Som jag berättat har hemmavarande sonen och jag besökt kyrkstugan flera gånger under senaste tiden. Min stuga ligger i norra delen av kyrkstaden så antingen väljer jag köra över Rutvik och komma från det hållet eller så kör vi över Notviken och kommer genom kyrkbyn innan vi tar in på Rutviksvägens början i kyrkstaden. Oftast åker vi ena vägen dit och andra vägen hem.

 

Nå, om vi tar vägen genom kyrkbyn så passerar vi uppe vid kyrkkullens krön den s k Separatiststugan. En förhållandevis stor stuga där ganska många kan samlas. På senare tid har den bl a använts som lokal för konfirmationsläsningen. Jag tror dock aldrig att jag själv hade konfirmander i den stugan under mina elva prästår i Nederluleå församling. Vad jag kan minnas hade jag undervisning i Sockenstugan, Petrigården och t o m i Stadsökyrkan under något (några?) år i mitten av 80-talet då konfirmandantalet var extremt stort. Vilken präst som tilldelades vilken lokal avgjordes ju huvudsakligen av respektive grupps storlek. Men favoritlokal för mig var nog Sockenstugan, sannolikt beroende på att det var den första konfirmationsläsningsplatsen redan sommaren 1979 då jag började två veckors heltid som konfirmandlärare dagen efter min prästvigning. Kanske var det spänningen att i det gamla tingshuset/häktet kunna se de till toaletter och kök ombyggda gamla cellerna och kunna hota surriga konfirmander med inlåsning bakom de plåtskodda dörrarna. Jag hann alltså vara med om sommarkonfirmationsläsning redan på den tid då Sockenstugan stod på sin tidigare plats vid Sunderbyvägen, så jag har upplevt hur den flyttades till nuvarande plats söder om kyrkan där Klockargården tidigare stod, den som brann (upp eller ner?) och försvann.

 

Nå, åter till ämnet för dagen: Separatiststugan. Lite olika berättelser har jag hört om separatister (och liknande gruppers?) ageranden i kyrkbyn; antingen att det handlade om grupper som samlades för egen predikan/läsning av Guds ord, men som infann sig i kyrkan till nattvardsgången eller att det handlar om grupper som även tog sakramentsförvaltningen i egen regi. Det är väl de senare som i strikt mening brukar benämnas separatister.

 

Men det jag vill åt denna gång är att Separatiststugan och därmed i praktiken även separatisterna numera är en del av kulturarvet. Det sitter t o m en skylt på Separatiststugans panel där en del av dess historia berättas. Och min erfarenhet är att det inte är utan viss stolthet som företrädare för den officiella kyrkans lokala representation, dvs Nederluleå församling, berättar dess historia. På något sätt blir den synliga separatismen också ett bevis på att det funnits allvarlig kristendom i bygden, en allvarlig kristendom som senare återigen smält in i kyrkolivet och kunnat ge sitt bidrag. Men sannolikt måste det varit så att under den tid då separatistbråket pågick som värst då var separatisterna knappast något annat än en sten i skon/nagel i ögat/pain in the as (välj själv) för de dåvarande kyrkliga makthavarna. Så ser man hur perspektiven med tiden kan ändras. 

 

Vad är det i vår tid som om 150-250 år ska få en helt ny bedömning? Kan det vara laestadianismen eller OAS-rörelsen eller rent av Missionsprovinsen med dess egna biskopar som en gång ska framstå som den rörelse som "räddade" svenskkyrklig andlig tradition till kommande generationer?

 

Jag bara undrar.

Och då avser jag inte bara hemmet, utan också kyrkstugan. Nu när äldste sonen är här alltså. Började för några dagar sedan då han tyckte vi skulle fara till kyrkstugan, på vägen passera lämplig pizzeria och inhandla något att äta. Sagt och gjort. Men först fick jag varna sonen att i kyrkstugan ser det ut som hej, kom och hjälp mig. Vi hjälptes dock åt att hämta vatten och dammtorka av bordet så det gick att med viss aptit intaga medhavd pizza. 

 

Skälet till att det ser ut som det gör är att jag för några år sedan började ett renoveringsprojekt vilket jag senare insåg sannolikt blir så omfattande (om det ska göras ordentligt) att det får bli ett pensionärsprojekt, så då har allt bara fått stå. Men sonen inspirerade mig att göra stugan användbar i väntan på stora renoveringen. Alltså har vi städat och flyttat möbler* i dagarna tre, några timmar per dag. Och vips, nu går det faktiskt att vara i stugan igen. Vi fortsätter väl och fullbordar städningen framöver.

 

Även här i huset och på gården har han inspirerat mig till insatser. Roligt att få nå't vettigt gjort.

 

- - - - -

 

* han inspirerade mig även att från kyrkstugan ta hem ett litet altare, som i brist på bättre plats fått stå där (ren förvaring) i väntan på bättre tider, sedan prästvigningskamrat och jag erbjöds ta hand om det (med tillhörande textilier och altarkärl) när Stefanosgården i Gagsmark avvecklades (vilket år det nu var?). Nu har det fått en mer värdig plats i mitt vardagsrum (se nedan). Om det någonsin åter kommer att bli brukat för sitt avsedda ändamål - här eller någon annanstans - är en annan sak. Men att kristna inom svenska kyrkans tradition som vill bevara historiskt kyrkligt mässliv , dvs med riktigt präst  (=manlig präst, vigd i apostolisk ordning) korrekta nattvardselement (veteoblater och alkoholhaltigt vin) och riktig traditionell liturgi,  dom kommer i framtiden - på många håll redan nu - på allt fler platser vara tvugna ta okonventionella egna initiativ, varav ett kan vara att fira mässa i hem. Jag vet redan en familj (dock ej i Luleås närhet) som inrett sitt vardagsrum till enskilt kapell där dom tid efter annan låter gästande präster få fira mässa. Jag tycker det är helt enligt principen: om kyrkan inte "levererar" trots att folk troget betalar sin kyrkoavgift år efter år, då har folk rätt att agera själva.

 

 

Lördagen är numera stora dödsannonsdagen i dagstidningen som regelbundet dimper ner i brevlådan: NSD. Under en tid har jag roat mig (?) med att studera vilka symboler som förekommer i dödsannonserna. Och fr a notera hur andelen kors stadigt minskar. Idag var det alltså bara 1 kors - i 18 dödsannonser. Av de avlidna var 6 födda på 20-talet, 7 födda under 30- och 40-talen och 5 senare. Åtminstone åtskilliga i de äldre grupperna är väl uppväxta och präglade av den tid då kors i dödsannons var det naturliga. Men deras barn, de som oftast har ansvaret för annonsens utformning?

 

Nu vill jag med detta inte rikta någon kritik mot enskildas val,* bara ställa frågan vad detta uttrycker. 

 

För många människor har korset sannolikt blivit en symbol just för döden. Inte så underligt om det nästan bara är i dödsannonser som man hittills sett kors. Då kan man väl förstå om människor vill välja annan symbol som mer påminner om det man i framtiden hellre vill minnas, nämligen den avlidnes liv. Men korset är ju mer - och fr a något helt annat - än en dödssymbol. Det är en trosbekännelse.** Och då blir frågan: vad säger detta om kristendomens ställning i folkdjupet när denna, en av de sista och kanske en av de mest seglivade, rest av synlig kristen trosbekännelse är på väg bort?

 

- - - - - 

Har jag skrivit om detta förr? Ursäkta upprepningen i så fall. Men jag får ju lov leva upp till mitt rykte att ha "upprepandets nådegåva"

 

* kanske bäst att vara tydlig med detta så ingen domkapitelsanmäler mig för att ha kränkt människor som väljer annat än kors som dödsannonssymbol!

 

** att Jesu död är en försoningsdöd. Att döden är besegrad. Att man kan ha hopp inför evigheten

På en blogg som jag dagligen läser, men sedan flera år inte rekommenderar utan bara helt neutralt refererar, uppstod för en tid sedan under ett av inläggen (som jag just nu inte lyckas hitta igen) en debatt i kommentarfältet om huruvida kristna och muslimer ber till "samma Gud" eller inte. 

 

Personligen har jag inget problem med tanken att vi ber till "samma Gud". Det synes mig som om många som vill förneka det fruktar att den tanken skulle leda till att religionerna som helhet likställs eller rentav anses utbytbara. Så behöver det givetvis inte bli. Och så ska det inte bli. Centrum för oss kristna är alltid Jesus som Vägen, Sanningen och Livet; enda vägen till Gud. Men att den Gud som vi (med våra skilda utgångspunkter) trots allt vill tro på och vill leva i gemenskap med skulle vara samma, vad är problemet med det? Även om vi kristna tror att vår väg till Gud (=Jesus) är den rätta och enda möjliga.

 

På den orekommendabla bloggen gav en av de flitiga kommentatorerna en tänkvärd liknelse (hoppas jag minns någotsånär rätt):

Två syskon vars far dött. Det äldre syskonet som minns fadern från många år har en mer komplett bild av faderns liv och gärning; det (betydligt?) yngre syskonet som bara minns fadern från några få barndomsår har givetvis en mer fragmentarisk bild, rent av så ofullständig att den snarast blir felaktig i jämförelse med äldre syskonets bild. Men likväl: när de två syskonen sedan jämför sina olika, delvis motsägelsefulla minnen av sin far, talar dom ändå inte om samme far? Givetvis gör dom det!

 

Jag blandade mig i debatten och påstod att jag i bokhyllan har en gammal kyrkohandbok efter min farfar (från 1917 visar det sig)  enligt vilken (som jag minns det) olika dopritual för vuxendop skulle uttrycka att man förutsatte någon kännedom om den levande Guden hos muslimer jämfört med övriga hedningar, alltså olika dopritual beroende på dopkandidatens andliga bakgrund. 

 

Jo, de olika ritualen fanns, ser jag vid förnyad koll, men i övrigt har jag nog förbättrat det hela en aning i mitt minne.

 

Följande gäller i 1917 års handbok.

I densamma handboken finns fyra dopritual:

1. Barndop

2. Nöddop

Vuxnas dop:

3. Av kristna föräldrar födda vuxnas dop

4. Judars, Mohammedaners och hedningars dop

 

Och i det sista ritualet finns olika varianter beroende på om det är en israelit (jude) som döps, då talas bara om att personen "lärt känna" sanningen; och "erkänner" Jesus som Frälsare; eller om dopkandidaten är "mohammedan eller hedning", då nämns ovan sagda likadant men först sägs att personen "blivit från det mohammedanska (hedniska) mörkret och villfarelsen omvänd till Guds sanna dyrkan".

 

Skillnad på israeliter (judar) å ena sidan och "mohammedaner och hedningar" å den andra alltså. Men ingen tydlig ritualskillnad mellen "mohammedaner" och "hedningar" (vilket jag trodde). Men det som jag tydligen en gång noterat (och lite "förbättrat" i min tanke) är nog detta att mohammedaner (muslimer) och hedningar i några rubriker omtalas som olika grupper. Varför är muslimer något annat än (riktiga!?) hedningar?

 

Jag kan svårligen tolka det på annat sätt än att muslimerna anses äga någon större gudskunskap än "hedningar". Har jag fel?

 

Eller kanske snarare inte biskop i media?

 

I måndags morse slog jag nyfiket upp tidningen på köksbordet för att se om det skulle stå något om välkomstgudstjänsten i domkyrkan i söndags. Inget! Visserligen hade NSD haft ett större reportage om Åsa Nyström några dagar innan men i alla fall. Nu har man lärt sig att tidningar ofta tycker det är intressantare att skriva om förberedelserna och om det som sker bakom kulisserna, så därför ett reportage om när den musikaliska Åsa Nyström övar sång tillsammans med domkyrkoorganisten, men ändå. Jag menar, om tidningen har ett stort inside-reportage om en av Luleås hockeyspelare, om en utländsk spelares eventuella trivsel i staden, eller om en skadad spelares rehabilitering, eller om en ung lovande spelares genombrott, då har man väl ändå ett reportage om själva matchen? Eller?

 

Koll i Kuriren på jobbet dagen efter. Ingenting. Letande på nätet i båda stora norrbottensdrakarna gav inget heller. Ingenting.

 

Hur ska man tolka detta? Jag menar, en ny person på biskopsposten hälsas välkommen i fullsatt domkyrka, det borde väl åtminstone vara en händelse, eller...?

 

Men i media är det uppenbarligen inte (längre?) en händelse. Är det bara ett ytterligare tecken på hur långt ut i utkanten av byn kyrkan numera befinner sig.

 

Vad gör vi isåfall med den insikten?

+ 90 minuter inleddes den högmässa vid vilken jag prästvigdes i Luleå domkyrka av biskop Stig Hellsten.

 

Nu, exakt 39 år senare pågår just den högmässan vid vilken Åsa Nyström välkomnas som biskop i stiftet. Jag får väl erkänna att jag tidigare nuddat vid tanken att låta det bli den dag jag går i pension. Det känns ju onekligen lite som epokskifte, dels att min ungdomsvän Hans lade ner staven (bara det!) och dels att stiftet för första gången får en kvinna på den posten.

 

Vad kommer det då att innebära med en kvinna på biskopsposten för den som i grunden tror att präst- och biskopsämbetena enligt kyrklig tradition bör innehas av män? I praktiken inte så mycket. I vanliga fall möter man inte - inte ens  som präst - biskopen så ofta. Om jag räknar bort de gånger jag mött biskop Hans i kyrkomöte och stiftsfullmäktige (= som förtroendevald), på hockey (= som gammal kompis), vid enskilda möten som jag själv bokat in (= som extranitisk präst),  under promenader på stan (3 ggr= ren tur), vid privata fester (= som gammal kompis (2); hur många gånger återstår då när jag obligatoriskt mött honom pga mitt prästjobb/ämbete, dvs vid prästmöten, visitationer, domkapitelsval mm under hans 16 (?) år långa episkopat? Räcker ena handens fingrar för att räkna tillfällena eller behöver jag andra handen med?

 

Nä, man har normalt inte dagligen med biskopen att göra i sitt jobb. Jag har mött b Hans betydligt oftare i privata och frivilliga sammanhang än i obligatoriska arbetssammanhang. Och nu är ju min återstående arbetstid så begränsad att jag tror mig ana slutet. Så vem som fr o m nu framträder i biskopsrollen spelar kanske inte så stor roll

 

Åsa Nyström är enligt min ytterst ringa erfarenhet en trevlig och vänlig person på alla sätt. Enligt dem som mött henne mer även kompetent och duglig i sitt arbete. Så problemet finns inte på något av dessa områden. Här gäller det en principiell syn. Trots alla hennes personliga och yrkesmässiga goda gåvor kommer jag tyvärr inte kunna se henne som en "rätt" biskop. Men det betyder inte att jag på något onödigt sätt kommer att provocera eller obstruera. Om hon tar goda och kristliga initiativ i olika avseenden kommer jag givetvis, så långt möjligt, ställa upp på dem.

 

Men vill* jag personligen och andligen uppleva att jag står i relation till en biskop då får jag söka det på annat håll.

 

* om  jag vill alltså. Alternativet finns ju också att vara sig själv (nog) en stund

 

- - - - - -

Påminner om att mässan i Hertsökyrkan är kl 18 idag.

tillika god vän som inte bor i staden, men som hade vägarna förbi staden, passade på att titta förbi några timmar om aftonen. Vi inledde gemenskapen med att be Vesper och avslutade hans besök med att han hjälpte mig bära upp en säng till övervåningen. Där emellan kaffe och samtal. Slutsummeringen blir: synnerligen givande kväll. Men så är också detta en kollega som står mitt hjärta mycket nära.

 

En gång i tiden var kanske vännen Hans - senare biskop Hans - den, om vilken jag skulle sagt samma sak, men sen har ju Hans gjort en s k resa* vilken innebär att vi åtminstone kyrkopolitiskt (och även teologiskt?**) hamnat en bit i från varandra, även om jag vill betyga att den personliga vänskapen känns orubbad.

 

Vad pratade vi (alltså kollegan och jag, inte biskopen och jag) då om mellan bön och möblering?

- erfarenheter från våra respektive prästerliga praktiker. Synnerligen uppbyggligt få ta del av varandras vittnesbörd

- svenska kyrkans utveckling och framtid. Kollegan är en av dem som köpte ett ex av Dag Sandahls bok En annan Kyrka. Bara det!

- hur blir det för mig och för gudstjänstgemenskapen jag nu står i när jag går i pension?***

- hur ska vi uppfatta vår framtid i svenska kyrkan när stiftet nu får en kvinna som biskop?

- var och hur kan det som vi uppfattar som genuint sakramentalt svenskkyrkligt i trygghet leva vidare?

 

 

* vissa skulle säga att det snarare är jag som kört fast medan han rört sig i frihet. S k tolkningsfråga🤔

 

** jag sätter frågan om ev teologiskt fjärmande inom parentes eftersom varje gång jag muntligt eller skriftligt tagit del av b Hans' "reseberättelse" (som sägs handla om hans förändrade uppfattning om kvinnor som präster) så har jag upplevt - och jag är inte ensam i den upplevelsen - att det egentligen handlar om hans vänskap med och relation till fr a kollegan och tidigare studiekamraten Karin Burstrand; jag har aldrig upplevt mig möta några avgörande teologiska skäl för hans ändrade hållning i ämbetsfrågan. 

 

*** enligt min plan är detta inte alldeles direkt förestående men man behöver färre än hälften av ena handens fingrar för att räkna fram till det år jag senast måste gå i pension. Senast alltså.

 

- - - - 

 

PS. Idag eller igår var det en artikel i tidningen om det låga vattenståndet i fjärdarna som jag bloggade om i söndags, vilket beror på att det långvariga högtrycket pressat i väg vattnet ner efter bottenviken. Det har inte varit så lågt vattenstånd sedan mitten av 80-talet. Då hade jag rätt att jag inte sett något liknande i denna nejd; vi flyttade hit 1987.

blir det nu för min gamle kamrat. Efter gudstjänsten i Älvsby kyrka i morgon så blir det avtackning vid kyrkkaffet. Då har han varit präst i 40 år (så när som på en vecka?)

 

Synd att man inte kan vara där. Jag leder själv gudstänst och predikar i min vanliga kyrka. Om någon som känner min gamle kamrat men som normalt går hos oss i Hertsön likväl skulle välja Älvsbyn i morgon så misstycker jag inte. Givetvis inte.

gäller visst nu. Har någon märkt någon skillnad? Två mässor och tre begravningar har jag lett i församlingen sedan Pingstdagen. Helt oreflekterat har jag gjort som jag brukar och ingen, vare sig musiker eller annan, tycks ha förväntat sig något annat. Kommande söndag blir det högmässa och enligt plan två sjukommunioner. Ser jag något skäl ändra rutinerna?

 

Det är en märkbar avsaknad av entusiasm inför handboksbytet jämfört med införandet av 86 års handbok. Inte bara hos mig. Har inte hört ett enda "äntligen" hos någon enda kollega. Men på den förra tiden hade vi ju i stiftet både Rune Klingert som under lång tid varit en av de drivande i handboksarbetet och som biskop den liturgiskt intresserade och kunnige Gunnar Weman. Deras motsvarigheter finns ju inte idag i stiftet.

 

Den naturliga fortsättningen på 86 års handbok har utan tvekan varit Artos missale. Den nu nya handboken har ju vad högmässan beträffar

1) behållit så mycket ur 86 års handbok att det under större delen av kyrkoåret är möjligt agera istort sett som förr

 

2) infört en massa  nytt (som lika gärna kunde tryckts i ett enkelt tillägg) vilket, vad texterna beträffar, i allt väsentligt är sämre än det som finns i 86:an och därför avviker från hittillsvarande liturgiska utvecklingslinjer och för i väg i helt annan rikting.

 

I den riktningen tänker jag inte gå.😡

har det handlat om idag.

 

Biskop Hans la ner staven på domkyrkans altare vid en gudstjänst kl 13 idag. I processionen gick, efter kors- och ljusbärare, stiftsanställda präster och diakoner, sedan kontraktsprostarna, därefter biskopen sedan domkyrkoförsamlingens diakoner och präster med domprosten sist. Av nägot skäl ville biskopen just denna dag få gå i mitten, med både präster och diakoner före och efter sig, inte sist som brukligt.

 

Gudstjänsten var fin. Högtidligt att vara med. Efter gudstjänsten hann jag få några ord med gamle vännen f Conny som nu är katolsk präst, sedan länge, men som hörde till vårt ungdomsgäng och en tid var svenskkyrklig präst.

 

Sedan var det servering i arenan där Luleås basketdamlag årligen brukar ta SM-guld! Kaffe och fika och tal i långa rader. Lite hierarkiordning på talen som det brukar vara i dylika sammanhang. Först biskop från Uleåborg och prostar och stiftsstyrelserepresentanter och kyrkoherdar i långa rader. Bland de senare även Mats Rondahl från Gällivare pastorat som även kunde räknas med i den grupp som kom mot slutet i talarlistan, nämligen dem som känt Hans ända sedan hans ungdom. Den som personligen känt biskopen längst var nog Roland Wälivaara som, i rollen som nybliven ungdomssekreterare lärde känna Hans som 15-åring. Både Lisa Tegby och undertecknad har minnen av Hans från Ungdomslägren i början av 70-talet.*

 

Men den som sett Hans tidigast - dock utan djupare personlig bekantskap då - var domkyrkorådets ordf Margareta Lindbäck,  som bott på granngatan till Hans barndomshem och sett honom redan som 3-4-åring.

 

I mitt tal nämde jag något om det vi delade under några ungdomsår på 70-talet och antydde den betydelse det haft för oss både. Att vi senare tagit lite olika vägar i livet kan konstateras, men jag grävde inte ner mig i det. Dock påminde jag Hans om det han en gång berättat, att när han för tre år sedan av en journalist konfronterades med mitt omtalade fobi-blogginlägg så hade han börjat gapskratta. Den tillämpningen gjorde jag av detta att vi fortfarande delar ett av det andliga livets viktigaste beståndsdelar: humor!

 

Åter på exp efter fikat för att hämta alban, fick jag några minuters samtal med domprosten. Hon nämnde att biskopen electa Åsa berättat om gudstjänsten i Hertsön i måndags.** Hon hade tydligen tyckt att jag predikat acceptabelt. Då känner jag mig trygg. Då blir jag förhoppningsvis inte avkragad av kommande stiftschef heller.

 

 

* talaren före mig - Lisa Tegby - nämnde dock något om den (som det upplevts) avgörande punkt där Hans under åren  ändrat sig: synen på kvinnor i prästämbetet. Hon tog denna förändring som tecken på ett Guds verk. Jag anknöt inte för jag ville inte förvandla tacktalen till kyrkopolitisk debatt även om det för ett ögonblick lockade mig att med viss retorisk finess väva in något lämpligt. Istället nöjde jag mig med att tänka att alla barnen i familjen kan inte vara ute på "resa" (som Hans kallat sin omsvängning); något av barnen måste också stanna på gården och ta över den och vårda det arv som alltid funnits där.*** Jag skäms inte för den rollen.

 

** så förvandlade jag i ett nafs rubriken till lögn;  min dag har inte bara handlat om gamle biskopen. Ska jag tolka detta som positiv andlig egenskap: i Paulus anda sträcker jag mig mot det som ligger framför?

 

*** någon måste fortsätta vara kristen kan jag ju skriva som hälsning till god vän som jag vet läser denna ringa blogg

Alphagruppen med fortsättningsgrupp är slut för terminen. Men förra veckan sa vi att dom som vill kan fortsätta komma onsdagkvällarna så har vi någon form av bibelsamtal under lite enklare former. Drygt tio deltagare infann sig.  Vi satte dom i två grupper att utan ledare samtala om en evangelietext utifrån en samtals/fråge-mall som jag gjort (inspirerad av något material jag fick tips om av min broder, då SESG-sekreterare, på 80-talet). Vi ledare gjorde annat. Själv satt jag och läste i nya handboken och funderade över hur den ska recenseras här på bloggen. 

 

Efter en dryg timme återsamlade vi alla och hade ett sammanfattande snack. I ett dylikt upplägg blir det ju inte så mycket kunskap som förmedlas, vilket också är viktigt; utan här ligger fokus på att var ock en själv ska uttrycka sin tro. Dels genom att med egna ord kunna återberätta bibelberättelsen, dels genom att uttrycka vilken bild av Jesus (= "hur upplever du Jesus") som framträder i texten.

 

Vi närvarande ledare upplevde, utifrån det vi hörde vid återsamlingen, att det fungerat.

 

Om eftermiddagen var lika välsignad som kvällen är svårt att säga. I vart fall var det roligt. Då hade vi prästkollegium och alla fick sitt eget ex av Kyrkohandboken. Gudstjänstansvariga präster fick ett ex till, för "sin" kyrka. Domprosten fotade oss med sin telefon när vi satt och läste ur handboken. Nu påstår hon stt bilderna ska komma på församlingens Fb-sida. Men hon tyckte att jag inte såg nog glad ut. Se efter själva. Jag kan inte se. Jag är ju inte på Facebook.*

 

Under förmiddagen var dels storkollegium med undervisning om begreppet åldersdiskriminering. Ska jag snart känna mig träffad? Jag torde väl nu vara en av de till levnadsåldern äldsta bland personalen.  Vi fick bl a lära oss att åldersdiskriminering är en annan typ av diskriminering än t ex diskriminering pga etnicitet osv eftersom ålder hela tiden ändras. Jag undrar i mitt stilla sinne hur många statliga utredningar det tagit att komma till denna djupa insikt.

 

Dels var det apt (arbetsplatsträff). Där talar vi om arbetsmiljörelaterade frågor. För min del uttryckte jag att  den enskilt mest betydelsefulla förändring som skulle kunna genomföras för mig för att förbättra min arbetsmiljö vore stt befria mig från månatliga verksamhetsrspporteringen i Flex och det återkommande lösenordsbytet i alla datasystem man har tillgång till. 

 

Tur att kvällen blev välsignad. 

 

---

* detta uttryck påminner mig om min högstadietid (slutet av 60-talet). Att någon är med någon, betydde att dom är ihop, dvs sällskapar. Nu var där en flicka, inflyttad söderifrån och ovan vid detta norrländska språkbruk. Eftersom hon nu misstänktes för sällskap med viss ung man så fick hon av någon kamrat frågan

- Är du med N.N?

Ovan som hon var vid uttrycket så svarade hon

- Jag fattar inte vad du menar med är.

Till viss munterhet för de 15-åriga Luleungdomarna.

 

Kanske var hon reformert? Ni vet de kristna som, enligt Luther, inte begriper att när Jesus säger "detta är min kropp" så betyder "är" exakt detsamma som "är" alltid betyder, nämligen är.