Ändrad kyrklig bedömning

Som jag berättat har hemmavarande sonen och jag besökt kyrkstugan flera gånger under senaste tiden. Min stuga ligger i norra delen av kyrkstaden så antingen väljer jag köra över Rutvik och komma från det hållet eller så kör vi över Notviken och kommer genom kyrkbyn innan vi tar in på Rutviksvägens början i kyrkstaden. Oftast åker vi ena vägen dit och andra vägen hem.
 
Nå, om vi tar vägen genom kyrkbyn så passerar vi uppe vid kyrkkullens krön den s k Separatiststugan. En förhållandevis stor stuga där ganska många kan samlas. På senare tid har den bl a använts som lokal för konfirmationsläsningen. Jag tror dock aldrig att jag själv hade konfirmander i den stugan under mina elva prästår i Nederluleå församling. Vad jag kan minnas hade jag undervisning i Sockenstugan, Petrigården och t o m i Stadsökyrkan under något (några?) år i mitten av 80-talet då konfirmandantalet var extremt stort. Vilken präst som tilldelades vilken lokal avgjordes ju huvudsakligen av respektive grupps storlek. Men favoritlokal för mig var nog Sockenstugan, sannolikt beroende på att det var den första konfirmationsläsningsplatsen redan sommaren 1979 då jag började två veckors heltid som konfirmandlärare dagen efter min prästvigning. Kanske var det spänningen att i det gamla tingshuset/häktet kunna se de till toaletter och kök ombyggda gamla cellerna och kunna hota surriga konfirmander med inlåsning bakom de plåtskodda dörrarna. Jag hann alltså vara med om sommarkonfirmationsläsning redan på den tid då Sockenstugan stod på sin tidigare plats vid Sunderbyvägen, så jag har upplevt hur den flyttades till nuvarande plats söder om kyrkan där Klockargården tidigare stod, den som brann (upp eller ner?) och försvann.
 
Nå, åter till ämnet för dagen: Separatiststugan. Lite olika berättelser har jag hört om separatister (och liknande gruppers?) ageranden i kyrkbyn; antingen att det handlade om grupper som samlades för egen predikan/läsning av Guds ord, men som infann sig i kyrkan till nattvardsgången eller att det handlar om grupper som även tog sakramentsförvaltningen i egen regi. Det är väl de senare som i strikt mening brukar benämnas separatister.
 
Men det jag vill åt denna gång är att Separatiststugan och därmed i praktiken även separatisterna numera är en del av kulturarvet. Det sitter t o m en skylt på Separatiststugans panel där en del av dess historia berättas. Och min erfarenhet är att det inte är utan viss stolthet som företrädare för den officiella kyrkans lokala representation, dvs Nederluleå församling, berättar dess historia. På något sätt blir den synliga separatismen också ett bevis på att det funnits allvarlig kristendom i bygden, en allvarlig kristendom som senare återigen smält in i kyrkolivet och kunnat ge sitt bidrag. Men sannolikt måste det varit så att under den tid då separatistbråket pågick som värst då var separatisterna knappast något annat än en sten i skon/nagel i ögat/pain in the as (välj själv) för de dåvarande kyrkliga makthavarna. Så ser man hur perspektiven med tiden kan ändras. 
 
Vad är det i vår tid som om 150-250 år ska få en helt ny bedömning? Kan det vara laestadianismen eller OAS-rörelsen eller rent av Missionsprovinsen med dess egna biskopar som en gång ska framstå som den rörelse som "räddade" svenskkyrklig andlig tradition till kommande generationer?
 
Jag bara undrar.

Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg

Bra reflexion, Torbjörn! På ETT sätt självdog ju separatismen och har med viss rätt avhånats för det. Men på ett annat sätt bar protesterna frukt: 1878 års katekes är väsentligen bättre än den Lindblomska av 1810 (som dock är bättre än sitt rykte), liksom 1937 års psalmbok rensade ut det värsta neologiska dygdegodset ur 1819 års psalmbok och 1811 års handbok (vars brister separatisterna nog såg tydligare än de mer kyrkotrogna väckelserörelserna) ersattes efterhand av allt bättre handböcker (om 1942 eller 1986 betecknar höjdpunkten låter jag vara osagt, själv är jag uppvuxen med båda och gillar det mesta). Så i den meningen "vann" separatisterna, även om de själva hade svårt att släppa "gammböckren" (har dock hört att somliga faktiskt kunde sjunga Franzéns psalmer ur nypsalmboken, då författarnamnet - i motsats till Wallins - ansågs borga för "rätt lära").

Svar: - Förlora men ändå vinna, sa Bill.- Förlora men vinna var ordet,, sa Bull.
Torbjörn Lindahl

2018-07-28 @ 21:05:05
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Jonas M

OAS-rörelsen bygger ju på att man ska verka inom den egna församlingen, vilket blir svårare och svårare. Leastadianerna har redan idag få präster (bloggaren är ju en vad jag förstår) som man accepterar..Missionsprovinsen, det skulle vara om det blir ett veritabelt massavhopp men jag tror nog att den svenskkyrkliga traditionen som du nog tänker sig den inte kommer att finnas kvar då. Ett bestående avtryck kommer dock kyrkkkaffet nog att vara.

Svar: Helt rätt. Mycket kan diskuteras om olika inomkyrkliga strömningars eventuella framtidsutsikter. Men det jag just i detta inlägg fr a ville peka på är att rörelser som just i sin mest aktiva tid uppfattas som störande provokativa i en annan tid kan uppfattas annorlunda. Som det sägs i min favoritsång nr 1: "The times they are a'chaging: (Bob Dylan).
Torbjörn Lindahl

2018-07-29 @ 21:34:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0