Västerbotten
har jag befunnit mig i under dagar fyra. Eftersom jag tidigare beslöt att inte fara med MC t o r Varberg för deltagande i OAS-möte så har jag, som jag tidigare nämnt, inte på långa vägar gjort av med sommarens MC-längtan. Alltså blev det en tur.
For hemifrån i tisdags och första stoppet blev hos kära vänner i Byske där jag blivit anmodad stanna till för att få en bok som givaren ansåg ytterst värdefull, nämligen en nyutgåva av Gottfrid Billings utläggning av 1878 års katekesutveckling. Intressant bok. Det lilla jag hunnit läsa i den. Inser hur väl förankrad jag är i den andliga lärotradition som förvaltats inom svenska kyrkan. Ofta är igenkännandet stort. Bara på en punkt (hittills!?) anser jag att den gode Gottfrid har fel. Det är när han två (!) gånger i avsnitten om nattvarden påstår att brödet och vinet är Kristi kropp och blod bara i själva ätandet. Detta är ju en läropunkt som understundom uppträder under sken av lutherdom.* Här måste vi hävda - och dra de liturgiska konsekvenserna av - den tron att precis som föreningen mellan Guds Sons gudomliga natur och Jesu mänskliga natur inte upphört, så upphör ej heller föreningen mellan bröd/vin och Kristi kropp/blod, utan det bröd och vin som konsekrerats korrekt och som blir över efter kommunionen förblir - i all evighet! - Kristi kropp och blod.
Nå, när jag läste detta hade jag redan lämnat gamla vänner och uppbyggliga samtal och kommit till södra Västerbotten. Här har jag nu kört motorcykel i dagarna två från mitt basläger i Vännäs. Onsdag mer mot Västerbottens sydspets och torsdag mer i inlandet. Via Bjurholm förbi Lycksele, där min pappa är född och där farfar var komminister på 20-30-talen, t o m kört genom byn Knaften där farfar är född; sedan åkt igenom Norsjö där farfar var kh 1934-1960. Givetvis blev det kyrkogårdsbesök och då jag såg att farfars och farmors gravsten började bli övervuxen av lava så ägnade jag en stund åt att skrapa bort densamma så texten blev mer synlig.
Men det borde jag inte gjort? I vart fall inte på det sätt jag gjorde. Förutom naglar brukade jag även MC-nyckeln och husnyckeln. Dumt visade det sig. När jag idag kom hem gick det inte att få in nyckeln helt i låset. Tur att sonen var hemma och kunde öppna. Ett noggrant studium av nyckeln och jämförelse med annan nyckelkopia visade att jag rundat av mikroskopiskt litet hörn längst fram på nyckeln. Och det räckte tydligen. Tur att jag har fler.
Under torsdagens MC-tur såg jag vid något tillfälle även vägskylt visande mot Kalvträsk. Då har jag varit i eller i närheten av alla de församlingar där min farfar varit präst: Kalvträsk, Lycksele, Norsjö, en måttligt stor, nästan perfekt, likbent triangel mitt i västerbotten.
När man är ute på färd i delvis okända trakter så är det svårt veta vilka vägar man ska välja. Enklast ta de största (tjocka röda sträck på min karta) men hur kul är det på en skala? Ganska raka. Utan alltför mycket av de av motorcyklist uppskattade kurvorna. Alltså tar man de något mindre vägarna (lite smalare röda sräck i min gamla KAK-atlas). Ofta roligare med mer kurvor. Eller så tar man de ännu mindre vägarna som ofta är ännu kurvigare (gula i min kartbok), problemet är bara att ibland är dom asfalterade (=roliga) ibland är det grusväg (=inte roliga). Idag fick jag bådadera. Några mils ofrivillig grusväg men likväl så uppkört att man ganska enkelt kör i de uppkörda spåren. Men särskilt vid ett tillfälle fick jag köra på härlig kurvig asfalterad väg. Det var söderut från Norsjö. Ca två mil var det väl fram till större vägen mellan Rusksele och Vindeln. Den sträckan är bland det roligaste MC-väg jag kört i hela mitt liv. Den kör jag gärna igen.
Men ibland blir planerna oväntat ändrade oavsett vad vägatlasen förutspår; det är när det är vägbygge. Några gånger drabbade det mig och plötsligt finner man sig köra på ett minst decimetertjockt lager lösgrus. Inte kul, kan jag säga. Då det dessutom på ett ställe var rejält spårigt och det kändes som om motorcykeln klättrade upp och ner för vågdalarna, då tänkte jag ett tag att här åker jag snart i backen.
- Tack, gode Gud, sa jag när jag kom in på asfalt igen.
Men vacker natur får man då och då se. Här några bilder tagna en bit väster om Norsjövallen.
Goda vänner och bror och svägerska har fått besök - tack för middagar och övrig gästfrihet. Och IKEA! Lämpligt göra sväng genom IKEA när man kommer med MC. Då kan man mämligen inte dra på sig en massa. Mässa har jag givetvis också firat under turen. Det tvekar jag aldrig att göra om jag möter människor som har en nattvardslängtan som inte på tillfredsställande sätt möts och tillgodoses av de officiella kyrkliga institutionerna.
Idag åkte jag hem. Tog väg genom inlandet även idag. Men annan väg än igår. E12. Passerade alltså Lycksele och Norsövallen för andra dagen i rad (i rejält regn denna dag, dock) men fortsatte sen via Glommersträsk mot Arvidsjaur och hem via Älvsbyn. Stopp för kort stunds ljugande med gammal kamrat givetvis. Mest handlade det om hans jobb, som fortsätter in i hans pensionärstillvaro, och om ev framtida gemensam resa till grekiska övärlden.
Middag med äldste sonen i kyrkstugan. Nu hemma i favoritfåtöljen. Semestern snart slut. Fr o m tisdag blir det arbete.
* tillika med den villfarelsen att brödet och vinet är Kristi kropp och blod bara för den troende. Men det förnekar Gottfrid Billing (helt korrekt). Även den otroende som mottager bröd och vin i ett rätt utfört nattavardsfirande tar emot Kristi kropp och blod. Dock ej till samma välsignelse som den troende.
Kommentarer
Postat av: Jonas M
Ja Lutherska bekännelsekyrkam står väl för den villfarelsen men ogräset finns säkert på annat håll också. När man nu säger sig vara så Bibeltrogen gör man undantag för Bibelns ord om nattvarden. Och ingenstans står det att det upphör att vara Kristi Kropp och Blod. Utifrån detta är det också riktigt att alltid låta Jesus på ett bokatavligt sätt vara närvarande i kyrkans tabernakel.
Postat av: Jan J
Med andra däck (Pirelli MT21) blir grusvägarna roliga de med - till och med roligare än asfalten enligt min mening.
Svar:
Torbjörn Lindahl
Trackback
