Torbjörn Lindahl

Tog bilen till kyrkan idag för att vara där i tid och ta emot Maria som kom med Hk-buss. Glädjande att hon kom, men nog är jag lite olämplig som "personlig assistent" då jag dels är lite vinglig och dels har svårt uppfatta vad hon säger. Efter mässan rullade jag fram hennes rullstol så Bosse fick be för henne och smörja henne med olja inför operation på onsdag. Kära läsarna får givetvis vara med i bön.

 

52 deltagare enligt kyrkvärden. Dock saknade jag en viss psalm som jag dock senare fick höra* i bönhuset (se nedan). I stället fick vi sjunga den ytterst krångliga 425. Ingen klarade melodin och knappast ens organisten. Efteråt bad Bosse i praktiken om ursäkt för denna totalt osångbara melodi.

- Men texten är bra. Läs den när ni kommer hem!

 

En stund efter det att färdtjänsten sedan hämtat Maria ringde en sköterska från boendet och sa att Marias mobil var i min jackficka.

- Bröstficka på prästskjortan för att vara helt korrekt, sa jag. Alltså fick jag fara till Bergviken (nästan hem!) och lämna den istället för att sitta i en skön fåtölj i väntan på nästa uppdrag, predikan på Fridsförbundet.

 

När jag kom tillbaka återvände jag inte till Hertsökyrkan utan for och vilade en stund i personalrummet på Örnäsgården (församlingshemmet vid Örnäsets kyrka) som ligger bara 20 m från Fridsförbundets bönhus (f d Konsumaffär).

 

I bönhusgudstjänsten fick jag predika ensam då andre tilltänkte predikanten blivit upptagen. Det är kanske fördelen med att alltid boka in två talare; om en blir upptagen går det ändå. Nu fanns visserligen ytterligare två predikanter på plats och dessutom prästen Stefan - och även Mats. Så möjlighet till två predikningar hade funnits - om man velat.** Men man var tydligen nöjd med en.

 

I gudstjänten fick vi bl a sjunga psalmen jag saknade i högmässan: Jag höja vill till Gud min sång...Den klassiska gradualpsalmen - parafras på evangeliet - på andra söndagen i advent. En adventspsalm som ofta inte alls blir sjungen under hela adventstiden om den inte används just denna söndag.

 

Inget kyrkkaffe i bönhuset. Alltså följde Mats med mig hem och fick kyrkkaffe här.

 

 

* jag sjunger numera i allt mindre utsträckning med i psalmerna. Hörapparaterna gör att jag hör min egen röst på så konstigt sätt

 

** på laestadianskt vis förutsätter jag att en predikant alltid är beredd ställa upp även om han blir ombedd med kort varsel. Man ska ju inte skriva predikan utan bara säga det Gud (i stunden!?) ger! 😉