Torbjörn Lindahl

Igår fick jag via sms meddelandet att gamle prästkollegan och brodern i tron, Lage Ollinen, fått hembud. Om jag fått rätt information så avled han i söndags.

 

Lage har jag känt i 40 år. Ja, första gången jag såg honom var i samband med stiftsmötet i Övertorneå 1971  vilket vi var ett gäng KGF:are från Luleå som besökte. Men vår allvarliga kontakt började nog 73 el 74 i följd av "laestadiansk ungdomsväckelse" som då tagit sin början.

 

Jag minns ett tillfälle när jag som tjänstebiträde skulle hålla högmässogudstjänst i Svanstein. Lage hade själv tjänst i någon grannförsamling. Jag var i prästgården på morgonen när jag upptäckte att jag glömt manchettknapparna till min finskjorta som jag skulle ha på mig. Lite för blyg var jag att fråga hustru Märta om det kanske fanns att låna från kyrkoherden så jag smög in på expen och knyckte några gem att fästa manchetterma med.

 

Under åren har vi träffats många gånger, på laestadianska möten, på Carex' teologiska dagar, inom Synoden och på en resa till Rom arrangerad av kyrklig samling 1999. Från den senare resan har jag ett mycket fint kort av Lage och biskop Bertil där dom sitter och samtalar med varandra på flygplatsen.

 

Ett yttrande av Lage som betytt mycket för mig fällde han vid Synodmötet i Lund (exakt år minns jag inte, men troligen slutet av 90-talet). Det var efter högmässan i St Laurentii. Bert Lönndahl hade celebrerat och Dag Sandahl predikat. Lage - som ju hela sin prästtid verkat i det lågkyrkliga norrbotten och Tornedalen, där liturgin aldrig haft samma prioritet - sade, märkbart gripen, till mig: "jag har aldrig förr på detta sätt upplevt att själva liturgin predikar". Kanske hade jag lite mer tankar om den saken redan då, men Lages ord, som jag ofta därefter citerat, gav mig en tydlig knuff i riktningen att än mer se liturgins betydelse och vårda mig om den.

 

Sista gången jag träffade Lage var när jag på hemfärd från något talaruppdrag tog en liten omväg förbi Risudden. Kaffe fick jag och Lage ville att vi skulle sjunga psalm 301"Hur ljuvligt det är att möta.." Kanske är det minnet av den sången som fått mig att tänka så intensivt på Lage senaste dagarna. Den psalmen är ju den första på sång-CD:n som jag tidigare skrivit om och lyssnat på flera gånger sista veckan.

 

Lage Ollinen var ju en i en grupp något så när jämnåriga präster som var förankrade i den tornedals-laestadianska rörelsen. Tidigare innebar ju detta att präster i betydligt större utsträckning talade i laestadianska sammanhang. Inte bara att präster dök upp för att leda högmässogudstjänster och mässor utan också ofta höll vanliga predikningar. Om deras närvaro gjorde någon tydlig skillnad rent innehållsligt vore kanske ämne för en avhandlig, men utan tvekan innebar den tidigare större prästerliga närvaron att många av de väckelsekristna hade en större kyrklig kontaktyta. Nu är denna kontaktyta snart på väg att helt försvinna. Vad händer då. Att jag anser det vara en förlust för både kyrka och väckelse har jag skrivit många gånger. Och står fortfarande för

 

En förlust ur jordiskt perspektiv att Lage lämnat oss, men...

 

..när vi den sista striden till seger har kämpat ut

då möter vi våra kära bland änglar hos Gud till slut

Då talas ej mer om att skiljas då är vi för alltid ett

och evigt vi bor hos Herren i hemmet han oss berett