Torbjörn Lindahl

Eller i vart fall tre olika gudstjänstlokaler blev det besök i idag.

 

Först Hertsökyrkan (givetvis) där kollegan Bosse ledde mässa. Ska passa mig noga för att skriva att det är bästa kyrkan för då kan någon bli ledsen. Samtidigt borde ju en präst - särskilt en som under ett antal år kunnat sätta sin prägel på gudstjänstlivet - tycka att det man ansvarar för är - bäst. Annars sköter man väl inte sitt jobb? Vad är alternativet? Man tror att det finns ett sätt att förverkliga gudstjänstlivet (som är möjligt att nå) som är bättre men man avstår medvetet från att förverkliga det? Vad är det för kvalitetstänkande? Nå, i vart fall trivs jag där. Och det gör uppenbarligen många av deltagarna ochså. Sedan länge har jag noterat att de flesta inte har bråttom från kyrkkaffet. Ett gott tecken på upplevd gemenskap. Särskilt glad blev jag för någon dag sedan då jag från en av våra "nya" gudstjänstdeltagare fick vittnesbördet att det som lockade i kyrkan var gemenskapen och den välkomnande atmosfären.

 

Efter besök hos mamma gick jag på körkonsert i Domkyrkan men smet innan det var helt slut för att också hinna till bönhuset. Två predikningar fick jag höra. Först från en av de äldre predikanterna, sedan av en av de yngre. Den senare predikan gladde mig särskilt då jag uppskattade den unge broderns frimodighet och kunde känna igen mig själv som ung predikant. Var frimodig!

 

Efter intagen middag väntar nu samtal med ämbetskollega. Eller ska jag skippa det och ta en MC-tur till honom i morgon istället?