Präster och predikanter
Följande inlägg började som en kommentar till kommentar av Håkan Kero till föregående inägg, men min kommentar blev så lång att den får bli ett eget inlägg istället. Riktigt intresserad läsare må spana in Håkans kommentar för att få lite bakgrund.
6. I vår kyrka har vi alltid burit med oss att den som offentligt förkunnar ska vara "rätteligen kallad". I vår tradition har vi ansett församlingens kallalse i kombination med prästvigning som ett uttryck för ett sådant rätt kallande.
a) det är fel
b) det är ett principiellt undantag, av historisk nödtvång, men man bör undvika att permanenta det
c) lekmannapredikanterna är principiellt att betrakta som "evangelister"/"missionärer" men bör inte ses som församlingens "herdar" och "lärare"
d) dom är delaktiga av "evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete" men bara av ena halvan. Man ser det då så att detta är en situation som uppstått (med den helige Andes ledning) och som vunnit legitimitet genom de kristnas acceptans (precis som många äldre "traditioner" i kyrkan). Dock bör dom vara tydligt "utvalda" och "ordinerade" tex med bön och handpåläggning. Efter det - menar jag - är dom i riktigt strikt mening inte längre vanliga "lekmän".
a) man utökar deras uppgifter till sakramentsförvaltning, dock utan att inordna dem i det riktiga kyrkliga ämbetet (det är vad man gjort på sina ställen, något som jag motsätter mig).
b) man prästviger dem i god kyrklig ordning och räknar dem sedan som "riktiga präster", dock utan att självklart ha alla kyrkliga "rättigheter" till lön och tjänster. Så gjorde man ju med majoriteten av EFS:s predikanter på 80-talet.** Sannolikt är svenska kyrkan idag inte intresserad av en dylik lösning med laestadianska predikanter. Som påpekats i kommentar till förrförra blogginlägget så motionerade Bertil Murray och jag (mest han, jag hakade på) i kyrkomötet om att öppna för prästvigning av troende, engagerade lekmän utan fullständig teologiutbildning men efter en kortare teologikurs, för att kunna vara "präster" i tex sin lokala församling. Skulle kunna hjälpa tex i glesbygd där avståndet mellan ordinarie präster kan vara stort.
c) som variant av alt b) finns ju - som jag nämnde i förra inlägget - alternativet att dom vigs via Missionsprovinsen. Men när ett sådant skeende skulle kunna anses rimligt och riktigt och fungerande, kräver nog många överväganden, särskilt som en sådan handling uppfattas som splittrande av den officiella kyrkan..
(noter tillgada dagen efter inlägget)
Föredömligt saklig översikt! Tack! Murrays/Lindahls motion om prästvigning av "lekmän" efter en slags teologisk kortkurs eller validering av existerande kunskap/erfarenhet är MYCKET, MYCKET intressant och ter sej i mina ögon som en "öppning" i flera avseenden. (Ett slags utvidgat veniat liksom).
Diskussioner sådana som denna kan f.ö. ha ett värde även där man inte lyckas övertyga varandra - genom att faktiska skiljelinjer klarläggs och kan bearbetas, medan inbillade, "pådyvlade" skiljelinjer kan avföras som osakliga.
Nå, till kriterierna kunskap och erfarenhet får förstås även fogas personlig lämplighet. Sedvanlig prövning alltså, även om just de akademiska meriterna (idag ofta av tvivelaktigt värde) får stryka lite på foten. "Utvidgat veniat" är det ju ändå inte utan en riktig prästvigning, "rite vocatus". Riktigt tänkt, tror jag! Men motionen avslogs ju, och nödfallsläget består (med lite olika nödlösningar...).
Ok Tobbe, av ditt inlägg kan jag se att du ger mig delvis rätt och bibeln går som bekant att tolka till sin egen åsikts fördel. Jag kan bara redovisa i vilken miljö jag har uppfostrats i.
Oavsett uppväxtmiljö behöver vi begrunda Pauli ord i Ef.4 15-16. Om dessa ord får präntas in i våra sinnen, så börjar vi inte strida om vare sig ämbetsfrågor eller andra saker som blivit traditioner.
Grundorsaken till att önskemålet till en lekmannaledd nattvardsgång, är bristen på tillit till den svenska kyrkan. Av samma orsak är några angelägna om att söka samarbete med Missionsprovinsen. Båda dessa grupper borde läsa Ef. 4:1-16 innan de orsakar alltför stora sår i väckelsen med sin iver till förändring.
Nog kan vi diskutera traditioner, vanor och seder som finns mellan bibelns rader och utanför pärmarna. Men för allt i världen, se till så att det inte splittrar Guds församling.
mvh
Håkan
Det är bra att du Torbjörn ger lite info om "kyrkohistorien", som många inte tar del av
Håkan!
Ett fint bibelord du hänvisar till. Väl värt att ta till sig!
Nej, naturligtvis inte splittring i onödan. När jag märkte den oerhörda debatt som blev efter mitt inlägg "Laestadian-nattvard" så fruktade jag att jag bidragit till att skapat en splittring. Men uppenbarligen finns redan en oenighet, den råkade bara nu bli synlig, för senaste dagarna har jag fått ett flertal hälsningar, SMS, telefon, epost, från människor längre norrut i Tornedalen som lever i eller i närheten av den laestadianska rörelsen, vilka alla uppmuntrat mig och tackat för mina ord och uttryckt glädje över att jag tog upp saken. Det finns uppenbarligen en stor oro över att "nyheten" med lekmanna-nattvard ska spridas och "tvingas" på dem som ännu vill stå kvar vid gammal ordning.
Om inte annat så visar också denna debatt hur svårt det är att nå enighet genom samtal och diskussioner (hur länge skulle du och jag, Håkan, behöva tala innan vi var helt ense?)men om enheten i stället uttrycks via ett gemensamt handlande så är det lättare (både du och jag kan samlas vid samma nattvardsbord - vilket vi gjorde senast i somras).
Tobbe!
Jag nog förstå reaktionerna, därför är det bra att ta det lugnt med drastiska förändringar.
Bertil!
Helt rätt, nattvarden är ingen bisak. Slarvigt skrivet av mig. Vad jag tänkte då jag skrev, var att: vem som leder nattvarden är en bisak. Tack för korrekturläsningen.
mvh
Håkan
Tack Torbjörn för ytterligare ett spännande blogginlägg. Läsvärt och begrundansvärt. (Även om jag fortfarande går och funderar kring ditt förra inlägg - bloggosfären är så snabb, så snabb.)
Intressant debatt också för en f.d. laestadian. Citat: Om inte annat så visar också denna debatt hur svårt det är att nå enighet genom samtal och diskussioner (hur länge skulle du och jag, Håkan, behöva tala innan vi var helt ense?)men om enheten i stället uttrycks via ett gemensamt handlande så är det lättare
En fråga borde ställas med anledning av detta. Hur kan man uttrycka en enhet som inte finns, som ju "är svår att uppnå genom samtal"? Och en annan fråga eller undran: är det brukligt i Svenska kyrkan numera att omdefiniera den sakrala enheten och gemenskapen från att ha varit en enhet i lära och bekännelse till att numera gälla som en enhet i handling, t.ex. i ett gemensamt firande av nattvarden? Eftersom det har ordats mycket om kyrkohistoria skulle en gärna rekommendera ett studium av den ur- och fornkyrkliga synen på kyrko- och nattvardsgemenskap, förslagsvis utifrån Werner Elerts Abendmahl und Kirchengemeinschaft in der alten Kirche hauptsächlich des Ostens. För den kyrkan gällde enheten i läran och utan denna enhetliga lära firade man ingen nattvard tillsammans.
Hans!
I grunden håller jag naturligtvis med dig. Och de synpunkter du här lyfter fram hade jag - åtminstone i någon mån - i åtanke när jag skrev, så jag insåg att min formulering nog var något situationsbetingad och ur ett principiellt perspektiv skulle behöva problematiseras.
Däremot är det väl så att jag under åren också sett exempel på hur man i vissa lutherskt konfessionella kretsar försökt nå läromässig enhet på ett sätt där man varit så petig in i minsta detalj att det snart inte finns någon att vara enig med. Det är väl när det urartar åt det hållet som strävan efter läroenhet också blir en återvändsgränd.
Men annars står jag för att nattvardsenhet ska bygga på läroenhet (men jag skulle kanske hellre säga enhet i tro). Det är tex därför jag tycker att de som motsätter sig lekmannanattvard ska avstå från att deltaga i den (det man gör ska spegla det man tror).
Med tanke på den viktiga motionen som nämns i 8 b, kan påminnas om att just denna modell förespråkades av anglikanen Rolan Allen för 100 år sedan, med bakgrund i bl.a. Kina-erfarenheter. I England har tanken förverkligats, men i Sv.K. VÅGAR man inte ta i frågan.Varför? - Jag skrev en lic.avh. om detta 1988/89 (Sacrament and Growth) och C-H Martling har skrivit en prästmötesavhandling 1971, "diakon, Veniat, Assistentpräst?" - väl värd att studeras på nytt! / Åke Talltorp, Linköping
