Torbjörn Lindahl

Men inte i det avseende som de flesta tänker. Dvs att jag skulle vara efter min tid rent andligt eller teologiskt. Det kommer jag aldrig att medge. Tvärtom.

 

Nä, jag är efter min tid när det gäller allt som har med data-nånting och digital-nånting att göra. Det fanns visserligen en tid när jag inte var det. När jag började i Örnäsets församling 1992. Det var innan den riktigt stora datoriseringen av hela folkhemmet. Då hade jag varit på högskolan i två läsår och haft egen dator, ett tag innan dator på varje skrivbord blev en självklarhet inom kyrkan. Jag ansågs då t o m så datakunnig att det ansågs lönt skicka mig på kurser i nya datoriserade kyrkobokföringen och jag fick t o m behörighet i Kbok.

 

Men det var för länge sen, så länge sen. Nu är jag helt ute. Märks ständigt. Så fort man ska byta lösenord i de olika system man har tillträde till så har jag glömt hur jag gjorde sist och måste ringa och fråga. Och när församlingens dataansvariga skickar ut info om nyanställda och ber oss lägga in deras namn och telefonnr och epostadresser i adressboken i Outlook så tycker jag att bara tanken att göra det är så ångestskapande att jag struntar i det - trots att hon varje gång skickar med en s k lathund hur man gör, och när jag någon gång ögnat igenom den insett att jag sannolikt skulle klara det. Likväl känner jag sådan stress bara inför tanken att göra det så jag tänker att jag gör det en annan gång som aldrig kommer.

 

Som tur är får man ny tjänstemobil med några års mellanrum och när man infinner sig för att få mobilen utbytt så kan man passa på att få hjälp med att få hela adressboken uppdaterad. Så, kära arbetskamrat, om du undrar hur det kommer sig att jag aldrig ringer, så kan det bero på att jag måste vänta tills jag får min I-phone 5 utbytt till en I-phone senare nummer så jag kan passa på att få hjälp att få in dig och ditt telefonnummer i adressboken.

 

Ett annat exempel på min totalförlamande datastressångest gavs mig idag då ett mail tillkännagav att jag måste klarmarkera förra månadens Flex. Eftersom jag visste att jag gjort det så blev min förvåning total. Alltså kollade jag och såg att en (1) dag på hela månaden (20/3) inte var klarmarkerad. Försökte flera gånger på nytt klarmarkera hela månaden respektive den bångstyriga dagen. Inget hjälpte. Jag skickade då ett mail till min arbetsledare och några andra som kunde vara mig till hjälp och uttrycke att detta fungerar inte, "inte mitt fel". Men innan någon av dessa hann inskrida till min hjälp så gjorde en arbetskamrat det. Hon såg omedelbart att det längst ner t h på min skärm kom upp en liten notis "rapporteringskod saknas på rad 5". Den upplysningen hade säkert visat sig därstädes flera gånger redan, men vem inser att man ska titta nere till höger på skärmen när man jobbar med Flex eftersom allt det man bryr sig om vid rapporteringsarbetet finns uppe till vänster på skärmen. Att Guds ögon överfar hela jorden, det kan man läsa i Skriften men att  mina ögon ska överfara hela dataskärmen finns det inget skriftstöd för. Och här är det Skriften allena som gäller, så framt man är en "äkta lutheran", vilket en gammal god vän (f d svenskkyrklig präst, nu, sedan länge, katolsk präst) påstod om mig när han en gång presenterade mig för katolske biskopen.*

 

Inser ni hur totalt borta jag är i det moderna livet? Ett stort antal högmässor och lika många begravningar därtill vore ett intet av mental belastning jämfört med det månatliga data-ifyllandet av flexrapporten över gångna månadens arbetstid.

 

- - - - -

 

* när biskop Arborelius fick klart för sig att det fanns chans träffa en äkta lutheran så svarade han

- Det var ju trevligt. Det gör man ju inte så ofta numera.

 (Hur troligt det är att han verkligen träffade en äkta lutheran när han mötte mig är ju en annan sak.)