Casus belli

är ett begrepp jag lärt mig i helgen.
 
Jag har varit på Kyrklig Samlings samarbetsråd som haft sammanträde i Stockholm sönd-månd. Två gånger per år möts normalt detta sällskap och jag har haft förmånen vara med i många år nu. Sista åren har vi alltid mötts i huvudstaden, enklast för alla. Förr flackade vi mer runt i landet. Vi  brukar bo på nåt hotell på Birger Jarlsgatan och sammanträda i det närbelägna finlandiahuset eller nästan lika närbelägna Roseniuskyrkan. Den ständiga gemensamma uppgiften är att fundera över det s k läget i svenska kyrkan.
 
Dels fick vi lite inspiration i vårt tänkande av Håkan Sunnliden som talade om smågrupper (celler) i kyrkan och av Rune Imberg som talade om biskopsutnämnandets historia från reformationen och framåt.*
 
Det var Rune som på hemvägen från söndagskvällens middag satte mig på spåret angående casus belli. Casus belli (googla!) Är en anledning gå i krig. Folkrättslig term. Förr kunde man väl tänka en situation typ om Ryssland minerar Stockholms hamnar och därmed förhindrar stora delar av landets sjöfart. Då skulle det i praktiken kunna uppfattas som en krigshandling och då har vi rätt försvara våra intressen, dvs gå i krig.
 
Runes tanke var nu att vi i svenska kyrkan befinner oss i casus belli. Det har startats ett krig mot oss. Det skedde med det s k prästvigningsstoppet som infördes av biskopsmötet 1993, dvs överenskommelsen att bara prästviga dem som inte underkänner kvinnliga prästers sakramentsförvaltning (det skärptes väl senare av kyrkomötet till att man måste erkänna kvinnliga prästers sakramentsförvaltning.?)
 
Nå, strunt samma när det gäller finliret i, och tolkningarna av, själva formuleringen; i praktiken innebar det ett avsett stopp för prästvigning av dem som ifrågasätter att kvinnor bör inneha prästämbetet.
 
Och slutsatsen : detta är en kyrkosystemets reella krigsförklaring mot stora grupper kyrkfolk. Får dom inga framtida präster kommer dom på sikt svältas ut. Alltså 
casus belli, alltså motattack, alltså egna prästvigningar, alltså Missionsprovinsen. Klockrent. Käftade jag emot? Inte vad jag minns.
 
En betald resa t o r huvudstaden kan även nyttjas till annat. Alltså flyg ner redan lörd och besök hos både äldste son i Uppsala och tillsammans med honom hos svåger och svägerska. På söndag gudstjänst; vi gick som vi gjort flera gånger förrut i katolska kyrkan. Tåg till Stockholm och så är jag tillbaka på berättelsens ruta ett.
 
Väl hemma på Kallax ikväll möttes jag av trevlig pitebo från mc-verkstaden som hade min motorcykel med sig på sin pick-up. Med nya däck och nyservad. Nu gäller det bara att vägarna tinar upp och sopas fria från grus så jag hinner lite övning innan första majrundan.
 
Om någon knycker motorcykeln - då är det definitivt casus belli.
- - - - - - 
*Om intresse finns, se även Rune Imberg: Biskops- och domprostutnämningar i Svenska Kyrkan 1866-1989.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0