Ibland möter jag kritiken att gudstjänstlivet i Hertsökyrkan är för högkyrkligt. Och att vissa därför har svårt känna sig hemma där.
Vad menas med det? Är det bara en allmän benämning på sådant som människor känner sig främmande för, eller ogillar? Nä, lite mer konkretion måste det väl ligga i bedömningen att något är högkyrkligt. Vad kan det vara?
Tänker man på att mässa firas nästan varje söndag? Kanske, men varför drabbas då inte Björkskatakyrkan av samma kritik eller Domkyrkan, där har ju söndaglig mässa varit ett faktum i årtionden?
Tänker man på att de flesta står upp under kollektbönen och hela nattvardsliturgin? Det kunde jag möjligen tänka mig. Synd att min pappa inte lever. Han envisades alltid med att sitta när andra stod kvar. Först av princip, han ville göra som han alltid gjort, sedan pga bristande ork. Numera är det mamma som övertagit rollen att vara den som sitter sig igenom högmässan. Tur att det finns gamlingar som kan visa vad kristen frihet är. Och i agendan står det att man ska vara fri, alla behöver inte göra likadant.
Nej, det som jag tror är det som känns annorlunda för den som kommer som ny i Hertsökyrkan - och som därför uppfattas som "högkyrkligt" eller främande och ovant - det är att förhållandevis många är så aktiva i liturgin, i vart fall om man jämför med många genomsnittliga norrlandsförsamlingar.
Om man kommer till en kyrka (och särskilt om den är ganska stor) där församlingsaktiviteten är genomsnittlig, då kommer man mest att uppfatta församlingspartierna i liturgin genom att prästen själv läser med i mikrofonen och några svaga ljud hörs från bänkraderna. Om man då är ovan så kommer man inte att tycka att man utmärker sig om man inget säger.
Om man däremot kommer till en mindre kyrka med påtagligt aktiv församling, där församlingssvaren ljuder betydligt starkare än prästens röst i högtalaren, då finns naturligtvis risken att man känner sig aningen utanför om man inte vet vad man ska säga.
Hur ska vi lösa detta problem? Ska vi säga åt de trogna gudstjänstfirarna att inte vara så aktiva? Nej, men man kan ju se till att ibland informera och ha kommenterad högmässa så folk kan lära sig, får jag ibland höra. Exakt, det är precis det jag gjort och i kombination med att vi haft ordagrant samma gudstjänstordning i långt över tio år så har effekten blivit att många nu lärt sig agera i gudstjänsten.
Learning by doing, någon annan väg finns inte. Och just under denna termin har jag sett flera strålande exempel på hur trogna gudstjänstfirare tagit sig an dem som varit nya och ovana och tålmodigt berättat och undervisat om gudstjänsten.
Jag minns en gång när jag var på hockey. Luleå gjorde mål och givetvis flög jag upp från stolen och skrek i kapp med omgivningen. Men plötsligt var jag den ende som stod upp i hela ishallen. Vad hade hänt? Jo domaren hade visat tecknet för underkänt mål. Men jag fattade ju inget. Tittade väl inte ens på domaren. Lite dum kände jag mig.
Men jag tror jag lär mig till slut om jag går på några matcher till. Och aldrig kommer jag att tycka att det är för höghockeyigt i Coop Arena.
