Torbjörn Lindahl

Så här skrev jag till ansvariga efter det att Luleås församlingsblad "Kyrknyckeln" blivit omtalat i Norrbottens-Kuriren lörd 12 april som ett församlingsblad som "kommit ut" och de ansvariga uttryckt att de flesta reaktioner varit positiva.

Kyrknyckelns redaktörer och ansvarige utgivare; domprosten för kännedom

 Reaktioner på senaste numret av Kyrknyckeln

I lördagens artikel i Kuriren uttalade ni att reaktionerna på senaste Kyrknyckeln varit till största del positiva. När jag läste det höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen och undrade om vi alls befinner oss på samma planet.

De reaktioner jag mött har helt varit präglade av sorg, besvikelse, ilska, uppgivenhet. Denna skillnad kan jag i ock för sig förstå. De som befinner sig högre upp i hierarkin och som uppfattas vara ansvariga i en organisation möter aldrig lika direkt de kritiska reaktioner som kan finnas bland människor ”på golvet”.

De som anförtrott sig till mig har dels uttryckt en sorg över att ett nummer av församlingsbladet i fastetid och inför påsk är så tomt på material som handlar om detta det mest centrala i den kristna tron. Dels har de varit ledsna över att de som kristna bekännare i världen inte får bättre stöd av sin kyrka i sitt kristna vittnesbörd. Kyrknyckeln kunde ha innehållit något som gett anledning till ett samtal om Jesu betydelse i våra liv.

Sorgen och besvikelsen kan givetvis också knytas till i första hand omslagbilden som uppfattas som mycket tendentiös och som ett tydligt propagerande för ett synsätt som sannerligen inte är enhetligt i den kristna gemenskapen. Tanken att man kan utvidga äktenskapsbegreppet på ett sådant sätt att det även inkluderar par där båda parterna är av samma kön, är lång ifrån på allvar mottaget bland vår kyrkas ”kärntrupper” oavsett vilka majoriteter saken får i våra kyrkopolitiska beslutsförsamlingar.

 Exempel på reaktioner som delgivits mig:

- riva sönder ett ex av församlingsbladet öppet på ett kyrkkaffe

- gömma undan församlingsbladet i kyrkan genom att lägga det upp och ner på bokbordet eller dölja det med annat material

- ta med sig flera ex hem varje gång man besöker kyrkan för att de ska ta slut så fort som möjligt

- slängt bort församlingsbladet i hemmet så att barnen inte ska se det

- uttalande att man ska (eller redan har gjort det) höra av sig till någon av er eller till domprosten

- helt enkelt bara att man uttryckt sin besvikelse

 Jag avser nu inte att bedöma riktigheten eller rimligheten i dessa ageranden och vill långt ifrån vara någon betygsättare men jag kan gärna erkänna att när jag hört talas om dess reaktioner så har det inte varit angeläget för mig att komma med förmaningar.

 Bland de som reagerat eller vidarefört reaktioner till mig finns ett flertal anställda, f d anställda, kyrkorådsledamöter, gudstjänstfirare och besökare vid andra verksamheter.

 Jag har nu kanske inte någon stor förväntan att dessa mina ord på allvar ska påverka våra församlingars inriktning. 35 år i kyrkans tjänst har lärt mig att kritik och opinionsyttringar som kommer från det som uppfattas som mer ”konservativt” kyrkligt håll – dvs från fel håll – oftast blir negligerat och obeaktat.

 Men jag vill ändå – för sanningens skull – att ni inte ska kunna säga att ni inte visste.

 Långfredagen 2014

 Torbjörn Lindahl

Komminister i Luleå Domkyrkoförsamling

Så skrev jag alltså. Viss intern mail-växling har följt men den publicerar jag givetvis inte. Men mina egna ursprungsord anser jag att jag äger så dem kan jag publicera utan att därmed göra något otillbörligt eftersom det jag kommenterar är ett offentligt församlingsblad och en öppen tidningsartikel.