Ord som burit
Råkade idag vid busshållplatsen i stan träffa en gammal vän. Hon är nu kyrkomusiker i södra delen av stiftet. Hon var i Luleå pga av några fortbildningsdagar, typ, för kyrkomusiker. Vi lärde känna varandra under åttiotalet då jag var präst på Porsön och hon studerade på Högskolan härstädes. Hon var redan då duktig på orgel och vikarierade ibland i kyrkan.
Bl a spelade hon den gången då jag blandat ihop söndagarna. Hade missat Bebådelsedagen och satt psalmer för femte i fastan. När vi sågs i sakristian strax före gudstjänsten så medgav hon att hon tyckt att psalmerna var lite underliga när jag tidigare i veckan ringt dem till henne. Nu hade jag insett misstaget och det vara bara att informera församlingen att här blir det femte söndagen i fastan. Nå, jag tror inte att församlingen protesterade alltför mycket. (Trogne läsaren Andreas kanske minns?)
När vi nu möttes på Smedjegatan kunde jag berätta att jag hela min prästtid burit med mig något som hon sa på åttiotalet. Hon var ju en av de studenter som under första studieåren ofta reste "hem" på loven men som senare fick allt större lust stanna på studieorten lite mer. Någon gång hade hennes föräldrar övervägt komma upp till henne under del av jullovet. Hon sade då till mig att "det är ju inge' roligt att bjuda hit sina föräldrar om det bara är sammanlyst en massa helgdagar". Så sant som det är sagt. Från den dagen insåg jag på allvar betydelsen av regelbundenhet i gudstjänstlivet. Sedan dess har jag i alla de sammanhang jag varit drivit principen att varje kyrka ska ha gudstjänst varje sön- och helgdag - om det bara är möjligt.
Vad har frukten blivit av detta? Det går mer folk!
Kommentarer
Trackback
